Hemkommen från 43 dagar i Santiago de Cuba sätter jag mig för att läsa lite av allt jag missat under min frånvaro. Och fastnar i Flammans sommarläsning – utdraget ur Didier Eribons hyllade självbiografiska essäbok ”Tillbaka till Reims”, som  bland mycket annat diskuterar orsakerna till högerpopulismens framgångar bland arbetarklassväljare i Frankrike. (”Från klass till ras”, Flamman 12 juli 2018). Att högerpopulismen i Europa och USA skulle ha nämnvärt stöd bland arbetare är något som många inom vänstern helst vill blunda för. Man drar fram den ena efter den andra undersökningen som visar att LePen, Trump, Åkesson och deras gelikar också har ett betydande stöd bland företagare och småföretagare. Vilket visserligen stämmer. Men det ena utesluter inte det andra. Diskussionen liknar den som länge förts om stödet för nazismen på 1930-talet.

Bakom oviljan att erkänna fakta ligger myten om det spontana klassmedvetandet, att arbetarklassen spontant skulle ha en dragning åt den politiska vänstern. En myt som har fått många inom vänstern att blunda inte bara för nazismens och högerpopulismens stöd i arbetarklassen, utan också för att den mer rumsrena borgerligheten och högern ofta har fått en stor del av arbetarklassens röster. Som Eribon påpekar, fick kommunistpartiet aldrig mer än trettio procent under sin storhetstid i Frankrike. Bland mina tjugo till trettio år yngre vänner från arbetarklassen ser flera sig som naturliga moderater och röstade glatt på Reinfelds ”nya arbetarparti” var gång det begav sig.

Förklaringen till sådana besvärliga fakta är enkel. Det finns inget spontant klassmedvetande. Det finns objektiva strukturer, situationer och erfarenheter, det Marx kallade klass i sig. Men medvetandet tolkar all erfarenhet genom att foga in den i en större bild av världen. Det krävs med andra ord att erfarenheten infogas i en teoretisk struktur, världsbild eller ”berättelse” för att den – om världsbilden är vänsterns – ska leda fram till ett kollektivt klassmedvetande, dvs för att klassen i sig ska förvandlas till klass för sig. Samma strukturer och erfarenheter kan emellertid också infogas i en borgerlig världsbild där den duglige individen (”var och en för sig, Gud för oss alla”) står i centrum. Eller i en teori om nation, ras och oförenliga folkslag. Så här skriver Eribon:

”De förtryckta besitter inget ´spontant vetande´. Rättare sagt deras ´spontana vetande´ besitter ingen oomkullrunkelig innebörd med en given koppling till den ena eller den andra formen av politik. Individernas plats inom samhällets övergripande arkitektur och arbetsfördelning räcker inte för att definiera deras ´klassintresse´, eftersom synen på vari detta intrese består också bestäms av vilka teorier som förs fram av olika rörelser och partier och alltså av den världsbild som dessa därigenom förmedlar. Det är dessa teorier som skänker form och mening åt de erfarenheter man gör i olika skeden, varför också en och samma erfarenhet kan tolkas på diametralt olika sätt beroende på vilka teorier man stödjer sig på, eller vilka berättelser man lutar sig mot.”

Tron på en bild av världen där kollektivet och klasskampen står i centrum kan man skaffa sig på många sätt. Men för arbetarklassens majoritet är deltagandet i klasskampen ett nödvändigt villkor. Som Vivek Chibber påpekar i en essä som finns översatt på denna blogg är inte heller detta steg en självklarhet. (Vivek Chibber: ”Rädda klassbegreppet från den kulturella vändningen”, 10 maj 2018). På kort sikt kan det till och med vara förenat med avsevärda risker att välja klasskampens väg. Man kan bli av med jobber eller utsättas för andra slags repressalier. Kapitalismen har många inbyggda faktorer som får människor att fortsätta vara passiva eller att söka individuella lösningar på sina problem. Kanske är detta till och med kapitalismens normaltillstånd, om inte något inträffar som bryter mönstret. Det krävs ett steg, ett förändrat tänkande, för att trots dessa risker ta steget in på kollektivets och motståndets väg.

Ett sådant steg kan ha många orsaker, men i grunden ligger alltid en handfast verklighet av exploatering och erfarenheten av den. Som både Chibber och Eribon visar kan erfarenheten av exploateringen tolkas på flera olika vis och därmed leda i olika  politiska riktningar. Där har företrädarna för den sk kulturella vändningen rätt. Men - som Chibber också visar – sätter den objektiva verkligheten, borgarklassens allt hårdare exploatering av arbetarklassen och erfarenheterna den ger upphov till, alltid gränserna för de möjliga tolkningarna. Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och andra vänsterpopulister som försöker lösgöra kampen för ett socialistiskt samhälle från klasser, klasskamp och exploateringen av arbetarklassen, för att istället framställa den som en ren idékamp har tagit den sk kulturella vändningen ett avgörande steg för långt och förvandlat den till idealism.

Poängen  för Eribons frågeställning (Varför har högerpopulismen stöd i arbetarklassen?) är given: Så länge arbetarklassen sitter fast i en individualistisk syn på världen är den också mottaglig för både borgerliga och högerpopulistiska idéer.

”Sartre gör helt rätt som betonar detta: Före strejken hyser den franska arbetaren en spontan, rasistisk misstro mot invandrare, men när man väl skrider till verket skingras dessa antipatier och istället tar solidariteten överhanden ... ... När en sådan mobilisering upphör  att existera, när man inte längre ser sig som en medlem av en solidarisk samhällsgrupp som i kraft av att vara åtminstone potentiellt mobiliserbar alltid förblir mentalt mobiliserad, tenderar rasuppdelningen att i sin tur tränga undan klassuppdelningen. När vänstern väl sett till att skingra gruppen och på så vis gjort sig av med sin egen självbild, rekonstrueras denna grupp utifrån en annan princip, denna gång av nationalistisk prägel.”

Frankrikes imperialistiska historia – särskilt Algeriets bittra befrielsekrig – la grunden för en utbredd spontan rasism hos franska arbetare. En rasism som kanske saknats eller varit betydligt svagare i länder som Sverige. Men, som vi sett, verkar samma mekanismer också här. När kollektivet upplösts och individualiseringen har tagit överhanden är också arbetarklassen mottaglig både för borgerligt och högerpopulistiskt tankegods.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Idag när valet är över så säger socialdemokraterna att blockpolitiken är över. Det vill säga, sossarna vill inleda ett samarbete med dom borgerliga för som de säger landets bästa.
Men i och med detta inleds ett djupare samarbete med borgarna som försämrar det för arbetarklassen. Allt medan Vänsterpartiet koncentrerar sig på HBTQ och feminist-frågor. Inte konstigt att arbetarklassen sviker vänstern när vänstern sviker arbetarklassen.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Benny Andersson, Bertil Carlman och alla andra. Varför bilda ett nytt socialistiskt parti när ett (eller två om man räknar in Kp) sådant redan existerar?
Jag och SKP har blivit anklagade för att vara sekteristiska av andra socialister, att 'jag predikar'. Men SKP är inte ett sekteristiskt. Som en av SKPs medlem säger, och som SKP helhjärtat står bakom: "Jag håller med SKP om mycket men inte i alla frågor. En sådan fråga skulle t ex kunna vara avståndstagandet från begreppet 'feminism' eller det principiella försvarandet av Sovjetunionen. Vi är ett principfast parti. och det betyder att vi håller fast vid vår ideologi, vi är kommunister och vi är internationalister." Och "Men vi är inte dogmatiker. Inom vårt parti finns utrymme för alla diskussioner och andra frågor. Våra medlemmar kan ha helt olika åsikter i diverse frågor."
Och jag kan verkligen hålla med om Henrik Gustavsson - som skrev den här artikeln inför SKPs val. Jag håller inte med allt som SKP står för. Som i t ex kärnkraftsfrågan. SKP är för kärnkraft men är öppna för andra energikällor som framtida teknik kan ersätta kärnkraftsenergin. Allt medan jag själv är totalt emot kärnkraft. Men jag är i motsatt till Henrik en ivrig försvarare av Sovjetunionen (men självklart inte i allt som Sovjet stod för, som t ex om att de förbjöd homosexualitet).
Vi har medlemmar som varit aktiva trotskister. Det är nog många (särskilt gammalmaoisterna) som säger 'Hur vågar vi?'. Men vi vågar! Det eftersom vi anser att ALLA ska få komma till tals. Det finns säkert medlemmar som inte håller med i allt som Marx och Engels och Lenin (och alla andra socialistiska filosofer och debattörer) säger, och det måste vi kunna öppet snacka om.

Hur ska vi socialister kunna föra ut vårt material, t ex tidningen Clarté) till arbetarklassen? Jo, genom våra arbetsplatser. Facebook är bra. Men varför uppmanar inte Clarté arbetare att skriva i tidningen och på bloggen? Måste man vara 'händig' i det svenska språket för att skriva en artikel? Många av invandrarna (men även svenskar) inom arbetarklassen som förtrycks av arbetsgivare känner sig utanför den socialistiska gemenskapen därför att de inte förstår vad våra högutbildade socialister säger. De inser inte att socialister står på deras sida om vi använder oss av ett högtravande språk. Och hur ska arbetarklassen då kunna rösta på vänstern om de inte känner att de är på samma plan (eller t om inte tillhör samma klass) som oss?
Nästan alla partier (utom SD) tryckte upp valbroschyrer på olika språk inför valet. Så varför kan inte Clarté inte trycka upp några exemplar av Clarte-tidningen på lätt svenska (eller på ett annat språk) och försöka sälja dom utanför arbetsplatser och fritidsgårdar, kanske försöka ordna diskussionsaftnar om t ex bostäder i förorter? Diskussioner som inte ens behöver handlar om socialism - enbart vardagsnära problem som arbetarklassen står inför (som oftast är socialism).
Like Like Citera
0
Bertil Carlman
5 years ago
Om man kan tro att jag antyder det som Benny tror får jag be om ursäkt för otydlighet. Det är mig fjärran att tro att Clarté skulle kunna vara med och bilda ett parti. Benny skriver: "Jag tror att vi gör bäst nytta om vi efter förmåga fortsätter att sträva efter att vara ett debattforum och en tankesmedja för hela vänstern. Jag tror också att det är för tidigt att avskriva de befintliga vänsterpartierna som evigt förtappade och omöjliga att reformera. Däremot tycker jag att vi ska sträva efter att diskutera hur en politik som utgår från och främjar arbetarklassens intressen i dagens läge ska se ut." Det håller jag ganska mycket med om. Jag kanske är för otålig?

Jag tycker mig se fascismen växa allt snabbare i hela Europa, samtidigt som "vänstern" tittar på och mumlar "oj då!" eller bråkar om vem som är minst invandrarfientlig.

Partifrågan är OERHÖRT viktig. På vilket parti röstar t.ex. de LO-anslutna som inte längre röstar på SAP? Sverigedemokraterna är lyckligt lottade. De växer snabbt och kan peka högerut mot NMR och AfS och säga "Usch, de borde förbjudas!"
Like Like Citera
0
Benny Andersson
5 years ago
Det är kanske inte Clartés uppgift att skapa ett skinande nytt arbetarparti, vilket Bertil Carlman antyder. Clarté är enligt stadgarna partipolitiskt oberoende och bör enligt min mening förbli det. Jag tror att vi gör bäst nytta om vi efter förmåga fortsätter att sträva efter att vara ett debattforum och en tankesmedja för hela vänstern. Jag tror också att det är för tidigt att avskriva de befintliga vänsterpartierna som evigt förtappade och omöjliga att reformera. Däremot tycker jag att vi ska sträva efter att diskutera hur en politik som utgår från och främjar arbetarklassens intressen i dagens läge ska se ut.
Visst stämmer det att vänstern i bred bemärkelse länge har negligerat arbetarklassen och klasskampen. Därmed har man bidragit både till nyliberalismens framfart och till tillbakatryckandet av arbetarklassen i en defensiv position som i sin tur har lagt grunden för högerpopulismens inflytande. Det gäller inte bara i Sverige, utan har varit och är ett internationellt fenomen. För den som vill läsa mer om det, rekommenderar jag Ellen Meiksins Woods analys i den numera klassiska lilla skriften ”The Retreat from Class. A New True Socialism”.
När det gäller Sverige är det inte bara V som bör granskas och kritiseras. Efter freden i Vietnam och det framgångsrika solidaritetsarbetet i Vietnamrörelsen prioriterade det maoistiska SKP kamp mot en våldsamt överdriven krigsfara orsakad av en inbillad ”socialfascism” och ”socialimperialism” i ”den uppåtstigande supermakten” - dvs det dåvarande Sovjetunionen (som i själva verket befann sig i ohjälplig utförsbacke). I den mån den inhemska klasskampen berördes ställdes kampen mot ”socialimperialismens” inhemska agenter – dvs S och dåvarande Vpk - i främsta rummet. Statlig styrning sågs inte längre som ett möjligt verktyg för progressiva reformer och därför som viktig att försvara, utan som en del av en inhemsk ”byråkratkapitalism” som hotade att omvandlas till ”socialfascism”. Och det i ett läge när den svenska borgarklassen var i full färd med att utveckla sin nyliberala attack på arbetarklassen, välfärdsstaten och den sociala ingenjörskonsten.
Vänsterpartiets koncentration på genus- och identitetsfrågor har två sidor. Å ena sidan upptäckte man och prioriterade upp former av förtryck som den dittillsvarande vänstern nästan helt hade blundat för och/eller gett en alldeles för låg prioritet. Å andra sidan bortsåg man från klasskampen och arbetarklassens intressen och underlät att göra den nödvändiga kopplingen mellan olika förtryckta gruppers kamp och arbetarklassens kamp.
Men är det någonting nyare historieforskning har visat så är det att man bara kan förstå exempelvis slaveri, rasism och kvinnoförtryck i modern tid om man utgår från kapitalismen och dess lagbundna tendens att med alla medel skärpa utsugningen av de som arbetar. Berättelsen om den progressiva borgarklassen som i ett tidigt skede gör upp med slaveriet, ojämlikheten mellan könen och andra former av förtryck som hade rötterna i tidigare samhällsformationer är en myt utan täckning . I verkligheten togs dessa former av förtryck tacksamt över av den framväxande borgarklassen och omplanterades i kapitalismens jordmån där de fann ny näring och kunde växa. I det här sammanhanget är det också viktigt att inse att arbetarklassen i vår del av världen har förändrats. De traditionella manliga blåblusyrkena har minskat i antal, tjänster och serviceyrken har ökat. Kvinnor och invandrare tillhör idag de mest förtryckta grupperna inom arbetarklassen.
Om jag får spekulera lite tror jag att de historiska grunderna till vänsterns nedprioritering av arbetarklassen och klasskampen står att finna i den fortsatta folkfrontspolitik som Sovjetunionen och Kominform föreskrev efter 1945. Kampen för freden och solidaritetsarbetet med det ”socialistiska lägret” prioriterades över allt annat. I den inhemska klasskampen pekades ett påstått fortsatt hot om fascism, med ett allt mer isolerat ”monopolkapital” som drivande kraft, ut som huvudfara. Linjen var att utveckla en bred kamp, där även den ”icke-monopolistiska” delen av borgarklassen skulle ingå, till försvar för demokratin och för en demokratisk revolution som skulle föregå ett senare stadium av kamp för socialismen. Resultatet blev att det parlamentariska arbetet och en politik av vänliga påtryckningar gentemot socialdemokratin och partier som ansågs representera småbourgeoisin och den ”icke-monopolistiska” borgarklassen prioriterades, medan kampen på arbetsplatserna lämnades åt sitt öde.
Dagens vänster måste således hitta tillbaka till den klassiska marxismens utgångspunkt – klasskampen, kampen för arbetarklassens intressen. Men det räcker inte. Man måste också utveckla en politik som tjänar dessa intressen i världen av idag.
Like Like Citera
0
Bertil Carlman
5 years ago
Ja, jag stöter också på flera som vill förändra till det bättre. Förändra SAP och V, till att allt mer gå arbetarklassens ärenden. Vad är det för brist hos dessas förbättrare? Ser de inte vad som hänt och händer med sådana partier i Sverige och resten av Europa? Ser de inte att t.ex. Labours ledare i England, J Corbyn, som försökt vara lite progressiv, nu angrips allt hårdare från t.ex. T. Blair. TB som helt backade upp angreppskriget på Irak. Det är starka liberala/nyliberala krafter som brutit ner/bryter ner socialdemokratiska och tidigare kommunistiska partier i Europa. Men vilka är dessa som inte vill se eller kan se, dessa som vill så väl? I min bekantskapskrets är det huvudsakligen sådana som jag med borgerlig eller småborgerlig bakgrund. Vi har levt och lever ganska gott i marknadsekonomin.
Nä, ett parti som bygger på andra intressen krävs. Ett parti som bygger på intressena från den stora majoriteten av människor, de människor som knappt har några besparingar utan är helt beroende av sin arbetskraft.
Jag har tänkt mig att Clarté, som har en mycket kompetent tidningsredaktion skulle kunna skriva artiklar om detta. Hur måste ett svenskt arbetarparti, ett socialistiskt parti se ut? Finns det frön till ett sådant parti? Imperialismen knakar i fogarna, NATO börjar spricka, EU slits isär av motsättningar och fascismen växer i Europa. Det kan gå mycket illa för världens hårt arbetande människor.
Like Like Citera
1
Anders Romelsjö
5 years ago
Utmärkt, viktig artikel av Benny, som väcker associationer till Lenins behandling av frågan omkring 1916, tror jag det var bl.a. Och bra att Fred bl.a. hänvisar till forskningsrapporten på DN Debatt. En bra kritik mot SD gynnar arbetarklassen och kampen mot "brunvänstern". Man kan i DN kommentera en del artiklar i "Ifrågasätt" nu. Jag klämde i med bara några snabbt hopskrivna rader "Denna gedigna artikel väcker frågan, eller pekar ganska bestämt på att en diskussion om SD bör fokusera på dess ekonomiska program - ett högerprogram som inte all gynnar de som fått det sämre enligt forskningen. Jag har behandlat detta i en artikel "Tio punkter för kamp mot SD" (http://jinge.se/allmant/tio-punkter-for-kamp-mot-sd.htm), inspirerad av en artikel av Mats Wingborg i Dagens Arena (http://www.dagensarena.se/opinion/tio-punkter-som-visar-sds-vag-hoger/). Det finns en väl underbyggd kritik från Katalys och vänstern i vid mening mot att S och regeringen förbisett klassaspekterna." En annan sak är att kritiker i Katalys och Greider & Lindeborg är orealistiskt optimistiska i sin uppfattning om att det går att vrida kapitalisterna försvarare S-ledningen åt vänster. "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge".
Like Like Citera
3
Fred Torssander
5 years ago
Ett viktigt inlägg i debatten om varför fascismen växer har publicerats i DN.
"Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktiga för att förstå SD:s framgångar. Partiets politiker och väljare kommer från två grupper vars relativa ekonomiska status gick ner via finanskrisens arbetslöshet och arbetslinjens reformer." https://www.dn.se/debatt/andra-ej-i-klara-arbetslinjen-och-finanskris-forklarar-sds-framgangar/

Sedan kan man fråga sig varför missnöjet med det ökade hotet om deklassering för småborgerskapet och degradering(?) från det integrerade proletariatet till det koloniserade inte också leder till kritik av kapitalismen. Jag skulle dock tro att för Sveriges del krävs det väldigt omfattande och långvarig kris för att uppväga den kapitalistiska framgångssagan. Vilken i Sverige fungerade från åtminstone 1870-talet fram till 1990.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Bertil Carlman. Med 'liknande' menar jag socialarbetare, lärare, kulturarbetare (såsom författare, bibliotekarier, etc). Oftast sådana arbeten som man måste ha högskola till för att få.
Den 'gröna vågen' var också en företeelse som inte hörde arbetarrörelsen till.
På 60- och 70-talet sökte sig arbetarna istället till socialdemokraterna än till vänstern. Vilket kan också ha bidragit med att vi idag ser arbetare vända ryggen till S, och att dom borgerliga partierna (inklusive S) genom EU har gjort det lättare för industrin att flytta ut till låglöneländer, t ex pappersbruk till Baltikum. Besvikelsen bland arbetarna om 'folkhemmet' är stor ute i f d bruksorterna.
Vp har kanske sedan 70-talet inte haft stöd av arbetare på industrigolvet.
Givetvis finns det arbetare som röstar på Vp - såsom de röstar på miljöpartiet eller andra borgerliga partier. Men jag har fått den uppfattningen att majoriteten av arbetare inte har röstat på vänstern på evigheter - just på grund av Vp prioriterat ned arbetarfrågorna.
Och Vp skriver om kapitalet på deras hemsida. Men de vill inte gärna tala eller diskutera kapitalet i media.
Like Like Citera
2
Bertil Carlman
5 years ago
" Katalys har gjort en undersökning att arbetarklassen syns allt mindre i medierna idag än dom gjorde för trettio år sedan - trots att det har blivit stora försämringar på arbetsgolvet." Sedan ett par månader prenumererar jag åter på Proletären. Och jag kan inte annat än erkänna att den veckotidningen synes mig göra ett utmärkt jobb när det gäller att visa upp hur arbetare har det (idag) och kämpar (idag). Vad gäller V så nöjer jag mig, om någon frågar, med att säga att de är för imperialism. De stödde invasionen av Libyen och de anser som USA att Syriens president är en diktator som bör störtas.
"Var studenter och liknande" skriver KS. Jag var student 1968. Men vad menas med liknande?
Like Like Citera
5
Kerstin Stigsson
5 years ago
Jag tror vi får delvis skylla oss själva. Vänsterpartiet har under många år prioriterat ner arbetarklassfrågorna. Bland arbetarklassen ses 'vänstern' som ett parti som enbart intresserar sig mest för kultur, HBTQ-frågor, feminism och jämlikhet. Vilket har skapat en kultur-elit inom vänstern som ses av både sig själva och av arbetarklassen som vänsterns medelklass. Och alla inom vänsters dras över en enda kam bland de högerextrema. Möjligtvis kan det vara 68-vänsterns fel, det eftersom de flesta som engagerade sig inom vänstern på 60-talet var studenter och liknande.
Vi har inte ställt upp för vår egen arbetarklass när det gäller arbetarfrågor - och detta skapar ett enormt stort missförtroende inom arbetarklassen.
Jag ställde en fråga till en vänsterpartist för ett par år sedan om varför de hade prioriterat ned arbetarfrågorna till förmån till feminism, HBTQ-frågor, etc. Han undvek frågan och började i stället redogöra för vad VP har gjort för feminismen.
VP har ställt identitetsfrågorna mot arbetarklassfrågorna - precis som vad extremhögern har gjort med svenskar mot invandrare. Båda har fokuserat sig på identiteten - vare sig det gäller om man är t ex feminist eller svensk.
Det har ju också varit en del kritik inom HBTQ om att vänstern har 'kidnappat' HBTQ-rörelsen.
Om man tar bort alla dom frågor som VP förknippas med - vad blir då kvar? Ett liberalt parti som säger att det finns kapitalister som är seriösa?
När de slopade ordet 'kommunisterna' i VPK så slopade de också den marxistiska ideologin. Har det funnits kurser under de senaste tjugo-trettio åren anordnats av VP om marxistisk ideologi? Om detta har gjorts - hur många av deltagarna var från arbetarklassen?
Allvarligt talet - hur många inom VP arbetar inom industrin eller som butiksbiträde? Jag tror att det finns fler SDare än vänsterpartister på arbetarplatserna.
Boots Riley sa så här i en intervju på Democracy Know häromdagen: "I belive that since the beginning of the New Left. progressives and radicals have turned more spetacle and gone away from actually organizing at the actual Point of contiction in capitalism, wich is the exploating of labor." (Riley är en filmregissör och skådespelare som just har spelat in en film om just kapitalism).
Så de flesta av oss får ta och hoppa av våra höga hästarna och komma ner på samma nivå som arbetarklassen - och ta arbetarklassens frågor på allvar. Och föra ett samtal och skriva som arbetarklassen förstår. Det går inte med ett högtravande språk som ingen förstår utom författaren - och som vi andra låtsas att förstå.
En annan viktig del till arbetarklassen sviker är att media inte ens nämner kapitalismen. För att ta ett ex: Rapport nämnde inte demonstrationen i Stockholm mot begränsningar inom strejkrätten. Men helgen därpå nämndes demonstrationen mot nazism. Detta trots att det kom dubbelt så många till demonstrationen för strejkrätten. (jag är för rapporteringen av båda demonstrationerna.) Katalys har gjort en undersökning att arbetarklassen syns allt mindre i medierna idag än dom gjorde för trettio år sedan - trots att det har blivit stora försämringar på arbetsgolvet. Om vi syns så är vi i stället individer - och inte en arbetarklass.
Och har ni märkt att ordet kapitalism - än mindre kritiken av kapitalismen - inte finns med i valdebatten bland riksdagspartierna? Inte ens VP diskuterar kapitalistismen.
Så alla riksdagspartier är för kapitalism - och ingen kritik tillåts av detta ekonomiska system i media.
Medierna talar inte heller om överklasen - men desto mer om medelklassen (kanske är det vår svenska inställning till att alltid vara i mitten - som när vi föredrar mellanmjölk).
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.