Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.
Läget inför oktoberrevolutionen. Benny Andersson påstår, om jag fattat rätt, att bolsjevikernas och Lenins bedömning av läget strax före oktoberrevolutionen grundade sig på en felaktig, deterministisk analys av kapitalismens och imperialismens motsättningar. En analys som bland annat innehöll en förutsägelse om att revolutioner skulle äga rum i Västeuropa, revolutioner som var nödvändiga för utvecklingen i Ryssland. Lenins felaktiga analys av kapitalismens och imperialismens motsättningar bestod i att han inte insåg att konkurrensen var viktigare än monopoliseringen och att kapitalismens möjligheter att överleva därmed ökade avsevärt.
Benny Andersson skriver att ”Både februari och oktoberrevolutionen betraktades alltså som stadier i en demokratisk och antifeodal revolution.” Men det är fel. Den 10 april 1917 hävdar Lenin att den demokratiska revolutionen var genomförd och att makten nu låg hos bourgeoisien och godsägarna.
Benny Andersson skriver också så här: ” Lenin och bolsjevikerna var och förblev fast förankrade i den marxistiska teori som säger att socialismen bara kan komma ifråga i ett land med högt utvecklade produktivkrafter.” Men inte heller det stämmer. Under hela våren 1917 diskuterar och planerar Lenin och bolsjevikerna det socialistiska upproret. Lenin tog upp hur situationen i landet utvecklade sig och vilka krav som var de viktiga att ställa. Tvärt emot vad Andersson hävdar, att det bara var i de utvecklade industriländerna socialismen kunde komma ifråga, hävdade Lenin vid sitt tal på den första allryska sovjetkongressen 1917 att ”endast ett enda land i världen just nu är i stånd att i klassomfattning vidtaga åtgärder för att avsluta det imperialistiska kriget, mot kapitalisternas vilja” och det var Ryssland.
I april 1917 hävdade Kamenev och Stalin att den provisoriska regeringen skulle ges ett villkorligt stöd eftersom den hade en historisk mission i att genomföra den demokratiska revolutionen. Detta reagerade Lenin starkt emot. De som hävdade att den ryska arbetarklassen måste avvakta revolutionerna i de mer avancerade kapitalistiska länderna hade fel, menade Lenin. Tvärt emot de dogmatiker som förväntade och ville avvakta revolutionen framför allt i Tyskland menade Lenin att tsarismen i Ryssland var den svagaste länken i den dåvarande världsordningen.
Det är ju självklart att Lenin och bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen understödde och inspirerade de revolutionära rörelserna i Europa. Det behöver vi ju inte dividera om.
Andersson hävdar att jag skrivit att ”bolsjevikerna var i besittning av en sedan länge etablerad och på en analys av de inhemska klassförhållandena grundad teori om hur socialismen skulle byggas i Ryssland”. Det är fel. Jag har inte skrivit att bolsjevikerna var i besittning av en analys om hur socialismen skulle byggas.
Reformismen. Benny Andersson skriver att kapitalismen hade ”förmåga till reformer” och att arbetarklassen följde de reformistiska ledarna för att det ”lönade sig”, på grund av att kapitalismens utrymme för reformer inte på långa vägar var uttömda efter den ryska revolutionen. Hans resonemang bygger på uppfattningen att det inom kapitalismen i sig, för den härskande klassen, fanns en möjlighet att välja en mjukare kapitalism, en kapitalism med mänskligt ansikte. Det är en fullkomligt felaktig uppfattning.
Till skillnad från Benny Andersson anser jag att det var riktigt av Lenin och bolsjevikerna att bekämpa reformisterna. Och det var inte bara ryssarna som förde den kampen. Inom i stort sett varje europeiskt socialdemokratiskt parti fördes en kamp mellan en revolutionär vänster och en reformistisk höger. Den tidens reformister var ju en samling parlamentariker som 1914 ställde sig bakom imperialistmakterna krigspolitik, i strid mot alla de resolutioner som kämpats igenom i Internationalens olika kongresser och i strid mot den antikrigspolitik som stora delar av den europeiska arbetarklassen drivit under 1900-talets första år.
Däremot var det naturligtvis helt fel av kommunisterna att bekämpa reformisterna under den fascistiska kontrarevolutionen som började på 1920-talet. Kommunisternas påstående att reformisterna var ”socialfascister” var en ödesdiger missbedömning av reformisternas politik och läget i klasskampen.
Efter andra världskrigets slut var det rätt av kommunisterna att samarbeta med reformisterna i uppbygget av välfärdssamhället. Däremot var det fel att uppge sin egen politiska analys och ansluta sig till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Ett allvarligt misstag var det också att stödja Stalins diktatur och anta den sovjetiska förvrängningen av den så kallade marxismen-leninismen.
Andersson skriver att Lenin och Komintern inte trodde på en reformistisk väg ut ur krisen efter oktoberrevolutionen. Men det fanns ju ingen reformistisk väg ut ur krisen. Tag krisen i Sverige 1917-1918 som exempel. Som jag har tagit upp i min artikel i Clarté nr 3/2017 var ju reformisterna handlingsförlamade. De hade ingen politisk strategi för att föra arbetarklassens kamp från en nivå till nästa. Hjalmar Branting var ingenting annat än en bromskloss. Reformisternas stora ansträngningar lades på försöken att förhindra vänstern att vinna ett allt för stor inflytande inom arbetarklassen. Det var hungerrörelsen, rådsrörelsen och vänstern som förde arbetarklassens kamp framåt.
Andersson verkar heller inte kunna se att reformismen förändrades. Den var inte alls samma sak på 1910-talet som den var på 1930-talet eller under efterkrigstiden. Förändringarna berodde på klasskampens utveckling, kommunisternas styrka eller svaghet, kapitalismens konjunkturer och de imperialistiska krigens spridning.
Reformismen växte fram just under den övergång från konkurrenskapitalism till imperialism som Lenin analyserade. Och det var ingen tillfällighet. I Sverige skedde det en stark centralisering och koncentration av näringslivet. Arbetsgivarna blev starkare och organiserade sig bättre. Den svenska staten gick från den konkurrenskapitalistiska liberalismen till den imperialistiska interventionismen. Under konkurrenskapitalismen skulle staten läggs sig i så litet som möjligt. Under imperialismen utökades statens uppgifter och den kunde lägga sig i både näringslivsfrågor och sociala frågor. Monopolkapitalister som Wallenberg och Broström hamnade till och med i regeringen.
Arbetarklassens fokus gick från den övervägande fackliga kampen till den politiska kampen. Det blev allt svårare att under imperialismen uppnå fackliga framgångar om inte den politiska kampen var framgångsrik. Reformisterna lyckades föra in den politiska kampen nästan helt och hållet i den parlamentariska fållan. Men det fanns också en vänster inom socialdemokratin som ville han en utomparlamentarisk likaväl som en inomparlamentarisk kamp.
Men reformismen hade aldrig kunnat etableras om det inte funnits ett skikt inom arbetarklassen som tjänade på den. Det var inte för arbetarklassens majoritet reformismen lönade sig, vilket Andersson påstår. I Sverige fick reformismen sitt genombrott framför allt bland de socialdemokratiska riksdagsmännen, som i sin tur hade ett starkt stöd hos fackföreningsrörelsens funktionärsskikt. För riksdagsmännen lönade sig reformismen. På det här stadiet var dock reformismen väldigt outvecklad. Den gick i stort sett ut på att inrikta det politiska arbetet mot riksdagen och i riksdagen verka för kompromisser. Men var det kompromisser som lönade sig för de vanliga arbetarna? Knappast. De socialdemokratiska riksdagsmännen röstade till exempel för ganska höga militärutgifter och ett utvecklat värnpliktssystem i ett läge när värnplikten var en oerhört tung börda för unga arbetare och när den höga militärbudgeten mycket väl kunde skäras ner till förmån för sociala reformer som sjukförsäkring och pension, vilket vänstern faktiskt föreslog.
I andra europeiska länder som till exempel Frankrike och Tyskland vann socialdemokraterna också parlamentariska framgångar. Även här fanns inom de socialdemokratiska partierna en vänster och en reformistisk höger. Reformisterna tackade ja till de borgerliga partiernas lockrop. Reformisterna hamnade till och med i borgerliga regeringar. Att säga att reformisterna var mutade, vilket Lenin gjorde, var väl en ganska bra beskrivning.
Men Benny Andersson skriver att reformistledarna istället för att kallas mutade, borde kallas för ”missledda kamrater”. Missledda därför att de inte insåg att kapitalismens förmåga till reformer och kompromisser inte var beständig. Kapitalismen hade alltså en förmåga till reformer och kompromisser, den var bara inte beständig. Frågan är vad som är orsak och verkan här. Det är naturligtvis riktigt att det inom det högt utvecklade imperialistiska kapitaliststaterna i Europa och Nordamerika 1945, efter fem år av förödande storkrig med miljontals döda och ofattbar materiell förstörelse öppnade sig en möjlighet för arbetarklassen att genomföra en del av de saker den hade kämpat för i decennier. Arbetarklassen befanns sig i en strategisk offensiv, inte bara på grund av årtionden av klasskamp, utan också på grund av motståndskampen under andra världskriget. Kommunisternas heroiska insatser i motståndsrörelserna i till exempel Grekland, Frankrike och Danmark, gav dem en framträdande plats under de första efterkrigsåren. Reformisterna däremot hade på vissa håll, till exempel i Danmark under Stauning, uppträtt som samarbetsmän. Att arbetarklassen i en mycket begränsad del av världen lyckades driva igenom många av sina krav kan knappast enbart sättas på de ”missledda kamraternas” pluskonto. Inte heller på kapitalismens pluskonto. Kapitalismen hade i sig ingen inbyggd förmåga till reformer. Däremot hade arbetarklassen en förmåga att driva igenom en politik som gav den bättre bostäder, sociala förmåner och en högre standard.
Under Lenins levnad befann sig det som kallas reformismen i sitt tidiga stadium. Men det begreppet reformism för det mesta står för, är något annat, nämligen en samling reformer som blev satta i verket, delvis under 1930-talet, men framför allt under efterkrigstiden. Det var under efterkrigstiden skördetid som reformismen fick sitt goda rykte och kunde skriva sin historia. Men det var kampen som var avgörande, arbetarklassen fick inte reformerna till skänks, det krävdes decennier av klasskamp.
Imperialismen och monopolkapitalismen. Vissa marxistiska teoretiker har gjort ett stort nummer av att Lenin i sin bok om imperialismen i en mening verkar uttrycka uppfattningen att monopolismen kan upphäva konkurrensen, det vill säga upphäva en av kapitalismens grundläggande motsättningar. Det är en mening som uppenbarligen strider mot allt annat i Lenins bok. Denna mening kan inte tolkas så som teoretikerna gjort. Men på grundval av denna enda lilla mening har de marxistiska skribenter byggt upp en hel teori om Lenins misstolkning av Marx och Lenins felaktiga imperialismuppfattning. Det är ett fantastiskt bygge. Men det fall ju ihop som ett korthus om man konstaterar att de uppenbart gjort en feltolkning.
Benny Anderssons långa och tjatiga utläggning om monopol kontra konkurrens känns synnerligen krystat. Han har uppenbarligen läst sina teoretiker. Men har han förstått dem? Om han hade gjort det borde han kunnat uttrycka sig mer kort och koncist.
Avkoloniseringen efter andra världskriget visade sig vara väl förenligt med fortsatt imperialism, skriver Andersson. Detta skulle betyda att monopoliseringen i Lenins bemärkelse inte har den centrala roll som Lenin trodde. Hur har han kommit fram till den hårresande slutsatsen? Troligen beror det på att han inte förstår att också klasskampen är en del av kapitalismens motsättningar. Kampen mellan proletariat och bourgeoisie, eller kampen mellan imperialismen och de undertryckta staterna, kan förändra den väg kapitalismen tar. Klasskampen kan inte avskaffa kapitalismens övriga motsättningar, såvida den inte leder till den socialistiska revolutionen, men den kan leda till bättre villkor för arbetarklassen och folket. De koloniserade folkens kamp kunde leda till framgång, men den kunde inte avskaffa imperialismen eller monopoliseringen.
Andersson skriver att tesen om monopolens dominans innebär att man hävdar att dessa lagar kan inskränkas genom medvetna överenskommelser mellan kapitalisterna. Vem har påstått det? Det innebär tesen om monopolkapitalismen inte alls. Naturligtvis innehåller även monopolkapitalismen kapitalismens grundläggande motsättningar. I nästa mening blir det än mer absurt; ”Om `monopolkapitalismen´ vore verklighet skulle den vara en till stora delar planerad kapitalism.” Vem har påstått det? Det är ju bara hans egen fantasi som skenar iväg. Andersson anser vidare att de som ser monopolkapitalismen som ett stadium av kapitalismen måste också anse att ”de ekonomiska lagarna kan planeras bort genom överenskommelser mellan de största kapitalisterna.” Återigen är det fantasin som skenar iväg med Benny Andersson. Vem har påstått att ekonomiska lagar kan planers bort genom överenskommelser mellan kapitalister? Ingen av de författare jag läst i alla fall. Teorin om den planerade kapitalismen var ju något som reformisterna torgförde i början av 1900-talet, och som de revolutionära marxisterna polemiserade emot.
Historien har visat att monopolkapitalismen och imperialismen verkligen var ett nytt stadium; ett stadium där en mindre del av bourgeoisien skaffar sig allt större makt, ett stadium med krig, nationella befrielserörelser och revolutioner, ett stadium med en allt större skillnad mellan rika och fattiga länder. Lenin polemiserade också starkt mot Kautskys teorier om ultraimperialismen. Där imperialismen reducerades till en politisk viljeinriktning. Kautsky bagatelliserade imperialismens motsättningar och ville inte se att dessa motsättningar skärptes fram emot urladdningar i form av krig.
Benny Anderssons resonemang må vara mångordigt och rikt på lärda referenser. Men det håller inte för en kritisk granskning. I vissa avsnitt polemiserar Andersson mot någon. Oklart mot vem. Inte mot mig i alla fall. Jag vore tacksam om Andersson kunde läsa mina texter lite mer noggrant i fortsättningen så vi slipper en massa onödiga missförstånd.
-------
Tidigare artiklar i denna diskussion:
- Sovjeterna vann och förlorade makten av Benny Andersson, publicerad i tidskiften Clarté 3-2017
- Imperialismen och kapitalismens motsättningar - Benny Andersson har fel av Peter Sundborg, publicerad på Clartébloggen 22 nov 2017
- Ryssland inför den socialistiska revolutionen, svar till Peter Sundborg, del ett av Benny Andersson, publicerad på Clartébloggen 4 dec 2017
- Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två av Benny Andersson, publicerad på Clartébloggen 10 dec 2017
- Imperialismen, teori och verklighet. Svar till Peter Sundborg del tre av Benny Andersson, publicerad på Clartébloggen 11 jan 2018
