Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära syn på sina teorier och analyser. De utges aldrig för att vara ofelbara och deras sanningsanspråk begränsas oftast till en bestämd konkret situation.
För att rädda och heliggöra Lenins teori om imperialismen, efter upphovsmannens död, tvingades det stalinistiska prästerskapet tillgripa avancerade former av text- och historieförfalskning. De otaliga prognoser för den närmast utvecklingen som Lenin och bolsjevikerna gjorde på basis av sin teori, slätades över eller ”glömdes bort”. Tesen att imperialismens uppkomst innebar att kapitalismen var dödsdömd omtolkades till att gälla en hel historisk epok, oklart hur lång. Och så vitt jag vet, lever vi fortfarande i den enligt de troende. Vilket förstås innebär att tesen tömts på allt innehåll. När Peter Sundborg förnekar att Lenin gjorde några prognoser på grundval av sin teori om imperialismen, tycker jag mig kunna spåra ett kvarvarande inflytande från denna föga ärorika tradition.
En sådan uppfattning gör det omöjligt att förstå den bittra fraktionsstriden mellan bolsjevikernas vänsterfalang och de lenintrogna under våren 1918, som var nära att splittra partiet. För att begripa den, måste man inse hur viktig Lenins och Bucharins prognos att Europa stod på randen till en socialistisk revolution var för bolsjevikerna. Majoriteten av dem hade (liksom SRs vänsterfraktion) vunnits för prognosen och påståendet att en socialistisk revolution i Ryssland var dömd till undergång, om inte revolutionen också inträffade i Västeuropa. När den som vanligt realistiske och osentimentale Lenin insåg att man inte längre hade råd att vänta på en europeisk revolution, blev han till att börja med totalt isolerad i partiets ledning. Några rubriker från bolsjevikernas tidning Krasnaja gazeta från januari 1918 exemplifierar de stämningar som rådde :”En stor brand sprider sig över jorden” (13 januari); ”Världsrevolutionen är nära” (17 januari); ”Världsrevolutionen marscherar triumferande framåt, och nu råder inga tvivel om att slutsegern är nära” (19 januari).
Lenins förordande av en sepatfred innebar inte att han hade gett upp sin övertygelse att den ryska revolutionen var dömd utan en socialistisk revolution i Europa och att denna revolution var att vänta inom en snar framtid. I sin rapport på den sjunde partikongressen i mars 1918, dvs när segern mot vänsterflygeln var vunnen och freden med Tyskland sluten, upprepar han den flera gånger. Tex: ”Vår räddning ur alla dess svårigheter är ... den allmänna europeiska revolutionen ..” ; ”Liksom det är alldeles obestridligt att alla dessa svårigheter för vår revolution kommer att vara övervunna först då den socialistiska världsrevolutionen, som nu överallt håller på att mogna, blivit fullmogen ..”; ” ... vi kommer ... att gå under, om inte den tyska revolutionen kommer.” (Referat om krig och fred på RKP(b):s 7e kongress, s 434 och 438, Valda verk II, första delen). Lenins argument mot vänstern var inte strategiskt, utan taktiskt – man kan inte låta den ryska revolutionens öde avgöras av en världsrevolution som ännu inte har inträffat. Ingen vet exakt när den revolutionen kommer att bryta ut, skriver Lenin: ” .. måhända ... kommer den att segra efter några veckor eller tom efter några dagar, men det kan man inte bygga på.” (s 439)
Att Lenins och bolsjevikernas prognoser om en europeisk revolution handlade om den närmaste framtiden och inte om en hel historisk epok framgår också av deras agerande inom det nybildade Komintern. I sitt avslutningtal på Kominterns första kongress i mars 1919 lovade Lenin att de närvarande delegaterna snart skulle få uppleva kommunismens seger i världsmåttstock: ”Kamraterna som är närvarande i denna hall upplevde upprättandet av den första sovjetrepubliken; nu upplever de grundandet av den tredje, kommunistiska internationalen, och de kommer alla att få uppleva grundandet av den världsomspännande federativa sovjetrepubliken.” (Fernando Claudin: The communist Movement, from Comintern to Cominform, del ett, s 55-56).
I november 1918 försäkrade Lenin: ”Den tyska revolutionen utvecklas på samma sätt som hos oss, men snabbare” (Claudin, s 58). När det sk spartakistupproret i Tyskland (som både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg förgäves hade motsatt sig), slås ner i januari 1919, drar Lenin en parallell mellan detta och julidagarna i Ryssland 1917 och försäkrar att borgarklassens seger kommer att bli kortvarig. ”Vi vet från erfarenheten hur snabbt sådana ”segrar” för bourgeoisin och deras hantlangare botar folket från deras illusioner om borgerlig demokrati, ”allmän rösträtt”, osv.” (A.a 57)
Med andra ord, Lenin ansåg att läget i Europa liknade läget i Ryssland mellan februari och oktoberrevolutionerna: Trots att revolutionärerna till en början hade litet stöd skulle massorna snart gå över till deras sida, eftersom de sociala motsättningarna oundvikligen skulle fortsätta att skärpas och borgarklassen varken hade viljan eller möjlighet att välja en reformistisk lösning på krisen. Det enda som saknades i Tyskland och resten av Europa var konsekvent revolutionära partier av bolsjevikernas typ. Därför ställdes som Kominterns viktigaste uppgift att ”bolsjevisera” de osäkra och vacklande europeiska revolutionära grupperingarna med hjälp av de famösa 21 punkterna och liknande.
Alla dessa prognoser för den nära framtiden hade sin grund i Lenins teori om imperialismen. Det är visserligen sant att Lenin i skriften ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” också skriver att konkurrensen i vissa sektorer av ekonomin kommer att fortsätta och kanske tom skärpas och att han därför inte påstår att kapitalismen har förlorat all dynamik (jag ska komma tillbaka till detta i mitt tredje inlägg). Men det är obestridligt att han – liksom Komintern senare skulle komma att göra - uteslöt möjligheten av reformer som på ett någorlunda varaktigt vis förbättrade befolkningsmajoritetens levnadsvillkor.
”Om kapitalismen kunde ... höja levnadsnivån för befolkningens massor, vilka trots det kolossala tekniska framåtskridandet ännu överallt för en eländig tillvaro på svältgränsen – då skulle det naturligtvis inte bli fråga om något kapitalöverflöd ... ... (Men) Så länge kapitalismen är kapitalism används kapitalöverflödet inte för att höja massans levnadsnivå i ett givet land, ty detta skulle innebära minskning av kapitalisternas profit, utan istället för att höja profiten genom kapitalexport till efterblivna länder.” (Imperialismen .. Valda Verk, andra delen I, s 511 – 512).
Enhetsfrontstaktiken, som antogs av Kominterns exekutivkommitté i december 1921, sågs inte som ett medel för att genomföra varaktiga reformer, utan som ett sätt att avslöja reformistpartierna, som påstods vara oförmögna att kämpa för reformer.
”Inte bara är kapitalismens i förfall oförmögen att tillförsäkra arbetarna anständiga levnadsvillkor .. (så att) .. arbetarna som tar upp kampen för delkrav automatiskt kommer att tvingas ta upp kamp mot hela bourgeoisin och dess statsapparat .. (men) .. Socialdemokraterna, reformisterna i alla länder, bevisar varje dag att de inte vill kämpa ens för de mest blygsamma kraven i sina egna program.” (Ur teser från Kominterns fjärde kongress i december 1922, Claudin s 147)
Denna antagna omöjlighet för borgarklassen att bemöta arbetarklassens kamp med reformer som höjer befolkningens levnadsnivå utgör grunden för Lenins och Kominterns följdteser att motsättningarna i samhället oundvikligen skulle fortsätta att skärpas och omöjliggöra varje reformistisk utväg ur krisen. Alltså var resten av Europa i samma revolutionära situation som bolsjevikerna hade varit i mellan februari och oktober 1917.
Utvecklingen skulle snart komma att visa hur fel Lenin och Komintern hade. Först vederlade den Lenins förutsägelser att klasskampen i Tyskland skulle utvecklas på samma sätt som i Ryssland. En vecka efter att spartakistupproret hade krossats under ledning av den socialdemokratiska inrikesministern Noske gick Tyskland till val. Valdeltagandet var rekordstort för den tiden – 83 procent. Trots att upprördheten efter morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht var enorm, inte minst bland de socialdemokratiska arbetarmassorna, fick socialdemokraterna en rekordstor andel av rösterna, 38 procent. Det var den största andel partiet dittills hade fått och det mesta något tyskt parti i det starkt splittrade tyska politiska landskapet hade uppnått. De oberoende socialdemokraterna, vars vänster stod nära spartakisterna (men där högern innehöll sådana som Karl Kautsky), fick 7,6 procent. SPD, progressiva katoliker och liberaler kunde bilda en koalitionsregering som hade stöd av 76 procent av rösterna.
Tendensen skulle hålla i sig inte bara i Tyskland utan i hela Västeuropa. Istället för den förväntade övergången av massorna till det revolutionära lägret, krympte detta ihop medan reformistpartierna fortsatte att stärkas. Undantaget utgjordes av det ekonomiskt outvecklade och splittrade Italien, men där avgick borgarklassen, i form av Mussolinis fascistparti,med segern. Enligt Claudin halverades kommunistpartiernas sammanlagda medlemsantal i de kapitalistiska länderna mellan 1921 och 1929 (från ca 900.000 till 450.000), medan reformistpartiernas fördubblades (från ca 3 miljoner till 6 miljoner).
Visserligen tvingades Komintern så småningom anpassa sig till det uppenbara. Några år in på 20-talet började man tala om att kapitalismen hade gått över från en akut kris till en tillfällig stabilisering. Men läser man deras detaljerade analyser och handlingsrecept framgår det att man ansåg att stabiliseringen var ett högst tillfälligt ytfenomen. I grunden var läget fortfarande revolutionärt och snart skulle det visa sig, trodde man.
Tesen att reformismens styrka beror på att borgarklassen i imperialismens centrum har kunnat muta ett tunt ledarskikt inom arbetarrörelsen med hjälp av imperialistiska superprofiter, ställer inte den avgörande frågan: Varför följde arbetarklassens majoritet dessa ”mutade” arbetarledare? Med historiens facit i hand är svaret uppenbart: Arbetarklassens majoritet fortsatte att följa reformistledarna, därför att det lönade sig. Kapitalismens utrymme för klasskompromisser och reformer var inte på långa vägar uttömt. Reformistledarna var inte borgarklassens mutade agenter, utan snarare ”missledda kamrater”. Missledda därför att de inte insåg att kapitalismens förmåga till reformer och kompromisser inte var beständig och ett uttryck för att borgarklassen äntligen hade blivit förnuftig. Utan att den var resultatet av en tillfällig konjunktur i klasskampen och den tekniska och ekonomiska utvecklingen. (Den organiserade arbetarklassens styrka, omöjligheten att globalisera den tidens produktionsanläggningar, snabb teknisk utveckling och mellan 1930 – och 1970-talet det ekonomiskt-tekniska kluster som brukar kallas ”fordismen”, som förutsätter ett visst mått av klassamarbete för att kunna realisera sin potential att höja produktiviteten).
Det skulle dröja ända till efter det andra världskriget innan kommunistpartierna gjorde en helomvändning och själva slöt upp bakom en egen version av reformismen, inklusive dess illusioner. Grunden är ännu en serie konjunkturbestämda ”kreativa omtolkningar” av Lenins heliggjorda skrift om imperialismen. I den ”tolkningen” la man, utan att ens försöka härleda det ur en analys av kapitalismens ekonomiska mekanismer, till ett helt nytt element - ”den tekniskt-vetenskapliga revolutionen” - som påstods förändra förutsättningarna för all ekonomisk utveckling, oavsett ekonomiskt system. Därefter påstod man att klyftan mellan ett allt mindre ”monopolkapital” och alla andra klasser, inklusive en föregivet ”demokratisk och ickemonopolistisk” del av borgarklassen, nu blivit så stor att en fredlig utveckling och ”fredlig tävlan” mellan systemen hade blivit den troliga utvecklingen. Kommunistpartierna borde se sin roll som ”vänliga pådrivare” till socialdemokratin och lägga det mesta av krutet på ”antiimperialism” (dvs försvar av det ”socialistiska lägret”) och kamp för ”demokratiska reformer”. Men det är en annan och längre historia.
Kommentarer
1) Att Lenin och Komintern gjorde felaktiga förutsägelser om den närmaste framtiden i Europa och världen i övrigt.
2) Att dessa felaktiga förutsägelser har sin grund i Lenins teori om imperialismen.
Jag kan inte se att AR riktar invändningar mot någon av dessa teser. Som jag skrev i mitt första inlägg - diskussionen om den underliggande teorin om imperialismen, kommer jag att ta upp i ett separat (tredje) inlägg.
Jag kanske frestar läsarnas tålamod, när jag väljer att vara så utförlig att jag tvingas dela upp mitt svar till Peter S i tre delar. Men jag ansåg och anser att han invändningar reser så viktiga frågor att de förtjänar utförliga svar. Det är enda sättet jag kan komma på att ta dem på det allvar de förtjänar.
Boken handlar främst om "imperialismens ekonomiska väsen" enligt sista meningen i förordet från 26 april 1917.
Lenin menar att imperialismen är kapitalismens dittills högsta stadium med fem kännetecken:
1. Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit på grundval av detta finanskapital.
3. Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
4. Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Återkom gärna med svar och utveckling av resonemanget!