Santiago de Cuba grundades av europeiska kolonisatörer och dess historia – liksom Kubas - är bara möjlig att förstå om man sätter in den i ett globalt sammanhang, där striderna mellan de feodala spanska, franska och portugisiska kolonialmakterna å ena sidan och det uppåtstigande kapitalistiska England å den andra, utgör det viktigaste inslaget. Liksom en fjäril som lyfter från en blomma på den ena sidan av jorden kan få stora effekter på den andra sidan, kom kapitalismens uppkomst på den avlägsna engelska landsbygden på 14- och 1500-talet snart att förändra livet på hela planeten.
Santiago grundades längst inne i den havsvik som alltsedan dess bär stadens namn av Diego Vélazquez de Cuellar år 1515. Under några decennier var staden huvudstad och utgångspunkten för de första expeditionerna till det amerikanska fastlandet. I mitten av århundradet tog Havanna över rollen, både som huvudstad och provianteringshamn för skeppen som lastade med guld strävade mot Spanien. De spanska kolonisatörerna och deras rasblandade efterföljare – ”criollos” - utvecklade en feodal ekonomi där latifundias (storgods) och boskapsskötsel dominerade över självhushållande nybyggen och småjordbruk. Det första som störde denna sömniga värld var överfallen från engelska kapare. Santiago hotades flera gånger och erövrades 1662 tillfälligt av sjörövaren Christopher Myngs som ledde en flotta av tolv skepp.
Långt viktigare var emellertid den handelsekonomi mellan den nya världen och Europa som utvecklades under 1700-talet med den engelska kapitalismen som motor. De feodala storgodsägarna på Kuba kunde inte stå emot locktonerna från denna snabbt växande ekonomi. Storgodsen omvandlades till plantager där boskapsskötseln ersattes med odling av kommersiella grödor som socker, kaffe och tobak. Den halvfria feodala arbetskraften ersattes successivt av slavar. Invandrare från Santo Domingo, Haiti, mm påskyndade denna utveckling. Franska flyktingar från slavupproret på Haiti i slutet av sjuttonhundratalet kom med sina slavar och skaffade sig ny jord runt omkring Santiago. Många svarta och mulatter i staden bär fortfarande franskklingande efternamn. Blandningen mellan olika kulturer skapade den kubanska kulturen, inte minst musiken. Santerian, som fortfarande finns överallt i Santiago och i resten av Kuba, är en blandning mellan katolicism och trosföreställningar från Nigeria. La Virgen de Caridad (Barmhärtighetens Jungfru) i Santiagos berömda kyrka, El Cobre, har sitt ursprung i Oshun, en vacker kvinnlig ande (som i sin nigerianska originalversion utnyttjade sin skönhet för att manipulera män och driva igenom sin vilja). Motorn bakom denna dynamiska utveckling var en ekonomi där hänsynslös profitmaximering alltmer trängde undan tidigare drivkrafter och feodala hänsynstaganden. Skogarna skövlades, allsidig livsmedelsproduktion ersattes av de kommersiella grödornas monokulturer.
Oshun, den kvinnliga anden, som är ursprunget till La Virgen de Caridad (Barmhärtighetens Jungfru).
Historiker, ekonomer och andra samhällsvetare har i det längsta blundat för slavekonomiernas avgörande betydelse för, först den engelska och senare den europeiska, industrikapitalismens utveckling. Billiga bomull från Amerikas sydstater var en nödvändig förutsättning för den engelska textilindustri som lade grunden för industrikapitalismen. Många europeiska industrialister tjänade sin första förmögenhet genom handeln med socker och andra plantagegrödor och, minst lika viktigt, genom slavhandel. Många marxistiskt influerade tänkare har, trots det, vägrat att betrakta slavekonomierna i Amerikas sydstater och i Västindien som kapitalistiska. Arbetskraften var ju inte fri. Men då bortser man från att slavekonomierna var inbäddade i en global ekonomi, med den engelska kapitalismen som drivkraft, där profitmaximeringen genomträngde och dominerade allt annat. Den moderna tidens slavekonomier fungerade annorlunda än i produktionssätt där slavekonomierna antingen dominerade, eller var inbäddade i förkapitalistiska produktionssätt. Slavarnas tillvaro i det antika Rom var säkerligen ingen sinekur. Men de systematiska ansträngningarna att öka slavarbetets produktivitet med hjälp av piskan och andra medel, den profitdrivna kapitalistiska spekulationen, överproduktionskriserna, etc existerade inte där. (Se min artikel Slaveriets Republik i Clartés temanummer med samma namn!).
De kapitalistiska storgodsägarna på Kuba såg sina möjligheter till handel och profiter kringskurna av det feodala Spanien som i det längsta sökte upprätthålla sin politiska dominans med skatter och restriktioner för handeln. Upprorsförsöken och konspirationerna i början av 1800-talet misslyckades emellertid, eller rann ut i sanden. Storgodsägarnas rädsla för de lägre klasserna, inte minst för att slavarna skulle frigöra sig, resulterade i vacklan och förnyad underkastelse. Man tröstade sig med illusoriska förhoppningar om den spanska liberalismens möjligheter att förändra läget.
Två internationella händelser skulle bidra till att delar av den kubanska borgarklassen ändrade inställning och sökte allierade hos de allt starkare motståndsrörelserna bland de lägre klasserna och slavarna. Den ena var den engelska kronans förbud mot slavhandeln i början av 1800-talet. Det andra var freden i det amerikanska inbördeskriget 1865, som innebar slutet för slaveriet i Amerika. Den marxistiska historikern och senare premiärministern på Jamaica, Eric Williams, hävdade i sin doktorsavhandling att det var sjunkande lönsamhet som fick den engelska kronan att slutligen förbjuda slavhandeln. Williams tes har mött mycket motstånd från forskare som invänt att lönsamheten i de västindiska slavekonomierna var fortsatt stor. Senare tiders forskning tyder på att det främst var övergripande politiska motiv som drev fram beslutet att förbjuda slavhandeln. De amerikanska koloniernas frigörelse i slutet av 1700-talet och en växande inhemsk och internationell liberal opposition gjorde behovet att framställa den engelska imperialismen som bärare av frihet och framsteg akut. Oavsett vilka motiven var – kubanska godsägare och industrialister som hade ögonen riktade mot internationell handel och internationella marknader, inte minst amerikanska, insåg att slavekonomiernas tid var förbi.
Det första befrielsekriget bröt ur 1868. Storgodsägaren, advokaten, poeten och – som det snart skulle visa sig – den dugliga militären Manuel de Cespedes gick i spetsen för den liberala borgarklassens nya kampvillighet och politiska linje genom att frige sina slavar. Det kriget slutade i en kompromiss. Fler krig följde. Ända tills amerikanerna intervenerade 1898, formellt för att ”hjälpa till” att befria Kuba från det spanska oket. I verkligheten för att förvandla Kuba till den halvkoloni landet skulle förbli, ända tills Fidel Castros, Camilo Cienfuegos och Che Guevaras segerrika revolutionära armé tågade in i Havanna 1959.
Manuel Cespedes, José Marti, Maximo Gomez, Antonio Maceo, Fidel och Raul Castro, Camilo Cienfuegos, Frank Pais och många, många fler; befrielsekrigen och revolutionen har många hjältar. De pryder idag torgen i Kubas städer och kubanerna, som kan sin historia, minns dem med stolthet och värme. Många av hjältarna kommer från Santiago eller områdena runt staden. De nationella befrielsekrigen mot Spanien startade där, liksom Fidel Castros och hans kamraters revolution. Santiago är de kubanska upprorsförsökens, befrielsekrigens och revolutionernas vagga. Detta är fortfarande en källa till stolthet hos stadens innevånare. Att vara Santiaguero, eller Santiaguera är, bland mycket annat, att vara en del av denna revolutionära tradition.
