Vart går Kuba? - Del 2: Utvecklingen i Latinamerika under de senaste två årtiondena

1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie om hur det ser ut 60 år senare. Här följer del 2 i hans artikelserie.

Utvecklingen i Latinamerika under de senaste två årtiondena

Det amerikanska närområdet betyder förstås mycket för ett litet land som Kuba. Så låt oss kasta en blick på den senaste tidens skeenden i Amerika.

I början på seklet inleddes en serie viktiga händelser i Latinamerika: Vänsterpolitiker av olika kaliber vann i val efter val. Det viktigaste var förstås valet av Hugo Chávez i Venezuela. Med sina oljerikedomar är Venezuela en stormakt i regionen. Och om Venezuela hade resurserna hade kubanerna erfarenheterna och visionerna. En radikal latinamerikansk integration påbörjades. USA:s planerade frihandelsavtal hamnade på soptippen. Istället bildades den solidariska samarbetsorganisationen ALBA av de mest radikala regeringarna. (Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua, Ecuador, Honduras och flera karibiska småstater). För första gången skapade Latinamerika en egen organisation, Celac, med kontinentens och Karibiens alla länder som medlemmar. Undantagna från gemenskapen var bara USA och Kanada. Kontinenten började helt enkelt att frigöra sig från USA:s grepp. Denna utveckling sågs av många under det första decenniet på 2000-talet som hoppet i en annars dyster värld. Nu köade till och med statschefer för att få träffa Fidel Castro. Kuba var ute ur isoleringen och Havanna blev något av Latinamerikas politiska och diplomatiska centralpunkt. De många vänsterregeringarna gav inte bara Kuba politiskt inflytande, utan handelsrelationer byggdes upp. Venezuela blev den klart viktigaste partnern.

Historien följer inga raka linjer. Ett nederlag kan vändas till seger. Liksom en seger kan visa sig obeständig.  Inför de folkliga framgångarna i Latinamerika satte USA och dess allierade in en våldsam motoffensiv. Presidenter störtades i Haiti 2004, i Honduras 2009 (Obamas nya strategi, påhejad av Hillary Clinton) och i Paraguay 2012. Kuppförsök gjordes mot alla de radikala regeringarna. Det var inte i val som vänstern besegrades, utan av ”lawfare”, en allians mellan USA, överklassen, juridiken och media. Dessa anklagade vänsterpolitiker, utan bevis, som korrupta och har, ofta med militant stöd från stora delar av medelklassen, lyckats avsätta eller fängsla dem. Högerregimer har kommit till makten i Ecuador (där vänsterkandidaten Moreno efter att ha blivit vald överraskande bytte sida till imperialismens och högerns sida) i Argentina, i Chile med flera. Den latinamerikanska integrationen har gått i stå.

Nicolás Maduro överlämnar ett porträtt av Hugo Chávez tiil Dilma Rousseff. (c) Valter Campanato/ABr [CC BY 3.0 br (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0/br/deed.en)], Wikimedia Commons

I en juridisk häxprocess avsattes Brasiliens president Dilma Rousseff och när det visade sig att Rouseffs partikamrat, den populäre tidigare presidenten Lula från Arbetarpartiet ledde alla opinionsundersökningar, så kastades han i fängelse. Vilket hindrade hans återval. Nu har de reaktionära USA-anknutna frikyrkorna och företagsvärlden, som äger medierna, lyckats baxa fascisternas gunstling – nyliberalen, tortyr- och våldsdyrkaren, homofoben, miljöfienden och rasisten Jair Bolsonaro – in i presidentpalatset. Han hyllas av Wall Street Journal, som förvisso också hyllade Pinochet när de chilenska folkrörelserna skulle malas till grus. Och börsen steg, förstås. Även SAAB och Scania gnuggar nu händerna. Bolsonaro har, redan innan han tillträtt, inlett sitt korståg mot Venezuela och Kuba.

Valet visar flera saker: överklassen väljer hellre en fascist än en i deras ögon möjligen besvärlig socialdemokrat. Det illustrerar också att överheten kan få inte bara medelklassen utan också betydande skaror bland de fattiga att rösta rakt mot sina egna intressen. En sak behöver vi inte hysa tvivel om: Brasiliens fattiga går under den nya regimen ingen munter framtid till mötes. Redan har de blivit av med sin nyligen vunna rätt till hälsovård då tusentals kubanska läkare, som arbetade i det fattiga nordost, i Amazonas och i kåkstäderna, skickats hem. USA och miljonärerna jublar. Champagnen flödar.

Vänsterregeringarna lyfte på kort tid 90 miljoner (!) latinamerikaner ur fattigdom. 20 miljoner av dessa har åter fallit under fattigdomsstrecket. Fler lär det bli.

Venezuela, med världens största kända oljereserver, är i fokus för imperialismens attacker. Högern och USA misslyckades med att störta Hugo Chávez regering. Och de har hitintills misslyckats med att störta Maduros. Statskupp, lockout, våldsamma upplopp, val och mordförsök; inget har gett det av högern önskade resultatet. Av det 20-tal val som hållits sedan Chávez vann, erkänner USA och högern bara de två som de själva vunnit. Idag är den inhemska oppositionen i totalt förfall, splittrad och käbblar inbördes. Maduros popularitet har ökat, trots den djupa ekonomiska kris som landet lider under.

Oppositionens enda kvarvarande hopp är en utländsk (läs: Colombia, Brasilien, USA) militär intervention. Antingen med hänvisning till Venezuelas ”humanitära kris” (som inte är värre än Argentinas och mindre än Centralamerikas) eller med en ”false flag” förevändning. Redan har Colombias president Ivan Duque hävdat att Venezuela hotar Colombia, när faktum är att det är precis tvärtom.  Det skulle innebära en enorm framgång för högern, och ett dråpslag för vänstern, om regeringen i Venezuela faller. (För att inte tala om det bakslag det skulle innebära för folkmajoriteten i Venezuela). Det gäller inte bara Venezuelas viktiga ekonomiska bidrag till utveckling i regionen, det skulle också få en oerhört negativ psykologisk effekt, inte minst i Kuba. Liknande det som skedde vid militärkuppen i Chile 1973 när Kubavännen Salvador Allende störtades av militären. Kampen för att bevara Venezuelas oberoende borde alltså ha högsta prioritet för vänstern.

Kuba har, tillsammans med Venezuela och Nicaragua, åter hamnat i skottgluggen för USA, som öser hot och en våldsam kalla krigssretorik över länderna, som USA kallar ”Tyranniets trojka”. De diplomatiska förbindelserna, som upprättades av Obama och Raul Castro är formellt kvar, men har skurits ner till ett minimum. Resandet från USA har försvårats och minskar. USA:s undergrävande verksamhet ökar. Och blockaden slår stenhårt mot den kubanska ekonomin.

I den dystra bilden ska dock nämnas att i Mexiko har den progressive Andrés Manuel López Obrador intagit presidentposten. Hans uppgift, att som ledare för det av våld söndertrasade och USA-beroende Mexiko förbättra villkoren för de många fattiga, verkar dock övermänsklig.

-------

Del 3 i artikelserien kommer att publiceras inom kort på Clartébloggen.

Tidigare publicerat i artikelserien:

Del 1: Förutsättningar och en kort bakgrund