Sjukhuset Los Angeles, Santiago. (c) Benny Andersson
Sjukhuset Los Angeles, Santiago. (c) Benny Andersson

Vi stod med vårt bagage på en trottoar i den varma Santiagonatten. Yuliet och jag grälade, utmattade efter tolv timmar i den överfulla camiónen. Rafael mötte oss i en skramlande Ladataxi. Han hade just blivit arbetslös, när spaghettifabriken han jobbat på lades ner. Under ett par dagar fanns det billig spaghetti att köpa i Santiago. Vi ställde oss i en av köerna, men hann aldrig fram innan lagret var slut. Maten verkar ha blivit dyrare sedan jag var här i somras, vissa basvaror är det ont om. Det är blockadens fel, säger alla jag talat med, även sådana som annars inte verkar ha mycket till övers för regeringen. Kuba importerar mycket livsmedel, så det är ingen orimlig förklaring, även om det kanske inte är hela sanningen.

camion webResa i camion, en lastbil som försetts med busschassi. (c) Benny Andersson

Rafael är gift med Yuliets 18-åriga lillasyster Claudia, som är höggravid med deras första barn. När Claudia snavade och föll blev hon för säkerhets skull inlagd på ”Los Angeles”, ett av stans BB-sjukhus. Sjukhusmaten är smaklös och otillräcklig, vilket kanske känns igen från det långt rikare Sverige. Yuliet har lagat mat till sin lillasyster varje dag och gått den långa vägen till sjukhuset. När Claudia skulle föda, fördes hon in i ett särskilt rum, där det redan låg två andra kvinnor. Personalen sprang mellan sängarna och försökte räcka till. Yuliet, som tidigare har arbetat som ”enfermera emergente”, blev igenkänd av en av sina gamla arbetskamrater. Det slutade med att hon fick tvätta av sig, byta till de gröna kläderna och hjälpa till. En mycket kubansk lösning – man tar vad man har. Födseln gick bra. Klockan fem på morgonen dagen därpå ringde man från sjukhuset och sa att Claudia var hungrig.

Los Angelessjukhuset påminner om svenskt 1950-tal. Inga ordningsvakter och stora ekande korridorer med rader av telefoner för samtal till väntande fäder och andra familjemedlemmar. I Claudias sal fanns 16 sängar. Det är gammalt och mycket slitet, men renare än vad jag minns från mina två sista barns födelse i det rika Sverige i slutet av 1990-talet. Allt verkade dessutom vara lika välorganiserat som i Sverige. Intensivvårdsavdelningen med sina kuvöser såg prydlig ut genom fönstren.

El hospital Los Angeles 02 webSjukhuset Los Angeles, Santiago. (c) Benny Andersson

Samtidigt som Claudia låg på sjukhuset och väntade på att föda, blev hennes styvfar galen. Polisen kom och förde honom till sjukhus, där han fick den mildaste formen av elchocksbehandling. Han hade just pensionerats och pensionen var mindre än hälften av vad han hade tjänat i jobbet som stuvare i hamnen. Eftersom det redan tidigare hade varit svårt att få det att gå ihop, oroade han sig för framtiden. En oro som inte blev mindre av den senaste tidens stigande priser på basvaror. Hans fru, Claudias mamma, fick springa mellan sjukhusen, det ena för sorg och bekymmer, det andra för glädje, hopp och framtidstro. Han är visst lite bättre nu. Känner igen folk och så.

Flera jag talat med säger att antalet sådana fall av plötslig galenskap har ökat den senaste tiden. Jag har ingen aning om det stämmer. Mina vänner säger att det är de stigande prisernas och blockadens fel. Jag kan för lite om Kubas ekonomi för att göra en egen analys. Man kan ha olika åsikter om det politiska systemet och orsakerna till de ekonomiska problemen på Kuba. Men en sak som borde kunna förena alla anständiga människor är att ta avstånd från Förenta Staternas folkrättsvidriga blockad av Kuba. Mobbning är avskyvärt, vare sig det sker mellan stora personer som mobbar små, eller mellan stater.

Natten till söndagen drabbade en orkan Havanna med omgivning. På TV uppger man tre döda, över hundra skadade och stora skador på infrastruktur och byggnader. Förstesekreteraren för kommunistpartiet i Havanna stod på TV i rutig skjorta och träningsoveralljacka och talade om skadorna och de pågående hjälpinsatserna. Han talade om solidaritet och organisation. Trots sin relativa fattigdom har Kuba hittills lyckats begränsa och avhjälpa skadorna av de naturkatastrofer man drabbats av på ett bättre sätt än den långt rikare grannen i norr. Låt oss hoppas att det blir fallet också den här gången.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Benny Andersson
5 years ago
Jag vet inte om det är idé att fortsätta den här diskussionen. Om du på allvar anser att New Deal var fascism, eller att reformer är dåliga för att de "räddar kapitalismen" tror jag du ska tänka en gång till. Du och jag har haft precis samma diskussion här tidigare. Då verkade det till slut som du lärt dig något. Nu verkar det som du inte lärt något alls.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Även kapitalet i USA anser att Roosevelt räddade kapitalet.
https://www.hoover.org/research/how-fdr-saved-capitalism

Till Clartés redaktion, jag ber om ursäkt att jag inte håller mig till ämnet! Men det är intressanta frågor ...
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Här är en bra artikel från den trotskistiska International Socialist Review:
https://isreview.org/issue/108/new-deal-and-popular-front

Jag vill tillägga att det finns en del som jag inte håller med om i artikeln.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Och Mitterrand? Han var ungefär samtida med Palme och Brandt.

The New Deal blev betraktad av kommunisten men antistalinisten Richard Hofstadeter för att vara fascistisk.
https://en.wikipedia.org/wiki/Criticism_of_Franklin_D._Roosevelt
Möjligtvis har han rätt. Reformerna var enbart ekonomiska. Roosevelt tog sig inte an den stora rasismen och fascismen som fanns i 30-talets USA.
Eller anser du att Roosevelt var socialist och hade planer för att förändra det kapitalistiska systemet till ett socialistiskt? Eller var reformerna endast till för att blidka de amerikanska arbetarna för att de inte skulle resa sig mot kapitalismen?
Like Like Citera
1
Benny Andersson
5 years ago
Har ont om tid just nu. Ska försöka återkomma med utförligare inlägg, om och när uppkopplingen här funkar. Tills dess bara: Jag tror du misstar dig grovt när du jämför Palme och Brandt med Tony Blair. De förra var produkter av en fortfarande stark arbetarrörelse (även om klockan var fem i tolv som det visade sig). Tony Blair och New Labour var ett resultat av en arbetarrörelse som just lidit en serie historiska nederlag under Thatcher. Både på hemmaplan och internationellt blir helöhetsbedömningen av deras insatser olika. Och förutom detta vad med New Deal? Välfärdsreformerna i Sverige efter kriget?
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Och vi får inte heller glömma socialisten Francois Mitterrand. Anser du att han och det franska socialistpartiet solidariserade sig med de internationella förtryckta? Mitterrand skrev på dödsdomen av 60 algeriska motståndsmän. Och han beordrade attacken på Greepeace Rainbow Warrior. Han var dessutom mycket förtjust i reformer …
Här en artikel från jacobin.
https://www.jacobinmag.com/2016/06/francois-mitterrand-france-algeria-fln-torture-executions-war/
Nej, alla partier är liberala - inklusive socialdemokraterna och vänsterpartiet. Var det inte så att VP godkände NATOs planer mot Libyen? Givetvis finns det personer i alla dessa socialistiska partier som solidariserar sig med de förtryckta. Men det gör inte partiet mindre eller mer kapitalistiskt. Partierna är kapitalistiska. De agerar i kapitalets intressen - som i att införa begränsningar i strejkrätten.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Benny Andersson, jag håller med dig om den första delen av din kommentar. Men inte den andra. Tony Blair var PM under Labour när fredsavtalet i Nordirland skrevs under (1998). Det finns många på Nordirland som hyllar honom För det. Det var Tony Blair som hade en stor del i att det blev fred på Nordirland.
Emellertid var det (bl a) Tony Blair som förde hela världen bakom ljuset, och tillsammans med amerikanarna anföll han Irak. Var det partiet Labour (tillsammans med den brittiska regeringen) som var delaktiga i freden i Nordirland och invasionen av Irak - eller var det Tony Blair tillsammans med den brittiska regeringen?
Jag kan inte komma ihåg att Palme var motståndare till Thatchers politik i Nordirland, eller hur han ställde sig till Falklandskriget. Jag vet inte heller hur han ställde sig till Thatchers våldsamma agerande mot de brittiska gruvarbetarna 1984, men jag vet på vilken sida han ställde sig på när det gäller 'fackföreningsrörelsen' Solidaritet i Polen.
Är det personerna (partiledarna) som solidariserar med världens förtryckta eller är det det socialdemokratiska partiet?
Palme, Brandt, Blair och en hel del andra socialdemokratiska partiledare har gjort gott för den internationella solidariteten. Men ingen av dom ville förändra det politiska systemet till något rättvisare - trots att de hade chansen till det. De ville ha kvar det kapitalistiska systemet med ett näringsliv bakom sig som styrde det mesta av politiken.
Tony Blair kunde ha förhindrat Irak kriget men han gjorde det inte. Han gjorde så att det blev fred i Nordirland. Ska vi hylla eller förakta honom?
Like Like Citera
0
Benny Andersson
5 years ago
Jag kan inte se några principiella skäl varför ett flerpartisysytem inte skulle kunna fungera under socialismen. Så länge politiken inte har dött bort och ersatts med en förvaltning av ting, det vill säga så länge det finns stora politiska motsättningar, måste de få komma till uttryck. Problemet med flerpartisystemet i dess liberala utformning är att det kombinerats med olika medel som syftar till att isolera och avpolitisera de enskilda människorna. De historiska erfarenheterna tyder på att sovjetliknande organ som kan tjäna som skolor i politik och utgöra kollektivt organiserade motvikter till partierna i parlamentet kan vara ett sätt att lösa detta problem. Dina påståenden att det inte spelar någon roll – tex för solidariteten med länderna i imperialismens periferi – vilka partier som har makten i kapitalistiska länder är gravt felaktiga. Det räcker med att komma ihåg socialdemokratin under ledare som Olof Palme och Willy Brandt för att inse hur fel du har. När jag var i Sydafrika för några år sedan var tacksamheten mot Sverige och Olof Palme fortfarande levande så här långt efteråt. Jag mötte den i så gott som alla samtal jag hade. Och det var inga höjdare, utan svarta från förstäderna jag snackade med. Det är som jag skrev: Hur partierna fungerar avgörs i grunden av styrkeförhållandet mellan klasserna. När arbetarklassen är stark och välorganiserad, tvingas partierna ta hänsyn till det. Tänk bara på New Deal i USA, eller genombrottet för välfärdspolitiken i Sverige efter det andra världskriget. Det vill säga, kamp för reformer är möjlig under kapitalismen, men reformer kräver kamp. Det visar den historiska erfarenheten. Det är viktigt att inte blanda ihop reformismens möjligheter med frågan om en fredlig övergång till socialismen är möjlig. Den historiska erfarenheten tycks peka mot ett nejsvar på den senare frågan. Men det handlar som sagt om två skilda frågor.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Men, Benny Andersson, men då kommer vi in på den brännande frågan om ett flerpartisystem fungerar - och då menar jag i demokratisk ordning - i ett socialistiskt/kommunistiskt ekonomiskt system? Partier kanske fungerar i ett kapitalistiskt system - även om utgången blir densamma (vilket det även skulle bli i ett socialistiskt system). Det har varit ett eller flera nyliberala partier som har haft makten, och det oavsett om det varit socialdemokraterna eller moderaterna. Vad är det som Socialdemokraterna kan göra bättre än Moderaterna i det här nyliberala/kapitalistiska systemet? Trots alla löften som alla partier gav före valet så har vi en nyliberal regering. Systemet förändras inte - bara partifärgen.
Och det är likadant överallt i Europa och i USA. Vi kan ju leka med tanken att om H Clinton hade vunnit valet i stället för Trump. Vad skulle hon ha gjort annorlunda än vad Trump gör, och då menar jag ekonomiskt (Clinton hade sannolikt inte byggd muren mot Mexiko)? Och var Tony Blair annorlunda än de konservativa politikerna, t ex Cameron (och då talar jag om ekonomi och arbetarklassfrågor)?
Och hade det varit bättre för Kuba, Venezuela och Nicaragua om Clinton hade vunnit?
Jag läste en artikel på marxistchive (troligen var den från i slutet av 1920-talet) att i Sovjetunionen behövde man inte vara medlem i kommunistpartiet för att kunna bli val i en t ex sovjet.
Och kan någon svara på varför Trump och de konservativa har utsett Kuba, Venezuela och Nicaragua som USA främsta fiender (små fattiga stater) när han inte har samma åsikter om Kina och Nordkorea, varav Kina är en stark ekonomisk stat? Men det är klart - USA har sedan i slutet av 60-talet ansett Kina som en allierad mot Sovjetunionen, och gör så fortfarande.
Like Like Citera
0
Benny Andersson
5 years ago
Andra får berätta om valsystemet på Kuba, jag kan inte detaljerna. Men vad jag förstår bygger det på den ”klassiska” marxist-leninistiska idén om att staten dör bort under socialismen, att politiken succesivt ersätts med en förvaltning av ting och att ett system av folkliga förvaltningsorgan – kommuner, råd, sovjeter – ersätter parlament och flerpartisystem. Jag tror inte på den idén. Den bygger på föreställningen om att klasserna och klassmotsättningarna snabbt dör bort under socialismen och all erfarenhet hittills visar på motsatsen. Oavsett detta, visar erfarenheten också att staten behövs länge och snarast stärks under socialismen, åtminstone till en början. Jag har skrivit mer om den idén och om förhållandet mellan liberal demokrati (dess brister och styrkor) och ett rådssystem i det Clarténummer som kom ut i höstas (3/18 tror jag det var). Att det verkar saknas verkliga alternativ i parlamenten i Sverige och många andra länder idag, beror nog mest på styrkeförhållandena i klasskampen. Dvs på tillbakagången för idéer om socialismen efter sovjetsystemets kollaps och arbetrklassens tillbakapressade läge. Historien visar att när dessa förhållanden var de omvända, fanns också verkliga alternativ i parlamenten.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.