Äntligen! Livets mening

Antligen livets mening webär namnet på Hans Isakssons bok som Clarté just nu säljer. Om du vill köpa den, överför du 40 kr till Clartés swishkonto 1236203517. Det går också att sätta in motsvarande belopp på Clartés plusgirokonto 251780-3. Glöm inte att ange namn, adress och postadress. 

Vi har publicerat sju artiklar ur boken här på Clartébloggen:

En marknadsaktörs tillblivelse (25/6)

När Stikkan vände vinden (26/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

Om heliga kor (28/6)

När jag var död (29/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

DDR i våra hjärtan (1/7)

 

Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Den snabba ekonomiska och politiska utvecklingen under 1700-talet födde en ny historiesyn. Historien uppfattades inte längre som en räcka slumpvisa händelser, utan som en lagbunden process med en bestämd riktning mot en bättre framtid. Liberala ekonomer, historiker och filosofer formulerade teorier där historiens utveckling beskrevs som en nödvändig följd av olika sätt att organisera samhällets ekonomi. James Steuart (1712 – 1780) och Richard Jones (1790 – 1855) sökte förklara Englands snabba utveckling genom en teori om nödvändiga ekonomiska stadier, där England sades ha hunnit längre än kontinentens övriga länder. Fransmannen Henri de Saint-Simon (1760 – 1825) formulerade en stadieteori där de producerande klasserna strider mot parasitära icke-producenter. Marx och Engels var i sin ungdom starkt påverkade av dessa idéer. I ungdomsverket ”Den tyska ideologin” beskrivs historien som en lagbunden följd av stadier, eller produktionssätt. Alla länder är tvungna att genomgå samma stadier, även om det kan ske på olika sätt och med olika hastighet.

Den norra vägen mellan Sundsvall och Östersund brukade en gång kallas för Sveriges vackraste landsväg. Numera breder kalhyggena ut sig på höjderna runt Indalsälvens dalgång. Utvecklingen har sitt pris, sa min gamle kompis skogsmaskinföraren resignerat, när vi körde den vägen i slutet på 1980-talet. Få ord är så vilseledande som ”utveckling” och ”modernisering”. I två inlägg ska jag diskutera några av de politiska idéer som döljer sig bakom den skenbara nödvändighet orden verkar peka på. Det första handlar om den nyliberala drömmen om marknadens allmakt. Det andra om arbetarrörelsens syn på nödvändigheten i historien.

Santiago, Chile, tisdag 11 september 1973. Foto:  Luis Orlando Lagos Vázquez.

Så var vi dér igjen. Det er den tida på året. "Noen historiske hendelser forandrer verdens gang. 9/11 var en slik hendelse," skriver for eksempel samfunnsforsker Olav Elgvin i et tosiders oppslag i dagsavisa Klassekampen 28. august. Vi kommer til å få høre det i alle kanaler fram mot selve dagen og vel så det.

Jeg husker det glassklart. Søndag 9. september 2001 om kvelden ankom ekskjæresten min og jeg den lille, turistfrie, sør-spanske byen Los Alcazares. Det skulle være fjorten rolige dager sammen med våre chilenske venner Lucrecia og Antonio. Men allerede tirsdag smalt det i New York. Midt i siestaen, lokal tid.

Det var da det starta, dette mantraet: "Verden ble en annen 11. september."

Det är knappast någon överdrift att säga att migration och brottslighet – och inte minst relationen mellan dem – står högt upp på den politiska dagordningen.

Nu har diskussionen om dessa frågor fått ny energi, med anledning av att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerat vad man på kanslisvenska presenterar som en ”beskrivande kartläggning” av ”skillnader i misstänkt brottslighet mellan personer som är 15 år eller äldre med inrikes respektive utrikes bakgrund”.

Stina Oscarson, Göran Greider och Kristian Lundberg. Foto © Frankie Fouganthin – Eget arbete, CC BY-SA 4.0 (Stina O och Göran G) samt Bengt Oberger - Eget arbete, CC BY-SA 3.0 (Kristian L) via Wikimedia.org

När intellektuella hoppade av från vänstern på 1970- och 80-talen skedde det ofta med buller och bång. En del gick till socialdemokraterna. En del gick till borgerligheten. Det skrevs böcker, till exempel Stig Hansens och Lars Åke Augustssons Maoisterna. Idag är vänsteravhopparna mer blygsamma. Deras motiv för att hoppa av är ibland ganska dunkla. Det framkommer i Svenska Dagbladets pågående artikelserie om vänsteravhoppare. Ta till exempel regissören Stina Oscarson. Hon skriver i sin artikel i SvD att hon hoppar av vänstern för att hon tvivlar på den offentliga finansieringen av kulturen och för att hon en gång inte ville gå i en demonstration mot Sverigedemokraterna. Det är lite tunt. Hon tycker också att det är viktigare att sträva efter sanning och intellektuell hederlighet än att tillhöra en speciell grupp. Även det lite tunt. Det hela förefaller väldigt oklart. Om hon nu är avhoppare, vilket hon ju anser sig vara, vad är det då hon hoppat av ifrån? Att hon numera gärna gästar Bulletins intervjupodd antyder var hon står politiskt idag. Men hennes politiska metamorfos verkar en smula suddig, åtminstone om man ska döma efter hennes artikel i Svenska Dagbladet.

När det Londonbaserade laget Chelsea mötte Birmingham på Stamford Bridge i Premier League 2010, så hade gästerna ett enda skott på mål mot Chelseas 25. Ändå vann Birmingham med 1–0. Just sådan är fotbollen anmärkningsvärt ofta. Många skulle troligtvis säga att också livet är sådant. Det är i så fall ett påstående som jag inte utan vidare kan gendriva.

Jag kan tänka mig att Chelseaspelarna i vredesmod knöt nävarna i sina icke-existerande byxfickor och förbannade det ogunstiga ödet, men de accepterade självfallet slutresultatet (0–1). Så gör man alltid, eftersom fotboll i en rad olika avseenden är tillämpad demokrati. Omedelbart efter VM-kvartsfinalen mellan Brasilien och Ungern (2–4) i Bern onsdagen den 30 juni 1954 startade visserligen ”de choklad-färgade bollvirtuoserna från kaffelandet” (som Putte Kock antagligen skulle ha sagt) ett jätteslagsmål i omklädningsrummet efter full tid och skadade ett par av sönerna från Pustan efter en blek insats av domaren. Men det är drygt 67 år sedan, samtliga inblandade är nu döda, och resultatet ändrades inte heller den gången – lyckligtvis.

Utøya – minnesmärket. Foto: Human-Etisk Forbund, CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons.

Klockan 17:21 fredagen den 22 juli 2011 blev Monica Bösei, vanligtvis kallad ”Mor Utøya”, den första som sköts ihjäl av Anders Behring Breivik. Noga räknat 74 minuter därefter belades attentatsmannen med handfängsel av norsk polis. Då hade ytterligare 68 människor dödats, de flesta socialdemokrater i ungdomsförbundet AUF, och ett betydande antal skadats mer eller mindre allvarligt. Den bomb som detonerade i centrala Oslo tidigare på dagen hade redan krävt åtta liv.

Det amerikanska fartyget USS Essex. Bild: Wiki Common 2009.

Ett upprop mot ett nytt kallt krig mot Kina sprids nu bland intellektuella och politiker i världen. Tusentals har hittills skrivit under, bland andra författaren John Pilger, ekonomen Yanis Varoufakis, den sydafrikanska fackföreningsledaren Irvin Jim, förre försvarsministern i Brasilien, Celson Amorim, Diane Abbott i Labours skuggregering, Heike Hänsel från Die Linke, filmregissören Ken Loach, Adolfo Pérez Esquivel, nobelpristagare i Argentina och den tidigare amerikanska översten Ann Wright.