Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Jag undrar hur nyfascismförnekarna inbillar sig att det gick till förra gången...

Att det gavs en miljon chanser att hejda utvecklingen? Att tyskarna i januari 1933 fick en enkät hemskickad?

I huvudstadspressen har nyligen uppmärksammats, i anledning av en bok, Renegater, som författats av en medelålders Lundahistoriker, Johan Stenfeldt, att två svenska politiker på ytterkanten, båda utan särdeles inflytande i mellankrigstidens Sverige, sedermera bytte fot men inte ståndpunkt: kommunisten Nils Flyg som blev nazistiskt tyskvänlig under andra världskriget och nationalsocialisten Sven-Olof Lindholm som som under kalla kriget vände sig åt VPK och demonstrerade mot USA:s brutala krig i Vietnam. Både Per Svensson i Dagens Nyheter och Kaj Scheuler i Svenska Dagbladet har tolkat detta så att de båda ytterkantsfigurerna visserligen växlade partilojaliteter men samtidigt behöll sin totalitaristiska grundåskådning: den var, enligt dessa båda publicister, hela tiden antiliberal, antivästlig, antidemokratisk, eventuellt också antisemitisk.

Detta är en parodi på historiska analogier. De flesta ”renegater” betedde sig nämligen inte alls på det viset.

Nationalekonomerna Assar Lindbeck och Mats Persson pekar på invandringen som bland annat kostsam och orsaken till Sveriges segregation och ojämlikhet. Har Lindbeck glömt Lindbeckkommissionen (SOU 1993:16) han ledde under finanskrisen på 1990-talet vars rekommendationer implementerades därefter och som fortfarande gäller? Reformer som det åtstramningspolitiskt inriktade finanspolitiska ramverket, inflationsmålet, sänkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. De reformerna har varit bidragande till ökade samhällsekonomiska och geografiska ojämlikheter i Sverige.

Magnus Bäck [Public domain], via Wikimedia Commons

I Lunds universitets studentkårers tidning Lundagård nummer 8 2019 oroar sig den utbildningspolitiske krönikören Fredrik Banke över framtiden. Ministern för högre utbildning och forskning har nämligen förespråkat satsningar på distansutbildning för att göra det lättare för folk att studera vid högskola oavsett var i landet de bor.

För de flesta av oss låter förslaget säkert bra. Men enligt Banke är det jättedåligt. Han tänker att ”snart kommer varenda en förväntas ha en universitetsutbildning” och undrar hur det kommer att ”påverka hur utbildningar värderas av arbetsmarknaden”. ”Vi vill inte ha en situation där värdet av utbildning urgröps på grund av överflöd”, jämrar sig Banke.

Bild: Robert Nyberg

Det borgerligt ledda Region Stockholm (f.d. Stockholms läns landsting) sade under hösten upp runt 300 läkare och över 400 undersköterskor. Man upphandlar nu hyrläkare från privata företag till en summa om upp till 648 miljoner, varje stafettläkare kostar dubbelt så mycket per timme. Dessutom upphandlar man sjuksköterskor för upp till 770 miljoner och undersköterskor för 3,4 miljoner (Källa). Uppenbarligen räcker inte de anställda man har kvar efter avskeden.

Bild: Robert Nyberg

Nätläkaren Kry fortsätter sin aggressiva marknadsföring. Kry har integrerat det privata nätapoteket Meds i sin digitala tjänst vilket innebär att en person som fått läkemedel utskrivet via Kry omedelbart kan klicka beställ på Kry appen och läkemedlet skickas hem via Meds. 

I reklamen för detta koncept skickade Kry ett gratis ”akut-kit” med bland annat Alvedon och nässpray till olika influencers, vilket är olagligt. Gratisprover av läkemedel, även receptfria, är enbart tillåtet till farmaceupter, apotek och personer som får skriva ut läkemedel.  När detta uppdagades så tvår Kry sina händer och skyller på ett misstag.

Är det någon som fortfarande tror att samägande eller partnerskap mellan privata digitala vårdtjänster och apotek inte leder till överförskrivning av läkemedel?

Samtidshistorikern Kjell Östberg diskuterar vad om hände under 1960 och 1970 talen i sin ”1968 när allting var i rörelse” (2018). Det var en omvälvande tid och vi som var med kan med fog säga att det har påverkat våra liv.

Man har nog olika minne från den tiden, för en del var det de nya revolutionära organisationerna som växte fram, för andra var det musiken och festerna, för andra var det kampen mot kolonialismen, för andra var det kvinnornas frigörelse eller kampen mot atombomben.

Tolvårige Hector Pieterson på bilden ovan och hundratals andra barn och unga mördades av säkerhetsstyrkorna i juni 1976

”Education later – liberation now!” – Så löd ett av slagorden från Soweto-upproret 1976 i Sydafrika då en hel generation svarta sydafrikanska ungdomar satte ner foten och vägrade låta sig hunsas i det bisarra rasåtskillnadssystemet. I Soweto och på många andra platser i landet var skolorna överbefolkade av elever. De fåtal lärare som hade att hantera utbildningen var ofta inkompetenta och betraktades inte sällan som apartheidregimens nyttiga idioter. Lärare av det motsatta slaget fanns, men de var sällsynta och de blev inte kvar länge i tjänst. Ett av de mer provocerande inslagen i apartheidregimens skolpolitik var att göra den vita boerminoritetens språk – afrikaans, till undervisningsspråk. Afrikaans var intimt förknippad med konservativ afrikaaner-nationalism och den institutionaliserade rasismen. Den kom framför allt till uttryck i apartheidssystemets formalisering 1948 då Nationalistpartiet hade tagit makten i landet och som det behöll fram till 1994 när ANC vann en jordskredsseger i de första fria valen i landets historia.