Med stort intresse läste jag Benny Anderssons utmärkta artikel Sovjeterna vann och förlorade makteni Clarté nr 3/2017. När jag kom till slutet av artikeln blev jag dock betänksam. Har Benny Andersson verkligen rätt i det han skriver här? Nej, det är ytterst tveksamt. Jag har några synpunkter på det han skriver.
Andersson instämmer i Stephen Cohens uppfattning att Lenin och bolsjevikerna hade varit bergfast övertygade om att det skulle uppstå socialistiska revolutioner i andra europeiska länder, framför allt Tyskland. Detta var en tes som bolsjevikerna varit de ivrigaste förespråkarna för. Och den här ståndpunkten ledde till att bolsjevikerna avbröt samarbetet med vänster-SR och detta i ledde i sin tur till en kommandopolitik som förhindrade koalitionen med bönderna och utlöste den röda terrorn.
Andersson har rätt i att bolsjevikerna åtminstone under en period ansåg att revolutionerna i övriga Europa var viktig för Oktoberrevolutionens överlevnad. Men skulle denna ståndpunkt varit så avgörande för den kommande utvecklingen? Tillåt min tvivla. För det första bygger ju bolsjevikernas och Lenins förrevolutionära handlingsstrategier på utomordentligt noggranna analyser av samhällsutvecklingen och klassförhållandena i Ryssland. Det är framför allt utvecklingen i det egna landet som leder fram till uppfattningen om att den socialistiska revolutionen är nödvändig, även om också världsläget gick mot en revolutionär situation. För det andra var ju bolsjevikerna och Lenin mycket väl insatta i utvecklingen inom de industrialiserade europeiska staternas arbetarrörelser. De kände till revisionismens starka ställning och de kände väl till den revolutionär vänsterns svaghet och dåliga organisering. Att bolsjevikerna skulle vara så fixerade vid revolutionerna i Centraleuropa förefaller ganska osannolikt. Och att denna fixering skulle vara så avgörande att man kan kalla den för en ”programmatisk eskapism”, alltså en avancerad verklighetsflykt, tycker jag är att gå alldeles för långt. Att dessutom denna ”eskapism” skulle vara orsaken till de svårigheter som uppstod åren efter revolutionen verkar vara helt osannolikt.
Nästa steg i Anderssons resonemang är att Lenins och bolsjevikernas övertygelse om att Europa stod på randen till revolution berodde på en felaktig analys av kapitalismen och imperialismen. Den felaktiga analysen går ut på att monopolkapitalismen var ett nytt stadium i kapitalismens utveckling och till och med dess sista stadium. Jag ska här inte ta upp någon diskussion om ord och begrepp, till exempel om imperialismen var ett ”nytt” stadium eller det ”sista” stadiet. Jag intresserar mig mer för innehållet i Anderssons resonemang. Enligt Andersson påstår Hilferding att monopol och karteller lägger en död hand på kapitalismens dynamik. Samma sak påstår, om jag förstått Andersson rätt, även Bucharin och Lenin. Samtidigt skulle den desperata jakten på marknader och extraprofiter oundvikligen leda till krig. Alternativet för arbetarklassen skulle således vara krig eller revolution. Lenin och Bucharin hade fel, konstaterar Andersson. Imperialismen visade sig vara mer dynamisk och flexibel än vad de båda hade förutspått. Visserligen hade monopolen ökat, men monopol och konkurrens finns alltid sida vid sida och övergår i varandra under kapitalismen. ”Så länge kapitalismen existerar dominerar konkurrensen. Det är den, inte monopolen, som bestämmer kapitalismens lagar”, enligt Andersson.
Det förefaller mig som om Andersson misstolkat åtminstone Lenin för att kunna skapa ett hållbart resonemang. När det gäller just Lenin så kan jag inte se att han skulle ägna sig speciellt mycket energi på att ”förutspå” saker och ting. Om man tar hans bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” så var den framför allt en konkret analys av konkreta förhållanden, så som de såg ut i början av 1900-talet. Att Lenin skulle förneka att imperialismen var dynamisk och flexibel verkar vara gripet ur luften. Det han påstår är att dynamiken förändrats i och med det imperialistiska stadiet. Men kapitalismens motsättningar har snarare skärpts under imperialismen. En av de viktigaste motsättningarna var kampen om kolonierna. Från att ha varit en fri annexion av kolonier gick utvecklingen, efter att kolonialväldena var etablerade, till en skärpt kamp om nyuppdelning. Monopolismen ledde också till en ökad kamp om råvarorna. Monopolismen ledde till att konkurrensen mellan kapitalistiska länder ökade och världen delades upp i stormakten och smånationer, där stormakterna tenderade att exploatera även den små kapitalistiska stater.
Monopolismen ledde också till att motsättningen mellan arbete och kapital i världssammanhang förändrades. Lenin skriver att monopolismens höga profiter ”korrumperar vissa skikt av arbetare”. Det är en drastisk beskrivning, men det är ett faktum att revisionismen inom arbetarrörelsen växte fram samtidigt med övergången till imperialism och monopolism. De monopolistiska extraprofiterna har underlättat skapandet av ett skikt av revisionister/reformister i de utvecklade kapitalistiska länder som har kunnat skaffa sig ett starkt grepp över arbetarklassen. Istället för att se Oktoberrevolutionen som slutet på en epok, vilket Andersson verkar vara inne på, kan man se den som början på en revolutionär epok, där huvudmotsättningen i världen förändrades till ett stå mellan imperialismen/monopolismen och världens undertryckta folk och stater. Halva 1900-talet har ju varit en revolutionär epok där folk och stater i kapitalismens periferi gjort uppror och revolution mot imperialismen/monopolismen.
Andersson sätter upp en motsättning mellan monopol och konkurrens. När han skriver att det är konkurrensen och inte monopolen som bestämmer kapitalismens lagar så verkat det som om han tolkar begreppet monopolismen som att det skulle stå för ett slags ”över”-kapitalistiskt tillstånd av upphörda motsättningar. Som om Lenin skulle ha hävdat att konkurrensen försvinner i och med att monopolen uppstår. Det är i så fall en grov missuppfattning. Att det är konkurrensen som bestämmer kapitalismens lagar tycker jag är ett allt för förenklat resonemang. Konkurrensen är bara en av många motsättningar inom kapitalismen. Motsättningarna har olika betydelse under olika skeden. Motsättningen mellan arbete och kapital, klasskampen, kan ha direkt avgörande betydelse för kapitalismen under vissa perioder. Andersson skriver också att Lenin tog fasta på imperialismens tendenser till stagnation. Inte heller det är en speciellt bra beskrivning. Lenin skriver ju snarare imperialismen inte alls utesluter en fortsatt tillväxt av kapitalismen, snarare utvecklas den mycket snabbare än tidigare.
För att understryka sitt resonemang om imperialismen/kapitalismens dynamik skriver Andersson att det hos Marx var konkurrens som förklarade kapitalismens dynamik och att detta har lett till kapitalismens ”förmåga att ständigt förnya både ekonomin och samhället.” Jag kanske är petig, men jag hänger upp mig på ordet förnya. Kapitalismen förnyade onekligen samhället på ett revolutionärt sätt i och med dess genombrott och framväxt. Men på vilket sätt ha kapitalismen förnyat samhället under 1900-talet? Jag skulle snarare säga att kapitalismen har förvärrat samhället. Kapitalismen har varit upphov till förtryck, ökad utsugning, det ena avskyvärda kriget efter det andra osv. Att kapitalismen har kommit över sina kriser med allt mer sofistikerade och fruktansvärda metoder kallar jag inte att förnya. Imperialismen är kapitalismens sista stadium på det viset att möjligheterna till en på kapitalismen baserad revolutionär omvandling av samhället inte längre är möjlig.
När det gäller monopolkapitalismen är den ju uppkommen ur produktionens koncentration, en process som beskrivits av långt fler författare än Lenin, Bucharin och Hilferding. För Sveriges del har den ju till exempel beskrivits av C H Hermansson. Det skulle vara intressant att få veta vilken indelning av kapitalismens stadier Benny Andersson tycker är den riktiga. Många ekonomer och historiker delar in kapitalismen fram till och med 1917 i två stadier. Det första stadiet sträcker sig från kapitalismens genombrott och fram till 1890-talet och brukar kallas konkurrenskapitalismen. Det andra stadiet sträcker sig från 1890-talet och fram till 1930-talet och brukar kallas för den organiserade kapitalismen. Lenin använder vad jag minns aldrig det senare begreppet, utan skriver om det imperialistiska stadiet. Han lägger det stadiets början också lite längre fram i tiden än 1890-talet. Men att konkurrenskapitalismen upphörde någon gång mellan 1890-talet och 1910-talet verkar de flesta vara överens om. Så även jag.
