Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)!
Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som påståenden att vi inte har råd med immigranter om vi ska klara välfärden eller som påpekanden att arbetskraftsbristen i välfärdssektorn inte kan lösas utan immigrerade arbetare. Den dyker upp i trygghetsdebatten med påståenden om att invandring ökar brottslighet och terrorrisk. Den visar sig i frågorna om strejkrätt och fackliga rättigheter med påståenden om att immigranter dumpar löner och arbetsvillkor (nej, det är arbetsgivarna och EU-bestämmelser som gör det).
Migrationspolitikens roll som nyckelfråga är fullt rimlig. Vår tid kännetecknas och kommer att kännetecknas av de stora folkvandringarna, ytterst orsakade av de ekonomiska, klimatmässiga eller militära katastrofer som imperialismen för med sig i många delar av världen. Betydande delar av den svenska arbetarklassen har i dag ursprung i ett annat land än Sverige.
Det är alltså en avgörande fråga, både i det antiimperialistiska arbetet och i den svenska klasskampen, att utveckla solidaritet och enighet mellan migranter och icke-migranter (om någon generation kan rollerna vara ombytta!), mellan arbetare och folk med rötter i Ljusdal, Mogadishu, Karlskrona och Aleppo.
Ja, det är lätt - men ändå ofta viktigt! - att producera allmänna fraser av detta slag. Politiken behöver vara konkret. Här är Nilssons och Nyströms 180-sidiga bok till mycket stor hjälp. Systematiskt går författarna igenom migrationens orsaker, svensk och europeisk flyktingpolitik, kostnader för flyktingmottagande, migrationens betydelse för arbetsmarknad, kriminalitet, välfärdsprogram. Framställningen vilar på en mängd forskningsrapporter och utredningar, och är mycket nyanserad. För och emot i olika frågor vägs ordentligt, och problem sopas inte under mattan.
Ett enda exempel, mer eller mindre på måfå. På sidan 136-137 diskuteras sysselsättningsgraden för födda mellan 20 och 64 år (med SCB-siffror från 2016). Den var 83,1 procent för inrikesfödda och 67,8 procent för utrikesfödda. Det är ett större ”sysselsättningsgap” än i andra EU-länder, och självklart besvärligt. Men samtidigt är sysselsättningsgraden för utrikesfödda högre i Sverige än EU-genomsnittet (64,9 procent). Sverige har alltså problem, men inte större problem än andra länder, trots en mycket generösare immigrationspolitik (fram till 2015).
Nilssons och Nyströms huvudtes är att flyktingkrisen 2015 inte var ekonomisk, utan organisatorisk och politisk. Ett bättre organiserat välfärdssamhälle och en mobilisering av medborgarna hade klarat den stora flyktingströmmen, menar de. Det är också den väg framåt de anvisar. Rubriken till kapitel 5, ”Öppna gränser eller välfärdsstat? – ett falskt alternativ” och mellanrubriken ”Medborgarnas aktiva medverkan” kan sammanfatta tanken.
Författarnas linje framstår inte som orealistisk. Nilsson & Nyström pekar på den stora folkliga mobilisering för flyktingsolidaritet som faktiskt skedde hösten 2015, till regeringens omsvängning i flyktingpolitiken gav ökat utrymme för en invandringskritisk opinion. I kapitel 6 och 7 går Nilsson & Nyström igenom hur en renovering och upprustning av ”den svenska modellen” kan utformas så att både flyktingar, nyinvandrade och människor som bott i Sverige i generationer kunde utveckla ett välfärdssamhälle. Det är inte särskilt tillspetsat att säga att valet i dag står mellan denna linje, som bygger på folklig mobilisering, och rasism och främlingsfientlighet - den kan som bekant också bygga på folklig mobilisering.
Som sagt, en synnerligen användbar bok. Det märks här och var att den är skriven i början av 2016, och en del siffror behöver uppdateras. Men fakta och resonemang håller mycket långt. Läs på!
