Sedan eurokrisen bröt ut 2010 har den odemokratiska sammanslutningen EU varit kraftigt ifrågasatt, framförallt från vänsterhåll. Ett decennium senare har frågan kidnappats av Europas högerpopulistiska strömmar, samtidigt som vänstern tycks ha kapitulerat. I maj äger Europaparlamentsvalet rum och för vänstern är det viktigare än någonsin att ta tillbaka den roll man skänkt bort.
De flesta minns bilderna från Grekland, Spanien och Italien när eurokrisen bör ut. Kraftiga demonstrationer och protester som intensifierades i takt med Europabankernas hot om att försätta länderna i ekonomisk konkurs. Skulderna var höga, korruptionen utbredd och ländernas arbetare beskylldes för att vara lata och arbetsskygga trots att statistiken visade raka motsatsen.
Inte nog med det, utan bankernas sätt att förslava befolkningen genom oåterkalleliga låneavtal förskönades av media som blotta välgörenhetstjänster.
Men befolkningen i medelhavsländerna visste bättre och protesterna fick partipolitisk representation i form av Syriza i Grekland, och Podemos i Spanien. Båda partierna sade sig initialt vilja bekämpa låneavtalen vars huvudsakliga funktion var att förflytta ländernas nationella beslutsfattande till Bryssel. I Grekland höll Syriza en folkomröstning om frågan där över 61 procent röstade för att man skulle säga nej till de omänskliga åtstramningarna. Men endast en vecka efter omröstningen vände regeringen ryggen åt sitt eget folk och skrev på ett nytt avtal.
Någonstans där verkar luften ha gått ur vänsterrörelsens EU-motstånd och frågan har istället tagits över av de högerpopulistiska partierna i Europa. Förespråkarna av Brexit har till stor del varit väljare med konservativa och nationalistiska tendenser. I Italien är det framförallt invandrakritiska och högervridna Lega som anbefaller ett EU-utträde, och i Sverige ser vi endast Sverigedemokraterna ställa sig emot samarbetet som så tydligt inte värnar om den europeiska befolkningens bästa.
Under hösten har vänsterpartiets Jonas Sjöstedt offentliggjort att han vill lägga EU-utträdet på hyllan, argumenterades för att han vill rädda klimatet och bekämpa rasismen med en vänsterpolitik inom EU. Han vill lösa orättvisorna och ojämlikheten i Europa inom ramarna för samma union som göder dem. Någonting stämmer inte.
Genom att officiellt kapitulera i frågan om en Svexit ger Jonas Sjöstedt de högerpopulistiska rösterna öppet mål. De kommer inte ens behöva ansträng sig för att locka över fler väljare, det kommer att ske obehindrat i takt med att EU:s brister tydliggörs allt mer. För ju mer exponering EU utsätts för, och ju mer uppenbart det blir vilka järnklor medlemsländerna hålls fast i, desto större kommer missnöjet med EU att växa bland vanligt folk. Och om inte vi vänstersympatisörer gör något kommer dessa att vända sig till det enda EU-kritiska alternativet, nämligen Sverigedemokraterna.
Sedan 2010 har utvecklingen i Sverige varit övertydlig, men trots att vi haft åtta år på oss att ändra riktning står vi här med ett starkt högerkonservativt block, och ett rödgrönt block svagare än någonsin. Och ingenting tyder på att utvecklingen kommer förändras framöver.
Missnöjet bland väljarna blir större, segregationen ökar i samhället och integrationen misslyckas år efter år. Ändå förmår inte vänsteralternativet att väcka en opinion större än 10 procent. Tiden vi lever i skriker efter en systemkritisk och jämlikhetsbejakande rörelse, men ändå står vi här tomhänta.
Varför är inte vänstern starkare när missnöjet bland fattiga, arbetare och utsatta grupper är så stort?
Det är en fråga med flera svar, men klart står att många missnöjda just nu väljer högerpopulismen framför något annat. Och till skillnad från vad partiledare och media säger tror jag inte det har att göra så mycket att göra med nationalism och rasism, jag tror att det har att göra med vänstern själv.
Jag tror vänstern har glömt bort sina rötter. Man har glömt arbetarna, de fattiga och framförallt har man glömt bort det viktigaste av allt, nämligen systemkritiken och drömmen om ett bättre samhälle.
Antirasismen, feminismen och åskådliggörandet av de problem utsatta minoritetsgrupper lider av är alla superviktiga strider att ta, men det måste synkroniseras med en medveten och skarp kritik av de ekonomiska och politiska förutsättningarna våra liv kontrolleras av. Om det inte görs blir vänsterpolitiken verkningslös och ofullständig.
Att förespråka en vänsterdriven politik inom i EU är både naivt och verklighetsfrånvänt. EU är ett imperialistiskt samfund som genom ekonomisk utpressning, och vilseledande lovord om ett demokratiskt enat Europa, vill frånta länderna sin redan begränsade självständighet och öka storbankernas inflytande över kontinenten. Tydligaste exemplen är den utpressning varje lad utsätts för som inte anpassar sig efter vad EU vill.
Det säger sig självt att vänsterpolitik inte är möjligt inom ramarna för denna organisation.
Missnöjet i Sverige och runtomkring i Europa lär inte sluta växa. Om vänstern fortsätter att lysa med sin frånvaro kommer man att missa ett ypperligt tillfälle att bekämpa det system som hela ens existens bygger på att bekämpa.
De riksomfattande protesterna som ägt rum i Frankrike under december månad vittnar om att människor är frustrerade, och suktar efter en förändring. Samma frustration ligger och puttrar i Sverige.
Denna frustration må vara missriktad ibland, men är det inte just här som vänstern har en huvudroll att spela? Att ena arbetarna, de fattiga och vanliga människor som vill se ett rättvisare och bättre samhälle för alla, genom att sylvasst riktiga frustrationen och missnöjet i rätt riktning.
Alla ingredienser finns där. Feminismen och antirasismen är starkare än på många år, samtidigt som människor blir allt mer medvetna om de inneboende orättvisorna hos det kapitalistiska system vi styrs av. Potentialen för en djupgående ändring av samhällsstrukturerna växer sig större varje dag och det är därför dags för vänstern att på riktigt ta sitt ansvar, och ställa sig upp.
Det är dags att vi kavlar upp ärmarna, återupplivar den solidariska och systemkritiska retoriken och tar tillbaka det som högerpopulismen allt för enkelt knyckt till sig. Det är dags säga nej till EU och de rådande samhällsstrukturerna på ett vänsterideologiskt och antikapitalistiskt sätt.
Kommentarer
Det är förstås lättare sagt än gjort. Men visst är det möjligt. En handfull personer har under 5 år byggt upp Aktivister för fred för att motsätta sig EU:s aggressiva ekonomiska expansionspolitik som lägger periferin i Europa både inom och utanför unionen i misär. I Ukraina leder det därtill till inbördeskrig med ingripanden från stormakter i väst och Ryssland. När fredsrörelsen höll tyst, NGO organisationerna aggressivt sökt nedtysta kritiken mot sådant som Odessamassekrn 2 maj 2014 och bidra till NATOs bild av att inga brott mot mänskliga rättigheter begås i Ukraina och vänstern lät sig passiviseras av Ego Putilovs skriverier i Arbetaren och Aftonbladet har vi tillsammans med obunden vänster i Central och Östeuropa inom sociala forum rörelsen byggt upp ett arbete för solidaritet och fred i Ukraina. Detta har hindrat vänstern.se från att starta konkurrerande kampanjer i Ukrainafrågan där man sliter varandra i stycken.
Istället har aktivister för fred kunnat skapa allianser med miljö- och solidaritetsrörelsen, Folkrörelsen nej till EU och europaparlamentariker, ibland även Clarté där vi ordnat möten med internationalistisk EU-kritik. https://activistsforpeace.wordpress.com/2019/01/07/the-new-face-of-european-resistance/ och https://aktivisterforfred.wordpress.com/2017/09/09/dags-for-fred-rapport-fran-fredsmote-i-stockholm-20-maj-2017/
Detta är förstås också små möten även om För ett annorlunda Europa i under EU protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2017 samlade hundra personer. Skillnaden är dock påtaglig jämfört med vänsterns dominerande metoder. Den ena konstruerar uppifrån en tänkt allians i en enhetsfront. Om SD har en bra poltik i Libyenkriget vilket de till skillnad från vänstern och alla andra partier hade, då ska man bygga vidare på att skapa enhetsfronter uppifrån i de utrikespolitiska ödesfrågorna. Den andra lika dödfödda iden är att nu ska vi bygga vänsterallianser. Precis som inte vänstern är sedan EU-toppmötet i Göteborg 2001 inne i en intern kamp till döds som aldrig går att bryta utan att man allierar sig med sociala krafter utanför den vänsterideologiska bubblan.
Så bortom vänsterns radar pågår ett alliansbygge mellan basaktivister i småbrukarrörelsen, miljörörelsen, fredsrörelsen, flyktingpolitiska rörelsen, gemensam välfärd, fackliga aktivister osv. Samma pågår runtom i Europa, det mest lovande just nu är nog att Rysslands sociala forum återuppstår i slutet av maj. Därmed öppnas möjligheten för att föra samtidig kamp mot åtstramningspolitiken i Ryssland och EU samtidigt med kamp mot upprustningspolitiken, en politik som Aktivister för fred har i sin plattform där vi kräver stopp för åtstramningspolitiken
i Ukraina, EU och världen och lyfter fram krav om lösningar på den sociala och ekologiska krisen, så långt bort från den insnöade 68-vänsterns enhetsfronter man kan tänka sig eller Clarté inför EU-toppmötet 2001 eller Clartéidag som tycks mena att fredsrörelsens oro för storkrig är överdriven, elakt kan man säga vänstergeneraler utan trupper som mer är intresserade av att positionera sig mot annan vänster än bygga från basen.