Clartés Malena Rydberg känner igen sig hos Nobelpristagaren Annie Ernaux. En författare som inte bara vill omkullkasta den litterära ordningen, utan hela samhället.
Varför tycker jag om att läsa Annie Ernaux? Det finns många skäl. Ett är att jag känner igen mig i det Ernaux skriver: klassursprunget, att vara duktig i skolan, klassresan som följer, iakttagandet av det omkring, solidariteten med den klass man kommer ifrån. Ernaux ställer viktiga frågor om klass och kön. Delar vi klasshatet? Jag tror det. I romanen Omständigheter från 2000 skriver hon: "Det kanske var på grund av klasshat, för att utmana fabrikörsonen som talade om arbetare som en annan värld." Klasshat, vågar man tala om sånt idag? Det anses väl opassande och gammalmodigt.
Många påtalar Ernaux sätt att skriva. Exaktheten i formuleringarna, det avskalade språket, den sociologiska skärpan som bärs upp av orden. På ett nästan abrupt sätt förs läsaren in i handlingen. Romanen Skammen från 1997 börjar så här: "Tidigt på eftermiddagen en söndag i juni ville min far döda min mor." I Ernaux senaste bok, kortromanen Le jeune homme ("Den unge mannen") från 2022, inleder hon: "För fem år sedan tillbringade jag en tafatt natt med en student som skrivit till mig under ett års tid och ville träffa mig." Debutromanen Les armoires vides ("De tomma skåpen") från 1974 är en rätt traditionell roman om uppväxten. Den består av korta meningar staplade på varandra i ett nästan halsbrytande tempo, som om författaren inte hinner andas mellan meningarna. Under årens lopp förfinar Ernaux sitt sätt att skriva i längre "tvättade" meningar som man ibland måste läsa långsamt för att förstå.
Annie Ernaux. Foto: Catherine Hélie
Ernaux utgår oftast från sig själv och sitt liv i sina romaner. Inte för att hon är särskilt självupptagen, utan för att hon vill förstå det som sannolikt många människor - i hennes fall främst kvinnor - upplever. Hon ser sig själv som både klassvarelse, kvinna och individ.
I Omständigheter förklarar hon: "Det sanna målet med mitt liv är kanske bara detta: att min kropp, mina känslor och mina tankar ska bli till skrivande, det vill säga någonting begripligt och allmänt spritt, min existens fullkomligt upplöst i andra människors huvuden och liv." I linje med denna ambition att skriva för andra går Ernaux i sina romaner från "hon/jag" till "vi". I Åren från 2008 fullbordar hon rörelsen genom att sätta kollektivet i centrum.
Ernaux stil är ingen slump. Form är ju aldrig bara form. I slutet av Kvinnan från 1987 - en roman om Ernaux moder - formulerar hon sitt val av form på följande sätt: "Detta är ingen biografi, inte heller en roman. Kanske är det någonting mellan litteratur, sociologi och historia."
En händelse i Ernaux liv har satt djupa spår: den illegala abort hon genomgick som ung universitetsstudent och som hon ständigt återkommer till. Hennes debutroman börjar med aborten, och den blir senare huvudtemat i Omständigheter, som även har filmatiserats. Det är en omtumlande påminnelse, särskilt för oss som var unga på 1960-talet och levde med den ständiga skräcken att bli med barn. Det gällde även Sverige, där aborträtten ännu var mycket begränsad.
I debutromanen brottas Ernaux med dubbelheten i sin uppväxt. Föräldrarna är födda i arbetarklassen. De sparar under många år och köper till sist ett kafé med liten butik som är öppet från sju på morgonen till nio på kvällen. Vila unnar de sig bara på söndagseftermiddagarna. Föräldrarna arbetar hårt för att det enda barnet ska kunna studera och slippa ett fysiskt tungt arbete. Jag känner igen mig i denna strävan hos arbetarklassföräldrar att förskona barnet från det slit de själva har tvingats utsätta sina kroppar för. Minns min mors ord: "Tur du slipper mina dasslock till händer." Händer som klassmarkörer. Jag känner också igen den duktiga skolflickan som träder in i en värld som föräldrarna känner sig osäkra i, samtidigt som denna skolflicka på något sätt blir föräldrarnas revansch i ett samhälle som föraktar dem. Minns min fars sorgsna blick när jag strax före hans död frågade honom hur han upplevt akademikerna i Lund: "Dom tittade aldrig på en."
Det finns en dubbelhet i klassresenärens blick. Man tycker om sina föräldrar. Deras vanor, klädsel och språk är välbekanta. Men man ser dem också med de borgerliga klasskamraternas blick och förstår att de är "fel". Själv blev jag tidigt varse detta fel när barnen från villorna som låg bakom vårt flerfamiljshus i Lund ropade "barnrikehusunge" efter mig. Dubbelheten skapar förvirring, ja ett främlingskap, som Ernaux i sina romaner skildrar på ett lysande sätt. Med dubbelblicken kommer skammen. Jag minns hur jag redan i tidig ålder skämdes över de lappar som min mor skickade till "fröken" i skolan. Jag såg att hon stavade fel på många ord. Eller hur min far kallade min mor för "frugan" i ett samtal med klasskamratens mor, gymnastikdirektören. Än idag minns jag hennes föraktfulla blick. Denna skam är ett tema som Ernaux ständigt återkommer till. I romanerna finns en rörelse mellan "då" och "nu", ett borrande i minnet för att bättre förstå händelser och tankar. I en av de första romanerna dyker minnet upp av en skolresa som författaren gjort med sina klasskamrater. Bussen anländer sent till hemstaden Yvetot och eleverna måste avlämnas i hemmen. Alla kan se när modern sömndrucken öppnar dörren för sin dotter i sitt smutsiga nattlinne. Pissfläckar! De små markörernas skam. Är det denna skamkänsla som senare förvandlas till klasshat?
En yngre Annie med sina två söner.
I romanen Sinnenas tid från 1991 - Passion simple på franska, kanske en ordlek med "passé simple", en verbform för det förgångna - skildrar Ernaux en passion. Älskaren är vagt beskriven: en gift sovjetisk diplomat. I centrum står kvinnan och hennes begär efter mannen. Efter två korta sidor öppnar Ernaux så här: "Från september förra året har jag inte gjort något annat än att vänta på en man, att han ska ringa och att han ska komma." Boken ställer frågor om passionens natur, om erotisk besatthet, om kvinnans rätt till sitt begär, om den förkrossande sorgen när förhållandet upphör, om läkandet. Det är befriande att läsa om passion ur ett kvinnligt perspektiv och sorgligt att ta del av väntandet på älskaren. Går det att föreställa sig en man som väntar på samma sätt?
I Sinnenas tid återvänder Ernaux till minnet av passionen för att på nytt befinna sig i den. Då blir nu. Samma rörelse sker när hon i Omständigheter återvänder till sin illegala abort: hur blodet strömmar ur henne, hur det aborterade fostret lämnar hennes kropp, hur en väninna klipper av navelsträngen. Driva minnet djupare och skoningslösare för att kanske kunna glömma. De ständigt återkommande minnena i hennes böcker. Hon ger detaljrika beskrivningar av kläder hon burit, gator hon gått på, föräldrarnas lilla kafé och butik, klasskamraternas olika karaktärer. Minnen, som när jag för några år sen ville återse den statarlänga som mina farföräldrar bodde i. Allt var borta och marken överväxt av högt gräs. Endast min farmors jordkällare fanns kvar nere vid ån. Plötsligt mindes jag smaken av den hallonsaft hon bjöd på, ljudet av bina som surrade runt saftglaset, solen som lyste på träbordet genom grenarna på den stora eken. Minnena, som alltid finns där gömda och stundtals kommer upp till ytan.
I Le jeune homme skildrar Ernaux kärlekshistorien med en av sina studenter. Hon är trettio år äldre än honom, och det är han som kontaktat henne. När de ligger på en madrass i hans studentrum minns hon hur hon om söndagseftermiddagen låg tryckt intill moderns fullt påklädda kropp. Helgonbilderna på väggen i det rum hon som barn delade med föräldrarna. Minnet och tiden förborgade i kroppen. När hon och studenten vandrar utmed havet, hand i hand, blir hon varse uttrycket i de omgivande människornas ögon: incest! Något som inte skulle ha funnits där om det varit en man i femtioårsåldern som gått med en ung kvinna. På sin höjd vore han gubbsjuk och kanske pinsam, men blicken tillerkänner honom rätten till sin kropps begär. Världen dömer inte män och kvinnor utifrån samma måttstock, eftersom vi fortfarande lever i ett samhälle som vägrar likställa kvinnligt och mänskligt.
ERNAUX NOBELPRISTAL i Stockholm i december inleddes med orden "Var ska jag börja?". Hon måste hitta en mening som gör att hon kan stå inför sin publik utan bävan. Hon finner meningen i en dagbok skriven för sextio år sedan. "Jag skriver för att hämnas mitt släkte." Vilken Nobelpristagare har någonsin börjat ett tal på det sättet? Hämnd. Ernaux användning av franskans "race", som både betyder "släkte" och "ras", är i detta sammanhang tvetydigt. Länge kände hon sig som invandrare i sitt eget land. Hon talade dialekt med föräldrar och släktingar, men i och med klassresan blev det "riktig" franska. Hon söker därför i sitt skrivande ett språk som kan uttrycka de förödmjukelser och oförrätter som hennes förfäder fått utstå. Hon vill bort från "de vackra meningarna". En viktig mening i Nobelpristalet lyder: "I uppdagandet av det socialt outsägliga, internaliseringen av maktförhållanden som grundar sig på klass och/eller ras samt kön som erfars bara av dem som är föremål för den, finns möjligheten till en individuell men också kollektiv frigörelse."
I EN ARTIKEL I JANUARINUMRET av Le Monde diplomatique återkommer Ernaux till kollektivets betydelse. Hon minns de stora strejkerna i Frankrike 1995 mot attackerna på välfärdssystemet. Hon skriver: "En stor social rörelse nöjer sig aldrig med att bara framföra krav. Den bär på en kollektiv längtan efter att förändra livet." Ernaux gläds i texten åt de två miljoner fransmän som i januari i år demonstrerade mot president Macrons planer på att försämra pensionsvillkoren. De besuttna med makt över de egna arbetsvillkoren, men också med makten över arbetarnas villkor, stöder förstås Macrons plan. De blir knappast utslitna i förtid. För arbetaren innebär pensioneringen frihet och vila från tunga och många gånger enahanda arbetsuppgifter. Attackerna på pensionsvillkoren blir därför en attack på drömmen om ett annat liv.
FÖR ATT VERKLIGEN FÖRSTÅ Annie Ernaux författarskap måste man förstå hennes politiska ambitioner. Alla gör inte det. I Svenska Dagbladet i oktober förra året skriver exempelvis kritikern Emi-Simone Zawall att "det krävdes en samtid som öppet misstror litteraturen som konstform för att en fransk kvinnlig författare som tror mer på sin erfarenhet än på litteraturens förmåga att förmedla den, äntligen skulle tilldelas ett Nobelpris för sin litteratur". Zawalls artikel har rubriken "Nobelpriset till Annie Ernaux är lite pinsamt". Hon har naturligtvis rätt till sin åsikt. Jag vill dock hävda att Zawall inte förstått det som en fransk kritiker påpekade i Le Monde strax efter att Nobelpriset tillkännagavs: "Ernaux strävar efter att kullkasta den litterära ordningen på samma sätt som hon vill få den samhälleliga ordningen att darra."
Jag gläds åt Ernaux Nobelpris. I en tid då arbetarklassens män och kvinnor utsätts för allt större tryck, när de håller på att förlora det som de genom politisk kamp har uppnått - för att inte tala om attackerna på aborträtten världen över - är Nobelpriset ett viktigt ställningstagande. Jag gläds åt en författare som tillsammans med likar går ut på Paris gator till stöd för strejkande arbetare, som lovar att inte bara skriva om orättvisor utan att också tala högt om dem.
JAG KÄNNER IGEN MIG i Annie Ernaux. Jag undrar om hon känner samma sorg som jag över de föräldrar som gjorde allt för oss, som vi skämdes för, som aldrig fick det liv de förtjänade, som nöjde sig med det de hade eftersom de inte hade något val, och för vilka vi nog hade kunnat göra mer.
