Först vill jag påpeka att rubriken till mitt senaste inlägg - ”Nato är inte ett hot mot Ryssland” - är missvisande. Jag har aldrig hävdat att Nato inte utgör ett potentiellt hot mot Ryssland. Det handlar ju om världens mäktigaste imperialistiska allians. Det jag påstår är något annat. Nämligen att detta hot var mycket litet vid tidpunkten för Rysslands invasion av Ukraina och under åren som närmast föregick invasionen. Och att Putins försök att göra ”hotet från Nato” till skälet för invasionen därför bör ses som en avledningsmanöver, avsedd att dölja Kremls verkliga motiv. När allt kommer omkring bevittnade Ryssland Natos stegvisa expansion över hela Östeuropa, utan nämnvärda protester. Om Natofrågan hade varit avgörande, borde man ha protesterat kraftigt redan då.
Dan Jerrestam lägger i sitt svar ett retoriskt raster över vår debatt, där han själv sägs stå för ”fakta”, det vill säga siffror, medan jag bara påstås hänvisa till enskilda uttalanden från diverse personer. Det ger en tillrättalagd och falsk bild av vår diskussion. Jag ska ge två exempel på argument som inte passar in i DJs raster och som enligt min mening ger ett starkt stöd för min tes.
För det första påstod jag att den politiska viljan att föra en aggressiv politik gentemot Ryssland under åren före invasionen av Ukraina saknades hos både USA och hos dess europeiska allierade. DJs svarar så här: ”Jag hävdar att Nato har visat en vilja att stödja och aktivt driva USAs imperialism vid flera tillfällen under de senaste decennierna.” Det stämmer bara till en del. Det är väl känt att länder som Tyskland och Frankrike motsatte sig invasionen av Irak och in i det sista förordade en än mer långtgående eftergiftspolitik gentemot Ryssland än vad USA gjorde. Men frågan handlar inte i första hand om Natos splittring, utan om USAs politik. Det vill säga om USA förde en aggressiv politik mot Ryssland åren före invasionen av Ukraina. Jag påstod och påstår att så inte var fallet. Det var inte Ryssland, utan kriget mot ”terrorismen” och senare vändningen mot Asien och Kina som utgjorde fokus för USA. Därför var förde man en politik för lugn och ro i Europa, kantad av eftergifter gentemot Ryssland.
Det andra argumentet (som DJ inte besvarar) är att vare sig USA eller övriga Natostater har kunnat förse Ukraina med tillräckligt mycket artilleriammunition. Man har låtit produktionskapaciteten förfalla under många år. Det argumentet räcker för att väga upp DJs alla beräkningar av antalet soldater. Utan utbyggd produktionskapacitet för ammunition, finns ingen möjlighet att föra krig mot en stormakt som Ryssland. Och det kommer att ta tid att återuppbygga den kapaciteten.
När det gäller DJs beräkningar av antalet soldater, har jag redan skrivit att jag tycker att de är intressanta. Men, som just visats, avgör de inte den fråga vi diskuterar. DJ tycks här argumentera mot en egentillverkad halmgubbe: ”Så hur är det möjligt att Benny kan föreställa sig att Ryssland är jämnstarkt med Nato?” Något sådant har jag aldrig påstått. Det jag hävdar är att Natos politiska och militära beredskap för aggression eller krig mot Ryssland var mycket låg före det sistnämnda landets invasion av Ukraina.
DJ ifrågasätter också mitt påstående att USAs och Rysslands parallella neddragningar av sina arméers storlek för att istället satsa på små högteknologiska, lättrörliga förband, innebar minskad beredskap för storkrig mot en jämnbördig motståndare. DJ invänder ”att det är just rörligare enheter i en fungerande samverkan med alla möjliga vapenslag, trupper, tanks, luftunderstöd, som är utrustade med den senaste teknologin som är mest slagkraftiga. Om man inte ser det så är man troligen kvar i ett tänkande från 1:a världskriget med nergrävda enheter tillsammans med artilleri som en lösning eller blixtkriget i Hitlers tappning från andra världskriget.”
Förutom de uppenbara parallellerna mellan kriget i Ukraina och det första världskriget, så missar DJ än en gång poängen i mitt argument. Jag ifrågasätter inte rörliga enheter, samverkan och modern teknologi, de är nödvändiga beståndsdelar i modern krigföring. Däremot tror jag inte att sådana moderniseringar kan uppväga stora neddragningar i de väpnade styrkornas storlek. Insikten att så inte är fallet ligger bakom massrekryteringskampanjerna i Ryssland, Ukraina och USA. Men också det svenska försvarets pågående utbyggnad, där nedlagda regementen nu återskapas, speglar en liknande tillnyktring.
När missuppfattningarna har retts ut, verkar åsiktsskillnaderna mellan mig och DJ vara av betydligt mindre vikt än det vi verkar vara överens om. Därför kan jag tycka att det är synd att han helt går förbi den första delen av mitt ursprungliga inlägg. Nämligen att stora delar av den Nato-kritiska svenska vänstern undviker att peka ut det viktigaste skälet att vara emot ett svenskt medlemskap – att ”Natos i särklass mäktigaste medlem, USA, är en imperialistisk supermakt med många övergrepp mot mindre länder på sin meritlista. Medlemmarna av den föregivna försvarsalliansen Nato riskerar därför att reduceras till hjälpredor i en imperialistisk politik som syftar till att befästa USA:s maktställning i världen.”
Att den Nato-kritiska svenska vänstern sopar USAs imperialism (och hela teorin om imperialismen) under mattan är för mig ett betydligt större problem än de frågor jag och Dan Jerrestam har diskuterat.
