Liberalerna på Gotland med dess ordförande Mats-Ola Rödén i spetsen vägrade att delta i en manifestation mot antisemitism på Kristallnatten. Sveriges Radio Gotland citerar Liberalernas pressmeddelande. Där motiverades ställningstagandet med att ”det gemensamma uttalande som skall läsas upp helt bortser från 1930-talets stora brott mot mänskligheten som begicks i det kommunistiska Sovjetunionen, då åtskilliga miljoner oliktänkande mördades, och ännu fler fängslades, deporterades och torterades”.
Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg tar upp att läsarkommentarerna till en artikel av Torsten Kälvemark om Kristallnatten fått betydligt råare kommentarer än vanligt. Hon blev chockad över det ogenerade hatet trots vana vid dagens debattklimat. Gotländska liberalernas hållning till minnet av Kristallnatten har hon svårt att finna ord för men skyller på vår tids dumhet.
Det är nog betydligt allvarligare än så. Många partier har instrumentaliserat frågan om antisemitism för att sedan jämställa nazism med kommunism. Ofta genom att försöka både äta kakan och ha den kvar, både tillskriva politiska motståndare att vara antisemiter och därtill att de är anhängare av kommunistiska regimers brott mot mänskligheten vare sig det handlar om fredsaktivister eller arbetarrörelsen. Både liberaler och moderater har utmärkt sig på detta sätt. Mats-Ola Rödén visar hur detta dubbelspel nu når sin självmotsägande komiska klimax.
Moderaterna i Tyresö gick 2013 ut i stort angrepp mot pacifisten och tidigare ordföranden för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Åke Sandin och anklagade honom för att vara antisemit och förintelseförnekare. Som bevis hänvisades till en artikel i Expressen från 1997. Där var huvudargumentet för Sandins påstådda antisemitism att han hävdat att det då ofta framförda påståendet att tyskarna tillverkade tvål av offren i koncentrationslägren var en myt. Som källa angav Expressen Svenska Kommittéen mot Antisemitism, SKMA. Att Sandin hade rätt i sak är numera allmänt erkänt, även av SKMA i en broschyr. Någon upprättelse fick aldrig Sandin utan tvärtom användes lögnen än en gång 16 år senare.
Sandin ger sin version av hur karaktärsmordet startade på sin blogg. Han skulle intervjua Håkan Holmberg, partikamrat med Rödén och chefredaktör för Upsala Nya Tidning sedan länge, tillika ordförande för SKMA under 90-talet. Sandin frågade honom varför det inte var dags att informera om att tyskarna faktiskt inte hade gjort tvål av sina mördade offer. Då hände något som aldrig hänt Sandin tidigare när han intervjuat ett oräkneligt antal personer för de över 5000 närradioprogram han gjort. Holmberg slog plötsligt av bandspelaren och menade att det fanns bevis. Sandin skriver elakt: ”Det verkade som det här var en historieförfalskning, som var så bra för hans syften att han ville slå vakt om den.” Att åtminstone Expressen vidhöll myten om tvåltillverkningen som ett bevis för Sandins antisemitism med SKMA som källa mot bättre vetande ger en mörk bild av SKMA.s agerande.
Att SKMA företrädaren Jonathan Lehman med hjälp av Expo och Moderaterna återbrukar den falska anklagelsen kombinerat med nya anklagelser 16 år senare gör bilden än mörkare. Med hjälp av guilt by association stämplas Sandin av Expo som ”Sveriges mest rumsrene antisemit och förintelseförnekare”. Sandins påståendet att många miljoner judar dödades av tyskarna och att offer gasades ihjäl i Auschwitz undanhålls läsaren. Istället tas varje tillfälle i akt att ta hans påstående om detaljer ut ur sitt sammanhang och ge dem orimliga proportioner.
Återkommande är argumentet mot fredsaktivister som Sandin och personer ur arbetarrörelsen att omnämnande av andra folkmord eller förtryck samtidigt som man tagit upp antisemitism innebär en relativisering av Förintelsen. Det som Liberalerna på Gotland nu gör med den stora skillnaden att varken pacifister eller arbetarrörelsen vägrar delta i gemensamma manifestationer på Kristallnatten. Anklagelser om antisemitism har varit ett standardargument för att tysta fredsopinion och arbetarrörelsen. Det användes ofta i samband med Jugoslavienkonflikten och NATOs krig mot Serbien och återkommande när Israels krigföring mot palestinier kritiseras.
Den underliggande trenden är dock mycket allvarligare än instrumentalisering av antisemitism för att bekämpa fredsvänner och vänstern. Det pågår en omskrivning av historien i Europa, ofta med Sverige och svenskar i huvudrollen. Jiddischexperten Dovid Katz i Vilnius kallar det som pågår en fördunkling av historien där kommunism och nazism likställs. En teori breder ut sig där det hävdas att det under andra världskriget skedde två folkmord, det tyska riktat mot judarna och det sovjetiska riktat mot olika folk i Östeuropa. Denna dubbla folkmordsteori är enligt Katz den nya förintelseförnekelsen. Den har blivit ett sätt att relativisera Förintelsen, inte minst i de delar av Europa där gravarna efter massavrättningarna allestädes är närvarande och myten om att Förintelsen inte skett är omöjlig att upprätthålla.
Det sker visuellt genom att återkommande exponera hammaren och skäran tillsammans med hakkorset för att illustrera orsaken till Andra världskriget, något som den svenska statliga historiemyndigheten Forum för levande historia var en av de första med att använda i en större utställning 2005. Denna visuella syn på andra världskrigets krigsbrott har sedan blivit standardsättet att framställa andra världskriget på museum efter museum i Östeuropa. Idag används också samma visuella framställning av historien av EU i det nyligen öppnade House of European History i Bryssel. Bara i förberedelsefasen har det kostat en halv miljard kronor. Kommunism och nazism framställs som jämförbara totalitära system med EU som lysande demokratiskt alternativ med de nykoloniala realiteterna bortsuddade.
Ledande i det internationella arbetet för att skriva om historien enligt den dubbla folkmordsteorin är moderaten Göran Lindberg. Han var talesperson för alla konservativa och kristdemokratiska partier i EPP gruppen i Europarådet när kampanjen för att skriva om Europas historia startades 2006. Numera är han ordförande för Platform of European Memory and Conscience som med Pragdeklarationen som ideologisk grund verkar för det som Dovid Katz ser som relativisering av nazisternas folkmord och den nya förintelseförnekelsen. I den visuella presentationen av Pragdeklarationen går man ännu längre än tidigare. Nu blir nazism och kommunism ett och samma genom att sätta hammaren och skäran mitt i den svart-röd-vita naziflaggan.
En omskrivning av historien breder ut sig i Sverige. Foton från invigningen av Bromma 1937 med besökande tyskt flygplan och den tyska nationalflaggan som då innehöll hakkorset blir till bevis för att socialdemokraterna samarbetade med nazisterna. I en video gjord av SD-ägda Samtiden får arbetarrörelsens kampsång Internationalen utgöra bakgrundsmusik medan socialdemokraterna framställs som att de ensamma gjort rasbiologi till vetenskap och hjälpt Nazityskland mer än något annat parti.
Det är inte bara arbetarrörelsen som hotas av denna nya historia som berättas inte minst med omfattande offentligt stöd av svenska staten och EU. Även fredsrörelsen och alla andra folkrörelser som strävat efter samhällsförändring står i skottgluggen om de någonsin dristat sig till att på allvar stå upp mot den rådande ordningen.
Liberalerna omfattade de nya tankarna när de tillsammans med allianspartners i regeringen och det av näringslivet sponsrade Upplysning om kommunism uppmärksammade 23 augusti 2014 som en dag för offren för totalitarism. Denna aktionsdag är en av moderaten Lindblads främsta verktyg för att skriva om Europas historia. När liberalerna på Gotland avstår från att delta i uppmärksammandet av Kristallnatten och SD skriver om historien är det en logisk konsekvens av den pågående statliga och av EU och näringslivet finansierade omskrivningen av historien.
Det finns anledning för alla folkrörelser att samlat stå upp för en historia där folkrörelsernas strävan efter samhällsförändring vare sig den tagit revolutionära eller reformistiska former ses för vad den är. De breda folklagrens ibland otillräckliga eller missriktade men ändå strävan efter demokratisering av samhället. Vi kan inte låta folkrörelsernas motståndare få tolkningsföreträde.
--- 2018-12-09 kl 11:15 ---
Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel har vi satt streck i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!
Webbredaktionen
Kommentarer
Det har alltid gjort attacker på marxismens ideologi av det stora kapitalet, vilket liberalerna ingår i. Och vi bekämpar med sådan snedvridningar nästan dagligen. Du har helt rätt att EU har på svenskt initiativ både från liberaler och moderater försökt likställa dessa båda ideologier.
När sådana påståenden yttrar sig måste vi givetvis - och gör så också - protestera mot dessa anklagelser.
https://skp.se/2016/08/23/kommunisterna-krossade-nazismen/
Men vi prioriterar andra saker som är mer aktuella, såsom inskränkningar i strejkrätten. Vilket vi just nu bekämpar med utdelning av flygblad, artiklar i Riktpunkt, tal, demonstrationer (tillsammans med andra partier, fack och organisationer). Se Riktpunkts och SKPs hemsida och www.strejka.nu och Facebook.
Sverige är ett ledande land i denna demonisering. Ett av de konkreta uttrycken för detta är stämplingen av protester som ledda av extremister. Här har svenska liberalen Birgitta Olsson varit ledande inte bara i Sverige utan också i EU. I Sverige manipuleras sedan opinionen att tro att det är EU som kommit fram till en sanning att höger och vänsterextremism är ett och samma när det är svenska experter som dominerar denna EU verksamhet för att bära fram en flumteori. På samma sätt har Sverige varit ledande i omskrivningen av historien för att använda den lika flummiga totalitarismideologin för att demonisera folkrörelser. Eftersom detta inte minst är en attack på marxismen kunde man tro att det kunde intressera Clarteister men så tycks inte var fallet.
En randanmärkning är det som bjuds från Clartéhåll med det triviala påståendet att nazismen är rasistisk och att det är taktiskt klokt att bilda allianser med andra mot rasism som om något sagt något annat. Tyst är det kring frågan om vikten av att solidariserar sig när den ena eller andra krigsmotståndaren utsätts för skenheliga attacker för att vara förnekare av grymheter efter det som skedde under Ordfrontstriden och numera i attackerna på pacifisten Sandin.
Istället har det blivit mestadels en diskussion om annat som med god vilja kan ses ha med saken att göra.
Stigsson och Romelsjö pekar på två olika vägar. Stigsson menar att den sociala kampen bör göras internationell. Det tror jag är ett utmärkt sätt att möte den typ av rasistisk ideologi för att rena och expandera den tyska staten som nazismen stod för och praktiserade men också rätt sätt att bemöta nyliberalismen/högern idag.
Romelsjö tar upp den återkommande iden om att bilda en enhetsfront mot imperialism eller närmare bestämt USA-imperialism. Det tror jag är dödfött.
Den tid mellan 1959 och 1991 då Sverige hade en självständig utrikespolitik är över. Med det följer att den tid är över när enhetsfronter i utrikespolitiska frågor kan ha starkt inflytande på det inrikespolitiska klimatet.
Det är därför Jan Myrdal hamnar fel när han för fram det som ett avgörande argument att Nya Tider har bättre utrikespolitisk hållning än DN. Utrikes- och inrikespolitik är idag integrerade om man för en allmänpolitisk kamp. När samtliga parlamentariska vänsterpartier i Norden lyfter fram i sitt uttalande förra året om avspänning Rysslands folkrättsbrott i Ukraina och Syrien som de enda värda att nämnda är det ett tecken på en ryggradslös inrikespolitisk hållning och inte bara en utrikespolitik som manifesterar sig i stöd till bombning av Libyen.
Clarte tycks inte bara vara oförmögen att ta upp striden mot omskrivning av historien och stämpling av krigsmotståndare, de tycks ha fastnat i en liknande fälla som Vänsterpartiet. Fredsrörelsens oro för storkrig när förvarningstiderna minskar i och med att NATO:s installationer flyttas allt närmare Ryssland avvisas. Då blir inte omskrivning av historien och attacker på fredsvänner särskilt intressant heller.
Enhetsfronten kring en begränsad fråga må ha sin plats. Med Gula västarna och fredsrörelsens direkta aktioner mot militärbaser och samverkan med miljörörelse och facket för rättvis omställning visar snarare att det som behövs är att bygga en folklig allmänpolitisk rörelse.
Är det här vad vi väntar på oss i hela Europa när arbetarklassen delar upp sig efter nationer och religioner - och en arbetarklass som stödjer respektive borgerlighet?
Borgerligheten och kapitalet är internationella. Så låt oss själva bli internationella. Precis som vad Marx sa.
Jimmy Doran har skrivit i den här månadens Socialist Voice:
"There is an endless portrayal of immigrant by the tuling class as being scroungers and freeloaders. But the same ruling class are happy to exploit them to paing them lower wages than local workers. But it is not immigrant who are driving wages down, but the capitalist class - the same bosses who exploit Irish workers."
https://socialistvoice.ie/2018/12/whose-borders/
Jag kan inte se att du har svarat på min fråga - varför bekämpade DFFG trotskisterna på 70-talet när ni idag ser möjligheter till att förena er med extremhögern?
Extremhögern är emot globalismen men de är INTE emot kapitalismen. Du måste skilja mellan globalism och imperialism - det är inte samma sak. Extremhögern vill fortsätta utnyttja arbetarna och ställa arbetare mot varandra för att få ner löner, etc.
Men ändå anser du och andra att ni föredrar att samarbeta med borgarna på den högerkanten än med socialister. Mycket märkligt resonemang …
Jag märker att du inte läser Riktpunkt angående motsättningarna. Där har vi i ett flertal artiklar analyserat och klargjort vart vårt stöd skall ligga. Och själv har jag skrivit en artikel om detta här på Clartébloggen.
https://www.clarte.nu/bloggen/10341-om-motsattningar-mellan-imperialistiska-stater
Jag vet inte om KP gjort detta och publicerat en diskussion om motsättningarna och vem som skall stödjas.
Men detta bekämpas inte genom att värdera ner nazismens och fascismens brott.
Du säger 'Vi bekämpade hårt och framgångsrikt trotskisterna som ville ha parollen om socialismen i enhetsfront då'.
Då ansåg och anser ni tydligen att inga människor med en annan åsikt var välkomna i DFFG. Och detta är sekteristiskt. Var det verkligen så farligt om trotskisterna ville att återknyta förklaringarna till vad imperialism är för något? Imperialism är kapitalism och utnyttjande av arbetskraft och andra länders naturråvaror vilket kan resultera i krig.
Jag anser verkligen att det var sekteristiskt av er i bekämpa trotskisterna när ni idag inte ser några problem med att samverka med extremhögern. En extremhöger som inte har tagit avstånd från imperialism, d v s kapitalism.
Jag vill just att vi ska diskutera frågan om hur att folkrörelserna förmår att samtidigt vara mot rasism, och mot kolonialism och imperialism. Detta i stället för Alexanderhugg. För närvarande är kunskapen om dessa samband låg i befolkningen och även inom (stora?) delar av Vänstern enligt min uppfattning. Mina erfarenheter av enhetsfrontsarbete och omfattande diskussion av sådant arbete grundas främst av arbete i DFFG med varierande intensitet från 1966 och framöver. Vi bekämpade hårt och framgångsrikt trotskister som ville ha paroller om socialismen i enhetsfrontsarbetet då. Nu är jag sedan 2011 aktiv i styrelserna för enhetsfronstorganisationerna Syriensolidaritet, Jemensolidaritet och Swedish Doctors for Human Rights. Alla med flera paroller - men ingen med parollen "Bekämpa imperialismen" Fast det diskuteras. Men jag anser att den mycket svaga marxistiska vänstern bör söka göra en analys av de viktigaste motstättningarna i världen, och dessas relation till varandra. Men kan ofta inte få med allt. Jag tror att man då kommer att finna att kampen mot imperialismen är det centrala. Dessa enhetsfrontsorganisationer har ofta flera paroller. I lilla Jemensolidaritet har vi 6 paroller.
För folkrörelserna är både kampen mot rasism och mot kriget viktiga områden. Idag används rasismfrågan och särskilt antisemitism som ett effektivt verktyg för att tysta krigsmotstånd. Kampen mot motståndare till NATOs krig mot Jugoslavien är ett exempel, kampen mot pacifisten Sandin är en annan.
Istället för att gå till offensiv mot denna nedsvärtning av krigsmotståndare vill Romelsjö att vi inte ska diskutera frågan om hur vi visar att folkrörelserna förmår att samtidigt vara mot rasism, stödja att Förintelsen var under andra världskriget (tillsammans med utrotande av andra hot mot den rena rasen som romer, handikappade etc) och mot kolonialism och imperialism. Han vill lösa frågan med ett alexanderhugg. Alla ska inse att kampen mot imperialism är den avgörande frågan och sedan kan vi alla gå vidare och vinna segrar.
Det är att bädda för nya nederlag och isolering. Ola Inghes detaljfixering på liberalismens premisser likaså som om nazismens syn på Sovjet inte kan ses som en form för kamp för den rena rasen. En ras med förmåga att bilda en nation och en stat som hotas av judiskhet och av en stat som är raka motsatsen till denna rena rasstat. En stat där inte alla behöver dödas förutom alla som kan tänkas göra uppror eller vara intellektuella mot den tilltänkta nya överheten i det nya tyska lebensraum.
Vänstern tycks vara fångar i sin nederlagsstrategi. Istället för att ägna massor med möda åt att söka ena sig med en liberal förståelse av den nazistiska ideologin så är det dags att inse att det gäller at motverka liberalismens missbruk av Förintelsen i syfte att splittra folkrörelserna. Liberalismen missbrukar Förintelsen genom att göra den till paradexempel på vilken typ av rasisms som ska bekämpas för att sedan hävda att kommunismen eller kommunistiska regimer står för samma typ av totalitära brott medan liberalismen är den enda sanna antirasismen.
Denna tankefigur håller idag på att rämna. Israel håller idag på med att lämna kampen mot antisemitismen till förmån för att stödja östeuropeiska regeringar som gör antisemitiska nazistkollaboratörer till nationalhjältar, liberalismen likaså. Kamp mot folkrörelsernas revolutioner är alltmer överordnat där Ryssland oavsett i vilken skepnad ska förklaras vara det stora hotet och Nazityskland ett tillfälligt undantag.
Det blir extra tydligt när Israel överger Yad Vashems ledare under de första 21 åren efter att han stämplas av juridiska rättsväsendet i Litauen som trolig folkmördare. Fyra andra judiska partisaner utsätts av samma rättsväsende för liknande stämplingar utifrån teorin om det dubbla folkmordet, en kamp för återupprättelse av deras rykte har pågått i 10 år utan de organisationer som påstår sig vara emot antisemitism gör något. Den liberala kampen mot antisemitism omfattar numera inte ens de judar som skrev och valde melodi i ghettot i Vilnius åt den sång som ofta sjungs på Förintelsens minnesdag 27 januari, den judiska partisansången. De var kommunister eller i alla fall slöt de sig till de sovjetstödda partisanerna. Man stjäl deras sång och tystar deras minne.