Med jämna mellanrum nås vi av häpnadsväckande rapporter om dansk flyktingpolitik. Nu föreslås att inga kvotflyktingar över huvud taget ska tas emot, och att asyl bara ska kunna sökas från ett annat land. Särskilda lagar ska tillämpas i områden där det bor många utrikes födda. Alla internationella konventioner sätts ur spel.

Ända sedan början av 2000-talet har Danmark tillämpat en mycket restriktiv flyktingpolitik. Till exempel har landet bland de högsta kraven i Europa på kunskaper i nationalspråket, det vill säga danska, för att få medborgarskapet. Man måste visa i ett test att man kan i princip lika mycket som den infödda dansk som gått ut grundskolans årskurs 9 med godkänt i danska. Det är ett krav som givetvis många infödda danskar inte heller klarar – de fråntas dock inte att medborgarskap.

Man kunde ju tänka sig att den danska flyktingpolitiken innebar att de som ändå släpptes in i Danmark och blev kvar ändå integrerades rätt väl på grund av de hårda kraven på ”danskhet”. Så är det inte. Den danska motsvarigheten till SCB har tagit fram siffror på hur flyktingarna kommer in på arbetsmarknaden i Danmark, Norge och Sverige. Se tabell! När man läser tabellen ska man tänka på att det absoluta antalet flyktingar är mycket högre, framför allt i Sverige, varför Sverige egentligen borde ha svårare att nå en lika hög integrationsandel som Danmark. Men Danmark ligger alltså skyhögt efter.

tabell forvarvsarb utrikes fodda

De som motiverar en hårdare flyktingpolitik med att den syftar till flyktingarnas bästa – t.ex. Moderaternas förslag om nästan fördubblad vistelsetid för medborgarskap och språkkrav – borde begrunda denna tabell. Den talar för att svensk flykting- och integrationspolitik fram till och med 2014 var relativt framgångsrik.

Danmark är ett land som är mycket likt Sverige. Det har – så när som på den tyska ockupationen – samma 1900-talshistoria. Socialdemokratin fick hegemoni efter en uppgörelse med bönderna (organiserade i Venstre), ”Kanslergadeforliget”, som ingicks 30 januari 1933, samma dag Hitler tog makten i Tyskland. När förödelsen från kriget var över byggde man upp ett välfärdssamhälle under 50-, 60- och 70-talet som hade många likheter med det svenska. Fortfarande är socialdemokratin, alltmer uttalat främlingsfientlig, en stark kraft, och den fackliga organiseringsgraden är nästan högst i Europa, högre än i Sverige. Men den danska migrationspolitiken skapar alltså ett etniskt definierat underproletariat, vilket ofrånkomligen splittrar och försvagar hela den danska arbetarklassen. I den politiska debatten i Danmark blandar man konsekvent ihop asylrättigheter med de EU-regler för arbetskraftsrörlighet som gynnar lönedumpning.

Danmark gick med i EU redan 1973, och Danmark är med i Nato. I högre grad än Sverige deltar Danmark i krigen i Afghanistan och Irak. Sambandet mellan krigföringen i Västasien och flyktingströmmarna till Europa är uppenbart. Man kan alltså säga att Danmark har en hårdför imperialistisk politik: man deltar aktivt i de USA-ledda krigen och hetsar mot flyktingar som är ett resultat av krigen.

Sverige visar tendenser att vara på väg åt danskt håll. Men det är inte givet. Vi kan formulera de krav som förhindrar en sådan utveckling: Nej till svenskt Nato-samarbete!, Försvara asylrätten – permanent uppehållstillstånd för asylsökande och rätt till anhöriginvandring! Inga skärpta krav för medborgarskap! Bygg upp den civila beredskapens infrastruktur så vi klarar flyktingströmmar! Ställ aldrig arbetare mot arbetare, kollektivavtal och facklig organisering för alla!

Se där en antiimperialistisk politik – för både Sverige och Danmark!

{jcomments lock}

Kommentarer

8
MargaretaZetterström
5 years ago
Olle Josephsons antiimperialistiska och klassförankrade perspektiv på dessa frågor är förnuftigt och välkommet och borde inspirera till vidare diskussion. I väntan på det rekommenderar jag läsning av Yvan Sagnets bok "Älska din dröm. Italiens osynliga slavarbetare i strejk", översatt av mig och utgiven av Celanders förlag. Denna första, regelrätta, strejk på tomatfälten i södra Italien sommaren 2011 gällde just de rättslösa migrantarbetarnas rätt till avtalsenlig lön och samma villkor som den "infödda" arbetskraften. "Ställ aldrig arbetare mot arbetare, kollektivavtal och facklig organisering för alla!", skriver Josephson och varnar för framväxten av "ett etniskt definierat underproletariat".
Så sant som det är sagt.
Like Like Citera
2
Fred Torssander
5 years ago
Introduktionsjobbens regelverk och förutbestämda avtal innebär att den del av arbetarklassen i Sverige som är utrikes född inte kommer att få leva under ungefär samma villkor som den som är inrikes född i Sverige. Och detta alltså vid en jämförelse med i övrigt lika. Inte en jämförelse av Sverige med andra EU-länder eller med NATO-länder eller de andra nordiska länderna (utom Finland och Island) utan Sverige jämfört med Sverige. Före och efter restaurationen 1990.
För att inleda en diskussion om flykting- och invandringspolitiken och vad som på den punkten kan vara en riktig linje i dag tror jag att det bästa är att utgå från våra egna inhemska erfarenheter och kritisera de förändringar i den svenska statens och det svenska kapitalets herravälde som har lett till försämringar i fallet Sverige. Visst kan man hitta både större och mindre försämringar när man jämför vissa utvalda samhällsförhållanden med sådana länder som brukar anses vara jämförbara, men för att en sådan jämförelse skall kunna bli trovärdig och inte framstå som social-patriotism, krävs först och främst kritik av den egna statens tillkortakommanden. Och dessa är relativt enkla för oss att påvisa då vi oftast känner till den svenska borgarstatens propagandatrix bättre än vad andra gör.
Dessutom måste diskussionen om invandringspolitiken och framför allt arbetskraftsimporten hållas isär från flyktingpolitiken. Åtminstone i fall man önskar att Sverige även i framtiden skall ta emot asylsökande utgående från asylskälen och utan att snegla på vad det svenska näringslivet, den åldrande befolkningen och pensionssystemet anses behöva.
Arbetskraftsimporten måste till skillnad från vad EU:s fria rörlighet kräver och till skillnad från den numera ”fristående” Riksbankens jämviktsarbetslöshet utgå från den i Sverige bosatta arbetarklassens grundlagsstadgade rätt till statens stöd. Att det ska ”särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete”. Vilket fram till restaurationen 1990 innebar att staten skulle fungera som ”employer of last resort” som det står i Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram.
För en statistisk redovisning av sysselsättningsgradens förändring som underbygger detta se översta diagrammet på http://www.fredtorssander.se/fredpress/2014/10/06/ett-tydligt-mal-for-sysselsattningen-s-utan-nagot-uttalat-mal-for-denna/
Like Like Citera
6
Olle Josephson
5 years ago
Jag har inte helt lätt att förstå relevansen i Fred Torssanders två i och för sig tänkvärda kommentarer. Den första handlar om introduktionsjobb som lanseras 1 maj och tvånget för arbetande att sälja sin arbetskraft under kapitalismen. Man kan ha mycket goda skäl att tycka illa om båda. Men mitt inlägg gick ut på att om den del av arbetarklassen i ett land som är utrikes född lever under ungefär samma villkor som den som är inrikes född, så är det ett tecken på någorlunda god integration och ger bättre förutsättningar för en enad arbetarklass. Och där är det alltså stor skillnad på Sverige och Danmark.
Freds andra kommentar jämför svensk och dansk imperialism under ca 25 år och kommer fram till att det är ungefär lika illa. Det kanske stämmer. Jag har inte hävdat motsatsen, än mindre har jag skrivit att Sverige skulle vara "mer antiimperialistiskt". Vad som står i mitt inlägg är att likheterna mellan svensk och dansk utrikespolitik är stora, även om Danmark gått ännu hårdare fram i Afghanistan och Irak. (Ja, möjligen har jag fel om Afghanistan.)
Men min huvudfråga var om Danmarks mycket tuffa och restriktiva invandrings- och flyktingpolitik har lett till att de migranter som ändå finns i Danmark bättre tar sig fram i det danska samhället än motsvarande grupper tar sig fram i det svenska samhället. Och där var svaret ett kraftfullt nej. Jag ville utifrån en nordisk jämförelse ta upp diskussionen om flykting- och invandringspolitiken och vad som på den punkten kan vara en riktig linje i dag.
Olle Josephson
Like Like Citera
0
Fred Torssander
5 years ago
Är Sverige mer anti-imperialistiskt än andra länder – tex. Danmark?
Olle Josephsson skriver att ”I högre grad än Sverige deltar Danmark i krigen i Afghanistan och Irak.”
När det gäller Afghanistan är påståendet osäkert, då Danmarks deltagande till skillnad från Sveriges kan motiveras med Danmarks medlemskap i NATO och att USA efter terroristangreppet mot World Trade Center begärde hjälp enligt NATO-fördragets Artikel 5 om rätten för ett angripet land att få hjälp från övriga NATO-länder. Sverige kallades däremot in bara genom ett brev från den engelska ambassaden. Detta var tillräckligt trots att Sverige inte är NATO-medlemmar.
Det är ändå svårt att avgöra om Sveriges entusiasm kan jämföras med Danmarks pliktuppfyllande, liksom även om krigsdeltagandets kostnader i pengar materiel och trupper kan jämföras så att Danmark eller Sverige kan sägas delta i högre grad.
När det gäller Irak är det däremot ganska tydligt att Danmark har deltagit i högre grad än Sverige. Faktiskt med mer än tre gånger större trupp än vad Norge gjorde med sina 150 man.
Frågan är bara varför just Afghanistan och Irak är de enda krig som skall behandlas. Sverige, Norge och Danmark har också deltagit i krossandet av den Jugoslaviska federationen och i re-koloniseringen av Libyen. Och även i dessa båda fall har den svenska riksdagsvänstern – och dess radikalistiska allmänvänster – försvarat Sveriges deltagande i angreppskrigen. Humanitär intervention, men också humanitär ockupation och humanitär kolonisering? Det påminner väldigt mycket om vad Lenin kallade socialimperialism.
Anti-imperialism får inte begränsas till kritik av andra imperialistiska länders brott. Det bedrägeriet använde de olika ländernas socialdemokratiska krigsaktivister i samband med första världskriget och hitleristerna vid det andra.
Anti-imperialism som inte i första hand riktas mot den egna statens imperialism och den egna imperialistiska statens allierade, vänds väldigt lätt till propaganda för angreppskrig – mot de andra imperialisterna. Även till sådan krigspropaganda som gäller deltagandet i imperialistiska omfördelningskrig – världskrig.
Like Like Citera
0
Fred Torssander
5 years ago
En klar och tydlig gräns mot fascisterna som inte på några villkor får överskridas av den som vill betraktas som en anständig människa. Det är av allt att döma den strävan som besjälar dem som kritiserar att Jan Myrdal deltagit i Chisinauforumet i Moldavien och att han har låtit sig publiceras i Nya tider.
Samtidigt verkar motståndet mot fascistisk politik bland många av de kritiska ha begränsats till ren och naiv anti-rasism. Trots att rasismen bara är en av de många olika kapitalistiska härskartekniker som benämns fascism. För att ta ett konkret exempel ur Olle Josephssons ”Danmark och integrationen”.
Olle redovisar i tabellform den olika andelen förvärvsarbetande bland vissa utrikes födda – i texten flyktingar – som förvärvsarbetar i Sverige, Norge respektive Danmark. Jag skulle vilja problematisera själva företeelsen att flyktingar åläggs att utföra lönearbete för sin försörjning. Som bekant befinner sig flyktingar i en utsatt position, socialt, rättsligt och vanligtvis även ekonomiskt. Det är inte ovanligt att kapitalister och deras statsmakt utnyttjar detta till att dumpa löner och arbetsvillkor.
De svenska så kallade Introduktionsjobb som lanseras 1:a maj i år ges löner – redan i förväg framförhandlade med LO – med ett tak på de vanliga kollektivavtalens bottennivå. Jobben kan visserligen inte sägas innebära någon ren flykting- invandrar- eller ras-diskriminering. De kan egentligen inte beskrivas som någon renodlad klassdiskriminering heller. Satsningen på 500 miljoner extra till introduktionsjobb är enligt regeringen avsedda att användas till en ökning av både långtidsarbetslösa och nyanlända som ges tillfälle att utföra nyttigt arbete åt kommunerna.
En klar och tydlig gräns mot fascisterna innebär - tyvärr får man säga - inte automatiskt någon klar och tydlig gräns mot fascismens etablering. I värsta fall skymmer gränsdragandet sådant som efteråt brukar skyllas på tidsandan.
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.