”Det fanns inte mat, inte kläder eller elektricitet på fyra år.” Den unga kvinnan som sitter mitt emot mig på ett hustak vid Havannas strandpromenad, Malecón, ser på mig. Bakom henne sjunker solen sakta ner i havet. Hon berättar om sin barndom i Holguin under de svåra åren i början på 1990-talet, då handeln med det forna sovjetblocket upphörde och Kubas ekonomi kollapsade på några veckor. ”När jag växte upp var det fortfarande brist på det mesta. Många av mina väninnor sålde sig.” Men hon hade valt en annan väg, studerat och tagit en hög akademisk examen. ”Ändå jobbar du som yogaledare för turister”, säger jag. ”Mer pengar, större frihet”, hon rycker på axlarna.
Så ser tvångsäktenskapet mellan turismen och den övriga ekonomin ut på Kuba. En nödvändighet på kort sikt, ohållbart i längden. Kuba har lagt sina knappa resurser på Latinamerikas bästa utbildningssystem och en högklassig sjukvård. Men lönerna ligger kring två – trehundra svenska kronor i månaden även för högt utbildade. Därför kan den övriga ekonomin inte konkurrera med turistsektorn och dräneras på utbildad arbetskraft. En av följderna är ökande klassklyftor. Klyftan mellan slummen i Chicharones och lugna, välordnade Vista Alegre i Santiago är bråddjup. För att inte tala om klyftorna mellan stad och landsdbygd.
Känslorna av skam och respekt som alltid slår mig, när jag besöker länder i imperialismens periferi, fyller mig. Respekt för svårigheterna man står inför och för de försök som görs att övervinna dem. Skam för de okunniga och förhastade omdömen vi alltför ofta har fällt bakom våra skrivbord i det rika Sverige. Som när den del av vänstern jag tillhörde reducerade Kuba till en slags agent för sovjetisk imperialism och deras hjälp till motståndsrörelserna i södra Afrika som en större fara än apartheidregimens invasion av sina grannländer. Men vilket val hade den nya revolutionära regeringen i Havanna i början av 1960-talet, när Förenta Staterna blockerade och hotade med invasion? Det fanns bara en lika stor kille på skolgården att söka hjälp från. En hjälp som hade sitt pris – den sovjetiska modellen antogs som förebild och monokulturen i ekonomin, med sockerexporten i centrum, blev kvar.
Våra dåvarande omdömen om den kubanska hjälpen till motståndet i södra Afrika framstår idag som absurda. Hade det varit fel om demokratierna i Europa hjälpt den spanska republiken, när den tyska och italienska fascismen slöt upp på Francosidan? Mina känslor av skam fördjupas när jag möter några av människorna som betalade priset för solidariteten och kampen mot imperialismen. Vi som idag minns segern över apartheidregimerna i södra Afrika, glömmer alltför ofta att det alltid finns människor som betalar det nödvändiga priset för segern. Taxichauffören som säger : ”Du vet jag var i Angola ...”, men sedan tystnar och muttrar: ”krig är är inte kul”. Den unga kvinnan från Santiago som berättar: ”Jag hade egentligen ingen barndom. Pappa var i Angola i fyra år, mamma arbetade hundra mil bort i Havanna. När han kom hem, skiljde dom sig. Krig förändrar folk.”
Skam och respekt känns som nödvändiga steg till en fördjupad kunskap om världen vi lever i. Åtminstone för den som växt upp i skyddad tillvaro i imperialismens centrum. Men det får inte stanna där. Respekt utan kritik är ingen verklig respekt. Vänskap och solidaritet som inte också inrymmer kritik är gester i tomma luften.
Vi steg upp klockan fyra i gryningen. Kvällen innan hade jag åkt med i en väns taxi för att uppleva Santiago och karnevalen som pågick där från en annan sida. Jag kom sent i säng. Det kändes tungt när jag på vacklande ben steg ut i den fortfarande kvava och heta Santiagonatten. Vi var på väg för att uppleva firandet av den 26 juli, årsdagen av stormningen av Moncadakasernen och den händelse som inledde den kubanska revolutionen. Dottern i huset där jag bodde hade kommenderats dit tillsammans med hela sina skola för att närvara och vi skulle också hämta henne. Men i likhet med andra besvikna föräldrar och övriga som stigit upp i gryningen för att närvara fick vi vända hem igen. Den kubanska polisen stoppade oss. Bara publik med skriftlig tillåtelse fick tillträde till ceremonin. Vi andra fick vackert gå hem och slå på TVn för att se den nye presidenten, den avgångne – Raul Castro – och andra höjdare tala till en stor publik. När man visste att publiken bara bestod av noggrant selekterade människor kändes det hela inte riktigt lika imponerande som det verkade på TV.
Jag har förståelse för att den kubanska regeringen är misstänksam och vidtar försiktighetsåtgärder. Erfarenheterna från otaliga USA - styrda kupper i Central- och Latinamerika, senast i Honduras, talar ett tydligt språk. Men jag undrar om inte inskränkningar i demokratiska former och fri- och rättigheter är fel väg att möta hotet från den mäktige grannen. Av reaktionerna jag bevittnade hos de besvikna som tvingades vända hem igen att döma, är risken uppenbar att sådana åtgärder blir kontraproduktiva och snarare än att stärka regeringen, bidrar till att försvaga uppslutningen kring den. Men jag inser också att förändringar måste komma stegvis. Erfarenheterna från chockterapin som följde på sovjetsystemets sammanbrott och från den Himmelska Fridens torg i Peking förskräcker. Det fredliga maktskiftet nyligen, då den åldrade Raul Castro överlämnade presidentskapet till en person som inte har familjeband till familjen Castro, är ett gott tecken.
Sovjetunionen, Kina och Kuba är tre länder som var och ett på sitt säregna vis har utgått från och försökt förändra den modell att bygga socialismen som utformades i Sovjet efter revolutionen 1917. Det sovjetiska misslyckandet ligger i öppen dag, den kinesiska vägen kan diskuteras. Låt oss hoppas att folket och regeringen på Kuba finner en mer framgångsrik väg att utveckla landet och bygga en demokratisk socialism.
Kommentarer
Parollen USA ut ur Vietnam var viktig, men behövde kompletteras med de andra två. Jag anser den inte vara "fickljummen", men däremot otillräcklig för att komma längre i förståelsen, och inte begränsa sig till det som många borgare kunde gå med på: att det var ett misstag av USA att gå in i Vietnam. Det var inget misstag - det var en konsekvens av imperialismen. Du har förstås rätt om parollen "Fred i Vietnam". Men det starka stödet fick vi med de tre parollerna, inklusive "Bekämpa USA-imperialismen". Vi slätade varken ut eller över.
Och igen: för mig är stödet till palestinierna och kubanerna två sidor av samma mynt: kampen mot USA-imperialismen. Det är ingen motsättning, tvärtom förutsätter det ena det andra. Därför är jag med i Palestinagrupperna och har också under flera månaders tid arbetat i Palestina.
Som sagt, det hänger ihop.Det är inte "istället för", det är "både och."
Börjar kanske tycka att denna dialog nått vägs ände och inte är så intressant för andra. Men vem vet.
Tycker inte heller du svarat på vad som var så bra med Kinesiska och Albanska vänskaps-föreningarna jämfört med Svensk-Kubanska. Ingen av de först nämnda blev några stora, folkliga organisationer. Och de rasade ihop när de politiska omvälvningarna genomfördes (trots att de, enligt dig, enbart sysslade med mellanfolkligt utbyte, alltså det som du tycker Svensk-Kubanska också ska göra, om jag förstår dig rätt).
Tror inte det finns särskilt många som gillar NATO och samtidigt vill stödja Kubas rätt till oberoende. Inte heller att försvaret av det socialistiska Kuba skulle locka några moderater, lika lite som DFFG lockade moderater på sin tid. (Liberalerna var något helt annat än idag och vi hade ett fåtal som vi gärna visade upp).
Som jag sagt tidigare kräver vi inte stöd för Maduro, PLO eller proletariatets diktatur för medlemskap. Faktiskt måste man inte ens omfamna Fidel eller Diaz-Canel. Ribban är väldigt lågt lagd (jag har sagt vad den innebär tidigare). Vi har också medlemmar från partier där ledningarna definitivt inte stöder Kuba. Och DFFG skrev och uttalade sig om exvis Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien. Så jag tycker du försöker konstruera skillnader som inte finns.
Den stora skillnaden är att världen och Sverige har förändrats mycket på 50 år. Demonstrationen på Bantorget blev verklighet till stor del tack vare FNL-gruppernas ihärdiga arbete, som skedde i direkt konfrontation med de etablerade partierna. Vi möttes från början med enhälligt avståndstagande från såväl Vpk som SAP. Men vi stretade på och opinionen svängde sakta (inte enbart tack vare FNL-grupperna. Journalister och tidningar var betydligt mindre styrda och stormakternas propagandaapparater betydligt mindre sofistikerade). Läs DN idag och jämför med DN på 70-talet.
I dagens läge spelar det ingen roll vad vi gör. Det blir ändå ingen demonstration där dessa partier ställer upp. SAP idag försvarar inte de små nationernas rätt, utan sluter upp bakom USA. "Vår" försvarsminister, vapenvägrare i ungdomen, dekoreras av Pentagon. Sossarna skulle inte ens försvara Kuba om USA invaderar. Det som skulle krävas är att Kuba blir en marknadsekonomi, alltså kapitalistiskt. Då skulle förmodligen Sverige återuppta u-landsbiståndet för att bistå de som hamnar på gatan vid en kapitalistisk återgång. Men inte annars.
Svårt att tänka mig att vi chockar några borgare. När Svensk-Kubanska gör uttalanden är det nästan alltid just kring det som du tycker är kärnan: blockaden, kubanernas rätt att självt bestämma sitt öde, ockupationen av Guantanamo etc. Vi speglar Latinamerika på vår hemsida eftersom vi tycker att allt hänger samman; exvis att nu flera reaktionära regeringar väljer att lämna olika samarbetsorgan berör Kuba direkt. Att Lula med juridiska finter hindras att ställa upp i presidentvalet likaså. Det blir därmed naturligt att rapportera det.
Vi fortsätter att streta på, som vi gjort i över 50 år, med eller utan ditt medlemskap.
Hälsningar, Zoltan
"Vi hade kunnat få många fler medlemmar om vi nöjt oss med vår första paroll: "USA ut ur Vietnam". Då hade såväl dåtidens VPK och lite senare också SAP kunnat vara med."
Både VPK och SAP som partier kunde inte ens stödja parollen "USA ut ur Vietnam" som du verkar tycka vara alltför fickljummen. "USA ut ur Vietnam" pekade tydligt ut USA som angripare medan VPK och SAP till en början stödde parollen "Fred i Vietnam" som i princip såg bägge parter som likadana kålsupare. Därför arbetade man också via "Svenska kommittén för Vietnam" istället för DFFG.
Att få ett starkt stöd för att peka ut USA som angripare var en stor seger i den antiimperialistiska kampen. Det var ju inte också ganske nyligen som SAP pekat ut "Vietcong" som terrorister och VPK och Chrustjev varit motståndare mot alla typer av befrielserörelser eftersom "varje gnista kunde tända en världsbrand". Det var bl.a också därför som Sovjet och Kubas kommunistparti länge var kallsinniga till Fidel. Jag tror som sagt att även Kuba skulle tjäna på att få ett stort stöd för sin nationella självbestämmanderätt. Vill man stödja palestiniernas sak rekommenderar jag Palestinagrupperna i Sverige PGS istället för Svensk-Kubanska föreningen.
Jag har min egen bakgrund och skolning från FNL-rörelsen. (Men varken Kina eller Albanien). Jag resonerar kring Svensk-Kubanska som jag tycker vi gjorde med Vietnam. Vi hade kunnat få många fler medlemmar om vi nöjt oss med vår första paroll: "USA ut ur Vietnam". Då hade såväl dåtidens VPK och lite senare också SAP kunnat vara med. Men vi gick längre. Vi krävde: "Stöd Vietnams folk på dess egna villkor" och ett snäpp till: "Bekämpa USA-imperialismen". Och hade både vänsterpartiet sossarna emot oss.
Vi skolade en hel generation av vänstermänniskor i kunskap om imperialismen. (Även om det finns mycket att säga om kineseriet. Men det är en annan historia).
Klart det låter lockande med en massa nya medlemmar. Och vi är glada för de personer som går med efter en Kubaresa för att de upprörs över den kollektiva bestraffningen av ett helt folk som blockaden utgör. Men åtminstone jag personligen är inte beredd att nöja mig med det som borde vara självklart för alla (och som t.o.m. liberaler säga sig stödja - nej till USAs blockad).
Jag ser solidariteten med Kuba i ett bredare sammanhang; latinamerikansk integration, solidaritet och samarbete.
Jag har väldigt svårt att se att man INTE stöder den kubanska revolutionen om man stöder de elementära krav vi listat (nej till blockad, Guantanamo, undergrävande verksamhet). Kräver man detta är det för mig ett stöd till Kubas nuvarande system, och därmed, den kubanska revolutionen.
Själv tycker jag inte man kan skilja kampen för Kubas oberoende från kampen mot USA-imperialismen.
Klart att du kan ha åsikter om en förening som du inte är med i. Däremot kan jag inte förstå din världssyn. Som sagt, för mig är ett stöd till Kuba samtidigt ett stöd till andra progressiva krafter och kommer med automatik i motsatsställning till USA:s strävan efter världsherravälde.
Du pratar om vänskapsföreningarna med Kina och Albanien och att dessa inte gjorde de "fel" som Svensk-Kubanska gör. Men då borde ju dessa två finnas kvar och frodas! Om det bara handlar om vänskapligt utbyte så spelar det ju ingen roll att Kina idag är råkapitalistiskt och Albanien en maffiastat. (ingen debatt om detta, jag generaliserar).
Sedan blir det hårddragningar: Om vi stöder det socialistiska Kuba, är vi därmed en socialistisk organisation (med en hel del icke-socialister som medlemmar)?
För mig låter din dröm, ursäkta, som en väldigt naiv och orealistisk idé. Som skulle fungera i en värld utan motsättningar mellan fattig och rik, imperialiststater och utsugna länder, en värld utan hot och krig. Och där är vi tyvärr inte.
Själv tycker jag (förstås) att jag har en sammanhållen världsbild (som grundlades under FNL-gruppstiden). Hur du får ihop din begriper jag inte.
För närvarande växer Svensk-Kubanska. Jag vill tro att det delvis beror på våra ställningstaganden.
Jag skulle däremot ha svårt att rekommendera medlemskap i en förening som stödjer den socialistiska revolutionen på Kuba, som sluter upp bakom Kubas utrikespolitik, som
är emot NATO och för palestiniernas kamp.
Jag vet att det är oförskämt att ha åsikter om en förening som jag inte själv ens är medlem i men som jag sa, jag har mina egna egoistiska skäl.
Jag är ju så klart väldigt färgad av mina erfarenheter från DFFG, Svensk-Albanska och Svensk-Kinesiska där man inte SOM FÖRENING blandade in frågor om för/mot samhällssystem eller hade uppfattningar om internationella frågor som inte direkt berör vänskapen mellan länderna. Däremot kunde man givetvis informera om Vietnams, Albaniens och Kinas synpunkter. Jag tror fortfarande på den modellen. Att sen ni har liknande uppfattningar i styrelsen är ju naturligt, det har väl nästan alltid varit så att vänskapsarbetet med socialistiska länder främst dragit till sig vänsterinriktade som aktivister, men jag tycker man skall skilja på ens egna politiska åsikter och föreningens. Som sagt, jag kan dra in 10-20 medlemmar per år på en vänskapsplattform men har svårt i min yrkesroll som guide att värva medlemmar på en socialistisk plattform. Jag har nästa Kuba-resa om ett halvår, kan jag hoppas på en annorlunda plattform Zoltan tills dess? Mest på skämt det sista, men man kan väl få drömma!
Jodå, jag följer diskussionen med stort intresse.
Vad gäller medlemskap i Svensk-Kubanska behöver man inte alls köpa hela paketet.
Är man mot blockaden, mot USA:s ockupation av Guantanamobasen och mot USA:s undergrävande verksamhet, så är man välkommen som medlem. Och vi har medlemmar från flera olika politiska partier, inklusive miljöpartister som gillar Kubas världsledande ekologiska satsningar.
Vi säger att "Svensk-Kubanska är en partipolitiskt obunden förening med målsättningen att stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen, samt främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken."
Allt annat kan diskuteras. Men vi ser inte USA:s politik som en isolerad företeelse eller ett misstag, utan som en del av imperialismen. Vi har därför också, som den största anti-imperialistiska organisationen i Sverige idag, tagit på oss uppgiften att sprida information om Latinamerika i stort och det progressiva Latinamerika i synnerhet. Här kan man förstås ha olika uppfattningar, men i styrelsen har vi inte haft några problem med att sluta upp bakom Kubas utrikespolitik. Eftersom medierna sprider en helt ensidig bild av vad som händer, så har vi valt att publicera en motsatt syn på vår hemsida.
Vet inte om "vänskapen tjänar" på det ena eller andra. Men vi ser det som viktigt att bekämpa imperialismen och vi sluter exempelvis upp bakom motståndet mot NATO och för palestiniernas kamp. Det känns viktigt och naturligt.
Vet inte om det är svar på din fråga, men med det du skriver är du självklart välkommen som medlem. Du behöver alltså inte gilla varken Maduro eller Ortega och vi har medlemmar som gillar Obama utan att bli mobbade eller uteslutna. De räknar sig som Kubavänner i alla fall.
Vi är inget parti, utan en bred vänskapsförening med stor spännvidd i åsikterna.
Hur ser Svenk-Kubanska föreningen på att ta emot medlemmar som är vänner till Kubas folk och Kubas rätt att själva bestämma sin framtid men som inte har lust att skriva under på hela paketet? Med hela paketet menar jag att dela Kubas syn på den förda politiken i landet och överallt där Svensk-Kubanska har synpunkter på politiken som t.ex i Nicaragua och Venezuela. Jag har ju varit medlem i många vänskapsförbund men aldrig något som tar ställning varken för eller emot inrikespolitiken eller den förda politiken i andra länder. Att jag sen är för socialism både på Kuba och i grannländerna är en annan sak, bara jag slipper stöda allt som utförs i socialismens namn. Men Zoltan skulle inte vänskapen med Kuba tjäna på att inte blanda in politiska ställningstagande när det gäller politiken på Kuba och i regionen? Alltså enbart en föreningen för att främja vänskapen mellan de svenska och kubanska folket, medverka till information och kulturellt utbyte, samt stöda Kubas rätt till nationellt oberoende. Jag hade inte tvekat en sekund på att bli medlem i en sådan organisation och skulle också kunna värva många vänner. Men måste jag gilla Nicolas Maduro för att räkna mig som Kuba-vän?