Har ni tänkt på hur frånvarande utrikes- och försvarspolitiska frågor är på årets valaffischer och i valdebatterna? Inte för att jag vill ställa vård, omsorg och skola mot utrikes- och försvarspolitik men de påverkar ju varandra på olika sätt. När Sverige väljer att satsa X miljarder kronor på amerikanska Patriot-missiler betyder det att andra behov får stå tillbaka. När Sverige 2011 medverkade till att i grunden rasera det libyiska samhället bidrog vi samtidigt till flyktingvågen över Medelhavet, något som vi vet ger avtryck i det svenska samhället på många sätt (inte minst inom vård, omsorg och skola).

Alla partier är inte tysta. Liberalerna har två affischer med utrikespolitiskt innehåll. En med ett porträtt av Jan Björklund och texten “Mer EU” och en med texten: “Fjärma eller närma? Sverige behöver mer EU-samarbete. Inte mindre”. I Södertälje hittade jag en affisch från Kristdemokraterna med texten: “Stoppa förföljelsen av kristna grupper i Mellanöstern” [personligen tycker jag att all förföljelse på religiös grund bör stoppas, inte bara i Mellanöstern]. Slutligen har jag sett en affisch från Alternativ för Sverige, som kräver “EU ut ur Sverige – SWEXIT – Sverige ut ur EU”.

Där utöver är det, så vitt jag vet, tyst. Inte ens Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist talar om sitt område när han uttalar sig på en affisch. “Jag vill inte att du ska bli fattig för att du blir gammal”, säger han. Jag är helt ense om det, liksom förmodligen alla andra kandidater i riksdagsvalet, oavsett partitillhörighet. Nog hade det varit mer intressant att höra honom ställa sitt viktigaste försvarspolitiska krav!

Trots tystnaden talar svenska media konstant om “det skärpta säkerhetsläget” och om hur “Putin” rustar. Ryssen står för dörren. Därför måste vi stärka “den transatlantiska länken” och befästa Gotland och köpa halvgamla svindyra robotsystem. Många vill att Sverige också formellt ska gå med i NATO. Är det verkligen så att de här frågorna är okontroversiella? Är det så att det råder konsensus om utrikes- och försvarspolitiken bland riksdagspartierna, från V till SD? Jag vill inte tro det. Här är en knippe paroller, utan prioritering, som jag tycker att ett parti på vänsterkanten, ett progressivt och antiimperialistiskt parti skulle kunna resa, på affischer och i debatter:

• Upphäv värdlandsavtalet• Nej till NATO – bevara alliansfriheten• Köp inga Patriot-missiler• Bojkotta Israel• Stöd återuppbyggnaden av Syrien• Ingen vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten [som är de ledande krigsförbrytarna i Jemen-kriget, med USA som uppbackare]• Sverige ut ur EU• Underteckna FNs kärnvapenkonvention

Jag kan komma på många fler paroller, men detta får räcka som exempel. Vänsterpartiet borde vara ett parti som skulle kunna resa dessa paroller. I partiprogrammet, senast reviderat i maj i år, kan vi bl. a. läsa:

“Sedan Sovjetunionens upplösning och planekonomiernas ekonomiska och politiska sammanbrott är USA ensam supermakt med en militär kapacitet lika stor som samtliga övriga länders tillsammans. USA:s dominans har inte inneburit fred och avspänning. Tvärtom kännetecknas vår tid av en allt mer aggressiv imperialistisk expansion. Imperialismen är ett globalt system av ekonomiska relationer.

Det nordamerikanska kapitalets internationella position och dess långsiktiga förmåga att generera profiter blir allt mer beroende av att USA kan demonstrera sin politiska och militära styrka. Ett läge av permanent krig mot verkliga eller påstådda fiender skapas. Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.

USA åsidosätter öppet folkrätten och tar sig friheten att försvara sina ekonomiska och militära positioner med de medel man finner lämpliga.”

Och vidare:

”Vänsterpartiet driver kravet om ett svenskt utträde ur EU.”

EU-frågan kommer inte att drivas eftersom SD driver den. “För mig är det viktigare att bekämpa den rasism och den högerextremism som dom [SD] står för, än själva frågan om EU”, sade Jonas Sjöstedt I SVTs utfrågning av honom den 23/8. Det ena utesluter väl inte det andra?? Hjälp till Syrien är nog inte heller prioriterat eftersom det viktigaste för V är Bashar al-Assads fall.

Däremot ställs faktiskt flera av kraven ovan i Vänsterpartiets valplattform. Den innehåller en utrikespolitisk del, som slår fast att partiet “agerar för att bryta beroendet av Nato. Vi ska säga upp värdlandsavtalet med Nato och återfå en trovärdig militär alliansfrihet. Vi vill att Sverige slutar exportera vapen. “ Partiet är också för “ett modernt värnpliktsbaserat försvar som ger vår militära alliansfrihet trovärdighet och ställer upp en rimlig tröskel för angrepp”.

Gott så, men varifrån kan vi förvänta oss angreppet? Vem är den aggressiva parten? “Upprustning och aggressivt militärt övande från Ryssland och Nato ökar spänningarna i vår del av världen.” Är de jämnstarka? Rustar de lika mycket? Vem hotar vem? I vems intresse ligger det att spänningarna i vår del av världen ökar? Om detta får vi inte veta något i valplattformen.

Partiprogrammet och valplattformen innehåller alltså ett antal schyssta krav, men de drivs ju inte i valkampen. Är det så att skillnaden mellan teori och praktik, mellan dokumenten och verkligheten, är så stor att program och valplattform bara är dekor, en röd fana som man viftar med vid högtidliga tillfällen?

Om man tänker efter har V, efter diverse humanitära och retoriska krumbukter, till slut alltid ställt sig bakom svenskt deltagande i NATOs krigsäventyr där det varit aktuellt. Afghanistan. Libyen. Inför valet 2014 hade V, liksom USA, NATO och EU, tagit ställning för kuppmakarna i Kiev och hade den ukrainska flaggan på sin valstuga (som också prydde övriga partiers valstugor). Sjöstedt  föredrar “demokratin” USA framför “diktaturen” Kuba.

Jag tror dock att partiet fortfarande står hyfsat rätt i Israel/Palestina-frågan.

Någon kanske undrar varför jag ägnar mig åt detta angrepp på Vänsterpartiet i stället för att angripa de partier som har en öppet reaktionär utrikes- och försvarspolitik? Ett skäl är att jag just har röstat på detta parti i alla tre valen. Ganska frustrerad och utan övertygelse. Bara för att rösta på “det minst onda” och minska SDs andel av rösterna. Sådant behöver bearbetas… Kanske har jag också ännu kvar illusioner om att partiet menar vad de skriver i programmet.

Ännu ett skäl till att jag röstade som jag gjorde är att jag gillar Amineh Kakabavehs kamp mot hedersvåld och kryssade henne (plats 8 på Stockholmslistan till riksdagen).