Lättnad är den spontana reaktionen efter meddelandet att regeringen beslutat bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för de ca 6-8 000 ensamkommande barnflyktingar som lyckades ta sig hit före 25 november 2015 och som sedan fått leva i ovisshet med oändligt utdragna asylprocesser. Det betyder inte att Sverige återgått till en humanitär flyktingpolitik, på intet sätt. Som en företrädare för de afghanska flyktingarna påpekade i Rapport är lagförslaget mycket oklart: vad händer sedan man avslutat sina gymnasiestudier? Vad händer med den som inte klarar gymnasiestudierna? Hur med dem som gått under jorden i dag? Etc. Andra människorättsvidriga inslag i flyktingpolitiken består såsom förbudet mot anhöriginvandring. Men det är ändå en lättnad. Det finns en öppning! Något slags anständighet har vunnit terräng. Det är ändå möjligt att slå tillbaka en grovt reaktionär och människofientlig politik.
Varför denna - temporära - framgång? En viktig förklaring är det starka opinionsarbetet, inte minst av de ensamkommande själva - som fått starkt stöd av omgivningen. Det har gjort synligt att många svenskar (dvs i den normala betydelsen boende Sverige, inte den besynnerliga etnicitetsbetydelse som detta ord numera förses med ibland) är starka anhängare av mer öppen flyktingpolitik, och det har givit Miljöpartiet, delar av SAP och andra mod att driva fram de nya bestämmelserna. Det blir tydligt att talet om att "folk i allmänhet" är för en restriktiv flyktingpolitik är en myt. Det betyder naturligtvis inte att sådana strömningar inte finns. Företrädare för M och SD gjorde vidriga uttalanden i Rapport som kommentar till regeringsbeslutet, där rasismen knappast doldes under tal om "rättssamhälle" etc. Den fortsatta utvecklingen är alltså i hög grad en fråga om politisk kamp på basnivå. En aktiv och bred flyktingvänlig opinion kan tvinga fram nya reträtter från regeringen, men håller vi oss passiva får flyktinghetsarna tillfälle att flytta fram sina positioner. Till arbetet!
Kommentarer
Säger L Johansson beträffande flyktingbarnen. Om det verkligen varit så svenska myndigheter hade förhindrat barnen från att återvända skulle Johansson haft alldeles rätt. Men så är som bekant inte fallet, varför hans synpunkt låter som lika falsk som Löfvéns, som stängde gränsen för rädda flyktingarna från drunkningsdöden i Medelhavet.
Men inte i något av dessa två fall hade det varit en människovärdig politik att mot dessa barns och deras föräldrars vilja sända dem åter till Finland, Tyskland eller Österrike. Efterklok kan man alltid vara. Men den som är klok i dagsläget vet att solidariteten med förföljda sträcker sig utanför det egna landets gränser, och att denna ståndpunkt är den enda förenliga med antiimperialism och socialism.