Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

LO-borgen, Stockholm. Foto: Holger.Ellgaard [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

Bläcket i namnunderskrifterna till Januariavtalet hade knappt hunnit torka förrän protesterna kom. Flera stora fackförbund, bland andra Byggnads och Pappers ställde sig mycket kritiska till hela 73-punktsprogrammet. LO-ordföranden kallade avtalet för ”jävligt omodernt”. Till och med i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden publicerar kritiska artiklar. ”Flera reformer i januariöverenskommelsen kommer från nyliberalismens storhetstid för 30 år sedan”, skrev Ulrika Lorentzi. Hon kritiserade inriktning på att lösa nyliberalismens problem med mer nyliberalism. Ledarsidorna på tidningen Arbetet har varit fyllda av kritik mot avtalet.

De åtalade i Allrahärvan (tidigare Svensk fondservice) friades på alla punkter. Det är nämligen inte olagligt att göra ett dåligt jobb och belöna sig själv och sina kompisar rikligt ur en pengamängd man är satt att förvalta (i Allras fall 400 miljarder, åtalet gällde 170 miljoner men i själva verket var pensionsmyndigheten på jakt efter en hel miljard). Skulle det vara olagligt så skulle stora delar av bank- och finanssektorn utgöras av kriminella! Men åtalet var alltså bristfälligt. De lagar som omgärdar åtalspunkterna (mutbrott, grov trolöshet mot huvudman) går inte att applicera. De är inte skrivna för sånt här. Jag tänkte skriva om varför det är på det viset, samt kommentera det lite ytliga och missvisande i medias sätt att rapportera om den här typen av händelser.

Strunta i djupsinnet! Det rådet ger Göran Greider till den svenska vänstern i sin ledare i Dagens ETC 5 februari, som antagligen ska läsas som ett försök att illustrera den ”vänsterpopulism” han numera förespråkar.

Greiders text har flera förtjänster. Inte minst är det sympatiskt att han uppmanar vänstern att inte ryckas med i den pågående kulturaliseringen av den ideologiska debatten, och istället insisterar på att kultur alltid finns i ett materiellt sammanhang.

Men i åtminstone ett fall argumenterar Greider på ett sätt som är populistiskt i ordets sämsta mening, det vill säga i betydelsen antiintellektuellt. Jag tänker här på hans kritik av begreppet bildning:

Jag har förvånat mig storligen över att så pass många på vänsterkanten är så förtjusta i begreppet bildning. ”Bildning” är ett 1800-talsbegrepp. Längst inne i ordet gömmer sig en stabil medelklassfamilj. Bildningsbegreppet var en gång, i den tyska miljö där det en gång började användas, radikalt. Idag är det i huvudsak ett konservativt signalord som lätt leder till att frihetlig pedagogik i skolan bör bannlysas till förmån för katederdisciplin.

Till råga på allt är det faktiskt artegoistiskt: Inget ord är så antropocentriskt, det vill säga fixerat vid människans väl och ve, som ordet bildning. Min hunds alla kunskaper, och de är omfattande, har ingen plats i bildningsbegreppet och än mindre de kunskaper en varg eller en isbjörn har om de miljöer de anpassat sig till.

Det stämmer att det fanns många borgare som på 1800-talet svärmade för bildning och att begreppet idag ofta används av högerdebattörer. Men det innebär inte att det skulle vara förpestat. Inom den svenska arbetarrörelsen har det exempelvis länge använts på ett progressivt sätt och det finns ingen som helst anledning att dagens vänster inte skulle kunna ge det en radikal laddning.

Dessutom: det Greider säger om bildningsbegreppet kan man lika gärna säga om exempelvis demokratin. Längst inne i det begreppet bodde det ursprungligen främlingsfientliga slavägare och idag kallar sig de svenska högerchauvinisterna Sverigedemokrater… Bör vänstern därför vara antidemokratisk?

Att begreppet bildning skulle vara antropocentriskt måste för övrigt vara världens sämsta argument. Samma sak kan ju sägas om alla begrepp, eftersom det faktiskt bara är människor som använder just begrepp. Om man bara ska hålla sig med ideal som Greiders hund kan omfatta får man inte bara överge bildningstanken, utan även demokratin, feminismen, medmänskligheten etc. Att bekymra sig om begrepps antropocentricitet är alltså att hemfalla åt just det (falska) djupsinne som Greider ville varna för.

”Antalet asylsökande ska bli rejält många färre” sade Stefan Löfven i Dagens Nyheter den 18 januari. Som åtskilliga påpekat - t.ex. s-riksdagsmannen Magnus Manhammar - måste han med det antingen mena att Sverige ska lämna Génèvekonventionen från 1951 om asylrätt (se Clarté 4/19). Eller uttalar han sig om något han inte råder över – vem vet vilka krig och klimatkatastrofer som jagar folk mot Sverige de närmaste åren?

Däremot vet vi att Löfven med ett sådant uttalande lägger sig nära det tänkande och den retorik om flyktingar som hårdlanserats av SD i tjugo år, och nu står inför sitt verkliga genombrott.

Varför håller arbetarrörelsen på att förlora kampen om kulturarvet och historien till SD och andra mörka krafter? Ett av svaren är den egna, kortsynta politiken. Nu tänker man lägga ned biblioteksdelen av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB).

ARAB låg länge på Upplandsgatan i Stockholm i anslutning till LO-borgen, men sedan ett tiotal år finns det i Huddinge, nära Södertörns högskola. Ledningen har beslutat att minska personalen med åtta tjänster. Hela verksamheten drabbas hårt och allra mest biblioteket där samtliga tre tjänster försvinner. Det ska fortfarande vara möjligt att låna böcker, men alla nyförvärv av böcker och tidskrifter ska upphöra, ingen katalogisering ska ske, ingen personal med bibliotekskompetens som kan hantera bokbeståndet finns kvar.

Jag undrar hur nyfascismförnekarna inbillar sig att det gick till förra gången...

Att det gavs en miljon chanser att hejda utvecklingen? Att tyskarna i januari 1933 fick en enkät hemskickad?

I huvudstadspressen har nyligen uppmärksammats, i anledning av en bok, Renegater, som författats av en medelålders Lundahistoriker, Johan Stenfeldt, att två svenska politiker på ytterkanten, båda utan särdeles inflytande i mellankrigstidens Sverige, sedermera bytte fot men inte ståndpunkt: kommunisten Nils Flyg som blev nazistiskt tyskvänlig under andra världskriget och nationalsocialisten Sven-Olof Lindholm som som under kalla kriget vände sig åt VPK och demonstrerade mot USA:s brutala krig i Vietnam. Både Per Svensson i Dagens Nyheter och Kaj Scheuler i Svenska Dagbladet har tolkat detta så att de båda ytterkantsfigurerna visserligen växlade partilojaliteter men samtidigt behöll sin totalitaristiska grundåskådning: den var, enligt dessa båda publicister, hela tiden antiliberal, antivästlig, antidemokratisk, eventuellt också antisemitisk.

Detta är en parodi på historiska analogier. De flesta ”renegater” betedde sig nämligen inte alls på det viset.

Nationalekonomerna Assar Lindbeck och Mats Persson pekar på invandringen som bland annat kostsam och orsaken till Sveriges segregation och ojämlikhet. Har Lindbeck glömt Lindbeckkommissionen (SOU 1993:16) han ledde under finanskrisen på 1990-talet vars rekommendationer implementerades därefter och som fortfarande gäller? Reformer som det åtstramningspolitiskt inriktade finanspolitiska ramverket, inflationsmålet, sänkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. De reformerna har varit bidragande till ökade samhällsekonomiska och geografiska ojämlikheter i Sverige.