Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Söndagen den 7 december 1941 attackerades den amerikanska örlogs- och flygbasen Pearl Harbor på Hawaii mycket oväntat av japanska styrkor. Fem slagskepp sänktes vid anfallet och ytterligare tre fick svåra skador. Endast fyra dagar senare, torsdagen den 11:e, förklarade Nazityskland krig mot Förenta Staterna, vilket nästan ingen hade anat. Två gånger i obruten följd hade det nu blixtrat från en klarblå himmel.

”Vi trodde knappt våra örons vittnesbörd, då Hitlers krigsförklaring nådde oss”, utbrast John Kenneth Galbraith (1908–2006), när han intervjuades av journalisten/författaren Gitta Sereny 1988. ”Aktionen tycktes fullständigt irrationell, och jag anser att den räddade Europa”, fortfor Galbraith och tillade att Amerikas folk var fast beslutet att anta utmaningen från Tredje riket.

Ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Magnus Aronson / IKON, CC BY 3.0 via Wikimedia Commons

”Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta be­visar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva ... (men) också uppnått ganska mycket i vårt arbete.” Detta skrevs av Mao Zedong i maj 1939 under motståndet mot den japanska ockupationen av Kina.

Det är högst osäkert om t ex vår ärkebiskop, sin boksynthet till trots, verkligen har fördjupat sig i Maos skrifter. Annars hade hon och andra humanistiskt sinnade offentliga personer och sammanslutningar i dessa mörka tider kunnat hämta en del stöd och tröst från dem. Nu hamnar till och med kyrkor och frivilligorganisationer i skottgluggen: Amnesty, Röda korset, Stadsmissionen, Svenska kyrkan, andra föreningar, religiösa samfund och t o m Greta Thunberg beskrivs allt oftare som politiska vänsteraktivister och därmed fiender.

En studie från Göteborgs Universitet sedan drog för några år slutsatsen att Sverigedemokraterna ”med råge” skulle vara Sveriges största parti, om kvinnor inte hade vägrat att rösta på SD, ”eftersom partiet är starkt ogillat av stora grupper i samhället”. Varför så många fler svenska män (vilka, till skillnad från kvinnorna, tydligen av forskarna ansågs självständigt tänkande?) ändå röstar på SD behövde tydligen enligt studien inte förklaras. Professor Stefan Dahlberg var medförfattare i denna studie. Dahlberg är nu verksam i Mittuniversitetet, men grubblar tydligen fortfarande över de svenska högerextremisternas oförmåga att av egen kraft ta sig in i landets styre.

Från Pennsylvaniauniversitetet i USA meddelas att grisar faktiskt kan lära sig att använda datorer och läsa av pc-skärmar. Ännu så länge kan dock grisarna endast manövrera datorn med hjälp joy-stick.

USA-forskningen på denna form av animalteknologi kan ha initierats av erfarenheterna under Trumpregimen. Men för den som är bekant med vissa svenska alternativmedia – t ex Nationell.nu, Nationell idag, Patriot.nu, Avpixlat, Nordfront, Fria tider, Realisten – är det dock ingen direkt nyhet med svinaktigt bruk av pc-användning och av cyberrummet.

Katalys och Verbalförlaget har nyligen utgivit en serie med små, men snuskigt dyra, böcker (eller pamfletter) i uttalat syfte att ge "den intellektuella vänstern att utveckla sina tvivel, sina långa tankar och nya idéer ... Ge tröst, ge hopp, mana till motstånd". Det första numret i serien är "Vad kommer efter socialdemokratin?" (2021; 64 sid.) av den akademiskt välmeriterade idéhistorikern Jenny Anderson.

i inledningen av sin avhandling skrev 2003 Andersson några rader, om den svenska (och europeiska) socialdemokratins syndafall och utdragna kris, som hon självfallet förlägger till ett betydligt senare datum än vad en person, med kommunistisk bakgrund som min, skulle ha angett. Hennes historieskrivning var och är typisk för de frustrerade medlemmar vilka som vanligt utgör SAP:s alibi bland de intellektuella:

Ett bostadsområde i Njurunda, Brännaskolan i Härnösand och ett trapphus i Sollefteå. Foto Ilona Linder (ur boken Glimtar av en guldålder).

Att Arkitekturupproret drömmer om en borgerlig stilarkitektur är inte så konstigt. Arkitekturupproret består av småföretagare. De vill ha stadskärnorna så som de såg ut på den gamla goda tiden, det vill säga innan det stora rivningsraseriet på 1950- och 60-talen. Då var det framför allt den borgerliga stilarkitekturen som härskade i städernas centra. Men om ens ideal inte är stilarkitekturen, vad finns det då för alternativ? Finns det en folkets byggnadskultur i arkitekturhistorien som man kan inspireras av idag?

Så länge jag kan minnas har jag alltid omgivit mig med sällskapsdjur. Till en början med vita möss, som jag själv födde upp, och en och annan sköldpadda. De senare lyckades jag aldrig väcka efter vinterdvalan, trots att affären hade lovat att de skulle leva 50–100 år. Och mössen blev senila efter ett par år och dog de också och jag blev så ledsen var gång det hände. Så fick jag några yngre kattor till skänks. Det gick någorlunda bra under många år. Jag märkte dock att de egentligen var ganska kyliga och nedlåtande mot mig. Mer och mer längtade jag efter en hund, som skulle vara mig trogen och se upp till mig, på hundars vis.

Det förekommer klasskamp som enbart gäller positionerna inom medelklassen. Sådant kallas emellanåt i fall det går till våldsamheter revolt och till och med ibland för revolution. Detta i så fall när en ny president avsätter en tidigare etablerad sådan utan omvägen via allmänna val.

Medelklassens klasskamp är ingenting som den härskande klassen direkt gillar. I den globaliserade kapitalismens kärnländer är de härskande kapitalistklassen och i periferin comprador-kapitalster och dessa vill framför allt fortsätta ostört med sin exploatering; business as usual.