Det skulle bli fest på takterassen, med inbjudningskort och annat i den stilen. Till min stora förvåning skickades korten sent på eftermiddagen dagen innan festen skulle hållas. ”Men kommer dom fram i tid”, frågade jag förvånat med den svenska posten i tankarna? Frågan verkade lika förvånande för mina kubanska vänner. Det var väl självklart att korten skulle levereras dagen därpå. Allt är med andra ord inte sämre i det fattiga Kuba.
Priset på maten till festen förvånade mig också, det mesta i matväg är billigt på Kuba. Priserna på frysar, tvättmaskiner, TV och andra kapitalvaror ligger däremot på samma nivå som hos oss. Och är därmed nästan oöverkomliga för kubaner med vanliga löner. Om varorna ens finns att köpa. Jag följde med vänner som skulle köpa en spis häromdagen. Men trots att vi åkte runt och kollade i hela Santiago, lyckades vi inte hitta någon. Vi får väl vänta suckade mina vänner och ryckte på axlarna. Efter idogt ringande hittade vi en spis – den enda – några dagar senare i San Luis, en liten stad tre mil från Santiago.
Skälet till de höga priserna på kapitalvaror är att man importerar det mesta i den vägen och allt importerat är dyrt på Kuba. Det finns med andra ord väldigt lite industri. Den som finns tillverkar för det mesta livsmedel – konserver, spaghetti och annat liknande. På 1960-talet förde en debatt om Kubas väg till utveckling och socialism skulle gå via snabbast möjliga industrialisering eller inte. De som förespråkade en snabb industrialisering förlorade den gången. Nu är det istället turistindustrin som fungerar som motor för utvecklingen. Kuba befinner sig därmed på ny och okänd mark. Både på politikens område och på ekonomins har Kuba, trots landets ursprungliga beroende av Sovjetunionen och den sovjetiska modellen, sökt sina egna vägar. Vart de vägarna bär, är ännu en öppen fråga.
Santiago är den kubanska revolutionens vagga. Fidel och hans syskon växte upp här. Det var i närheten den första truppen gerilla landsteg för att storma Moncadakasernen den 26 juli 1953. Och det var hit man återvände tre år senare och lyckades bita sig fast i Sierra Maestra bergen som omger staden. Tre år senare tågade den segrande gerillan in i Havanna och den gamla regimens hantlangare flydde landet med sina gangstervänner från den amerikanska maffian.
Men Santiago med omgivningar är också den plats där den kubanska musiken föddes. Hit flydde franska plantageägare med sina slavar efter det segerrika slavupproret på Haiti och Santiago är fortfarande den mest afrokubanska staden på Kuba. Afrikanska rytmer från bergen och slavplantagerna runt om mixades med spanskt melodiöst socker och fransk kryddning under något århundrade. Ur den blandningen utvecklades så småningom alla de varianter som utgör den traditionella kubanska musiken. I Santiagos ruffiga hamnkvarter föddes rumban likt Jesus i ett enkelt stall i Betlehem. Den som har möjlighet bör besöka stadens kända kulturhus – Casa de la Trova – där man kan lyssna på orkestrar som Septeto Santiaguero och Septeto Moneda Nacional. En upplevelse, det lovar jag. Svänget kan få liken på kyrkogården att vakna och börja dansa.
När mörkret föll var vår takfest i full gång. Olika slags förfriskningar flödade och några som fått en del i sig sprutade öl över de dansande. När jag rycktes med in i en ring, där var och en solodansade några sekunder i ringens mitt för att sedan återta sin plats, kändes historien levande. Den sortens danser har sina rötter i de dansfomer som föddes i slavhyddor både på Kuba och i Amerikas sydstater. Ur kollektivet stiger var och en för att för en kort stund förvandlas till solist. Innan hen åter stiger tillbaka in i det kollektiva.
