Utopin har alltid varit en politisk fråga, ett märkligt öde för en litterär form." Så inleder den marxistiske litteraturvetaren Fredric Jameson sin bok Archaeologies of the Future (2007). Det är en bok som argumenterar för det politiska värdet i att återvända, om och om igen, till det utopiska. Men hur har egentligen förhållandet mellan politik och utopi sett ut genom historien?

Dröjer vi vid Jamesons inledande mening ser vi att han först och främst betraktar utopin som en litterär genre; sprungen ur Thomas Mores Utopia från 1517 och i dag med en katalog som innefattar såväl Ursula K. Le Guins många utopiska rymdromaner som William Gibsons dystopiska Neuromancer (1984) och bröderna Strugatskijs suggestiva Roadside Picnic (1972)Men att förstå utopin som litterär genre, innebär inte att de utopiska texterna inte har möjlighet att ha både politiskt innehåll och föranleda politisk förändring.

Dröjer vi ytterligare ett slag ser vi det kanske viktigaste som de här inledande orden säger oss: frågan om utopi är inte någonting entydigt. I egenskap av att både vara en litterär genre och ett politiskt begrepp har utopin på sätt och vis en olöslig spänning och mångtydighet att tacka för sin överlevnad. Spänningen består inte enbart i motsättningen mellan litteratur och politik, utan kan också skönjas i andra paradoxer som det utopiska för med sig: På vilket sätt kan texter som försöker beskriva ett tillstånd bortom historia och politik vara politiskt och historiskt verksamma? Om målet med utopin är ett närmast paradisiskt tillstånd av vila, överflöd och njutning (som var fallet för vissa av de tidiga utopiska socialisterna), hur ska man då förhålla sig till våra materiella, ekologiska och sociala begränsningar - politikens kanske mest konkreta gränser? Det finns goda skäl", skriver Jameson, "att tro att alla de här frågorna är omöjliga att besvara; vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak, förutsatt att vi fortsätter att försöka besvara dem."

119113_01.jpgBild: John Jabez Edwin Mayall. Färglagd av Olga Shirnina.

Men utöver den här formella eller generella beskrivningen av utopin som någonting som har en inneboende motsägelsefullhet och dynamik finns det en än mer konkret konflikt mellan utopi och politik, nämligen den motsättning som har målats upp mellan marxismen - och inte minst den så kallade marxistiska vetenskapen - och utopin. På ena sidan, brukar det heta, står politiken; det svåra arbetet med verkliga problem, en materialistisk och konkret analys; på den andra, däremot, står dagdrömmar, ouppnåeliga visioner och idealism. Det förra, sägs det, förespråkas av Marx och Engels, det senare av de tidiga socialistiska utopisterna, till exempel Fourier, Saint-Simon, Owen.

Samma konfliktlinje drar sen vidare in i de kommande århundradena - visserligen med olika formuleringar, men ändå sprungen ur samma motsättning. För det är just på grund av dess intima förbund med marxismen som utopin har levt i en sådan berg-och-dalbana under det senaste århundradet. I mitten av 1800-talet har vi som sagt den marxistiska kritiken mot utopier. Men redan i slutet av århundradet hade det förändrats: den kritik som Marx och Engels hade riktat mot utopisterna var som bortblåst, och den progressiva arbetarrörelse som växt fram formulerade sitt politiska projekt i utpräglat utopiska ordalag. Och därefter svängde det igen.

Från att ha varit ett på alla sätt lovande, omdanande och framåtblickande löfte, utvecklas utopin efter andra världskriget snabbt till att bli en spelpjäs i kalla krigets utdragna konflikt. Om Sovjetunionen förstods som en utlöpare eller ett resultat av arbetarrörelsens framväxt - och därmed som förbunden med utopin - så blev det utopiska tänkandet ett slags sidoskada i Västvärldens angrepp på Sovjetunionens totalitära samhällsprojekt. Inte minst den reaktionära högern hamrade under kalla kriget in bilden av det utopiska som liktydigt med ett förtryck av det individuella; den rabiata önskan om ett perfekt samhälle, oavsett vad det innebär för medborgarna här och nu.

Och vid Sovjetunionens upplösning gjorde utopin ytterligare en vändning på berg-och-dalbanan. Högern upphörde visserligen med den mer uttalat anti-utopiska retoriken - den behövdes ju inte längre - men de vänsterrörelser som hade växt fram under andra hälften av 1900-talet kom i stället att ta fasta på och utveckla en del av kritiken. För precis som högern kopplade samman utopin, totalitarismen och Sovjetunionen så har de anti-auktoritära och vagt anarkistiska massrörelser som blivit alltmer framträdande kommit att vända udden mot centraliseringen, statsmakten och partiet - allt det som till alldeles nyss hade varit hem för det socialistiskt utopiska projektet.

Det här är naturligtvis en schematisk och ofullständig genomgång, men syftet är först och främst att visa att det utopiska begreppet, och framför allt kritiken mot detsamma, har förändrats, fram och tillbaka, sedan den första konflikten mellan Marx och de tidiga socialistiska utopisterna. Till en början, skulle man lite grovhugget kunna summera det, stod den marxistiska vetenskapen mot utopin. Därefter ställdes den borgerliga individen mot den kommunistiska utopin, och till sist slog den globala gräsrotsdemokratin ifrån mot statsmaktens utopi. Utopi är alltså ett begrepp som till synes är angripet från alla möjliga håll och kanter.

Men - och detta är ett avgörande men - att någonting får kritik från flera håll innebär inte att kritiken är densamma. Det finns avgörande skillnader mellan att kritisera det utopiska för att det är fåfängt och omöjligt, att kritisera det för dess koppling till totalitarism, och att kritisera det för dess frånvaro av politisk handlingskraft. Inte minst ser de ovan nämnda tre kritikerna olika ut om vi drar oss till minnes den inledande meningen från Jameson, om utopins samhörighet med politiken. För högern var det ju den utopiska visionens omsättning i politik som skulle svartmålas, medan det hos den anti-auktoritära och anarkistiska vänsterrörelsen ofta finns en dubbel rörelse - å ena sidan en kritik av statsapparaten, å andra sidan ett uppvärderande av den utopiska retoriken och de uttalade kraven.

Men hur såg det egentligen ut hos Marx? Var det verkligen så, som det ofta utmålas, att det var frånvaron av ens en tillstymmelse till politisk strategi och handlingskraft hos utopisterna som Marx och Engels avslöjade och vände sig mot? Var den marxistiska vetenskapen, som Engels utvecklade, ett motargument mot de snacksaliga, idealistiska drömmarna?

Frågar man den franske filosofen Miguel Abensour blir svaret nej. Innan jag går in på varför han menar att Marx inte alls anklagade utopin för att vara ovetenskaplig och tramsig behöver vi dock dröja ett tag vid varför den här bilden - motsatsförhållandet mellan idealistisk utopi och praktisk politik - överhuvudtaget har uppkommit.

På sätt och vis kan man anklaga utopin för att dess egen inneboende logik har orsakat det hela. För inbyggt i begreppet utopi har det nämligen alltid funnits en tanke - och allt som oftast en önskan - om samhällelig förändring. Utopisten målar upp en vision om ett annat samhälle för att antingen avslöja missförhållandena i den nuvarande ordningen eller peka på möjligheten till en annan. Men ur en viss vinkel är ju politiken, som jag antytt ovan, en praktik som handlar om att hushålla, förvalta och prioritera. Trots frändskapen mellan utopi och politik finns det alltså också en motsägelsefull schism dem emellan.

Å ena sidan är många utopiers mål ett avpolitiserat och konfliktfritt tillstånd, om vi med politik förstår någonting mer än bara diskussion, det vill säga om vi förstår politikens roll som någonting omdanande och inriktat på förändring. Å andra sidan står det utopiska i motsats till politiken, försåvitt man förstår politiken som förvaltning. Denna dubbla problematik har i grunden att göra med utopins relation till förändring, och det obekväma förhållandet mellan utopi och instrumentalitet, ett förhållande som inte minst Walter Benjamin har försökt belysa och kritisera. Vad innebär det att göra det förhandenvarande till blott ett medel för ett (bättre) mål? Kan man ens formulera en utopi som kringskär en sådan instrumentalitet? Det faktum att utopin har ställts både mot politiken som förändring och politiken som förvaltning, skulle måhända kunna vara en konsekvens av att utopin, paradoxalt nog, i sig själv lovar både förändring och förvaltning samtidigt.

Att utopin på så sätt slår knut på sig själv, och alltså inte förmår göra varken a eller b, är också den kritik som man ofta har tänkt sig att Marx och Engels riktade mot den. Utopins misslyckande ligger i att den inte förmår eller ens vill skilja på medel och mål, vilket gör att en utopisk rörelse i bästa fall blir tandlös och i värsta fall kontraproduktiv. I utopins ställe borde en vetenskaplig socialism, som förmår föranleda den omstöpning av det rådande som behövs för att uppnå ett klasslöst samhälle, ta plats. Men var detta verkligen den marxistiska kritiken?

Inte enligt Miguel Abensour. Han har tydligt visat att den konflikt som målats upp mellan Marx och, till exempel, Fourier är felaktig. Marx kritiserade visserligen utopisterna, men inte för att det utopiska stod i motsatsförhållande till vetenskapen och den handfasta politiken. Kritiken handlade varken om att enskilda utopister skulle vara ovetenskapliga eller att utopi och vetenskap i allmänhet är oförenliga begrepp. Tvärtom, menar Abensour, är problemet för Marx just att utopin och vetenskapen kan samexistera, och att man därför inte kan nöja sig med att ställa det ena mot det andra. Precis som att man behöver skilja de olika kritiska invändningarna mot utopin från varandra behöver man skilja på olika förståelser av vetenskap.

Det Marx enligt Abensour anklagar de tidiga socialistiska utopisterna för är att förespråka ett vetenskapligt ideal som inte förmår att förhålla sig kritiskt till det rådande politiska och ekonomiska systemet och som därmed omöjliggör verkligt radikal förändring. Deras - säkerligen ofrivilliga - reaktionära vetenskapssyn var en black om foten på de utopiska visionerna; de skulle aldrig nå fram till mer än en partiell revolution.

Kritiken som Marx riktar mot utopisterna var alltså inte att de ställde för höga och oresonliga - idealistiska - krav. Det gällde inte att utopisterna var opraktiska eller lovade för mycket. Det Marx kritiserade var snarare att deras krav inte var tillräckligt radikala, att de ville förändra för lite. "Det som för Marx utmärker utopin", skriver Abensour, "är inte att den gör anspråk på alltför mycket , på ett överflöd eller en extremism, utan snarare att den inte är tillräcklig - eller, för att undvika farorna med en sådan kvantitativ formulering, är det som karakteriserar utopin inte dess heterogenitet i förhållande till den rådande ordningen, utan tvärtom dess likformighet med denna ordning. De politisk-sociala projekt som Marx betecknar som utopiska är de som saknar radikalitet och [...] förblir inom den rådande ordningens gränser, till och med när de hävdar att de omvandlar denna ordning."

Den här bristen på radikalitet syns också i den berg-och-dalbana som vi har följt ovan. Den inneboende spänningen i att utifrån en viss position föreställa sig någonting annat - någonting bättre - riskerar alltid att underskatta den motsägelsefullhet som det innebär för oss här att föreställa oss någonting annat där. Det verkligt annorlunda - det verkligt bra - kommer ju vara radikalt skilt från oss, så hur ska vi ens kunna föregripa det? Men kanske gör ett sådant misslyckande ingenting. Att ständigt formulera drömmar som vi aldrig är säkra på kan uppfyllas, men ändå arbeta i riktning mot dem - kanske är detta vårt märkliga öde.

Erik Lindman Mata är poet och översättare.

Mest läst av skribenten

2/22 Musikens makt - Maktens musik

Category Image