Sommaren 2011 strejkade de utländska, mestadels afrikanska, daglönarna på ett av tomatfälten i den syditalienska provinsen Apulien. Det var den första verkliga strejken bland dessa migrantarbetare om ofta är "papperslösa" och därmed fullkomligt rättslösa men som samtidigt — eller snarare just därför — är mycket eftertraktade som arbetskraft. Dessa utländska daglönare har ju, från arbetsgivarnas synpunkt, den stora fördelen att de accepterar hur usla löner och hur usla arbetsvillkor som helst. För knorrar de det minsta, riskerar de att kastas ut.
En av talesmännen för strejken 2011 var en då 26-årig man från Kamerun vid namn Yvan Sagnet. Han hade några år tidigare kommit till Italien på studentvisum för studier vid Tekniska högskolan i Turin men, sedan han missat en tenta, plötsligt stått utan pengar och därför sökt sig till tomatfälten på den italienska stövelns klack. I boken "Älska din dröm. Italiens osynliga slavarbetare i strejk", som jag 2014 översatte för Celanders förlag, berättar han om sin egen afrikanska bakgrund och om strejkens orsaker och förlopp.
Även om denna strejk inte gav något direkt resultat i form av högre löner och bättre arbetsvillkor utgjorde den likafullt en historisk milstolpe på så sätt att den ledde till att själva korpralsystemet (il caporalato) förbjöds i lag och infördes i brottsbalken som ett specifikt brott. Och korpraler är alltså de personer som, för egen vinnings skull, fungerar som mellanhänder mellan arbetsgivarna och den irreguljära arbetskraften — och ofta även som beväpnade slavdrivare ute på fälten.
Yvan Sagnet fick under strejken stöd av den fackliga centralorganisationen CGIL och har därefter, trots dödshot, tillsammans med lantarbetarförbundet FLAI fortsatt sin kamp mot il caporalato. Det är en kamp för avtalsenliga löner även för utländsk arbetskraft, utökade kontroller och lagföring av dessa korpraler som utgör en viktig del av den i Italien så omfattande organiserade brottsligheten.
Sagnets mod och rakryggade hållning har imponerat på många, däribland författaren Roberto Saviano.
Saviano lever ju själv, på grund av dödshot från den napolitanska camorran, sedan drygt tio år tillbaka med ständigt livvaktsskydd. Och 2012, ett år efter strejken, föreslog han Yvan Sagnet som borgmästare i Castelvolturno i Kampanien, där kommunstyret upplösts till följd av camorrasamröre.
Saviano menade att Sagnet genom sin kamp mot korpralsystemet visat att migranter kommer till Italien inte bara för att utföra arbeten som italienarna själva inte vill utföra utan också för att kämpa för rättigheter som italienarna inte längre tycks bry sig om.
Förslaget retade gallfeber på Italiens högerextremister, och den nynazistiska sajten Stormfront kommenterade det med orden:
"Juden Saviano vill nominera en neger som borgmästare i Castelvolturno."
Ledarna för italienska Stormfront åtalades för detta och andra antisemitiska och rasistiska uttalanden. Och den 28 maj i år (de italienska rättskvarnarna mal, som bekant, långsamt!) vittnade Saviano i en domstol i Rom, i egenskap av kärande. Han konstaterade då, enligt tidningen la Repubblica, att mycket hänt i Italien sedan 2012. Då kunde man möjligen, lite medlidsamt, se skribenterna på sagda hatsajt som en skara "fega odågor som gömde sig bakom fåniga nicknames och foton av Goebbels". Men idag, 2018, när så mycket i Italien går åt fel håll och det tycks närmast normalt att vara främlingsfientlig och invandringskritisk, ter sig dessa rasistiska hatpropagandister i ett ännu mer skrämmande ljus. För nu, hävdade Saviano, håller vi ju själva på att tillägna oss samma synsätt. Se bara på den senaste valrörelsen!
Och, vill jag tillägga: se bara på den nya italienska regeringen, där det främlings- och invandringsfientliga partiet Lega, genom sin ledare Matteo Salvini, nu beklätt den inflytelserika inrikesministerposten!
Men tack och lov finns också ett annat Italien, ett civiliserat Italien med människor som viger sina liv åt att försvara rättsstatens principer och, därmed, själva demokratin.
Yvan Sagnet och Roberto Saviano är två sådana personer.
