I slutet av juni träffades eurozonens finansministrar för att avgöra Greklands framtid. Redan från början stod det klart att det inte skulle bli tal om någon skuldavskrivning. Istället valde de att skjuta kostnaderna på framtiden och förlänga det grekiska folkets lidande. I skuggan av dessa händelser pågår en rättegång i Aten, där sex före detta Ericsson-chefer står åtalade för att ha mutat sig till kontrakt från den grekiska staten. Korruptionsavslöjandena kastar ljus över skuldkrisens verkliga orsaker och de ekonomiska intressen som ligger bakom.
Rättegången mot de före detta Ericsson-cheferna gäller försäljningen av det militära radarsystemet Erieye 1999. Ericsson misstänks ha mutat det grekiska försvarsministeriet med 100 miljoner kronor via en mellanhand i Monaco för att säkra kontraktet. Pengarna ska ha förts över till en grekisk affärsman med kopplingar till försvarsministeriet. Mellanhanden, ministern och dennes statssekreterare har redan blivit dömda för penningtvätt, korruption och mutbrott.
Ericsson är inte ensamma om att ha mutat sig till kontrakt från den grekiska staten. Antonis Kantas, tidigare chef för vapenköp vid Greklands försvarsdepartement, har erkänt att han tog emot 130 miljoner kronor från utländska företag i utbyte mot sådana kontrakt. Ett berömt exempel på denna korruption är Ferrostaal – det tyska företaget som mutade Greklands försvarsdepartement till att köpa defekta ubåtar för 2 miljarder euro.
Den omfattande vapensvindeln var en bidragande orsak till skuldkrisen i Grekland. Den grekiska regeringen lånade pengar från utländska banker för att köpa vapen och annan militär utrustning av utländska företag. Statens militära utgifter ökade därmed och uppgick vid krisens utbrott 2009 till 3,3% av BNP – mer än dubbelt så mycket som EU-genomsnittet.
Under samma period minskade statens sociala utgifter. Detta, i kombination med landets orättvisa skattesystem, innebar att en ekonomisk omfördelning ägde rum. Resurser fråntogs den grekiska arbetarklassen och fördelades till utländska banker och företag samt till landets inhemska elit.
Denna bakgrund har närmast helt förbisetts i förklaringarna av krisen. Vanligtvis brukar de sociala utgifterna framställas som det främsta problemet med Greklands ekonomi. Under denna förevändning har landets långivare – EU, ECB och IMF – tvingat igenom drakoniska nerskärningar av pensioner, sjukvård, offentliga anställningar och löner. Att det verkliga syftet med dessa åtstramningar aldrig har varit ekonomisk återhämtning utan snarare ekonomisk omfördelning bevisas av det faktum att landets militära utgifter fortfarande har legat kvar på samma höga nivåer som förut.
Trots de övriga åtstramningarna har Grekland fortfarande den högsta militärbudgeten inom EU, i förhållande till BNP. Detta faktum förklaras delvis av att Tyskland och Frankrike – de länder som varit mest pådrivande i åtstramningarna – samtidigt är de som har tjänat mest på den grekiska statens höga militärutgifter. Under de fem år som ledde fram till krisen 2010 stod Grekland för 15% av Tysklands vapenexport - mer än något annat land - och 10% av Frankrikes.
De som främst gynnades av den grekiska statens slösaktighet var därför aldrig det grekiska folket. Det var snarare banker och företag i EU:s överskottsproducerande länder, som på så vis kunde få avsättning för sina produkter och sitt kapital - på bekostnad av den grekiska ekonomin. Den ojämna handelsbalansen förstorades genom eurosamarbetet, som uteslöt möjligheten till devalvering, och gjorde det förmånligare för tyska och franska banker att låna pengar till Grekland, på grund av de höga räntorna.
De skulder som den grekiska staten därmed ådrog sig betalas idag av grekiska arbetare, i form av åtstramningar, och av europeiska skattebetalare, i form av de så kallade nödlånen – lån som i själva verket har gått till att rädda de inblandade bankerna.
Den 20 augusti i år upphör det tredje och sista ”stödpaketet” från Greklands långivare. Efter åtta år av åtstramningar har den grekiska statsskulden ökat från 127 till 180 procent och ekonomin har krympt med en fjärdedel. Var femte grek är arbetslös och 1,5 miljoner lever i extrem fattigdom.
Den senaste uppgörelsen innebär knappast något slut på vare sig skuldkrisen eller åtstramningarna. Förfallotiden på flera av lånen förlängs visserligen med tio år, men därmed överförs enbart kostnaderna på kommande generationer. Samtidigt förväntas den grekiska staten uppnå ett årligt budgetöverskott på 3,5 procent fram till 2022 och sedan på 2,2 procent till och med 2060. I praktiken innebär det att åtstramningarna förlängs med 40 år – på bekostnad av den grekiska ekonomin och de grekiska arbetarna. Vi har ett bättre förslag – skriv ner skulden och upphäv åtstramningarna! Låt de verkligt skyldiga betala kostnaderna för krisen.
Kommentarer
Nummer tre på din lista: Jag tror att det är svårt att bedöma mina kommentarer på Knut Lindelöfs sida, det eftersom jag under ett flertal månader bara har kommenterat vid ungefär tre tillfällen.
Du är helt fri att bedöma mig genom alla kommentarer på alla webbsidor (inklusive Clarté) som jag har kommenterat. Och även dom artiklar jag har skrivit. Så gå gärna in på riktpunkt.nu sida. Vi har ju yttrandefrihet att bedöma andra människor utifrån deras åsikter.
Men det känns som - på tal om religion - om du pekar ut mig som en syndare. Du har aldrig nämnt varför jag ska pekas ut som en sektmedlem. Vad är det du inte gillar när det gäller mina åsikter? Kan vi inte ha en ärlig diskussion utan att kalla varandra vid förolämpande namn och anklaga varandra för att vara sekteristiska?
Och jag är inte sekteristisk. Som medlem i en sekt så ska man inte vara ute i samhället, delta i diskussioner eller kunna vara medlemmar i andra organisationer. Alla tre misslyckas jag med. Jag är ute i samhället, deltar i diskussioner och är medlem i andra organisationer förutom SKP, t ex Clarté, Naturskyddsföreningen, Svenska rovdjursföreningen, etc. Och mina intressen är inte bara politik. Som en f d hundägare (och just nu letar efter en ny hund det eftersom jag just fått tvingas avliva min över 14 åriga gamla hund) är jag även intresserad av hundsport som spår och lydnad.
Men Bertil, är detta inte en diskussion utanför artikelns ämne? Har du själv ingen uppfattning om vad Jonathan Fahlén har skrivit?
1. ”..högt i tak när det gäller att ta debatten med kamrater och andra.”Jag håller fullständigt med dig om att det är viktigt. Stor möda har jag t.ex. lagt ner på att sätta mig in i kontroversen mellan Jan Myrdal och Clarteisterna. (På grund av självvald karantän på c:a 25 år har jag inte riktigt hängt med.) Taket har inte varit särskilt högt i den kontroversen. Onödigt skarpa och hårda reaktioner från bägge sidor, med ett starkt inslag av hybris.
2. På grund av min karantän har jag inte riktigt hängt med i vad alla vänsterorganisationer heter eller står för, ursäkta mig.
3. Du skriver ”Knut Lindelöfs blogg är jag portad från för att jag ville diskutera vad Lenin hade skrivit.” Jag har läst igenom dina inlägg på lindelof.nu. Jag har kvar min uppfattning att de flesta inte är diskussionsinlägg utan exegetik. Och sådan är jag allergisk mot (hoppas jag)
I Tyskland, vars exporter 2011 hade nått upp till ett alla tiders maximum iakttog man hittills påverkningarna av den europeiska sparkursen på betalningsförmågan i euroländerna med lugn. Att sparandet inte är tillväxtfrämjande, utan verkar krisskärpande, är å ena sidan klart och väcker hos regeringen nu farhågor beträffande den tyska exportboomens hållbarhet.
Så konfronterar framför allt den tyska regeringen förlorarnationerna med krav på konkurrensdygder, för att kunna delta i tävlandet om vinsterna på den europeiska- och världsmarknaden utifrån synvinkeln av en överlägsen konkurrensmakt. Framgångar i den här konkurrensen beror väsentligt på kapitalets storlek, dvs. dess konkurrensförmåga:
Som exempel på en världsmarknadsduglig europeisk konkurrensnation är Tyskland försedd med de ekonomiska och politiska maktmedlen som behövs för att komma ut starkare ur krisen.
Att bevara statens handlingsförmåga inklusive en befolkning som också används av kapitalet och på det viset får konjunkturen igång – det skulle enligt Syrizaprogrammet enbart klaras av, om skulderna ströks. Hur mycket än Tsipras försäkrade, att hans krisprogram överensstämde med den europeiska mainstreamen, och trots att det fanns en hel del sympatier för hans antikorruptionskurs och för hans skattepolitik, så hade EU orsak att avslöja Tsipras för att vara folkdemagog, vänsterradikal och anti-europeisk: För det var ju upprätthållandet av skulderna och deras återbetalning, som ska bevara Grekland från insolvensen. Grekland har för sin räddning fått betala med en framskridande ruinering av ekonomin och ett ännu fattigare folk - alla finansmedel som kan uppbringas är ju reserverade för att återbetala skulderna.
I folkomröstningen 2015 var en majoritet emot sparpolitiken, men efter förhandlingarna med Trojkan kapitulerade Syriza-regeringen och akzepterade ”räddningsprogrammet” för att undvika statsbankrutten; även Syriza vill ha kvar eurovalutan! Ett motstridigt resultat: även ledarmakterna i EU har ju klart för sig att Grekland aldrig kommer ut ur sin faile-state status! Svaret är, att ”räddningspaketet” ska bevara euroklubben, framför allt ledarmakterna i EU, från skada.Om Grekland har „levt över sina förhållanden“ eller inte – det är inget som kan räknas ut. Det avgör de finanskapitalistiska investorerna. Så länge de köper en stats obligationer, så är den staten solvent och kan då betala räntorna. En stat förlorar inte sin kreditvärdighet för att den har mycket skulder – det har som sagt alla stater -; utan tvärtom – när finansagenturerna inte vill köpa obligationerna längre, alltså inte vill ge kredit, då har staten skuldöverskott och är bankrutt!
Folksomröstningen som Papandreou (Greklands f.d. regeringschef) sommaren 2011 ville organisera, för att spika fast den grekiska befolkningen vid EUs åtgärd, att enbart ge krediter till Grekland, om staten gav bort sin suveränitet i hushållsfrågor, hade enligt EU blivit en katastrof: Ett ramaskri hördes från EUs ledarmakter, ty det befarades att folket skulle rösta ”fel”, nämligen emot euron och emot alla åtgärder som gör människor fattigare. Och eftersom Papandreous politik utgick från att Grekland ska stanna i euron och att EU-krediterna är alternativlösa åtgärder för att rädda nationen, blev folk-omröstningen avsagd.
Man fick lära sig att demokratin, som ska vara det största framsteg i folkens liv som någonsin har nåtts, bara stör, när det handlar om den viktiga frågan att rädda euron i Europa: I alla fall när det gäller idealet man ska föreställa sig, nämligen att folket jämt håller på och röstar om allt och ger sina representanter i regeringen konkreta uppdrag, som dessa måste hålla sig till!
Om man nu bortser från folkviljans enstaviga kryss vart fjärde år, som ger de valda politikerna tillstånd att bestämma i landet, så betraktas folkets vilja i demokratin alltid med en viss misstro; och just i krisen sliter politiken på folkets förtroende med alla nedskärningar som ökar fattigdomen. Därför ska folkets vilja behandlas försiktigt och kontrolleras, så att den inte revolterar. Därför var folkomröstningar inte önskvärda i det läget! Papandreou fick avgå för att göra vägen fri för genomförandet av trojkans sparbeslut, som hans regering hade förklarat sig införstodd med: Genom påtryck från EU ersatte parlamenten i Grekland och Italien sina majoritetsregeringar med expertstyren, under ledning av Papadimos (f.d. ECB vice) och Monti (f.d. EU-komissar). Deras uppgift var, att genomföra de strikta sparprogramm, som trojkan hade beslutat, för att sanera statshushållen.
Men i Grekland, där spardiktaten äntligen med hjälp av experterna hade ratificerats, blev det i maj 2012 nyval, som ledde till att Pasok och ND förlorade sina maktpositioner till förmån av vänsterkoalitionen Syriza.
Tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden, med en kapitalmakt av överlägsen kraft och styrka, som de har vunnit ur de fördelaktiga affärsvillkor (som nämligen finns på den tyska kapitalplatsen. De är resultaten av lönesänkandet under „agenda 2010“ som påbörjades 2003 av den röd-gröna regeringen). Då kan det ju inte ha varit försummelser i andra EU-länder, som fört till en så ensidig fördelning av den kapitalistiska rikedomen mellan nationerna och till en så ensidig lokalisering av krisen till södra delen av EU. Deras konkurrenskraft har undergrävts av de framgångsrika tyska koncernerna. Det är denna konkurrensmaskin som bl.a. ruinerat de grekiska kapitalen.
Att förlorarstaterna inte i tid och inte radikalt nog, har låtit sina löntagare „betala bittert“ för de egna kapitalens framgångar, den insikten ska nu föra till sänkta löner, insparande av det sociala, utslängda statsanställda och nedkörning av alla statliga utgifter, som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång på kapitalplatsen. Och de måste inse, att basen för nationens rikedom är billiga massor, och om framgångarna uteblir, måste massornas fattigdom förvaltas på annat sätt.
Att EU-staterna vill ha billiga folk, samtidigt som fattigdomen är ett störande element i samhället, är visserligen en motsättning, oavsett från det pinsamma faktum, att även den värsta fattigdomen inte hjälper mot krisen, om framgångsrika företag fattas, som sörjer för stora vinster.
De pengar som staterna lånade på kapitalmarknaderna, för att rädda bankerna, var enbart ersättning av finansvärden med skräpstatus, som marknaderna själva hade försmått. På det viset har staterna bara utvidgat sina statsskulder, utan att ha bevisat, med vilka medel dessa ska återbetalas.
Därför driver bankerna stater, som enligt deras omdöme inte förtjänar förtroende längre, in i bankrutten.
EU hjälper bankrutta stater, för att rädda euron. Bankrutta EU-stater har den väsentliga betydelsen för EU-politikerna, att EU-krediten för det första inte kan skiljas på efter nationer – EU-staterna måste ju borga för varandra, hur mycket skuldöverskott de än har – och för det andra, att eurozonens kredit generellt ska vara efterfrågad på finansmarknaderna. Den platsen vill de inte förlora, eftersom den garanterar en tendenciellt obegränsad kreditmakt. Denna kreditmakt vill man försvara.
Men statslånen utgör en avgörande del av bankernas förmögenhet. Nu hotades de av en bankräddning genom statsskulder, vilkas växande volym gjorde dem tvivelaktiga och kunde föra till ruinering av bankerna igen – en utsiktslös cirkel.
Finanskrisen avlöstes av „statsskuld“krisen: Brandväggarna har fått till resultat, att likviditetsproblemen spridit sig till allt flera länder istället.
Euronationerna konkurrerar med varandra med samma pengar på sin gemensamma marknad. Inga gränser gäller för varor, tjänster och kapital som ex- och importeras inom EU. Ett enhetligt politiskt styre finns inte i eurolandet. Det är ju annars nationerna, som styr över den nationella ekonomin. Euron har ingen statlig makt bakom sig, som har kommandot över eurovalutan och ekonomin på sitt territorium, och som kan använda denna makt att ta upp kredit till sitt eget behov, som en statsmakt har.
De drabbade staterna har alltså för mycket skulder, därför att finansmarknaderna inte vill använda dem som kapital, för att de inte är räntabla för dem eller bara till skyhöga räntor.
Det verkliga syftet med åtstramningarna var alltså att ekonomin, alltså kapitalets tillväxt, skulle återhämta sig!
Nedskärningarna hade inte enbart följden, att befolkningen blev fattigare, utan har överhuvudtaget förstärkt det nationella näringslivets nedgång.
Det är inte samma sak som att ta ifrån den grekiska arbetarklassen resurser. Att Grekland måste få i gång näringslivets konjuktur och växa igen, men att det inte kan fungera utan hänsyn till den sociala välfärden, det lovade Syrizas program.
Den grekiska ekonomin är underlägsen den tyska och franska konkurrensen på EUs gemensamma marknad. Därför har den grekiska statsskulden främjat kapitaltillväxten i andra EU-länder i stället för i Grekland.
De europeiska storbankerna hade blivit ruinerade, om de varit tvungna att skriva ned alla sina grekiska statsobligationer.
I den här branchen består den enas kapital inte i mer än den andras skulder, och när skulderna inte kan återbetalas blir fordringsägarna ruinerade.
Bankräddningen tydliggör, vad som inte beaktas i normala tider: bankernas kreditvärdighet och deras roll som allmän kreditgivare och geldenär i samhället, är den politiska maktens verk. Staterna har auktoriserat bankerna till det.
Kp har i Malmö försökt få SKP bli ett enhetsparti (eller om man nu så vill en enhetsfront) till Kp.
Ett kommunistiskt parti ska vara till för det arbetande folket, och inte för att vara en enhet till andra enhetsgrupper eller partier. Arbetarfrågorna har under en lång, lång tid prioriterats ner och många s k socialistiska partier har istället lyft fram identitetsfrågor - såsom HBTQ frågor, feminism, etc. Det är precis som om någon försöker hålla kommunistiska partier och arbetarklassen upptagna med andra frågor än just arbetarklassfrågor. De vill att SKP som parti ska ingå i enhetsfronter tillsammans med andra partier i sakfrågor som lägger arbetarklassfrågorna långt från det som är meningen med ett arbetarklassparti. Vänsterpartiet föll i den fällan för många år sedan. Nu är Kp på god väg att göra detsamma - men åt högerut. Det var till och med så att Mikael Nyberg med en artikel i Proletären och på hans hemsida varnade - vilket jag tolkade artikeln som - Kp för den politiken genom att hänvisa till vad Sydafrikas kommunistiska parti gjorde.
När SKP inte vill medverka i enhetspartier utan vi vill fokusera oss på att bygga upp vårt parti och arbetarklassfrågor så blir vi betraktade som sekteristiska, och att vi blir beskyllda för att vara en stor flock predikanter.
Om vi var som BC säger hade vi isolerat oss från debatten med andra människor men det gör vi inte. Tvärtom. Vi kan ta debatten var som helst och när som helst - om ni tillåter oss att göra det!