...skulle slutet på EU:s handelsimperium äntligen komma inom synhåll. För Storbritannien betyder det att landet slipper tvångströjan och kan förhandla egna frihandelsavtal med t.ex. länder i östra och sydöstra Asien där tillväxten är högre än i EU och där avtal kunde vara ekonomiskt fördelaktigare för landets globalt orienterade kapital.

Skulle Corbyn därefter vinna eventuella nyval kunde den sociala frågan ställas på nytt. Och det kunde bli till fördel för fackföreningar och utslagna massor.

Men man ska nog akta sig för att se framtiden för ljust, särskilt när man tänker på hur speciellt landet hade utformat sitt medlemskap i EU, nämligen vilka undantag från EU-reglerna som fanns:

I den brittiska regeringens ögon gällde det att ha rätt att lagstifta själv om exploaterings-villkoren i landet, för EU-reglerna ansågs skadliga för kapitalets tillväxt. När det gäller levnadsstandarden i landet har den brittiska politiken alltid behandlat den arbetande delen av befolkningen som konkurrensmedel i den inomeuropeiska konkurrensen: inte ens Lissabonfördragets (2007) rätt beskedliga ”Rättighetsstadga” undertecknades av den brittiska regeringen. Orsaken var att den kunde påtvinga förändringar inom arbetsrätten. Den brittiska arbetarklassens levnadsstandard skadade näringslivets konkurrenskraft, därför måste arbetarklassen bli billigare och flexiblare så att utländska multiplayers kunde värvas med lönsamma affärsvillkor. Som Wikipedia skriver: ”För Storbritanniens del handlade det främst om att regeringen såg en risk att rättighetsstadgan skulle påtvinga landet en förändring inom arbetsrätten”. (EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna)

Näringslivet kunde i många år profitera av Thatcher-erans liberaliseringspolitik. På 1980-talet var det Thatcher-regeringens drastiska sparprogram som möjliggjorde att välfärden avreglerades, och det utan EU-byråkraternas tvång. Förutsättningen var att fackets makt inskränktes, den var nämligen fienden som stod i vägen för ”moderniseringen” av landets ekonomi. Gruvarbetarstrejken 1984-85 slutade med att statsmakten och kapitalet krossade den starka fackföreningsrörelsen.

Alla statsföretag och subventionerad industri (kolgruvor, stålproduktion, varvs- och bilindustri) lades ned, för att de kostade statskassan pengar utan att vara lönsamma. Och företag som inte går med vinst har ingen existensrätt i marknadsekonomin. Ett gigantiskt privatiseringsprogram kom igång, där post och telekommunikation, försörjning med vatten och elektricitet, järnvägar och flyg såldes till privatinvesterare.

I Storbritannien arbetas det längre än de 48 timmar i veckan som EU tillåter, om kapitalet så vill. ”Free collective bargaining” fungerar enligt arbetsgivarnas diktat alltsedan fack-föreningarnas makt krossades, utan några inskränkningar genom centrala avtal och ”onödiga” arbetstids- och uppsägningslagar. Den avreglerade arbetsmarknaden uppskattas för att den attraherar utländskt kapital som gärna investerar där jämförelsevis låga lönekostnader uppstår.

Thatcher-politiken skapade en arbetsmarknad som i dag befolkas av 2 miljoner människor som inte längre kan leva av sin lön, ”the working poor”, 1,5 milj. arbetslösa och de 4 milj. britter som är hänvisade till ”income support”.

Labourregeringen fortsatte med ”austeritets”-politiken och införde ”welfare to work”, i stället för att ”finansiera arbetslösheten”. Så förvandlades arbetsmarknaden till en reservoar med billig arbetskraft. En ”national minimum wage” inbjuder arbetsgivarna att sänka lönen till den nivån. Eftersom staten då måste ge ut mer pengar till ”income support” införde labourregeringen en ”Working Family Tax Credit”, skatteavdrag för nödställda familjer i låglönesektorn. På det viset får familjen 24 £ mer i portmonnän - blir man arbetslös, stryks avdraget! Så billigt är det att bekämpa ”social exclusion”!

Brittiska löntagares inkomster är inte enbart beroende av arbetsgivares profitkalkyl, utan även av banker, ”building societies” och försäkringsbolag som ger 70 procent av löntagarna fastighetslån: för bostadsbristen går det att tjäna pengar på, så länge lönerna räcker att betala räntan, ”mortgage”, som på det viset bestämmer över hushållens köpkraft, alltså levnadsstandarden i nationen.

Samma effekt på inkomst och levnadsstandard har prisutvecklingen på fastigheter: ”negative equity” och räntehöjningar är farorna som bestämmer löntagares öde!

De unga, som inte har råd att köpa (”climbing up the property ladder”) bostad, drabbas av höga hyror. New Labour åtog sig uppgiften att skapa fler bostäder: PPPs (”public private partnerships”) billigt byggda hus på statlig mark ska mildra bostadsbristen, som utgör ett allvarligt hinder för den annars så flexibla arbetskraftens mobilitet!

För politiken, som lyckats förvandla bostadsbristen till en profitkälla för banker och byggnadsföretag, är det viktigaste att fastighetsmarknaden bidrar till kapitalets tillväxt och inte brakar ihop - så definieras välfärdspolitiken i landet.

Följden av Thatcher-regeringens de-industrialisering blev bidragsbrist i ”National Insurance System” och följriktigt måste pensionerna skäras ned; numera är den statliga pensionen 37 procent av lönen och ligger ofta under existensminimum.

Med lagen om privatpension skapade regeringen ett billigt instrument att åstadkomma kapitaltillväxt i finansbranschen, som tillförs stora delar av nationens lönesumma; livförsäkringar och pensionsfonder hade 2004 ackumulerat 700 miljarder £. Den moderna metoden att bekämpa åldersfattigdom är att kapitalinvesteringar kan slå två flugor i en smäll: staten sparar utgifter för fattiga pensionärer och finansmetropolen fick med den kapitalstocken en fördel som inte underskattades på de internationella finansmarknaderna. Även de som sen dess har betalat sina bidrag till privata pensionskassor hotas bli fattiga på gamla dagar - genom finanskrisen gick finansbranschens investeringar även här upp i rök.

2010 genomfördes en ”emergency budget” som stramade åt statsbudgeten för välfärden, ett ”alternativlöst” sparprogram för att rädda nationens kreditvärdighet i finanskrisen. Sen dess har fattigdomen bland befolkningen ökat ytterligare.

Det är nog bättre att inte förlita sig på att en ny regering nog kommer att regera fram trygghet och ett bra liv för alla mot alla kapitalistiska behov!