Valresultatet kunde möjligen ha varit ännu sämre, men det är illa nog. Jämfört med föregående val har framför allt KD och SD, riksdagens två mest reaktionära partier gått framåt. V har haft viss framgång, men SAP och Miljöpartiet har backat. Även om Moderaterna glädjande nog gått tillbaka, har de inte förlorat röster i första hand till Centerpartiet och Liberalerna, de två borgerliga partier som förespråkat en åtminstone minimalt anständig flyktingpolitik och markerat starkt avstånd från SD. Men det har inte gått hem hos flertalet borgerliga väljare. Vi verkar gå mot ett Sverige där den politiska debatten inte ställer skilda klassintressen mot varandra, utan skilda etniciteter. Eller rättare sagt: klasskonflikter förkläs till etniska konflikter, vilket splittrar arbetarklassen och folket efter etniska skiljelinjer. Ett kliv i den rasistiska utförsbacken med andra ord.
Det är ganska lätt att förstå varför det gått så här. Nedmonteringen av välfärdsstaten, de regionala klyftorna, urholkningen av arbetsrätten och ojämlikheten (ginikoefficienten lär visst öka snabbast i Sverige av alla OECD-länder!) har tilltagit sedan 90-talet, Sveriges EU-anslutning och inordningen i Mastricht. Men det är kanske inte så meningsfullt att spilla bittra ord på samtidshistorien, utan bättre att fråga sig vad som bör göras nu.
På ett plan vill jag gärna instämma i Stefan Löfvens ord att det gäller att formulera en bred enighet som håller det fascistiska SD borta från allt inflytande. Men allt talar för att denna löfvenska enighet innefattar ett fortsatt utrymme för välfärdsprofiter, fortsatt svenskt inordnande under Nato, inskränkningar i strejkrätten, klimatpolitisk försiktighet och en restriktiv flyktingpolitik som snuddar vid att bryta internationella konventioner. Den är därför inte mycket värd, kan inte häva oss ur eländet och inte bygga den enhet mot fascismen som behövs.
Vad krävs alltså? Ja, det vanliga receptet, också för att bygga en bred enhet mot fascism, högerpopulism och rasism: det sega folkrörelsearbetet, huvudsakligen av utomparlamentarisk karaktär för jämlikhet, fackliga rättigheter, hållbart klimat, antiimperialism och solidarisk flyktingpolitik. Och i förlängningen, naturligtvis: upprätthålla, förankra och utveckla den korrekta föreställningen att det går att förverkliga ett samhälle om inte tar sin grund i människans exploatering av människan. Med ett välkänt slagord, socialism eller barbari.
Kommentarer
Men det stämmer inte. Dessa förändringar infördes från slutet av sjuttiotalet och framåt (slopade restriktioner mot kapitalrörelser vid sjuttiotalets slut, ökad ekonomisk ojämlikhet från åttiotalets början, avregleringar och nedskuren välfärd - nittiotalskrisen!).
Det kan vara väl värt att spilla några ord på samtidshistorien. Nog för att EU-anslutningen cementerat och legitimerat den nyliberala politiken och klasskriget från ovan, men vi hittar vare sig händelserna eller de bakomliggande orsakerna i något EU-utifrån kommande ont, utan i den inhemska klasskampen.
Vem ska sätta i karantän? För den första den allmänna opinionen som alla progressiva bör försöka påverka, på det att vi återigen kan få tabubelagt den typ av rasistisk och xenofob jargong och praktik som åsiktskorridorens nedrivande öppnade slussarna för. Vad gäller det borgerliga parlamentet har det naturligtvis stora konstitutionella möjligheter möjligheter att sätta SD i karantän. Det var det DÖ syftade till.
Jag tänker inte säga till min antagligen SD-röstande granne "Du är pest!". Men till hans jaktkompis skulle både jag och min granne kunna säga det. Är det så svårt att förstå? Jag gillar inte "guilt by association".
I det svenska borgerliga parlamentet är det en annan sak. Och då jag likt Clarté räknar mig som socialist tycker jag naturligtvis att det är både intressant och roligt att företrädare för de två "blocken" skall lösa problemet med PESTEN, för det måste de ju göra för att kunna bilda en BORGERLIG regering. Menar O.J. att det verkligen finns ett socialistiskt regeringsalternativ? Nä jag menar som Åsa L. skrev i AB "Det spelar ingen roll vilken regering vi får det går åt helvete i alla fall". Fast naturligtvis kan hastigheten till helvetet något varieras även om den synes accelerera. I parlamentet handlar det ju nu efter valet inte ett dugg om det svenska lönearbetande folkets verkliga intressen, även om parlamentets medlemmar kommer att upprepa mantrat "mina väljare vill att jag...".
Jag har nyligen läst Leif G. V. Perssons senaste bok. Han skriver där om hur viktigt det är med olika handlingsstrategier för att lösa ett mordfall. En är: man måste alltid gilla läget. Fattar ”våra” politiker detta? Kanske någon gör det, men det är ju dessutom så att, som Åsa skriver, majoriteten av dem har ju varit med och skapat pestsmittan. Men man måste då också förstå att det inte är majoriteten av SD-väljarna (c:a 20% av Sveriges befolkning) som är pesten utan partiet. Fattar då ”våra” politiker detta? Det verkar inte så, vilket Åsa också framhåller.
Jag anser att den enda lösningen mot att arbetare röstar på SD är att ordentligt ta upp kampen mot kapitalet - och det innebär även den kapitalistiska staten (vem det nu än blir som kommer att regera den). Det är kapitalet som är anledningen till högerextremismens framväxt i Sverige och över hela världen - inte arbetarklassen.
Jenny Bengtsson sa i en intervju i ETC att vi måste informera arbetarklassen att det är borgarna tillsammans med kapitalet som försämrar för arbetarklassen (ger arbetarklassen sämre löner, individuella löner, etc) - och inte invandrarna.