Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Protester I Aqtobe, Kazakstan, 4 januari 2022. © Esetok, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Del 1 – Kazakstans ekonomiska verklighet

De senaste veckornas händelser i Kazakstan har väckt frågor inom vänstern. En del tycker sig se en ”färgrevolution” medan andra ställer sig på de kämpande arbetarnas sida. För att förstå vad som händer är det viktigt att utgå från fakta. Därför kommer jag i tre artiklar att presentera en analys av Kazakstans ekonomi, av Kazakstans politik och av situationen för Kazakstans folk.

Den första delen kommer att behandla Kazakstans ekonomiska verklighet. Här tittar jag närmare på landets handel och på de investeringar som görs i landet. Jag ska titta på vilka konkreta monopol som befinner sig i landet och hur strukturen ser ut. I analysen lyfter jag upp de viktigaste aspekterna av frågorna och det rör sig inte om en exakt analys eftersom jag för det skulle behöva en bok. Jag är dock övertygad om att utan alla detaljer kunna presentera en bild av Kazakstans ekonomiska verklighet som ger en bra grund att dra vidare slutsatser utifrån.

Bild: Ivan Maiskij med sin taktiske vän Winston Churchill

Den 23 augusti 1939 ingick Molotov och von Ribbentrop för sina staters räkning den non-aggressionspakt som sedan dess bär ministrarnas namn. Pakten har dåligt rykte, inte minst genom det tilläggsprotokoll som USA:s invasionsarmé 1945 påträffade i nazisternas riksarkiv. Först 1989 erkändes något skamset detta av Sovjet som äkta vara. Dokumentet har åberopats av dem som velat tillskriva Sovjetunionen huvudsakligen expansiva motiv för sitt agerande före, under och efter andra världskriget. Ty det angav parternas ”inflytelsesfärer” hos grannländerna (i Sovjets fall framför allt i Baltikum, Finland och Polen) - det vill säga något Europas stormakter hemligt hade sysslat med så länge de funnits, men ett skick som den nya rådsrepubliken 1918 principiellt och handgripligt hade bannlyst.

OBS! En recension i nummer 4/2021 innehåller två försmädliga korrekturfel. Du som prenumererar och fått tidskriften hem till dig kan ladda ned den korrekta versionen i PDF-format.  Redaktionen beklagar det inträffade.

Nyårsbetraktelser är en konstig genre: varför är just 31 december eller 1 januari lämpligaste datum för att överblicka och förstå omvärlden? Jag gör ett litet försök i alla fall. Vad är det viktigaste som hänt under 2021? Vad pekar på väsentliga tendenser om man lämnar det dagliga skummet av pandemitrestriktioner, opinionssiffror, regeringsombildningar m.m? Jag prövar nåra punkter i all anspråkslöshet, även om tonfallet onekligen blir lite pompöst. Ifrågasätt, komplettera och fördjupa gärna!

Uppslaget till pjäsen Fotboll i Jemen kommer från några kortare artiklar publicerade i den svenska dagspressen 2015. Artiklarna berättade om hur den svenska säkerhetspolisen, på uppmaning av amerikanska CIA, varit involverad i rekryteringen av en jemenitisk medborgare i Sverige. Jemeniten hade fått i uppdrag att infiltrera al-Qaida i Jemen i syfte att öka träffsäkerheten hos det amerikanska drönarprogrammet. Dessvärre blev han avslöjad och slutade sina dagar skjuten och upphängd i ett fotbollsmål.

Fotboll i Jemen är alltså, som det brukar heta i amerikanska filmer, baserad på en sann historia. Pjäsens huvudperson Saleh hette i verkligheten Amen. Det enda vi vet om Amen är det lilla som framgick av tidningsartiklarna. Det var för övrigt den enda uppmärksamhet som hans våldsamma död fick i Sverige. Hans öde är tragiskt. Han utnyttjades som agent, och när han fullföljt sin uppgift lämnades han att dö. Han var ett bondeoffer i detta vårt terrorkrigens tidevarv.

© The White House from Washington, DC, U.S. Embassy in Riyadh, samt White House photo by Eric Draper, Public domain alla via Wikimedia Commons.

I oktober 2001 anfölls Afghanistan av bombflyg från USA och Storbritannien. Det var första ledet i det av president George W. Bush proklamerade ”kriget mot terrorismen”. Nästa steg togs i mars 2003, då Irak invaderades under förevändningen att Saddam Hussein hade massförintelsevapen. Men som alla vet lyste sådana vapen med sin frånvaro.

”Kriget mot terrorismen” pågår än i dag och har flera tillsynes paradoxala inkörsportar. En av dessa är att de fyra presidenterna Jimmy Carter, Ronald Reagan, George Bush och Barack Obama samtliga har beväpnat, finansierat, odlat fram, subventionerat och/eller utbildat islamistiska terrorister i ansenliga skaror:

I myten om människans urtillstånd finns inget att hämta.

För några år sedan halkade jag på skidor med resultatet att en spricka i svanskotan uppstod. Det ledde i sin tur till att jag inte kunde sitta ordentligt på ett halvår (avgörande för att kunna hänga med i snacket kring lägerelden på Urtiden). I skrivande stund äter jag penicillin mot en infektion i hålet där en visdomstand (oumbärlig för att tugga mammut med på Urtiden) satt så sent som en vecka sedan. Det är mina smärtsamma minnen från människans urtillstånd.

En dag på börsen. Teckning från Workers’ Struggle amid Capital Mobility,  utgiven av Asia Monitor Resource Centre.

Kapitalismens oförnuft gör sig om och om igen till känna i världen.

Bilder på tomma butikshyllor och enorma bilköer till bensinmackar i Storbritannien spreds över världen för några månader sedan. Orsaken sades vara höga bränslepriser och brist på chaufförer. Det senare var dock ingen akut kris, utvecklingen hade pågått länge, vilket Guardian Weekly tog upp i en artikel. De skrev att villkoren för chaufförerna försämrats avsevärt. Lönen hade stått stilla samtidigt som arbetstiden blivit längre. Förarna utsetts för ständig press uppifrån och tvingas bo i sina långtradare. Massor av förare hade helt enkelt slutat, de orkar inte mer. Det här är ett exempel på motsättningen mellan den privata profitjakten och samhällsintresset. Varje enskilt åkeri gör allt för att sänka sina kostnader, men de tar inte ansvar för konsekvenserna. Det får samhället ta hand om, vilket samhället dock inte gör.