En stilla önskan, nu när fotbolls-VM har avgjorts, skulle vara att journalister upphörde med att beskriva och förhålla sig till storpolitik som vore det en fotbollsmatch. Bara för att lag Trump eller lag Putin spelar fult, så betyder det nödvändigtvis inte att alla deras motståndare är värda vår respekt eller vårt förtroende.
Ta exempelvis hur debaclet kring Trump och ”Russiagate” har rapporterats av svensk och internationell media. Efter två år av utredning har inga vederhäftiga bevis framkommit som knyter Trump till den ursprungliga anklagelsen om att ha konspirerat med ”ryssarna”, eller för den delen att Ryssland hade ett avgörande inflytande över valutgången (att Ryssland, liksom alla stormakter, USA inräknat, blandar sig i och försöker påverka val i någon riktning är inga nyheter). Men likväl görs kopplingen mellan Trump och Putin alltför lättvindigt, och Ryssland (med ca 1/8 av USA: s militärbudget) utmålas slentrianmässigt som ett hot mot världsfreden; ett hot som uppenbarligen hanteras bäst genom att flytta fram Natos östliga gräns provocerande nära Ryssland, eller varför inte genom att trappa upp konflikten i Syrien genom att bomba Rysslands allierade. Idén om att en avspänning mellan två nukleära stormakter vore att föredra framför en eskalering framstår nuförtiden som kontroversiell.
Man kan med goda skäl tala om en ”trumpifiering” av våra massmedier. Då menar jag inte att vi nuförtiden skulle ha svårare att urskilja vad som är sant eller falskt än tidigare, eller att ”fake news” faktiskt är ett betydande och avgörande hot mot journalistik och demokrati. Snarare handlar det om att ett besvärande stort antal journalister inte förmår anlägga ett kritiskt förhållningssätt till vår tids (geo)politiska konflikter i fall någon koppling kan göras till Trump eller Ryssland. Med andra ord så leder en berättigad motvilja gentemot Trump och Putin, parad med vår nutida variant av ”röda faran”, till att kritiskt tänkande och journalistisk praxis av bara farten offras på konspirationsteoriernas altare.
Perspektiven och omdömet upphävs vidare i skönmålningen av den särskilde utredaren Robert Mueller som en gång för alla skall avslöja konspirationen mellan Trump och Kreml, men som hittills mest imponerat med att ha lämnat in åtal mot 13 ryska internettroll och nu senast mot 12 ryska underrättelseagenter (vilka hade fräckheten att inte endast agera såsom man kan förvänta sig av underrättelseagenter, men än värre – genom att läcka till WikiLeaks uppmärksammades den omfattande korruptionen inom DNC). Åtalen kommer i ingendera av fallen att leda till att någon av dessa döms i en amerikansk domstol och bör snarare betraktas som politiska utspel. Då är åtalet mot den tidigare kampanjchefen och lobbyisten Paul Manafort av större betydelse. Men där är det sannolikt snarare fråga om pengatvätt och skattebrott – de som önskar ett slutgiltigt bevis på att Trump är en manchurisk kandidat bör inte hålla andan.
Beträffande den återkommande flatheten i skildringen av Robert Mueller (vilket skulle kunna gälla för ett galleri av amerikanska makthavare, må det vara en krigshetsande fredsprismottagare som Barack Obama eller krigsförbrytaren George W. Bush), så illustrerar DN:s utsände till Washington, Björn af Kleen i artikeln ”Trumps 500:e dag började och slutade som ett Sopranosavsnitt” (DN, 2018-06-05) utmärkt journalistikens hemfallenhet åt anekdoter och sensationalism. Vår profilerade journalist är på väg till ett gated community i Washington för att spela tennis då han skymtar Mueller; den ”oförvitliga ämbetsmannen, till synes helt oemottaglig för presidentens rika repertoar av härskartekniker, från smicker till mobbning. Osynlig.” Man undrar om idolporträttet som en upphetsad Björn af Kleen tecknar kanske skulle bli en aning missfärgad om läsaren uppmärksammades på att det här rör sig om samme man som under sin tid som chef för FBI bidrog till att torgföra lögnen att Irak och Saddam Hussein hade tillgång till massförstörelsevapen – en lögn som ledde till ett illegalt krig med förödande konsekvenser.
Man skulle önska – post Irakkriget – att en vägledande princip bland journalister vore skepsis gentemot vad regeringar och säkerhetstjänster hävdar – särskilt när det gäller krigsinsatser med stormakter inblandade. Men så är bevisligen inte fallet, vilket även åskådliggjorts av en majoritet av rapporteringen kring USA: s, Frankrikes och Storbritanniens bombning av Syrien. Oaktat om det faktiskt var Assadregimen som låg bakom användandet av kemiska vapen, så har utredningen ännu inte avslutats. Att Assad skulle använda sig av kemiska vapen mot den egna befolkningen i detta skede av kriget framstår för övrigt som kontraproduktivt, i alla fall tillräckligt märkligt för att åtminstone låta utredningen ha sin gång innan man verkställer en militär aktion. Som journalist så borde man kanske också vara lite vaksam när stormakter plötsligt börjar bry sig om människor som man annars inte har några samvetsbetänkligheter att fälla bomber över.
