Turistbilder, men inte utan intresse. Plaza de Cespedes, det historiska Santiagos hjärta. Döpt efter Manuel de Cespedes, som startade det första befrielsekriget mot spanjorerna 1868, genom att samtidigt frige sina slavar och förena kampen för nationell befrielse med kampen mot slaveriet. En lyckad formel. Före detta slavar och spanskättade kubaner slogs sida vid sida mot det spanska förtrycket. En av orsakerna till att det finns väldigt lite rasism på Kuba.
På bilderna: Katedralen på den ena, det anrika hotellet Casa Granda på den andra. På dess terrass satt författaren Graham Greene och fick inspiration till boken ”Vår man i Havanna”. Senare, på 1950-talet, satt han där och väntade på klartecken för en intervju med gerillan i bergen. En intervju som av säkerhetsskäl aldrig blev av. Men Greene lyckades smuggla en väska med kläder upp till gerillan med hjälp av budbärare.
Så klart har också jag suttit i skuggan på dess terrass och tagit en öl eller kaffe i eftermiddagshettan. Där finns internetuppkoppling, så man kan arbeta om man klarar av stojet från alla turister. Väl många sådana på och kring Plaza de Cespedes. Bortser man från det historiska finns intressantare och mer levande ställen i Santiagos centrum. Plaza Marte och Plaza Dolores tex. De gula taxibilarna framför katedralen är moderna kinesiska Geelys. Vill ni åka jänkare och drömma om tider då miljökrisen inte fanns – åtminstone inte i våra medvetanden – ska ni gå till Plaza Marte. För den som är ensam och modig finns också ett billigare alternativ, motorcykeltaxi. Allmänna komunikationer finns knappt i denna socialistiska stad, den kubanska revolutionens vagga. Luften i stans historiska centrum är disig av utsläpp och avgaser. Inte kul för mig som har astma. Men det uppvägs tusenfalt av folklivet på gator och torg.
Där Havanna känns som väl turistiskt ibland, känns Santiago mest kubanskt. Jag kan gå här i timmar och bara betrakta. Eller sitta på ett kafé. Kan man dessutom lite spanska blir det ännu mer intressant. Ingen behöver sakna samtalspartner här. Bäst är kvällarna, då den värsta hettan har lagt sig. Och fattig och mindre fattig sätter sig på trottoaren utanför sina hus för att samtala och begrunda livet.
Kommentarer
De latinamerikanska nationella befrielserörelsernas antirasism är givetvis en komplex fråga, dels så är det nästan ett sekel mellan Cubas och Puerto Ricos frigörelse och övriga Latinamerikas. Frågan är egentligen så rörig så jag vet inte om jag klarar av att beskriva den. Ok, jag försöker. Vad sägs om att teorin att spanska criollos gjorde uppror mot Spanien i allians med svarta och indianer (vilka lovades en mängd rättigheter), samtidigt som de var lojala med kung Ferdinand VII och motståndare mot Josef Napoleon under vilkens regentskap Cadiz-konstitutionen föddes 1812. Criollos var alltså beredda att lova svarta och indianer betydande frihet för att slippa leva under den liberala Cadiz-konstitutionen som gav samma grupper betydande rättigheter. Låter motsägelsefullt om man inte tar hjälp av en smula cynism. Criollos lovade alltså rättigheter för att slippa den spanska kronans övervakning och därmed kunna göra vad de hade lust med sina undersåtar. Låter på mig ungefär som när M deklarerar sig som arbetarparti för att kunna bekämpa arbetarpartier (S och V) och därmed lättare kunna undertrycka arbetarklassens intresse. Hoppar vi fram ett halvsekel till den kubanska frigörelseprocessen med Cespedes i ledningen så hade ju slavhandeln börjat upphöra i världen även om slaveriet själv inte upphört (förslavande av döpta indianer hade förbjudits redan 1542 tack vare Bartolome de las Casas kamp). Om man skall generalisera om hur de kubanska frihetshjältarna under Cespedes förhöll sig till slavar så kan man säg följande:
1. de criollos som slogs mot spanjorerna (t.ex Cespedes) frigjorde sina slavar bara om de f.d. slavarna anslöt sig till rebellarmén
2. slavar tillhörande criollos som inte deltog i befrielsekampen beslagtog man om de var stridsdugliga, men de fick fortsätta som slavar under befrielsearmén.
Jag litar fortfarande på de svarta kubaner och deras upplevelser så som de redogjorts för mig. Jag skulle också kunna vara lat och presentera forskningen då blir det lätt en diskussion om den citerade forskningens trovärdighet. Jag tror också på andra svarta latinamerikaners upplevelse av rasism även om jag sällan sett den med egna ögon. Jag litar lite mindre på Andersson x 2s möjligheter att uppleva rasismen med egna ögon. Det typiska trots allt med latinamerikansk rasism är att den är mer subtil.
Dessutom tycks Sven Andersson motsäga sig själv när han några rader längre ner hänvisar just till ekonomiska faktorer för att förklara varför rasismen var eller är särskilt stark i regioner som dominerades av plantageekonomier. Jag har förstås mig själv att skylla när jag skrev så kortfattat. Men jag avsåg inte bara att söka förklaringen till olika grader av rasism i globala skillnader mellan olika ekonomiska system, utan också i ekonomiska skillnader inom ett och samma slags system. Liknande slag av skillnader som de Sven Andersson hänvisar till mellan olika regioner i Latinamerika förelåg också i Förenta staterna på 1800-talet och de utgör förklaringen till de olika slag och grader av rasism som jag beskrev i Clartéartikeln ”Slaveriets Republik” (som finns att läsa på denna hemsida). Ekonomiska skillnader inom ett och samma ekonomiska system kan vara nog så betydelsefulla, men de fortsätter att vara ekonomiska skillnader.
Historiker som David Brion Davis har lagt fram stark evidens för att ett utbrett motstånd mot olika former av tvångsarbete och slaveri har långa och djupa historiska rötter i det Västerländska tänkandet (”The Problem of Slavery in Western Culture”). Han har också visat att det motståndet blev särskilt starkt på och efter 1700-talet, när upplysningens argument mot alla former av tvång och de protestantiska sekternas tro på varje människas förmåga till utveckling och frälsning hade slagit rot. I det kapitalistiska England, där man länge hade mobiliserat stöd för sin alltmer utvecklade imperialism med idéer om England som frihetens hemort och den antaget överlägsna engelska civilisationen som frihetens förlossare över hela världen, var motståndet mot slaveriet särskilt utbrett.
Trots detta skapade det utbredda motståndet ingen politisk rörelse. Tvärtom utvecklades ett slags dubbelmoral: ”Slaveriet är visserligen fel, men något som försiggår i de avlägsna (och moraliskt underlägsna) kolonierna och kanske tom är nödvändigt där, åtminstone för en tid. Hur som helst finns viktigare saker att tänka på.” Det krävdes att motståndet mot slaveriet skulle bli politiskt betydelsefullt/användbart - och det av helt andra skäl än solidaritet med de svarta, förslavade etc - för att det skulle utvecklas politiska rörelser för slaveriets avskaffande. I England blev nederlaget i det amerikanska frihetskriget och försöken att legitimera och stärka fortsatt kontroll över de kvarvarande kolonierna avgörande för att det skulle utvecklas en rörelse som ledde till att slaveriet förbjöds i det engelska imperiet. (Jag tror alltså inte på Eric Williams tes att det var sjunkande lönsamhet i plantageekonomierna som var orsaken, men det är en annan historia.)
Jag har inte kunskap nog för att bedöma Sven Andersson misstro mot de latinamerikanska nationella befrielserörelsernas antirasism – dvs att den, i den mån den existerade, motiverades den av andra, politiskt viktigare skäl. Den tidigare historien, som den jag nyss har redogjort för, tycks tala för hans tes och ge den trovärdighet. Å andra sidan tror jag att man måste bedöma varje enskild rörelse för sig och akta sig för att dra alla över en kam. Åtminstone i befrielsekrigen mot spanjorerna tycks det ha funnits viktiga ledargestalter som Maximo Gomez med slavbakgrund. I allmänhet tror jag emellertid att det ligger mycket i Sven Anderssons misstro mot osjälvisk humanism och andra ädla motiv.
Men samma historia bidrar också till att underminera teser om en kulturellt naturgiven ursprunlig rasism. Det utbredda motståndet mot slaveriet gjorde att slaveriet måste försvaras och ges legitimitet med nya ideologiska argument. Argument som således inte var kulturellt ursprungliga och naturgivna, utan politiskt motiverade uppfinningar. Redan på 1650-talet förenade sig förrymda irländska tjänare som arbetat under slavliknande förhållanden med förrymda svarta slavar i illegala bosättningar på Barbados. Och i Virginia med omnejd utbröt 1676 ett uppror, som byggde på en allians mellan slavar och förtryckta tjänare, under ledning av nybyggaren Nathanael Bacon. Det krävdes medvetna ansträngningar från lagstiftarna i slutet av 1600-talet (de sk Montserratlagarna) för att skilja ut slaveriet från andra former av skuldmotiverat tvångsarbete och för att därmed förhindra att fattiga vita identifierade sig med och förenade sig med upproriska slavar.
Efter det amerikanska frihetskriget, som skapade ännu starkare, politiskt motiverade opinioner mot slaveriet i England och USA, blev denna nödvändighet att motivera och legitimera fortsatt slaveri med utarbetade ideologiska argument än nödvändigare. De tretton stater som utgjorde den nya statsbildningen Amerikas Förenta Stater, hade legitimerat sin revolution med naturrättsliga idéer om varje mäniskas rätt till frihet etc. (Medan England å sin sida hade försökt legitimera sin fortsatt överhöghet över sina forna kolonier genom att peka på slaveriet och Englands roll som slavarnas beskyddare eller tom befriare och landets allmänt civilisatoriska roll). Därför var frågan om att ge legitimitet till slaveriet särskilt betydelsefull och brännande i USA. Genom att ta fasta på och vidareutveckla idéer om högre och lägre stående varelser och samhällsformer lyckades man få genomslag för idéer om slaveriet som en paternalistiskt ”civiliserande” institution, dvs en instituion som i själva verket gjorde de stackars slavarna en tjänst genom att – sakta, väldigt sakta, arbetet var ju så svårt!!! – göra civiliserade människor av dem. I slutet av 1800-talet vidareutvecklades detta till socialdarwinism och biologiskt motiverad rasism. I den ovan nämnda Clartéartikeln (”Slaveriets Republik”) har jag mer i detalj försökt visa att rasismen långt ifrån var en naturgiven del av den amerikanska kulturen, utan att argument för att legitimera slaveriet tvärtom uppfanns som en direkt följd av utvecklingen av klasskampen i USA både före och efter inbördeskriget.
Slutsatsen av allt detta är att både antirasismen och rasismen – åtminstone i dessa politiskt betydelsefulla fall - tycks vara politiskt motiverade och skapade ideologieroch rörelser. Sven Andersson argumenterar för en tes som liknar den första av dessa teser, dvs att antirasismen i de nationella befrielserörelserna inte främst grundade sig i solidaritet och allmän humanism, utan i politisk (egen)nytta. Men samma historia ger oss också argument som talar för att rasismen är skapad av politiska skäl.
Jag hävdar vidare att de politiska skälen både för rasism och antirasism oftast finns i ekonomin och i den ekonomiskt grundade klasskampen. När det gäller rasismen i USA finns mina argument för det i den ovannämnda artikeln i Clarté. Det engelska motståndet som ledde till att slaveriet slutligen förbjöds motiverades visserligen främst av behovet att ge fortsatt legitimitet åt imperiet och är således inte direkt ekonomiska på det sätt som Eric Williams tes om sjunkande lönsamhet i plantageekonomierna är. Men också dessa politiska skäl hade sin yttersta grund i Englands kapitalistiska ekonomi och dess behov av ständig expansion i en periferi som försåg den med råvaror och billig arbetskraft.
Att Cuba har rätt att skjuta ner främmande plan över sitt territorium är sant. Om det var onödigt drastiskt eller inte är svårt att säg men det hade kanske funnits en chans att häva den illegala blockaden om så inte skett. Så den stora förloraren blev ju till slut cubas folk. Sen skylls allt på blockaden, allt från en skitig tallrik till varubrist. Ett väldigt ineffektivt system, med snedvriden lönesättning bidrar till minst lika mycket elände.
Men jag vill bara helt kort kommentera anekdoterna Sven Andersson berättar. De verkar vara väldigt tillrättalagda ur Clintons och den Costa Ricanske politikerns vinkel.
PS att Fidel överlevde Moncada beror på att en svart sergant tillfångatog honom och vägrade skjuta honom. Denne sergant blev efter revolutionen chef för Fidels livvakt.
Faktum är att Kuba flera gånger hade kunnat bli av med blockaden. Det mest kända exemplet är just under Kubas engagemang i Angola, där USA erbjöd ett slut på blockaden ifall Kuba drog sig ur. Varpå Fidel svarade att "sådant förhandlar vi inte med USA om, det är en förhandling mellan Kubas och Angolas regeringar."
Kuba kännetecknas just av principfasthet. Att Fidel skulle tigga att Clinton skulle låta dem behålla sjukvård och utbildning är helt enkelt inte trovärdigt. Sedan får Clinton säga vad han vill.
Vad gäller flygplanen var det två (en tredje vände) små privatflygplan från "Brothers to Rescue" som sköts ner. Organisationen hade tidigare kränkt kubanskt luftrum upprepade gånger och också släppt flygblad över Havanna. Kuba hade fått nog och varnat såväl USA:s flygmyndigheter som offentligt att om de återkom skulle de skjutas ner. Så skedde, i enlighet med internationell lag. Alla länder har rätt att skydda sitt luftrum.
Vad jag vill ha sagt är att de flesta av Latinamerikas befrielsehjältar i första hand varit nationalister men med någon form av social rättvisa på sitt program. Rasismen var något som man såg som mindre viktigt. Oftast så tillhörde de en liten vit elit. Fidel t.ex hade säkert inte överlevt Moncada-attacken om han inte varit gift med Mirta Díaz-Balart vars familj tillhörde den politiska eliten på Kuba med bl.a en minister i Batistas regering.
Enligt min erfarenhet finns det således stora skillnader mellan olika länder när det gäller graden av rasism. För att förstå varför, tror jag att man ska söka i historien. Man kan förstås söka sig långt tillbaka, som Sven Andersson, och fundera kring skillnader mellan den spanska och portugisiska koloniseringen utan nybyggare å ena sidan och sk nybyggarsamhällen som de engelska bosättningarna i Nordamerika å den andra. En mer fundamental skiljelinje kanske går mellan de olika ekonomiska system som ytterst bestämde drivkrafterna för koloniseringen av den nya världen och de slag av exploatering som utvecklades där. Medan England redan på 1600-talet var en fullt utvecklad kapitalistisk ekonomi, var länder som Frankrike, Spanien och Portugal fortfarande feodala. När den sk bomullsboomen inträffade i Förenta Staternas södra delar i början på 1800-talet och slaveriet där på allvar underkastades den engelska industrikapitalismens villkor skedde en tydlig brutalisering av slaveriet (som jag har skrivit om i Clarté: Slaveriets republik),
En annan skiljelinje går mellan länder där kampen för nationell frigörelse förenades med kampen mot slaveriet, som tex Kuba, ochi länder där kampen för frihet från kolonialt fötryck fördes avskiljt från och i uppenbar motsättning till existensen av fortsatt slaveri. Det senare var fallet i Förenta Staterna och det är enligt min mening den viktigaste orsaken till att rasismen fortfarande i så hög grad präglar det amerikanska samhället, medan den är nästan osynlig och mycket mer frånarande på Kuba. De amerikanska nybyggarna tog till vapen mot det engelska förtrycket och åberopade sig på varje mäniskas naturgivna rätt till frihet samtidigt som man slog vakt om slaveriet. Därmed kunde den engelska kolonialmakten uppträda som slavarnas befriare i Amerika. Medan Manuel de Cespedes på Kuba började sin kamp mot det spanska förtrycket med att frige sina slavar och därmed förenade kampen mot Spanien med kampen mot slaveriet.
Jag är dock inte riktigt överens att den gigantiska Nationalförsamlingen med 605 medlemmar har samma makt som kommunistpartiets politbyrå. Och ju mer man närmar sig makten ju vitare blir den anser jag. Jag är lite nyfiken på att veta i vilket avseende rasismen är institutionaliserad i Brasilien och USA. Kan du klargöra?
Det är en lite vansklig räkneövning. I en folkräkning från 2012 fick invånarna själva uppge vad de räknade sig som. Då uppgav 64,4% att de var vita, 27,6 mulatter och 9,3 svarta.
Jag vet inte om detta är en fruktbar diskussion. Vi är överens om att rasismen inte är utrotad på Kuba. Lagligt finns förstås inget stöd längre.
Och som du kan läsa på hemsidan eller i tidskriften Kuba så förs en diskussion om detta. Det är inte förbjudet.
Men liksom på många andra områden finns det mycket kvar att göra. Men jag hävdar att rasismen inte är institutionaliserad som i exvis USA eller Brasilien.