Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag börjar mitt svar på Peter Sundborgs senaste inlägg bakifrån, dvs med hans avsnitt om imperialism och monopol. Där skriver PS: ”Vissa marxistiska teoretiker har gjort ett stort nummer av att Lenin i sin bok om imperialismen i en mening verkar uttrycka uppfattningen att monopolismen kan upphäva konkurrensen, det vill säga upphäva en av kapitalismens grundläggande motsättningar. / ,,, / Men på grundval av denna enda lilla mening har de marxistiska skribenter byggt upp en hel teori om Lenins misstolkning av Marx och Lenins felaktiga imperialismuppfattning. Det är ett fantastiskt bygge. Men det faller ju ihop som ett korthus om man konstaterar att de uppenbart gjort en feltolkning.”

Nu ger PS inga argument för sina omdömen. Vilka syftar han på? Varför har de feltolkat Lenin? Det framstår som en smula förmätet att utan vidare argument hävda att tex Anwar Shaikh, vars idéer jag kort presenterade i ett inlägg härom dagen, skulle bygga sin kritik på ”en enda mening” (vilken?). Och vad menar PS med det avgörande men vaga uttrycket ”upphäva konkurrensen”? Om han menar avskaffa konkurrensen i verkligheten, har han fel. Ingen teoretiker av betydelse som jag känner till har påstått att Lenin hävdar att monopolen har avskaffat konkurrensen i verkligheten.

Som jag visade i mitt inlägg om imperialismteorin, påstår Lenin att konkurrens och värdelag fortsätter att verka, men nu tillsammans med monopolen och de nya rörelselagar de ger upphov till. Något som skapar växande skillnader mellan olika branscher, grupper och klasser, och skärpta motsättningar i ekonomierna tagna som helheter. Men, som Lenin skriver på flera ställen och utvecklar i hela avsnitt (inte ”en enda mening”), är det monopolen som intar den dominerande ställningen och allt mer sätter sin prägel på ekonomierna. Det är detta som skapar alla de nya företeelser som Lenin ser som sin uppgift att analysera och förstå betydelsen av – avstannande framstegstakt, finanskapitalets nya dominerande ställning, förruttnelse, parasitism, kapitalexport, imperialism. Om PS anser att det inte är monopolens dominerande inflytande som skapar alla dessa nya företeelser, varifrån kom de då enligt honom? Med storken?

Jag ägnar ett långt avsnitt i mitt inlägg åt att försöka klarlägga och belägga dessa sammanhang, samtidigt som jag försöker visa hur illa Lenins analys stämmer med dagens verklighet. Men istället för att gå i polemik och visa att jag misstar mig och varför, skriver PS bara att det är ”långt”, ”tjatigt” och ”krystat”.

Peter Sundborg instämmer heller inte i mina påståenden att de kapitalistiska lagarna inskränks av monopolen och deras överenskommelser om att hålla priserna uppe. De, liksom följdtesen att en ekonomi dominerad av monopol skulle vara en till stora delar planerad kapitalism, sägs vara ”absurda” och produkter av min ”skenande fantasi”: ”Andersson skriver att tesen om monopolens dominans innebär att man hävdar att dessa lagar kan inskränkas genom medvetna överenskommelser mellan kapitalisterna. Vem har påstått det? /.../ Ingen av de författare jag läst i alla fall.”

Då skulle jag föreslå att PS läser, eller läser om, Lenin. I ”Imperialismen” citerar Lenin med instämmande en tysk professor som hävdar att monopol och banker i ”den fullt organiserade tyska industristaten” leder till att:

 ”de automatiskt verkande lagarnas omfång inskränkes och området för en medveten reglering genom bankerna i utomordentlig grad utvidgas” (s 484, Valda Verk I:2).

Lenin beskriver imperialismen som ett särskilt stadium av kapitalismen:

”.. när några av kapitalismens grundegenskaper (dvs konkurrensen, anarkin, min anm.) började förvandlas till sin motsats, då de drag som karakteriserar övergången från kapitalismen till en högre ekonomisk och social struktur utformades och uppenbarades över hela linjen. Det ekonomiskt grundläggande i denna process är, att den kapitalistiska fria konkurrensen, avlöses av kapitalistiska monopol.” (s 541). 

Lenin hävdar att detta övergångsstadium innebär ett partiellt församhälleligande av produktionen. Men eftersom monopolen fortfarande ligger i privata händer, deras produktion planeras i syfte att maximera enskilda kapitalisters vinst och eftersom konkurrensen fortsätter att existera jämte monopolen kan detta församhälleligande inte fullbordas inom kapitalismens ramar.

Eftersom monopoliseringen inskränker de kapitalistiska lagarnas omfång, bör kommunisterna, enligt Lenin, ta över och lära sig planeringens konst från de kapitalistiska trusterna. I artikeln “The impending catastrophe and how to combat it” från oktober 1917, skriver han om vikten av att lära av det han anser vara sin tids mest monopoliserade och statsstyrda kapitalistiska ekonomi, det imperialistiska Tysklands krigsekonomi:

“For socialism is merely the next step forward from state-capitalist monopoly. Or, in other words, socialism is merely state-capitalist monopoly which is made to serve the interests of the whole people and has to that extent ceased to be capitalist monopoly.” (Collected Works, Vol. 25, s 362. http://www.marx2mao.com/Lenin/IC17.html eller på svenska https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/den_hotande_katastrofen_och_hur_den_bor_bekampas.pdf)

I artikeln ”´Left-Wing´ - Childishness” från april 1918, skriver Lenin i polemik mot vänsteroppositionen:

”Only those are worthy of the name Communists who understand that it is impossible to create or introduce socialism, without learning from the organizers of the trusts. For socialism is not a figment of the imagination, but the assimilation and application by the proletarian vanguard .. of what has been created by the trusts. We, the party of the proletariat, have no other way of acquiring the ability to organize large–scale production on trust lines, as trusts are organized, except by acquiring it from first–class capitalist experts.” (https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/may/09.htm eller på svenska https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1918/om_vansterbarnslighet.pdf).

Slutligen, tycks Peter Sundborg nu ha ”glömt” påståendena från sitt första inlägg att Lenin och bolsjevikerna inte gjorde några viktiga förutsägelser om den närmaste framtiden på basis av teorin om imperialismen. Jag antar att skälet för ”glömskan” är de bevis för motsatsen som jag anförde i mitt (andra) svar.

Peter Sundborgs långa avsnitt om reformismen kan jag till stora delar instämma i. Dess största fel är att PS argumenterar mot en halmdocka som han själv har konstruerat. PS börjar med att erkänna det uppenbara:  det var möjligt att reformera kapitalismen i början av det förra århundradet. Men så lanserar han det han tror vara ett avgörande argument mot mig: Reformerna blev möjliga bara genom klasskamp - därför att den härskande klassen tvingades till eftergifter. Och jag kan bara instämma i detta påstående, som är en trivial sanning för varje någorlunda upplyst radikal människa. Jag skriver också det explicit (fast bara i förbigående, eftersom det är så självklart). I mitt andra delsvar tex, kritiserar jag  reformistpartierna för att ”de inte inte insåg att kapitalismens förmåga till reformer och kompromisser inte var beständig och ett uttryck för att borgarklassen äntligen hade blivit förnuftig. Utan att den var resultatet av en tillfällig konjunktur i klasskampen och den tekniska och ekonomiska utvecklingen”. Vilket jag därefter konkretiserar i en parentes där jag som första faktor nämner ”den organiserade arbetarklassens styrka”.

Men, enligt PS, bygger mitt resonemang på: ”uppfattningen att det inom kapitalismen i sig, för den härskande klassen, fanns en möjlighet att välja en mjukare kapitalism, en kapitalism med mänskligt ansikte. Det är en fullkomligt felaktig uppfattning.” Den enda rimliga tolkningen jag kan ge detta märkliga påstående är att jag skulle ha hävdat att  den härskande borgarklassen utan klasskamp skulle ha genomfört den mängd genomgripande reformer som kännetecknade några decennier av det förra århundradet. Dvs att jag skulle vara en ovanligt aningslös och korkad liberal.

För att PS argument ska duga som försvar för Lenin och Komintern, måste han hävda att de ägnade sig åt att skriva rena trivialiteter, när de förnekade att kapitalismen kunde reformeras (jfr de avsnitt jag citerar i mitt andra inlägg och som PS lämpligt nog undviker att beröra i sitt svar). Dvs de skulle bara ha hävdat tesen att kapitalismen inte kunde reformeras utan klasskamp. Vilket förstås är en sann tes, men plattare än en pannkaka. Nu kan man anklaga både Lenin och Komintern för en hel del, men knappast för att de skulle ägna sig åt att slå på trumman för det som varje kommunist också på deras tid måste ha betraktat som självklart.

Läser man de citerade avsnitten framgår det emellertid att de avsåg något mycket mer kontroversiellt och intressant. De avsåg att förneka möjligheten att genom klasskampen varaktigt reformera kapitalismen. De citerade avsnitten från Lenin och Komintern riktade sig mot Kautsky och andra reformister, som hävdade att kapitalismen var möjlig att reformera genom att mobilisera arbetarklassen till kamp. Lenin och Komintern försöker bestrida att detta är möjligt. En tes som de härleder från Lenins teori om imperialismen, där nedpressningen av arbetarklassens levnadsvillkor mot existensminimum sägs vara en följd av monopolen maktställning.

I min Clartéartikel skrev jag att det i Västeuropa fanns en reformistisk väg ut ur krisen i början av 1920-talet. PS verkar tro att jag med det avsåg att arbetarrörelsen borde ha underordnats reformistpartiernas ledning. Dvs att den reformistiska vägen var något som bestämdes av de dåvarande reformisternas politik. Det är en missuppfattning. Som jag just har klarlagt, betyder existensen av en reformistisk väg att det finns möjligheter att reformera kapitalismen genom klasskamp. Dvs att en revolution och ett nytt socialistiskt samhälle inte är det enda möjligheten att vid en given tidpunkt åstadkomma varaktiga förbättringar av arbetarklassens läge.

Därför instämmer jag när PS skriver att reformismen måste bekämpas. Frågan är bara hur man gör det. Om man som Komintern, även innan den sk ultravänsterperioden, ansåg att den kampens huvudsakliga syfte var att avslöja reformistpartiernas antagna totala oförmåga att delta i kampen för att reformera kapitalismen, får man ett slag av kamp. Anser man att kampens syfte däremot är att pressa reformistpartierna till att delta i kampen för reformer, får man ett helt annat slags kamp. Komintern argumenterade för och valde det första alternativet. Resultatet blev kominternpartiernas tilltagande isolering från arbetarklassens majoritet.

PS lägger mycket möda på att argumentera för Lenins karakteristik av reformistledarna som mutade. Men han undviker den avgörande frågan: Varför följde arbetarklassens majoritet dessa ledare? Varför upprepades inte historien från Ryssland i resten av Europa? Dvs varför inträffade inte den överströmning av arbetarklassens majoritet till kominternpartierna, som både Lenin och Komintern förutspådde?

Bör okterberrevolutionen i Ryssland betraktas som den sista fasen av en borgerligt demokratisk revolution? Eller bör den ses som en socialistisk revolution? Enligt Peter Sundborg, handlar våra meningsskiljaktigheter beträffande utvecklingen i Ryssland främst om den frågan. PS påstår också att Lenin var av den sista åsikten. Stödet för det hämtar han från ett uttalande från den 10 april, där Lenin hävdar att ”den demokratiska revolutionen var genomförd och att makten nu låg hos bourgeoisien och godsägarna”.

Men bolsjevikernas sedan långt tillbaka etablerade analys av en borgerligt demokratisk revolution i det efterblivna Ryssland förnekar inte att borgarklassen kan gripa statsmakten. Dess poäng är att borgarklassen på grund av sin svaghet och vacklan inte kan genomföra revolutionen till dess slut. Dvs inte kan genomföra de politiska och sociala omvälvningar som vanligen förknippas med den borgerligt demokratiska revolutionen. Det var när den analysen bekräftades av utvecklingen efter februarirevolutionen, som Lenin drog slutsatsen att den provisoriska regeringen måste störtas. Syftet var att genomföra den borgerligt demokratiska revolutionens samhällsomvandling på ett så radikalt sätt som möjligt.

Dessutom behöver vi inte tvista om vad Lenin själv ansåg. I artikeln ”New Times and Old Mistakes in a New Guise” från 1920, skriver han:

“Was the revolution a bourgeois revolution at that time (dvs strax efter oktoberrevolutionen, min anm.)? Of course it was, insofar as our function was to complete the bourgeois democratic revolution, insofar as there was as yet no class struggle among the ´peasantry´. But, at the same time, we accomplished a great deal over and above the bourgeois democratic revolution for the socialist proletarian revolution ..” (Collected Works, Vol. 33, s 21 -29 : https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1921/aug/20.htm eller på svenska https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1921/nya_tider_gamla_fel.pdf).

Lenin nämner utvecklandet av arbetarklassens styrka och ersättandet av den borgerliga demokratin med sovjetdemokratin som två av de saker som gjorde oktoberrevolutionen långt radikalare än de tidigare borgerliga revolutionerna i Europa. Inget av detta innebär något som avviker från bolsjevikernas traditionella analys av de säregenheter man ansåg skulle komma att prägla en borgerligt demokratisk revolution i Ryssland.

Lenins och bolsjevikmajoritetens handlingslinjer och analys av oktoberrevolutionen byggde således främst på deras tidigare analyser av de sätegenheter man ansåg skulle komma att prägla en borgerligt demokratisk revolution i Ryssland. Till detta lade Lenin övertygelsen att Europa stod på randen till en socialistisk revolution. Genom att störta den provisoriska regeringen och ta Ryssland ur kriget, skulle revolutionen i Ryssland bli ”gnistan” som utlöste den europeiska revolutionen. Det är innebörde av Lenins teori om Ryssland som ”kedjans svagaste länk”. Det var ett av skälen till att Lenin hade så bråttom. PS har en annan syn på saken. Han påståer att teorin om Ryssland som kedjans svagaste länk bara innebar att kriget hade gjort det möjligt för Ryssland att genomföra en socialistisk revolution på egen hand. Som jag just har visat, var det inte Lenins uppfattning.

Enligt PS, var det inte Lenin, utan högern inom bolsjevikpartiet (dvs Kamenjev mfl) som  satte sin lit till en kommande revolution i Europa. Högerns linje att avvakta och nöja sig med att kritisera den provisoriska regeringen påstås ha sin grund i att man ville vänta på en kommande revolution i Tyskland. Jag skulle gärna vilja veta vad PS stöder detta påstående på. Allt jag har läst visar nämligen på motsatsen. Enligt Rabinowitch noggranna redogörelse för utvecklingen av bolsjevikhögerns åsikter, var det högern som misstrodde och bekämpade den av Lenin framförda tesen att Europa stod på randen till en socialistisk revolution. Skälet är att Lenin använde den uppfattningen som argument för att man inte kunde vänta med att störta den provisoriska regeringen (och därigenom ”tända gnistan” som skulle utlösa den europeiska revolutionen). Kamenjev och hans meningsfränder baserade helt och håller sin vänta och se linje på sin analys av förhållandena i Ryssland.  Dvs på en (felaktig) analys av de inhemska klasskrafterna och partierna (fr.a. synen på mensjeviker och socialistrevolutionärer). Och på en möjligen överdriven tro på den borgerliga demokratins (en kommande konstituerande församling) möjligheter.

Lenins tro på en kommande revolution i Europa var grunden för hans och bolsjevikernas åsikt att övergångstiden mellan den avslutade borgerligt demokratiska revolutionen och påbörjandet av det socialistiska uppbygget skulle bli kort. Teknisk och ekonomisk hjälp från de segrande socialistiska revolutionerna i Europa skulle göra det möjligt för Ryssland att kompensera sin efterblivenhet. När revolutionerna i Europa uteblev stod man därför handfallna. Denna förlitan på att kommande revolutioner i Europa skulle ”lösa” problemen med bygget av socialismen i det efterblivna Ryssland, har den amerikanske historikern Stephen Cohen kallat för ”programmatisk eskapism”.

Peter Sundborg invände mot detta och skrev bla så här i sitt första inlägg:

”Att bolsjevikerna skulle vara så fixerade vid revolutionerna i Centraleuropa förefaller ganska osannolikt. Och att denna fixering skulle vara så avgörande att man kan kalla den för en ´programmastisk eskapism´, alltså en avancerad verklighetsflykt, tycker jag är att gå alldeles för långt. Att dessutom denna ´eskapism´ skulle vara orsaken till de svårigheter som uppstod åren efter revolutionen verkar vara helt osannolikt.”

Nu vill PS tona ner den delen av sin kritik och påstår att jag gravt har missuppfattat honom: ”Jag har inte skrivit att bolsjevikerna var i besittning av en analys om hur socialismen skulle byggas”. Kanske inte. Men nog ligger den tolkningen nära till hands.

Efter all denna oenighet kan det vara på sin plats att avluta med att citera ett viktigt avsnitt i Peter Sundborgs text som jag helhjärtat instämmer i. Nämligen detta: ”Efter andra världskrigets slut var det rätt av kommunisterna att samarbeta med reformisterna i uppbygget av välfärdssamhället. Däremot var det fel att uppge sin egen politiska analys och ansluta sig till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Ett allvarligt misstag var det också att stödja Stalins diktatur och anta den sovjetiska förvrängningen av den så kallade marxismen-leninismen”.

-------

Tidigare artiklar i denna diskussion:

{jcomments lock}

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.