Den 26 juli inträffar en ny kupp i det frankofona västafrika. CNSP (Conseil national pour la sauvegarde de la patrie) med Abdourahmane Tchiani som dess ledare avsätter Mohamed Bazoum som suttit vid makten sedan 2021. Niger följer den serie av kupper som skett under 20-talet i Guinea, Mali och Burkina Faso. Som i fallet med de två sistnämnda så tar bakgrunden till kuppen avstamp i frågor om nationell säkerhet och hur den utbredda terrorism som drabbat Sahel efter Natos invasion av Libyen ska bekämpas.
Tydligt sammanhängande med dessa problem är frågan om västs militära, ekonomiska och politiska närvaro i regionen, nykoloniala förhållanden som skapar en diskrepans mellan en så på naturtillgångar rik kontinent och en så fattig befolkning, samt de politiska ledarskapet under “flaggsjälvständighetens” villkor. En växande medvetenhet om den nykoloniala realitet man lever under sprider sig bland de västafrikanska ländernas befolkningar, som börjat resa krav på att kasta ut fransk militär, bryta sig ur den franskdominerade valutaunionen (CFA franc) och strypa dränaget på naturtillgångar till väst.
I Mali och Burkina Faso har kupperna gått hand i hand med de folkliga protesterna och dess ledare har i stor utsträckning hörsammat de ställda kraven. Nigers kuppledare ser i skrivande stund ut att gå i samma riktning, även om CNSPs progressiva karaktär fortfarande inte är helt klar. I Niamey och på andra håll i Niger har man sett massmobiliseringar till stöd för CNSP och mot de hot om sanktioner och militär intervention som kommit från de västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS), som tydligt har Frankrike i ryggen.
Västs militära närvaro i Niger går tillbaka till tiden efter kalla kriget och Sovjetunionens fall, då USAs Europakommando (Eucom) fick en minskad relevans. Att man istället riktade blickarna mot Sahel hade dels att göra med att man ville övervaka den väpnade grupper som uppstod i kölvattnet av det algeriska inbördeskriget 1992, och dels att man i synnerhet efter 11 september hade börjat misstänka att Saharaöknen med sina många obevakade gränser skulle bli en idealisk grogrund för terroristisk mobilisering. Redan 2002, innan det fanns ett reellt hot om terrorism i regionen, inledde USA och Eucom en preventionskampanj som 2005 ledde till Trans-Sahara Counterterrorism Partnership (TSCTP). Syftet var att träna och utbilda lokala militära förband, stärka gränsbevakning och övervaka terroristisk aktivitet. 2007, under G.W. Bushs översyn, upplöses initiativet i Africom, som ett försök att centralisera operationerna och befästa USAs militära närvaro på den afrikanska kontinenten.
Under denna tid restes kritiska röster om i vilken utsträckning det fanns ett hot om islamistisk terrorism, och huruvida de militära stödet istället användes av medlemsstaterna i TSCTP för att utöva repression mot legitima demokratiska proteströrelser eller underblåsa militära konflikter mellan grannländer. Om det nu var så att det terroristiska hotet var vagt för stunden, så blev det i varje fall en högst kännbar realitet efter Natos invasion av Libyen 2011. Bland folkrörelserna i Sahel idag är det en allmänt vedertagen kunskap att detta angrepp och mordet på Gaddafi fick fundamentala återverkningar när de tungt beväpnade grupper som stred i Libyen började sprida sig nedåt mot Mali och tillsammans med terroristgrupper kopplade till ISGS (Islamic State in the Greater Sahara) och al-Qaida började föra ett krig mot den maliska staten.
I delar av Niger - exempelvis det särskilt konfliktdrabbade området Tillabéri, där Tchiani har sitt ursprung - har konflikter mellan boskapsskötande folkgrupper såsom Fulani och Tuareger å ena sidan och å andra sidan bofasta bönder såsom Djerma varit vanligt förekommande historiskt. Dessa konflikter har dock följt med traditionella sätt att hantera dem genom medling, köpslående och kompromisser. Men i en situation där klimatförändringar drivit grupperna i ökad konflikt mot varandra om tillgång på vatten och odlingsbar mark, har de terroristiska grupperna kunnat utnyttja dessa ökade spänningar för att rekrytera militanter och informanter till sina led, och i detta avseende har det gynnat dem bäst att nyttja de nomadiska grupperna.
Ytterligare en faktor bakom det försämrade säkerhetsläget är att västs inblandning genom TSCTP och Africom till stor del har raderat ut traditionella förfaranden för konfliktlösning och ersatt dessa med militära, väpnade lösningar. På så sätt har även väst fortsatt legitimera sin militära närvaro. Ökad militarisering till följd av ökade konflikter, och väst har den starka militären och den största försvarsbudgeten i sammanhanget. Imperialismen befäster sin position.
Frankrike, som började oroa sig för spridningen av terrorism i sina “forna” kolonier, inledde omfattande militära operationer 2013 som pågick under lång tid med uteblivna resultat. Istället har röster hörts både från Mali och Burkina Faso om tveksamma relationer mellan fransk militär och terroristgrupper. När operation Barkhane avslutades 2022 och man började ställa krav på att fransk militär skulle lämna Mali och Burkina Faso så har en stor del omlokaliserats till Niger där den militära närvaron istället har blåsts upp. USA hade i sin tur redan tre militärbaser i Niger, en i Agadez och en drönarbas i huvudstaden Niamey, samt en bas i Dirkou i nordöstra Niger som i själva verket manövreras av CIA. USAs militära närvaro utgörs av runt 800-900 soldater, medan Frankrike har omkring 1500 soldater i Niger.
Så varför har den terroristiska aktiviteten inte lyckats stävjas, när den utländska militära närvaro som utgett sig för att bekämpa den varit så pass omfattande? Och varför ligger flera av militärbaserna så långt ifrån de värst drabbade områdena? Dessa är frågor som folket i Niger har börjat ställa. Frågorna leder oss till vilken politik som har förts.
Västs diplomater och borgerliga politiker har på ett sedvanligt perverterat sätt krönt Niger till en stabil och demokratisk förebild i regionen. Dess förfärade reaktioner på kuppen 26 juli ska naturligtvis ses i ljuset av att Mohamed Bazoum och hans parti PNDS (Parti Nigerien pour la Democratie et le Socialisme) har spelat en nyckelroll i att transformera Niger till en västallierad stat, och inte hans politiska linjes “demokratiska” innehåll.
Det senare går nämligen att ifrågasätta. Bazoum hade bara suttit vid makten sedan 2021, men under hans föregångare Mahamadou Issoufou (2011-2021) var han först utrikes- och sedan inrikesminister. Issoufous var emot den invasion av Libyen som inleddes under hans första år som president i Niger. Han var motståndare till invasionen men yrkade däremot på att väst skulle axla ansvaret för att hantera och begränsa konsekvenserna av invasionen. Den ståndpunkten kan relateras till PNDS dåvarande planer på att satsa på vård och utbildning, planer som förutsatte att försvarsbudgeten minskade. Då föll det sig lämpligt att de kostnaderna lades ut på utländsk militär. Mellan 2011-2019 spenderade Niger 875 miljoner dollar på försvar. Men en granskning visade att 320 av dessa förskingrades.
PNDS genomgick därutöver en process i riktning mot ett alltmer enväldigt och slutet parti. Å ena sidan berodde det på ett misslyckande att få bukt med korruptionen bland statstjänstemän, och å andra sidan omformade man det politiska systemet som tidigare hade dominerats av två block som skapade en politisk balans där kritiska röster kunde kanaliseras. PNDS undergrävde denna balans genom att upplösa oppositionen och sedan absorbera dess delar med hjälp av mutor, tolerans av pengaförskingring, olika kontrakt, osv. Partistrukturen översvämmades av köpta ministrar, rådgivare och högt uppsatta representanter. De som vägrade låta sig köpas förföljdes av “antikorruptionsbyrån” och PNDS blev alltmer förtryckande och icke-inkluderande. Även om graden av organisering bland folket var låg så gjordes vissa försök att mobilisera missnöjet kring det politiska läget. En motståndskoalition kallad M62 gjorde försök, men Bazoums regering svarade med polisiär repression. Den folkliga aktivismen hade tappat fart i denna miljö, och oberoende media var kraftigt inskränkt då såväl proteströrelser som kritiska journalister tvingades till lydnad. En tystnad la sig kring PNDS opaka struktur som blev svårare att granska och utkräva på ansvar.
Höljt i dunkel var givetvis även den försvarspolitik som också utgjorde den främsta grunden för splittring inom den militär som Bazoum tog över när han intog presidentposten. Han fick styra med järnhand för att avstyra sammansvärjningar och planer som hotade hans ställning. Graden av övervakning var hög, vilket blir en förklaring till varför just presidentens närmaste värn, till vilka Tchiani och hans grupp hörde, blev de enda i stånd bland militären att kunna utföra en kupp.
Bazoum ansågs utföra en misslyckad säkerhetspolitik som i själva verket var ett slags outsourcing av försvaret till ett Frankrike och USA som inte verkade särskilt intresserade av att på riktigt få bukt på det våld och den misär som brett ut sig. Folket såg säkerheten försämras medan resurser lämnade landet och fattigdomen ökade. Samtidigt fortsatte korruptionen inom ett alltmer stängt politiskt system och Bazoums linje gentemot väst verkade handla om att köpslå på ett sätt som fortsatte att missgynna Niger socialt och ekonomiskt. Förutom att låta väst “bekämpa terrorismen” (alltså hålla den borta från hemmaplan genom att göra den upptagen på bortaplan) och köpa naturtillgångar till underpris medan befolkningen lider, så instiftade han 2016 den s.k. “Bazoumlagen”, som EU lobbade starkt för.
Lagen har sin upprinnelse i vad som inom EU kallades för “flyktingkrisen” 2015. EU ville stoppa migranter innan de hunnit bege sig ut över medelhavet och Agadez hade fungerat som genomfart upp genom Libyen och vidare mot Europa. “Bazoumlagen” innebar hårdare gränskontroller, krav på giltiga identitetshandlingar och i praktiken stängdes Agadez och migranter har sedan dess i stor utsträckning fastnat i Sahel. Bazoum gav lagen till EU i utbyte mot bistånd. Menat att få stopp på människosmuggling ledde lagen till ett utbrett missnöje bland statstjänstemän, poliser och militärer som tidigare gjort pengar på smugglingen genom mutor. Kritiska röster höjdes även om hur denna lag riskerade att få en destabiliserande inverkan på Niger och bredare delar av Sahel, men för stater som Tyskland och Italien stod minskad invandring till de egna länderna över den frågan. Istället för att dö på medelhavet under översyn av Europeiska länders gränspolis, dör nu migranter som flyr undan de terroristiska våldet i ökande grad i Saharaöknen, där de hålls isolerade från länder såsom Tunisien.
I den lokala befolkningens perspektiv har Frankrike och USA med andra ord inte haft någon som helst stabiliserande inverkan. Snarare har de verkat för egna intressen - t.ex. Frankrikes aktivitet i norra Niger där de skyddar urangruvor, eller USA som använt landet mest för övervakning och kontroll - och har i stor utsträckning varit orsaken bakom det ökande våldet. Bazoum och hans PNDS, som fört en västvänlig linje och samtidigt en repressiv och splittrande politik, har haft svårt att “sälja in” västs närvaro. Det är utifrån detta man måste förstå kuppen och det folkliga stöd som finns för den.
Sanktionerna och hoten om invasion som nu riktas mot Niger genom ECOWAS och de lokalt allierade drabbar ett redan utsatt folk, där 9 av 10 lever i fattigdom. En invasion, har kritiska röster framhållit, skulle kunna få liknande konsekvenser i skala som de efter Libyen 2011. Men för väst handlar det om tillgången på uran, om den gasledning som skulle löpa från Nigeria genom Niger upp till Europa (och förse Europa med den gas det förlorat efter den kapade tillgången från Ryssland), om att kväva migrationen till Europa, om att bibehålla Niger som en geopolitisk ankarstat i regionen och om att hålla landet kvar inom valutaunionen CFA eftersom valutans förankring i euron ger fördelar till europeiskt kapital som vill investera i länderna.
I västmedia utdöms kuppen som “odemokratisk”, illegitim och samtidigt enligt en rasistisk logik “typisk” för dessa länder där väst följaktligen måste gripa in och återupprätta en “demokratisk ordning”. Men det vi ser i fler och fler västafrikanska länder är en antiimperialistisk medvetenhet som kommer från folket, och på vilka de militära kuppledarna ofta svarar. Det är inte säkert att de alltid agerar felfritt. Sådana saker beror på graden av ideologisk och politisk medvetenhet bland de militärer som tar över makten. I Mali och Burkina Faso har vi till stor del sett en progressiv utveckling som dessutom bär panafrikanska kännetecken. De båda länderna har dessutom gett sitt uttryckliga stöd till Niger i händelse av en invasion, vilket de båda länderna skulle se som ett angrepp även på sig själva. På Niameys gator såg man tusentals människor när CNSP kallade till rekrytering, och de filmupptagningar som kommer ur manifestationer så hörs ett starkt stöd för CNSP och minst lika starka aversioner mot fransk kolonial dominans. Som svar på sanktioner och fransk ovillighet att lämna landet har Niger kapat tillgången på vatten och el till franska ambassaden i Niamey, och folk har gjort försök att storma såväl ambassaden som militärbaser. Niger hade som nämnts inte en lika organiserad rörelse som Mali och Burkina Faso i upprinnelsen till kuppen. Detta får sin förklaring i den repressiva politik som PNDS och Bazoum har fört. En stor fråga i det nuvarande skedet är dock huruvida Tchiani och CNSP förmår understödja och komma i dialog med en sådan, för att skapa förankring i den massrörelse som så länge varit frånvarande i landet.
Vad gäller internationalistiska socialister och antiimperialister i väst så blir uppmaningen att studera de omvälvande och potentiellt revolutionära skeendena som äger rum i Västafrika idag för att förstå dem bättre, kräva ett stopp på sanktioner, avslöja den mer eller mindre dolda ideologiska agendan i västmedias och politikens uttalanden, och framför allt; alltid sträva efter att decentrera den eurocentriska blicken och inta det globala syds folks perspektiv på vad som sker.
