Markstensfabrik utanför Santiago. (c) Benny Andersson

Vattnet tog slut i morse. Visserligen slog myndigheterna på det redan under dagen. Men vi har ingen turbin som pumpar upp det snabbt, så det lär dröja tills imorgon innan vår tank på taket är full igen. För att spara slås vattnet på bara under någon, eller några dagar i veckan. De som har råd med stora cisterner har inga problem. De som bara har pengar till en tank kan få klara sig utan vatten någon dag. Ju mindre tank, desto större är risken. Rafael och Yuliets lillasyster Claudia, som just fått sitt första barn, har ingen tank alls. Som alla andra som inte har råd med tank, får de lita till hjälpsamma grannar. Och sådana finns det i övermått. Solidariteten är stor på Kuba. Både den som organiserats uppifrån och den spontana. Trots sin relativa fattigdom och sina växande skillnader är Kuba fortfarande ett hyfsat jämlikt samhälle. Enligt vissa sociologiska teorier är jämlika samhällen mer solidariska än ojämlika. Det verkar i varje fall stämma för Kuba.

Historikern Sven Beckert har skrivit en läsvärd bok om den amerikanska överklassens uppkomst, med fokus på New York (The Monied Metropolis ...). De blivande industrikapitalisterna var ofta self-made men, som själva hade arbetat med händerna, gjort en uppfinning, eller arbetat sig upp på andra sätt. De såg sig inte som klassmässigt skilda från sina arbetare och drog sig inte för att göra ett handtag i produktionen. Det skulle dröja än fram till början på 1870-talet innan industrikapitalisterna i New York, Philadelphia och andra dåtida industrimetropoler började se sig själva som en klass, med intressen som skiljde sig från arbetarklassens. Därefter gick det som bekant snabbt.

En av mina vänner kör taxi, hans fru hyr ut rum till turister. De har ett stort hus med nedgrävd vattencistern och en hushållerska i tjugoårsåldern som nästan gått klart utbildningen till officer i den kubanska armén, när hon blev gravid och bestämde sig för att byta bana. Mannen har också ett företag med ett tiotal anställda utanför stan, där man gör stenplattor av malen granit och andra bergarter. ”Han kommer väl bara hit och bestämmer”, skämtade jag när jag besökte dem i somras. ”Nejdå”, försäkrade arbetarna flinande, ”han hugger i precis som vi här”. Det är säkert sant. Lika sant som att livsvillkoren för min vän och hans fru skiljer sig avsevärt från villkoren som bestämmer livet och framtidsutsikterna för deras anställda arbetare och deras unga hushållerska. Den kubanska regeringen är medvetna om problemet och försöker med olika medel förhindra uppkomsten av ett nytt klassamhälle. Det är en öppen fråga om de kommer att lyckas.

Vi bor fem minuter från Santiagos historiska centrum. Det är som att bo mellan gamla stan och Stureplan, men ändå inte. Vi har två sophinkar. En för torrsopor, den andra för matrester till grannarnas gris som vi hör grymta genom väggarna. I huset jag bodde i förr hade man kalkoner. Grannarna hade höns och en tupp som väckte mig varje morgon. Samtidigt gör den senaste tekniken sitt intåg med stormsteg. Elskotrar är mycket populärare än bensindrivna och alla som har råd har mobiltelefoner. De flesta har bankkort för att ta ut pengar i de datoriserade uttagsautomater stan är full av och där det nästan alltid är kö. Det är bara bristerna i infrastrukturen som ännu hindrar internet från att bli snabbt och vara enkelt tillgängligt för alla. Utbildning och kunskaper finns i övermått, liksom intresset. Mycket talar för att bristerna i datakommunikation idag är ett av de största hindren för Kubas utveckling. Jag vet inte om det är blockaden som hindrar Kuba från att få anknytning till de internationella kablarna under haven. Men jag är säker på att en sådan anknytning skulle få en enorm betydelse.

Yuliet hanterar sin mobiltelefon som den vore en naturlig del av henne och hennes intresse för ny teknik är starkare än mitt. Men när vi drack ett glas rom en kväll för att fira Rafaels och Claudias nyfödda, råkade jag spilla lite på golvet. ”Låt det vara”, sa hon när jag ville torka upp det, ”det är till andarna, Los Santos”. Jag hade hört om santerian på Kuba och andra delar av Västindien, så jag började fråga. ”Manu Rula, skyddar min hälsa och lycka, och din med nu när du är med mig”. ”Men jag härstammar från Ochu Yllemaya, den kvinnliga ande som härskar över havsstränderna och sötvattnet”. ”Tror du på det där på allvar”, sa jag klentroget. ”Ja”, sa hon, ”jag vet att det är sant”. ”Du begriper väl att det där bara är idéer från Nigeria och andra delar av Västafrika, som kom hit med slavarna och gifte ihop sig med kristendomen?”, försökte jag. ”Jag vet det”, svarade hon, ”men det är sant”.

son webDans till son- och salsaklassiker på Casa De la Trova. (c) Benny Andersson

Någon dag senare stod jag på trottoaren och tjuvlyssnade genom de gallerförsedda fönsteröppningarna in till bottenvåningen på Casa De la Trova, där matinéföreställningen mellan 15 och 18 var i full gång. Farbröderna som spelade son - och salsaklassiker hade kunnat spela skjortan av många internationella storstjärnor. En kvinna i vita kläder som verkade vara mellan åttio och nittio, dansade som ett fullblodsproffs. ”Jag är inget proffs, men jag gillar att dansa”, skrattade hon tandlöst, när hon i en paus bytte några ord med oss som tjuvtittade. En man smög upp till mig och ville sälja en flaska Matusalem, rom från Santiagos eget kooperativ. Jag köpte den och gick. När jag tänkte på allt osannolikt som hänt mig här på Kuba, beslöt jag mig för att inte chansa. Nästa gång jag öppnade en flaska, skulle jag spilla lite rom till Manu Rula och andra andar som kan ha varit inblandade.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.