Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk revolution och ett socialistiskt uppbygge i det efterblivna Ryssland bara kan lyckas om de får draghjälp av socialistiska revolutioner i Europa, fortsätter Peter Sundborg att hävda att Lenin och bolsjevikerna inte kan ha ansett detta. Skälet som anges är att Lenin hade litet förtroende för vänsterflygeln i Europas socialistpartier. Därför kan han inte ha väntat sig en revolutionär utveckling i Europa under det första världskriget. Däremot verkar PS hålla med om att Lenin och bolsjevikerna förväntade sig en radikal, eller kanske tom revolutionär, utveckling i Europa under perioden efter kriget. Hur går det ihop? Lenins misstro mot den europeiska vänstern var ju om möjligt ännu större efter det första världskriget.

För att förklara detta försöker Peter Sundborg bredda perspektivet till att omfatta klasskampens utveckling och styrkeförhållandena där. Enligt PS, skedde det en vändning i klasskampen strax efter att kriget hade tagit slut 1918. Innan och under kriget var borgarklassen på offensiven och möjligheterna för en revolutionär utveckling var därför små. Efter kriget däremot, inträffade ett uppsving i arbetarklassens kamp och borgarklassen drevs på defensiven. Något som, enligt PS, skapade förutsättningarna för en radikal, eller kanske tom revolutionär, utveckling i Europa.

Det är sant att Lenin och bolsjevikerna gjorde en sådan prognos om utvecklingen efter kriget. Men PS missar att de hade gjort den långt tidigare. De trodde att redan själva kriget skulle innebära sådana påfrestningar att arbetarklassen i Europa snabbt skulle radikaliseras och utvecklas till en revolutionär kraft. Därav deras tro att kriget hade fört Europa till randen av en socialistisk revolution.

PS tes att förkrigsperioden och kriget var en period av offensiv för den europeiska borgarklassen och en motsvarande tillbakagång för arbetarrörelsen stämmer inte. Perioden från 1800-talets avslutande decennier fram till första världskrigets utbrott kännetecknades snarare av en allt offensivare och starkare arbetarrörelse i Europa. Strejkerna blev fler och arbetarpartierna växte, både i medlemsantal och inflytande. I valet till den tyska riksdagen 1912 förlorade högern sin majoritet och socialdemokraterna blev största parti. Som historikern Fritz Fischer och hans medarbetare har visat, var den tyska rustningspolitiken till en del ett försök att avleda denna utveckling. Genom att ena den splittrade överklassen bakom en expansionistisk utrikespolitik ville man skapa en konservativ samling till stöd för monarkin, samtidigt som arbetarklassen i görligaste mån skulle förmås att också sluta upp bakom kejsaren och en aggressiv utrikespolitik.

Under några år såg det ut som om politiken hade lyckats. I nästan alla Europas stormakter verkade det som om chauvinismen hade fått överhanden även inom arbetarrörelsen. De europeiska socialistpartierna röstade nästan alla för krigskrediter, när kriget bröt ut i augusti 1914. Men redan efter ett par år hade den chauvinistiska yran slagit om i förnyat missnöje. Pengar, mat, soldater – för att inte tala om soldater som var villiga att strida – allt började ta slut. I Wien var läget kritiskt. Vintern 1917 var den tredje svältvintern i rad. Och som lök på laxen offentliggjorde den amerikanske presidenten Wilson sitt förslag att inleda förhandlingar om en fred utan annexioner. Resultatet blev en våg av demonstrationer och strejker mot nöd, dyrtid och fortsatt krig. Den proteströrelse som ledde fram till de två revolutionerna under 1917 i Ryssland utvecklades också i resten av Europa och kom även där att utgöra ett allt starkare hot mot krigsinsatsen och borgarklassens välde. Historikerna brukar tala om ”1917 års kris”. Men till skillnad från vad som var fallet i det efterblivna och utblottade Ryssland, hade borgarklassen i resten av Europa tillräckligt med politiska och ekonomiska muskler för att kunna möta missnöjet med reformer.

I Tyskland blev kraven på fredsförhandlingar allt mer högljudda, både inom socialdemokratin och inom borgarklassens liberala flygel. Den 8 april 1917 utfärdade den tyske kejsaren sin sk påskproklamation, som utlovade fria val i Preussen efter kriget. Proklamationens viktigaste syfte var att hålla SPD kvar i regeringskoalitionen. I mitten på april sprack SPD. Vänstern bildade ett nytt parti, de oavhängiga socialdemokraterna, USPD, som krävde omedelbara fredsförhandlingar. Kravet stöddes av 300000 strejkande arbetare i Berlin, Leipzig och andra industricentra. I början av juli, när det stod klart att det tyska u-båtskriget hade misslyckats, bildade SPD, Kristdemokrater och Progressiva Liberaler en gemensam kommitté, som krävde demokratiska reformer och en förhandlad fred utan annexioner. I början av 1918 bröt omfattande strejker och hungerupplopp ut i både Tyskland och Österrike-Ungern. Bara genom att hota med att avgå kunde de tyska överbefälhavarna Hindenburg och Ludendorff återta initiativet och i praktiken skaffa sig diktatorisk makt över den tyska politiken.

Den franska armén förlamades av en serie myterier. Likaså den italienska armén, efter det förintande nederlaget vid Caporetto. I Frankrike och Italien blev det omedelbara svaret på myterierna visserligen arkebuseringar och en omfattande repression inom armén. Men repression kunde inte tysta missnöjet i resten av samhället. Efter att socialistpartiet hade lämnat samlingsregeringen, tre på varandra följande regeringar hade spruckit och Frankrike tycktes vara nära att söka fred till vilket pris som helst, kom Clemenceau till makten på senhösten 1917. Hans syn på kriget samanfattades i den kompromisslösa parollen: ”Totalt krig .. ingenting annat än krig!” De allt stridbarare fackföreningarna uppmanades att kräva högre löner istället för fred. Det skulle visserligen innebära ökande inflation. Men till skillnad från Ryssland, hade Frankrike ekonomiska muskler nog att hantera detta.

Samtidigt satte han munkavle på de grupper inom den härskande klassen som talade om kolonier och erövringar som krigets mål. Clemenceau hade insett att sådant prat inte längre gick hem, vare sig hos de allt krigströttare fransmännen, eller hos världsopinionen med den amerikanske presidenten i spetsen. Nej nu var det demokratin och folkens rätt att bestämma sina egna öden man påstod sig kämpa för. Som ett resultat av denna taktiska reträtt, blev det plötsligt islossning i de förhandlingar den franska regeringen länge hade fört med de lokala auktoriteterna i Senegal om truppförstärkningar. Trupper som kom att rädda de franska krigsansträngningarna under den kritiska våren och sommaren 1918.

I England ökade strejkerna och kraven på fredsförhandlingar redan under 1916. Men det var den allt starkare proteströrelsen i kolonierna som utgjorde det främsta hotet. På Irland bröt påskupproret ut. Och Indien, som till en del hade fått betala den engelska krigsinsatsen, skakades av omfattande protestaktioner. Möjligheterna till en enad front mellan hinduer och muslimer utgjorde ett alltmer överhängande hot mot det engelska väldet. I december 1916 föll den engelska regeringen och en ny tillträdde under ledning av liberalen Lloyd George, som innan kriget hade gjort sig känd som radikal reformivrare och anti-imperialist. Den nya regeringens mål var att bredda och fördjupa stödet för kriget både i England och i imperiet. Och precis som i Frankrike var medlet radikala eftergifter och omfattande reformer.

I mars 1917 fick Indien rätt att tullbelägga textilimport från England. En avgörande fråga för den indiska ekonomin och något man länge förgäves hade krävt. Några månader senare lanserade den nye ministern, liberalen Edward  Montague, en ny politik och ett nytt mål för det engelska väldet i Indien: en ”gradvis övergång till ett ansvarsfullt självstyre”. Det vaga löftet var inte tillräckligt för att tysta de mest radikala inom den indiska oppositionsrörelsen. Men det räckte för att Gandhi skulle åka runt och rekrytera till kriget i Europa och för att den långt radikalare Tilak skulle uppmana folk att köpa brittiska krigsobligationer.

Irlandsfrågan var viktig, dels för att de engelska fackföreningarna vägrade gå med på fler utskrivningar till kriget, om inte dessa också omfattade Irland. Och dels för att den amerikanske presidenten Wilson, som pressades  av en radikal irländsk opinion på hemmaplan, krävde en snar lösning. I april 1918 lyckades Lloyd George baxa igenom ett beslut om irländskt självstyre, som han hoppades skulle desarmera, eller åtminstone dämpa, krisen på Irland.

I januari 1918 höll Lloyd George ett mycket radikal tal, där han definierade målen för det fortsatta kriget på ett nytt sätt: Nationellt oberoende och demokrati för världens folk. Och i februari samma år genomfördes den mest långtgående utvidgningen av rösträtten i Storbritanniens historia. I vänsterns senare historieskrivning, sägs den ha orsakats av  Oktoberrevolutionen i Ryssland och rädsla för en liknande utveckling i England. Det är nys. Reformen började förberedas redan under 1916 av framsynta Torypolitiker, som utmålade de talrika motståndarna i de egna partiet som ”opatriotiska splittrare”. Syftet var att tysta den inhemska oppositionen inom arbetarklassen och mobilisera ett maximalt stöd för det fortsatta kriget både hos den och i imperiet.

Peter Sundborg har alltså fel när han hävdar att borgarklassen hade intitiativet i klasskampen före och under kriget. I Ryssland störtades det borgerliga väldet av en revolution. I resten av Europa och i kolonierna resulterade arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp i långtgående eftergifter och reformer från de härskandes sida. Hans påstående om ett radikalt uppsving i klasskampen i perioden efter kriget stämmer inte heller. Visserligen ledde matbristen och krav att de otaliga reformlöftena från krigets slutskede skulle förverkligas till en våg av strejker under 1919 och 1920. Men det sistnämnda året inledde borgarklassen en motoffensiv som skulle komma att försvaga arbetarrörelsen under resten av årtiondet. Den ekonomiska stabiliseringspolitik man då sjösatte gick tvärtemot arbetarklassens krav och vittnade om en borgarklass som i och med freden hade återvunnit både sin styrka och sitt självförtroende.

Det omedelbara ekonomiska problemet var inflationen. Kriget hade till största delen betalats genom att låta sedelpressarna rulla (alternativet att beskatta överklassen sågs som otänkbart). Till skillnad från vad som var fallet efter det andra världskriget, när en utbyggnad av realekonomins produktiva kapacitet absorberade den ökande penningmängden, kunde realekonomins kapacitet inte expandera tillräckligt under och efter det första världskriget. Varken tekniken eller beredskapen att införa de nödvändiga sociala reformerna fanns på plats. Resultatet blev en snabbt ökande inflation.

Inflationen låg inte bara bakom bristen på mat (bönderna vägrade sälja sitt överskott och/eller utöka sina odlingar i utbyte mot pengar som snabbt förlorade sitt värde). Den hotade också USAs planer att lansera dollarn som ny världsvaluta istället för pundet. För att stabilisera och helst revalvera dollarns värde, höjde Fed. därför räntorna drastiskt, samtidigt som den amerikanska regeringen slog in på en hård svångremspolitik. Storbritannien, som försökte försvara pundets ställning, tvingades följa efter, liksom resten av världen. Frankrike och Italien hade inget val. De hade stora krigsskulder i amerikansk valuta.

Bara i Tyskland fick sedelpressarna fortsätta att rulla ytterligare några år. Den nya tyska regeringen var ännu inte tillräckligt stark för att konfrontera arbetarrörelsen med reformstopp och svångremspolitik. Dessutom minskade den allt snabbare inflationen det enorma tyska krigsskadeståndet, vars storlek hade bestämts i tyska riksmark. Trots fortsatta strejker och några mer eller mindre patetiska kuppförsök från höger och vänster, var den tyska regeringen aldrig allvarligt hotad.

Följden av hårdvalutapolitiken blev en världsomspännande deflation och tvärtstopp i ekonomin, med snabbt ökande arbetslöshet som följd. I England ökade arbetslösheten från en procent i juli 1919 till 23,1 procent i juli 1920. De ambitiösa löftena om sociala reformer slängdes i papperskorgen. Strejkvågen ebbade ut. Styrkebalansen i klasskampen hade återigen ändrats till borgarklassens fördel över större delen av världen. Den skulle inte ändras åt andra hållet igen förrän under 1930-talet.

Efter kriget hade världen i USA fått en ny hegemononisk makt, som hade förmågan att  stabilisera både borgarklassens välde och imperialismen. På Londonkonferensen 1923 drev USA igenom en radikal nedrustning av stormakternas flottor, den tidens viktigaste imperialistiska maktmedel (mer än halva tonnaget skrotades). Dawesplanen 1924, tvingade Frankrike att skriva ner det tyska krigsskadeståndet och stabiliserade den krisande tyska ekonomin. Det skulle dröja till 1929, när en ny världsomfattande kris bröt ut och USA åter vände sin uppmärksamhet inåt, innan imperialismens inneboende motsättningar återigen trängde fram i dagen.

Känner man till hur djupt 1917 års kris drabbade samtliga krigförande stormakter, blir det lätt att förstå varför Lenin och bolsjevikerna förväntade sig att kriget skulle leda till socialistiska revolutioner i Europa. Särskilt om man beaktar att de trodde på riktigheten av Lenins teoretiska analyser av imperialismen. Känner man dessutom till hur de europeiska stormakterna, till skillnad från Ryssland, hade förmåga att möta krisen med reformer, eller i Tysklands fall genom att ge generalerna diktatorisk makt, kan man börja ana varför Lenins och bolsjevikernas förhoppningar kom på skam. Har man därtill ett hum om hur uppsvinget i arbetarklassens kamp krossades av hårdvalutapolitik och åtföljande massarbetslöshet, och hur USA lyckades stabilisera världsimperialismen under resten av 1920-talet, kanske de aningarna kan fördjupas till något som liknar kunskap. (För att det ska ske bör man förstås också genomskåda felen i Lenins teori om imperialismen. Men eftersom Peter Sundborg aldrig på allvar bemöter min kritik av den teorin, ska jag inte orda mer om den här.)

Det var först några år in på 1920-talet, när det stod klart för Lenin och bolsjevikerna att den europeiska revolutionen skulle låta vänta på sig, som man började fundera på om det var möjligt att bygga socialismen i ett isolerat och efterblivet land och i så fall hur. I den frågan hann Lenin publicera några banbrytande korta skrifter, innan han dog. Ett arbete som fördes vidare av Bucharin i första hand. Innan alla dessa initiativ att tänka nytt dränktes av den stalinistiska industrialiseringen, som utgjorde en statsledd kopia på kapitalismens ursprungliga ackumulation.

Avskutningsvis vill jag korrigera ännu en av Peter Sundborgs missuppfattningar. I sitt slutinlägg skriver han så här: ”Orsaken till avkoloniseringen efter andra världskriget var inte, vilket Andersson menar, att monopoliseringen inte hade den centrala betydelse, vilket Lenin påstås ha trott. Avkoloniseringen var ett resultat av den nationella befrielsekampen och den gamla kolonialstaternas tillbakagång”. Jag har aldrig påstått eller ”menat” något annat än att avkoloniseringen var ett resultat av kamp och ändrade styrkeförhållanden. Min poäng är, att det som gjorde att avkoloniseringen inte resulterade i ekonomisk kris, eller ens nedgång i imperialismens centrum var att imperialismens utsugning av periferin inte alls är avhängig av monopol för att existera och frodas.

Eftersom Peter Sundborg har valt att publicera sitt slutinlägg, måste jag avsluta diskussionen med detta inlägg. Jag får alltså återkomma till frågan om imperialismens periodisering i ett annat sammanhang. I jämförelse med flera andra debatter som jag har deltagit i eller följt på denna sida, har det varit ett nöje att debattera med Peter Sundborg. Viktiga frågor och en motdebattör som inte anser att skillnaden mellan höger och vänster har förlorat sin betydelse. Och som insett att man helst bör ha lite på fötterna innan man sätter sig ner och skriver.

-------

Tidigare artiklar i denna diskussion:

{jcomments lock}

Kommentarer

0
benny andersson
6 years ago
Jag har inte läst boken Jan Ask hänvisar till, så jag får svara på ett allmännare plan. Jag misstänker att boken är ännu en av de otaliga politiskt tillrättalagda skildringarna av oktoberrevolutionen och dess förspel. En sagoberättande partsinlaga, där ett enigt, allvetande och allsmäktigt parti, under ledning av en än mer allvetande Lenin, styr händelserna med massorna och den verkliga historien som passiva transmissionsremmar. Dvs i grunden ren idealism. Alexander Rabinowitch och andra historiker, som har läst olika skildringar, ställt dem mot varandra och mot källorna (tex dagstidningar och numera tillgängliga arkiv) ger en helt annan bild.
Den större fråga som döljer sig bakom Jan Asks fråga är: Vad är historia? Historia som ”vetenskap”, väsenskild från naturvetenskap, men ändå en metod för att finna sanningen? För något decennium sedan försökte den brittiske revisionisten David Irving få den amerikanska historikern Deborah Lipstadt dömd för förtal. I hennes bok ”Denying the Holocaust” hade Irving kallats för historieförfalskare. Domstolen ogillade anklagelsen och förklarade att Förintelsen var ett historiskt faktum. Därvid stödde den sig på en 400-sidig utvärdering av bevisläget som gjorts av av den kände brittiske historikern Richard Evans. Evans har också skrivit en hyfsat bra bok om vad som skiljer historia som sökande efter objektiv kunskap om det förflutna från ideologiskt eller på andra sätt vinklade och tillrättalagda berättelser om hur något var: ”Till Historiens Försvar”(SNS 1997). Den duger bra som introduktion till problematiken.
En lärdom man kan dra är att förekomsten av massor av ”exempel” i en föregiven historisk skildring inte säger ett dyft. En viktig skillnad mellan historia som en samling metoder för att söka efter objektiv kunskap och sanning och mer eller mindre postmodernistiskt sagoberättande (”så här tyckte jag att det var”, ”så här kändes det för mig”) ligger i den kritiska värderingen av all tillgänglig evidens, i urvalet av ”exempel” och hur de beskrivs och värderas. Ett grannlaga hantverk som kräver lång träning för att lära sig.
Läst med kritiska ögon och gärna ställd mot tillrättalagda skildringar från de som tycker annorlunda, plus förstås mot historikernas evidensbaserade syn på saken, vill jag inte utesluta att boken Jan Ask somnar till kan ge något att fundera över. Den historiska sanningen kommer den emellertid inte att ge.
Like Like Citera
0
Jan Ask
6 years ago
Läser just nu "Den stora ryska revolutionens historia II" författad Gorkij, Molotov, Vorosjilov, Kirov, Sjdanov och Stalin. Står det. Som kvällslitteratur. Tar sin tid. Ett par sidor per kväll. Få cliffhangers som får ögonlocken att låta bli att sluta sig. Om inte Gorkij varit med och putsat texten (i alla fall lite grann här och där) hade den förmodligen varit helt oläsbar idag. Hur som helst: B A har hävdat att den ryska revolutionen skedde i ett snarast förvirrat eller anarkistiskt tillstånd, där den ena handen inte visste vad den andra gjorde. Och - om jag förstår honom rätt - Lenins intåg på revolutionsscenen kanske rent av var slumpmässig/turlig. Boken hävdar det rakt motsatta: att oktoberrevolutionen var ytterst förberedd och med, som jag uppfattar det, kirurgisk noggrannhet. Detta styrkt med enorma mängder av exempel (sanna eller förskönade). Vad som är den objektiva sanningen? Inbillar jag mig inte att kunna ge. Kan det finnas erfarenheter och kunskaper från en officiell historiebok, utgiven 1942 i Moskva, som är värda att beakta?
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.