I takt med att fake news och påverkans-operationerna blir alltmer omfattande blir frågan om hur vi ska reglera våra sociala medier allt viktigare. Staffan Dahllöf resonerar kring byråkratisk välvilja, censur och journalistik.
ETT ÅR EFTER DEN RYSKA annekteringen av Krim 2014 fick EU:s utrikestjänst ett uppdrag. En ny tjänst, East StratCom Task Force, skulle analysera och motverka den ryska nyhetsrapporteringen och historieskrivningen. Året innan hade sju Natoländer etablerat en liknande tjänst i Riga (Nato Strategic Communications Centre of Excellence) men Nato-centret fick en mer akademisk och mindre utåtriktad karaktär.
EU:s StratCom har varit framgångsrikt. Databasen Disinfo hade i början av mars drygt 15 000 lagrade och kommenterade posteringar, på 33 olika språk från närmare 40 länder. Av dem var 12 artiklar eller inslag på svenska från så olika källor som Metro, Fria Tider och Dagens Industri (fyra av de 12 posteringarna refererar till DI). EU:s Stratcom publicerar sig på nätet, är aktivt på Twitter och utger ett nyhetsbrev i veckan. Budskapet är förhållandevis okomplicerat: Ryska myndigheter och medier ljuger, så här ljög de den senaste veckan. Det är ett slags anti-propagandapropaganda.
KORT EFTER DEN RYSKA invasionen av Ukraina tog EU-ledningen ett nytt steg. Från den 1 mars 2022 blev det i alla medlemsländer förbjudet att sprida och förmedla innehåll på engelska från RT (tidigare Russia Today) och Sputnik. Svartlistningen utökades den 3 juni med ytterligare tre ryska medieplattformar och i februari i år även RT:s och Sputniks arabiskspråkiga innehåll.
Spridningsförbudet har i debatten försvarats med att de ryska plattformar inte är journalistiska produkter utan propagandakanaler. Detta kan i och för sig relativt enkelt föras i bevis, men är inte relevant. I förbuden, utformade som rådsförordningar (direktverkande EU-lag) och rådsbeslut (riktade till de namngivna företagen), beskrivs de som "mediaföretag".
Där sägs också att de deras anställda är fria att arbeta som journalister, men inte sprida resultatet av sitt arbete.
Förbuden är, enligt ministerrådet, inte ett angrepp på yttrandefriheten eftersom de är tidsbegränsade och ska upphöra att gälla när angreppet på Ukraina upphör. Censur? Inte i den klassiska meningen att en myndighet förhandsgranskar mediers innehåll innan de når ut till sina mottagare. Ett censurerat media kan utkomma om än med stympat innehåll. Det kan de här ryska medierna inte.
TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGENS 1 kapitel §1 talar om: "en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg". Den danska grundlagen har i § 77 en liknande skrivning:
"Censur og andre forebyggende forholdsregler kan ingensinde påny indföres."
Ingen av de här grundlagsfästa förbuden förhindrade den svenska och den danska regeringen att delta i EU-besluten. Utrikes-, säkerhets- och försvarsbeslut i EU kräver enstämmighet i ministerrådet, så besluten hade kunnat stoppas om Danmark eller Sverige hade satt ned foten En möjligen medveten aspekt av spridningsförbudet är oklarheten om hur omfattande det är. Om jag som EU-medborgare sprider innehåll från de nämnda medierna i en blogg, uppdatering eller re-tweet, gör jag mig då skyldig till brott mot sanktionsförordningarna? En tjänsteman i ministerråds generalsekretariat sa i mars 2022:
"Jag föreställer mig att re-tweetat innehåll från de ryska medierna faller under kategorien aktiviteter med syfte eller effekt att kringgå sanktionsförbudet."
KULTURDEPARTEMENTET i Stockholm kommenterade i oktober att överträdelse av förbudet är straffbart med en straffram på fyra års fängelse, men att mindre överträdelser inte medför straffansvar. Svensk polis hade vid den tidpunkten varken några pågående eller avslutade förundersökningar.
DISTRIBUTIONSFÖRBUDET är i första hand riktat mot opinionsbildare, pro-ryska portaler och uppdateringar, det vill säga nätet och sociala medier i bred mening. Etablerade medier går än så länge fria. Det är ett mönster som känns igen.
Dataskyddsförordningen, känd eller ökänd, som GDPR (General Data Protection Regulation) fick efter bland annat svenska krav ett uttalat undantag för "journalistiska ändamål eller för akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande" (artiklarna 85.1 och 85.2). För allmänna handlingar, ett nyckelbegrepp i den svenska offentlighetsprincipen, ges också ett svagare undantag. Innan handlingar lämnas ut ska myndigheten "jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter i enlighet med denna förordning" (artikel 86). Resultatet blir i det konkreta fallet oftast att den ena rättigheten får ge vika för den andra. Oftast väger hänsyn till privatlivet tyngst.
INITIATIV TILL ATT ÖVERVAKA och kontrollera innehållet på nätet har återkommande lett till frågan om vad nätplattformar egentligen är. Medier i traditionell mening där redaktionen och den ansvarig utgivaren har rätt att välja vad som publiceras? I så fall har Twitter rätt att blockera Donald Trump, och med Elon Musk vid rodret, släppa in honom igen. Eller är distributionskanaler att jämföras med offentliga postväsenden (så länge de var offentliga), där posten inte har rätt att öppna och kontrollera innehållet i brev annat än vid klart definierade undantag och efter domstolsbeslut?
Definitionsfrågan har inte blivit mindre komplex av att oönskat innehåll har kommit att omfatta så skilda ämnen som barnpornografi, uppmaningar till terrordåd, "hate speech" (i svensk lagstiftning hets mot folkgrupp), rasism, vaccinkritik, hjälp till flyktingar och uppmaningar till våld.
2015 upprättade polismyndigheten Europol en "hänvisningsenhet" (Europol Internet Referral Unit) med uppgift att förmå nätleverantörer att ta ned oönskat innehåll. Fokus här var inte på barnporr, utan på terrorism, våldsbejakande extremism och innehåll utnyttjat av människosmugglare. Under enhetens första år förmådde man nätoperatörer att plocka ned 91,4 procent av det innehåll som enheten bad dem om att avlägsna.
SAMMA ÅR SAMLADE kommissionen företrädare för de globala plattformarna Ask.fm, Facebook, Google, Microsoft and Twitter i ett EU Internet Forum med syfte att motverka terrorism och "hate speech online". Forumet kompletterades 2016 med en "Code of Conduct on Countering Illegal Hate Speech Online" signerad Facebook, Microsoft, Twitter och YouTube. Senare har ytterligare ett antal It-företag anslutit sig, bland dem TikTok.
Forumet och uppförandekoden är inte juridiskt sett mer än åtaganden. De deltagande företagen förpliktigar sig att inom 24 timmar plocka ned och blockera innehåll som rapporterats ha haft terrorrelaterat eller hatfyllt innehåll.
De här EU-initiativen har i sig själva förmodligen haft begränsad effekt. Enligt en utvärdering av hur uppförandekoden fungerat mottog It-företagen inom ramen förforumet 3634 notiser under en mätperiod på 6 veckor år 2022, som de till 64 procent reagerade på inom 24 timmar. Det en blygsam rännil jämfört med de miljoner av uppslag, videos och konton som företagen rensade ut på egen hand, eller mer precist med hjälp av sina algoritmer. Enbart YouTube plockade enligt egen uppgift bort 4,4 miljoner videos och 64,5 miljoner kommentarer våren 2022 som hade brutit mot företagets egna publiceringsregler.
Däremot har kravet på 24 timmars reaktionstid efter anmälan fått betydelse.
Tyskland var först på plan 2017 med nätlagen Netzwerkdurchsetzungsgesetz, bland vänner och fiender NetzDG, eller bara Facebook-lagen. Sociala medieplattformar med mer än 2 miljoner användare ska inom 24 timmar avlägsna "uppenbart illegalt innehåll" omfattande "fake news", "hate speech" eller desinformation. Om så inte sker, vankas 50 miljoner euro i böter.
EU:S OMFATTANDE DIGITAL Service Act (förordningen om digitala tjänster) kom stegvis i kraft i oktober 2022. Den såg till en början ut att kopiera den drastiska tyska lagstiftningen. Så blev det inte helt. Kritik från rättighetsorganisationer, digitala aktörer och drygt 2 700 ändringsförslag från EU-parlamentet avlägsnade några av de mest långtgående delarna av kommissionens förslag. I gengäld blev den 300 sidor långa lagtexten oerhört tung läsning. Liksom med GDPR lär konsekvenserna först bli tydliga efter ett par år.
Ansvaret för att blockera olagligt innehåll faller, som i den tyska lagen, på de digitala plattformarna, med skärpt fokus på verkligt stora aktörer - plattformar och söktjänster med mer än 45 miljoner användare globalt. De kan komma att betala upp till 6 procent av sin globala omsättning om de inte följer lagen. It-företagen blir inte skyldiga att själva kontrollera innehållet i det de förmedlar, men ska i gengäld reagera på anmälningar från "betrodda anmälare", experter som blir utsedda av medlemsländernas regeringar.
Kommissionen hade först tänkt sig att en anmälan skulle leda till blockering av anmält innehåll inom 30 - 60 minuter, att jämföra med den tyska lagens 24 timmar.De minutgränserna försvann i den slutliga lagtexten till fördel för gummiformuleringen "utan onödigt dröjsmål." Konstruktionen är i alla händelser tysk i betydelsen att de digitala tjänsteföretagen ska utöva självjustis, därtill hjälpta på vägen av de "betrodda anmälare" och den särskilda samordnare för digitala tjänster som varje EU-land ska utse. Förordningen innehåller också en krisresponsmekanism. Om en kris uppstår (oklart av vilket slag och hur stor) kan kommissionen gripa in direkt. Skulle till exempel ryska trupper invadera Moldavien (ett tänkt exempel när detta skrivs) får kommissionen rätt att omedelbart beordra innehållsreglering på Facebook, Google, Twitter och de andra plattformarna med minst 45 miljoner användare.
GRUNDTANKEN BAKOM de EU-initierade innehållsregleringarna är inte en uttalad önskan att styra den allmänna debatten, även om enskilda aktörer kan ha det slags böjelser och sett chansen. EU-lagstiftningens egentliga syfte är att främja det gränsöverskridande utbudet av tjänster. Konsekvenserna för fri- och rättigheter kommer i andra hand då de klassiskt rättighetsliberala värdena är dåligt förankrade, eller helt förträngda, bland regeringar och lagstiftare och då en tydlig vänsteropposition har lyst med sin frånvaro av rädsla för att hamna i fel sällskap.
I det här fallet har det hjälpts på vägen av etablerade men svagt funderade, uppfattningar om nätets betydelse för att vilseleda de lättledda, och ge demokratins och samhällsordningens fiender en plattform. (Tänk Trump, vaccinmotstånd, gula västar, Putin-försvarare.) Brexit är ett exempel där vi i någon mån har facit.
Systertidningarna The Observer och The Guardian hade 2015 avslöjat hur dataföretaget Cambridge Analytica haft tillgång till personuppgifter från många miljoner Facebookkonton. 2018 visade The Observers medarbetare Carole Cadwalladr och Christopher Whylie, tidigare anställd på Cambridge Analytica, att det fanns personliga och ekonomiska förbindelser mellan Cambridge Analytica och personer som ledde Brexit-kampanjerna Leave.eu och Vote Leave med möjliga om än oklara ryska finansiärer. Hur opinionen skulle ha manipulerats blev däremot aldrig dokumenterat.
De brittiska valforskarna Geoffrey Evans och Anand Menon fann i en analys av folkomröstningen att själva kampanjen i mycket liten grad fick väljarna att ändra åsikter, men mer cementerade uppfattningar som de flesta hade i förväg. Det blev ett ovanligt tillfälle för många att rösta efter övertygelse i en politisk fråga som de faktiskt kunde avgöra. Det var demokrati så som många menar att demokrati ska se ut." Evans och Manons slutsats underminerar föreställningen om Brexit som en den vilseledda pöbelns revolt.
DET FINNS GODA argument för att begränsa spridningen av bombmanualer, sexuella övergrepp och lögnaktig vaccinkritik. Och det finns begränsad anledning att misstro lagstiftarnas försäkran att de vill oss väl. Det har bara inte särskilt mycket med saken att göra. Lagstiftning mot motbjudande, förkastliga och lögnaktiga yttranden skapar en legitimitet för efterföljande steg. För att påminna om den tyske teologen och anti-nazisten Martin Niemöller:
Först kom de efter kommunisterna
Och jag sa inget.
Eftersom jag inte var kommunist
[...]
Sedan kom de efter mig, och det fanns
ingen kvar som kunde tala för mig.
