Detta är en del av en debatt om det är så att Nato har verkat som ett hot mot Ryssland och detta varit en viktig drivkraft i Rysslands orättfärdiga ockupation av delar av Ukraina. Först ut var Benny Andersson inlägg där Nato med USA framstod som svaga och nedmonterade militärt följt av ett försök av Dan Jerrestam att visa hur styrkeförhållande ser ut mellan Nato vs Ryssland.
I ett inlägg här på bloggen hävdade jag att Nato inte utgjorde ett militärt hot mot Ryssland vid tidpunkten för det sistnämnda landets invasion av Ukraina. Och – implicit – att hänvisningen till ett sådant hot istället tjänade som täckmantel för att dölja Rysslands imperialistiska ambition att lägga Ukraina under sig. Genom att hänvisa till beräkningar av Natos militärutgifter och samlade militära styrkor försöker Dan Jerrestam (DJ) vederlägga mitt argument. Hans siffror är intressanta i sig och jag välkomnar debattörer som på ett grundligt sätt försöker belägga sina argument.
Men DJ:s beräkningar av de samlade truppstyrkorna utgår från läget 2023 och tar därtill med trupper som hittills bara finns i Polens planerade upprustning. Så kan man inte räkna. Mina argument utgår från vad som gällde innan februari 2022, det vill säga innan Rysslands invasion av Ukraina förändrade det politiska och militära läget och Nato inledde sin upprustning. Jag har också svårt att förstå DJ:s påstående att mina argument bidrar till myterna om Nato. Min tes är ju inte att Nato är en försvarsallians, försvarar demokratin osv, utan att Nato är ett bihang till USA och att USA alltid prioriterar sina egna imperialistiska intressen.
För att ett akut militärt hot ska föreligga, krävs två förutsättningar. För det första, måste det finnas en politisk vilja att realisera ett sådant hot. För det andra, måste den militära förmågan finnas. Jag anser att båda dessa villkor saknades. Den politiska viljan att konfrontera Ryssland militärt fanns varken hos USA, eller hos dess allierade i Västeuropa. Fram till Rysslands invasion av Krim och Donbass, 2014, var Natos politik gentemot Ryssland ”pacificering” genom ekonomisk integration. USA:s härskande klass levde fortfarande i illusionen att historien hade tagit slut och att man för överskådlig framtid var den enda supermakten. För att driva igenom sin vilja gentemot Ryssland och Kina förlitade man sig på sin ekonomiska överlägsenhet. Militärt prioriterade den amerikanska ledningen ”kriget mot terrorn”. Man ville ha lugn och ro i Europa. Som ett led i den politiken övertalade USA Ukraina att överlämna sina kärnvapen till Ryssland år 2005.
Invasionen av Krim och Donbass ledde till en gradvis förändring av debatten i USA, men Obamas instruktioner var att fortsätta ligga lågt gentemot Ryssland. Uppmärksamheten riktades i stället alltmer mot Kina, som ansågs ha utvecklats till ett växande politiskt och militärt hot mot USA:s hegemoni i världen. Eftergivenheten gentemot Ryssland kom på nytt till uttryck i den imperialistiska huggsexan om Syrien, där de ryska terrorbombningarna tilläts rädda Assadregimen kvar vid makten. Anledningen till att USA drog sig tillbaka från Syrien var den växande krigströttheten hos den amerikanska allmänheten, som hade tröttnat på att offra amerikanska liv för en politik allt fler ansåg vara moraliskt fel och/eller meningslös. Av samma skäl genomförde president Biden senare ett spektakulärt tillbakadragande från Afghanistan. Hos USA:s allierade i Västeuropa satt övertygelsen att Ryssland bäst kunde ”pacificeras” genom handel och ekonomisk integration ännu djupare. Nyansskillnaderna mellan USA och länder som Tyskland och Frankrike ledde till upprepade meningsmotsättningar och öppna konfrontationer. Innan Rysslands invasion av Ukraina satte sig båda dessa länder bestämt emot ett ukrainskt medlemskap i Nato.
Krig är som bekant politikens fortsättning med andra medel. Det ovan sagda visar, enligt min mening, att de politiska förutsättningarna för ett militärt hot mot Ryssland från Nato:s sida saknades före den ryska invasionen av Ukraina.
Kremls ideologer hade länge beskrivit både USA och länderna i Västeuropa som ”degenererade” och ”på nedgång”. Mycket talar för att USA:s reträtter i mellanöstern och passivitet inför Rysslands militära framstötar i Georgien, Krim-Donbass och Syrien fick ledningen i Kreml att anta att USA var svagt och skulle förhålla sig passivt till en fullskalig invasion av Ukraina. Motsättningarna och splittringen inom Nato och svaga regeringar i flera av Västeuropas länder spelade också in, liksom Angela Merkels (den enda västeuropeiska ledare Putin påstås ha haft respekt för) avgång som tysk förbundskansler.
Den militära förutsättningarna för att akut kunna hota Ryssland saknades också enligt min mening. Oavsett hur man räknar minskade Nato:s mest slagkraftiga och tekniskt avancerade militära styrka sin mängd soldater, inklusive utrustning, med mellan 85 och 67 procent. Vid Rysslands invasion av Krim 2014 förfogade USA bara över två brigader i Europa. (1) Som jämförelse kan nämnas att den svenska fältarmén som mest (dvs innan värnpliktens avskaffande) bestod av 37 brigader och att den västtyska armén vid murens fall innehöll 36 brigader, fördelade på 12 divisioner med tre brigader i varje. Liknande minskningar genomfördes samtidigt hos de flesta av Nato:s västeuropeiska medlemmar.
Jag är ingen militär expert, men jag har svårt att tro att bulgariska och rumänska trupper av okänd militär och teknisk kvalitet, kan uppväga sådana minskningar hos Natostyrkornas mest avancerade delar. (Hur skulle dessa fattiga länder kunna bekosta en kostnadskrävande modernisering av sina styrkor? Och vad är de värda, utan en sådan modernisering?) Det mer välbeställda Polens upprustning är ett undantag, men den är fortfarande bara delvis genomförd. Visserligen stämmer DJs påpekande att den tekniska upprustningen av de kvarvarande amerikanska styrkorna i Europa och av Västeuropas egna styrkor fortsatte. Men såvitt jag vet är militära förståsigpåare ense om att de små, lättrörliga och högteknologiska enheter som blev resultatet av Nato:s kombinerade nedrustning och modernisering var avsedda och endast lämpade för insatser i militärt svagare länder, främst i Syd. För en invasion av ett land som Ryssland, med dess stora och välutrustade militära styrkor, krävs det emellertid både tekniskt avancerade och stora (= överlägsna) styrkor. Ett slående exempel på Nato:s bristfälliga krigsberedskap utgör alliansens oförmåga att leverera artilleriammunition till Ukraina. Varken lager eller produktionskapacitet är anpassade till vad ett fullskaligt krig mot en välutrustad motståndare kräver.
Att Ryssland i praktiken var medvetet om Natos försvagning och inte fruktade för en invasion visas av att landet samtidigt genomförde en liknande krympning och ”modernisering” av sin armé. Det är resultatet av den krympningen som visas av DJs beräkning av Rysslands styrkor. De mindre, lättrörliga, tekniskt avancerade förband av professionella soldater som blev resultatet var inriktade på insatser mot militärt svagare stater utanför Rysslands gränser, inte på ett försvar mot en invaderande angripare. Det är ett intressant faktum att både Ryssland och USA har nu har liknande problem med att vända denna utveckling och återuppbygga sina arméers numerär. Befolkningen i båda länder är ovillig att riskera sina liv för den härskande klassens rövartåg. Ryssland försöker gå runt problemet genom att tvångsrekrytera från provinsen och minoritetsfolk. USA har utökat propaganda och rekryteringskampanjer som främst riktas mot landets arbetarklass och fattiga minoriteter.
Sammanfattningsvis talar detta för att det inte existerade något akut hot mot Ryssland vid tidpunkten för invasionen av Ukraina, och att de härskande i Kreml inte heller trodde på existensen av ett sådant hot. I stället verkar man ha underskattat Nato och överskattat förmågan hos de egna militära styrkorna. Två veckor före invasionen av Ukraina förklarade den ryska generalstabschefen, Valerij Gerasimov, för den brittiske militärattachén att Rysslands stridskrafter var jämbördiga med de amerikanska (2). Och när det gäller synen på styrkan hos Natos östeuropeiska medlemmar ska Putin redan 2014 ha förklarat för sin dåvande ukrainska motsvarighet, Petro Poroschenko, att den ryska armén kunde erövra inte bara Kiev, utan också besätta Riga, Vilnius, Tallinn, Warszawa, Bukarest på två dagar (3). (Ett hot som fortfarande framförs av hökaktiga debattörer i rysk TV). Det mest flagranta exemplet på överskattningen av de egna styrkorna är förstås det misslyckade blixtkriget mot Ukraina.
Det var antagligen kombinationen av underskattningen av Natos politiska och militära styrka och överskattningen av den egna militära förmågan som fick de härskande i Kreml att göra verklighet av sina länge närda planer på att återupprätta det ryska imperiet och inleda ett fullskaligt militärt invasionsförök av Ukraina i februari 2022.
(1) R. Taft Blackburn: The Drawdawn in Europé. What does it Mean? www.discover.dtic.mil, 30.4.2012; Kimberley Marten: Nato enlargement: evaluating its consequences in Russia i International Politics 3/2020, s 401-426; Helen Cooper and Steven Erlanger: Military Cuts Render Nato Less Formidable as Deterrent to Russia, www.nytimes.com, 26.3.2014.
(2) Britain´s most recent defence attaché in Moskow on the failings of Valery Gerasimov, www.economist.com, 5.3.2023.
(1) Daniel Brössler: Putin soll Europa, laut Poroschenko, massiv gedroht haben, www.sueddeutsche.de, 18.9.2014.
