Kulturjournalisten Håkan Lindgren gör ett intellektuellt kardinalfel, när han i en artikel om Kommunistiska Manifestet på Karl Marx’ 200-årsdag angriper denna tunna, av Karl Marx och Friedrich Engels gemensamt författade lunta för vad som saknas där (Svenska Dagbladet 5/5 2018):
”Mänskliga eller medborgerliga rättigheter spelar ingen viktig roll för författarna, inte ens när det gäller de proletärer vars villkor de vill förbättra. Deras tänkande sysselsätter sig helst med makt, globala flöden och storskaliga processer där den enskilda människan inte är mer än ett tallbarr på historiens flod. De säger ingenting om hur stort utrymme för skilda åsikter och livsstilar som kommer att finnas i deras framtida kommunistiska värld. Vreden varmed de i manifestets senare del angriper alla slags felaktiga socialister och andra konkurrenter ger kanske en antydan om att pluralism inte var någon prioriterad fråga för dem.”
Felet är dubbelt, teoretiskt och praktiskt:
Pro primo. Om jag ger ut ett arbete i kriminalpolitik och avstår från att deklarera att jag motsätter mig dödsstraff, betyder det att jag i själva verket är anhängare av dödsstraffet? Och om jag behandlar politiska och sociala förhållanden i Förenta staterna och därvid tar slaveriets avskaffande för givet utan att explicit nämna detta sakförhållande, säger jag därmed att jag inte skulle ha någonting mot att slaveriet återinfördes? Sådan är nämligen Lindgrens retoriska logik.
Något av det första jag fick lära mig på ett akademiskt proseminarium var att det inte var tillåtet att anmärka på ett lärdomsprov för att det inte tog upp vissa saker utan enbart för vad det stod där. Detta anser jag fortfarande vara en grundregel för normalt seriöst tankeutbyte – men däremot inte för politisk polemik. Som politisk slugger hade Lindgren kunnat gå betydligt längre och insinuerat varför KM inte behandlar treenigheten eller vattenförsörjningen i det framtida socialistiska samhället eller frågan om folkförsvaret på ett tillfredsställande sätt. Och hur var det egentligen med feminismen hos Marx och Engels?
Pro secundo. En stor del av Karl Marx’ skriftställarskap under det årtionde som föregår Manifestet behandlar de demokratiska frågorna, och där ställer han sig entydigt på den närmast ultraliberala sidan i kampen mot den auktoritära preussiska staten. Marx gör sig till tolk för ett spirande medborgarintresse. Senare skulle som bekant både Marx och hans vapenbroder profilera sig som stenhårda motståndare till det ryska självhärskardömet och ansluta sig till det demokratiska motståndet i dåtidens Tsarryssland.
Även hans arbeten om klasstriderna i Frankrike och om Pariskommunen röjer ett starkt demokratiskt engagemang. Men dessa har Lindgren inte konsulterat, och det är förmodligen den huvudsakliga anledningen att han kan känna en så stor saknad, när han tar KM/KM i betraktande.
Vad vi själva saknar för närvarande är belästa intellektuella, sådana som det fanns i rätt stor mängd på Karl Marx’ tid.
Kommentarer
Citat Manifestet: „En del av bourgeoisin vill avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets fortbestånd. Till denna hör: ekonomister, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, avskaffare av djurplågeri, grundare av nykterhetsföreningar och kråkvinkelreformatörer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utarbetats till hela system.“ (S.19)
Marx är verkligen fortfarande aktuell!!!!