1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie om hur det ser ut 60 år senare. Här följer del 3 i hans artikelserie.
Negativa och positiva faktorer för utvecklingen
Kubas ekonomi växer långsamt. Förutom blockaden, som är det i särklass största hindret för den ekonomiska utvecklingen, så belastas den av flera faktorer. Här kan nämnas de återkommande orkanerna, den politiska och ekonomiska krisen i Venezuela och högerregeringen i Brasilien. Till detta kommer interna faktorer som så kallad braindrain (USA lockar de välutbildade kubanerna), ett bristfälligt transportsystem, en ofta förekommande ineffektivitet, orsakad av en förlamande byråkrati. Korruption, svarta börshandel, stöld av gemensam statlig egendom späder på problemen. Det är företeelser som kan inlemmas i ett kapitalistiskt system, men som är fullkomligt förödande för ett socialistiskt samhällsbygge.
Blockadens effekter måste betonas. Att prata om landets ekonomi utan att nämna blockaden är att blunda för ett problem som är helt central. Kostnaden för den kubanska samhällsekonomin uppgår årligen till många miljarder dollar. Den finansiella blockaden är den som slår hårdast. Alltså att banker i hela världen inte vågar ha relationer med Kuba på grund av risken att USA bötfäller dem. Ja, det behöver inte ens ha direkt anknytning till Kuba. En svensk som arrangerar idrottsträning i Kuba har flera gånger sett hur bankerna tagit hans kunders pengar. Svensk-Kubanska i Stockholm nekades av Swedbank att öppna ett konto. Svensk-Kubanska har haft jätteproblem med att via Nordea skicka bidrag till Kuba, för att läka skadorna efter orkanen Irma förra året. Likaså med att föra över euro till Schweiz för inköp av råvaror till medicinframställning. Alltså blockaden slår inte bara mot Kuba och USA, utan mot alla länder. Bortsett från att varje år rösta mot blockaden i FN verkar EU-regeringarna ointresserade av att göra något för att skydda sina företag och medborgare från USA:s extraterritoriella lagar. En kombination av anti-socialistisk samhörighet och räddhågsenhet inför den mäktigaste imperialistmakten torde vara grunden till accepterandet av USA:s framfart.
(c) Jacqueline Schmid https://pixabay.com/sv/users/schmid-reportagen-646138/
Blockaden drabbar också på många andra sätt. Exempelvis: genom att varor som innehåller kubanska komponenter inte får säljas till USA får Kuba betalt under världsmarknadspris för sina exportprodukter. Och tvärtom; genom att varor som säljs till Kuba inte får innehålla komponenter tillverkade i USA fördyrar det Kubas import. Kuba får ungefär hälften av världsmarknadspriset för sin export och får betala dubbelt för sin import.
Lönerna i den dominerande offentliga sektorn är mycket låga, vilket inte befrämjar produktivitet och många högutbildade sadlar om till turistnäringen, där dricks i hårdvaluta lockar. Kuba dras sedan Specialperioden med två valutor. När de infördes var det en nödvändighet för att skydda de svagaste grupperna, men numera har det blivit en belastning. Som det är svårt att göra sig av med, även om det är på gång. Fortfarande får alla del av de omfattande subventionerna, oavsett om de behöver det eller inte.
Medan Kuba har i-landsnivå på utbildning, hälsovård, idrott, kultur med mera, så är den privata konsumtionen låg. Kubanerna kräver mer. I Kuba går det mesta till den offentliga sektorn. I kontrast till lågskattelandet USA där staten alltmer koncentreras till sin kärna: våldsapparaten bestående av polis, militär och domstolar.
Kooperativ och privata företag tar successivt över mycket av hantverks- och servicejobben. Staten behåller kontrollen över ekonomins strategiska områden och står för den helt övervägande delen av produktionen. Ett uttalat mål är att ingen ackumulation av privata förmögenheter ska tillåtas uppstå. Att den icke-statliga sektorn nu sysselsätter drygt tio procent av arbetskraften har gett ökad dynamik till samhällsekonomin.
Kubas största tillgång är dess invånare. Det är ingen floskel. Då staten, ända sedan revolutionens seger storsatsat på utbildning, har man idag en unikt högutbildad befolkning. Detta humankapital är också landets enskilt största inkomstkälla. Tiotusentals kubaner arbetar utomlands som läkare, tekniker, experter, idrottstränare och lärare. Det sker dels genom bilaterala överenskommelser och dels genom internationella organ som FN. Fattiga länder som Haiti behöver inte betala, medan rikare länder som Brasilien, Sydafrika och Angola gör det.
Turismen ökar för varje år, även om antalet besök från USA minskat sedan Trumps nya restriktioner. Kuba har mycket att erbjuda i form av rekreation, historia, kultur och natur. I dessa tider är säkerhet en viktig fråga och Kuba är en trygg destination. Och utbudet av möjligheter ökar kontinuerligt.
Delvis som ett svar på blockaden, delvis som en del av den högt stående hälsovården så har Kuba utvecklat en framgångsrik bioteknologisk industri. Den internationella läkemedelsbranschen är stentuff, men Kuba har tagit fram en rad unika och patenterade mediciner som exporteras i ökande omfattning. Kubanernas priser är en bråkdel av vad de stora läkemedelsföretagen tar ut.
De kubanska myndigheterna insåg tidigt vikten av IT, och det finns två IT-högskolor. IT-tillgången har formligen exploderat på senare år. Delvis beroende på lättade restriktioner i Kuba och delvis för att USA lättat på blockaden inom detta område. Det utifrån ett uttalat hopp om att kunna påverka kubanerna. Idag ser det ut som de flesta har tillgång till mobiltelefoner och landet har ett snabbt ökande antal ”hot-spots” med tillgång till Internet på offentliga platser som torg och parker. Här sitter mängder med människor och stirrar ner i sina skärmar.
Men många av USA:s restriktioner kvarstår. Problem finns framförallt vad gäller penningöverföringar. Också mängder med hemsidor blockeras av USA, liksom ett program som Skype.
Ekonomiska utmaningar
Det överskott som den kubanska ekonomin kan ta fram – det vill säga det som återstår av produktionsvärdet när avdrag för nödvändig konsumtion, vård, militära kostnader etc. gjorts – anses otillräckligt med hänsyn till rådande investeringsbehov. Här ska betonas att en grund till överskottets knapphet är att det för kubanerna vore fullkomligt främmande att utöva rovdrift på landets arbetskraft eller att plundra andra länder via ett ojämlikt handelsutbyte.
Eftersom Kuba i hög grad är utestängt från kreditmarknaden har man kommit fram till att landet behöver utländska investeringar. Dessa prövas noga, och endast om de ligger i linje med landets utvecklingsplaner beviljas de. Oftast är det inom turism, vattenförsörjning, jordbruk och infrastruktur. Investeringarna är otillräckliga eftersom investerare tvekar av fruktan från USA.
Landet betalar avtalsenligt sin utlandsskuld vilket är viktigt för att få ekonomisk trovärdighet. Sammanfattningsvis så behöver Kuba öka exporten, få tillgång till krediter och få ökade investeringar. Dessutom behöver effektiviteten/ produktiviteten öka.
Till detta måste naturligtvis läggas att den kubanska revolutions- och det socialistiska samhällsbyggets framtidsutsikter kommer att vara beroende av socialismens frammarsch i övriga delar av Amerika och internationellt. På kort sikt är den kubanska revolutionens traditioner och demokratiska strukturer det viktigaste bålverket mot kapitalismens återkomst. De som för 30 års sedan spådde att “Karibiens Ceausecsus öde är beseglat” hade inte insett den kubanska Revolutionens folkliga stöd och säregna styrka. På samma sätt med dem som idag utfärdar profetior om att Kuba kommer att välja “den kinesiska vägen”, och begrava de socialistiska målen.
-------
Del 4 i artikelserien kommer att publiceras inom kort på Clartébloggen.
Tidigare publicerat i artikelserien:
Del 1: Förutsättningar och en kort bakgrund
Del 2: Utvecklingen i Latinamerika under de senaste två årtiondena
