I ett inlägg på denna blogg går Kerstin Stigsson (KS) till attack mot reformismen i S och V:s gestalt. Enligt KS har dessa partier lämnat alla tankar på kamp för ett alternativ till kapitalismen. Så långt är det lätt att hålla med. Men tyvärr går KS längre och verkar hävda att det inte är reformismen, utan kampen för reformer i sig, som för arbetarklassen på avvägar och ”räddar kapitalismen”. Visserligen försäkrar hon att hon inte är motståndare till reformer. Men det är nog mest en läpparnas bekännelse. Om reformer ”räddar kapitalismen” borde revolutionärer i konsekvensens namn vara emot dem. Det kan emellertid aldrig vara reaktionärt att förbättra arbetarklassens läge under kapitalismen. Historien visar att sanna revolutionärer också är de mest konsekventa förkämparna för dagskrav och reformer. Reformisterna däremot villkorar sitt stöd. De stöder bara sådan kamp de kan kontrollera och som de anser inte ”går för långt”. Det första tecknet på de tyska socialdemokraternas reformistiska urartning var när partiet början av 1900-talet började betrakta arbetarnas spontana masstrejker med misstänksamhet och avoghet. Revolutionärer som Rosa Luxemburg och Lenin gav däremot masstrejkerna i Tyskland och Ryssland ett helhjärtat stöd. (Tilläggas kan att de flesta av dessa masstrejker syftade till det slags ”statliga reformer” som KS pekar ut som särskilt skadliga).

I själva verket uttrycker påståendet att ”reformer räddar kapitalismen” en idealistisk syn, som skär bort politikens materiella förutsättningar i ekonomin. Marx och Engels däremot, ansåg att ett samhällssystem aldrig går under så länge det kan reformeras. Den materialistiska tesen verkar bekräftas av den hittillsvarande historien. I ett av de avslutande inläggen i min långa debatt med Peter Sundborg här på bloggen, visar jag hur 1917 års kris fick helt olika konsekvenser i Ryssland och i Västeuropa. I Ryssland ledde krisen till en revolution, i Västeuropa och i vissa delar av det engelska imperiet (Indien) blev följden en serie viktiga reformer. Skälet ligger i linje med Marx och Engels materialistiska tes: I Västeuropa fanns det manöverutrymme och resurser som kunde betala reformistiska eftergifter. I Ryssland fanns varken möverutrymme eller resurser. Där sprängde kampen för reformer som fred, jord, bröd kapitalismens ramar. Men kampen för reformer och dagskrav har en viktig revolutionär betydelse även i tider och länder där en socialistisk revolution inte står för dörren. Kampen för begränsade mål har historiskt visat sig vara det enda sättet att bygga en stark och kampvillig arbetarrörelse. Det verkar helt ha undgått KS. Men då kan hon lika gärna ge upp alla tankar på socialismen, eftersom det endast är en stark och medveten arbetarklass som kan genomföra en sådan radikal omgestaltning av samhället.

För att underbygga tesen att reformer ”räddar kapitalismen” anför KS en serie argument som bara kan beskrivas som förvirrade. Först skriver hon att reformer inte utmanar kapitalet, eftersom borgarklassen alltid försöker smita undan kostnaderna, lämpa över dem på skattebetalarna osv. Visst, men det är ju en kampfråga om det ska lyckas. Historiskt sett kan vi nog konstatera att många av de stora välfärdsreformerna som infördes under New Deal i USA och efter kriget i Sverige och Västeuropa till stora delar fick betalas av kapitalet, även om produktivitetsökningen som den nya tekniken och samarbetet med fackföreningarna gjorde möjlig också bidrog. Det handlade med andra ord om en klasskompromiss baserad på ett nytt styrkeförhållande i klasskampen.

KS påstående att kapitalismen inte förändrats sedan Marx stämmer inte – det vill säga om hon inte avser att hävda – den för revolutionärer triviala - tesen att kapitalismen har förblivit kapitalism (dvs att den antagonistiska motsättningen mellan kapital och arbete inte har upphävts). I verkligheten har kampen för olika reformer och dagskrav böljat fram och tillbaka allt efter styrkeförhållandet mellan samhällets två antagonistiska krafter – borgarklass och arbetarklass. Efterkrigstidens reglerade finanssektor klavband finanskapitalet, skattereglerna punkterade aktiemarknaden och beskar därmed kraftigt borgarklassens dittillsvarande möjligheter att göra stora vinster på kapital. Något som också visar sig i statistiken. De stora välfärdsreformerna som arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, pension, semester, föräldraledigt, barnbidrag, statligt reglerad bostadspolitik, lagstadgad rätt till fackligt arbete mm, innebar stora segrar i arbetarklassens kamp och förbättrade arbetarklassens välfärd på ett kvalitativt sätt.

Att kapitalisterna fått betala delar av dessa reformer (allt större delar när produktivitetseffekterna av 1930-talets revolution i teknik och produktionsmetoder började ebba ut på 1960-talet) är ett av skälen till den motoffensiv i klasskampen som borgarklassen inledde i mitten på 1970-talet. Den nyliberala motoffensiven syftade till att riva upp eller undergräva de flesta av de stora välfärdsreformer som införts efter kriget. Skälet är enkelt. Reformerna hade blivit för dyra för kapitalet. Det var inte Roosevelt och andra politiker som var kraften bakom dessa reformer, det var den organiserade arbetarklassens styrka och kampvilja. Det var när den styrkan avtog, som marken jämnades för borgarklassens motoffensiv. Men det var inte reformerna och segrarna i kampen för dagskraven som försvagade arbetarklassen. Det var reformismen och dess idéer om att kampen för socialismen hade ersatts av klassamarbete med en kapitalistklass som för all framtid hade blivit ”förnuftig”.

KS skriver vidare: ”Med statliga reformer tar man inte upp kampen mot kapitalet. Det gör man genom att delta med de strejkande, med att protestera, bojkotta, blockera så att inga gods kan lämna eller köras in på företag som tex hotar eller beslutat att lämna landet”. KS tycks vara fullständigt omedveten om att sådana kampmetoder nästan alltid syftar till att genomdriva reformer, vare sig de nu är statliga eller reformer i företagens policy. Tror KS att arbetare strejkar för strejkandets egen skull? Eller att statliga och andra reformer är ”gåvor” från snälla kapitalister” och därmed inte kräver klasskamp för att förverkligas? Om KS menar att bara statliga reformer är dåliga medan andra reformer som lönehöjningar, ändrade regler eller, som i fallet Hamnarbetarförbundet, erkännande av fackliga rättigheter är okej, är hon en platt ekonomist. Arbetarklassens historiska erfarenheter visar att politiska reformer – dvs reformer av statens politik – har varit helt avgörande både för arbetarklassens möjligheter att organisera sig och kämpa (tänk bara på demokratins införande) och för införandet av reformer som kraftigt har förbättrat arbetarklassens välfärd (se ovan!).

Förvirringen i Kerstin Stigssons syn på kampen för reformer märks tydligt i den mening med vilken hon avslutar sin kritik av kampen för ”statliga reformer”: ”Man kan inte bekämpa kapitalismen genom att vara för den”. Men varför skulle man vara ”för kapitalismen”, det vill säga reformist, för att man slåss för reformer? Kamp för reformer och reformism är två olika saker. Det har Kerstin Stigsson inte förstått, det är grundfelet i hennes inlägg. Även revolutionärer kämpar för reformer. Som jag skrev ovan, är revolutionärerna de enda konsekventa och villkorslösa förkämparna för dagskrav och reformer.

Kerstin Stigsson försöker också ge ett historiskt exempel som ska stödja hennes tes: Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet sägs ha räddat USAs kapitalism från socialismen. ”Så det var nära att USA hade blivit socialistiskt på grund av att kapitalismen kollapsade”, skriver KS frejdligt utan att anföra ett enda argument för sin tes. Det finns emellertid inte mycket som talar för tesen. Framför allt fanns det ingen social kraft i form av en medveten arbetarrörelse som hade ens bråkdelen av den styrka det skulle ha krävt att på allvar utmana kapitalets makt. Det bekräftas också av texten i den artikel KS hänvisar till. Trots sin titel visar den artikeln inte alls att Roosevelts politik ”räddade kapitalismen”. Däremot ger den starka argument för att Roosevelts politik lyckades förhindra bildandet av en tredje kraft i USAs partipolitik, det vill säga ett verkligt progressivt och/eller socialistiskt alternativ. Men det senare påståendet är något helt annat än påståendet att USA stod på randen till socialism, men att Roosevelts politik ”räddade kapitalismen”.

Än en gång visar det sig att KS blandar samman kamp för reformer med reformism. Det var inte kampen för reformer som förhindrade skapandet av en progressiv tredje kraft i USAs partipolitik. Kampen för reformer var tvärtom själva motorn i de processer som höll på att leda fram till skapandet av ett sådant parti (det framgår också av den artikel KS hänvisar till). Därför var det riktigt av kommunisterna och andra vänstergrupper att delta i och stödja kampen för reformer. Det som med stor sannolikhet hindrade skapandet av en tredje kraft var reformismen - kommunisternas och andra progressiva gruppers uppgivande av sin självständighet när de fullständigt slöt upp bakom Roosevelts och Demokraternas reformistiska politik.

Den reformismen hade, vilket Kerstin Stigsson har insett, sin grund i tron på existensen av en ”progressiv” och samarbetsvillig del av borgarklassen (”nationell” bouregoisie, ”icke-monopolistisk” - ; kärt barn har många namn). Genom samarbetet med sådana ”förnuftiga” kapitalister för reformer som antas gagna alla på sikt tror man att en socialistisk omvälvning blir onödig. Däremot är det mer än lovligt slarvigt av Kerstin Stigsson att tillskriva mig en sådan syn och som enda argument anföra ett par påståenden från Peter Sundborg i hans långa polemik med mig här på bloggen. I mitt svar redogör jag för min verkliga syn på saken: 1900 - talets historia visar tydligt att kapitalismen kunde reformeras (dvs Lenin hade fel i den frågan). Men det var inte en ”snällare” del av borgarklassen som skänkte oss dessa reformer från ovan. Det var en stark och kämpande arbetarklass som tvingade borgarklassen till reträtter.

Kampen för reformer och dagskrav kommer att bölja fram och tillbaka så länge kapitalismen består. Kommunisterna deltar i den kampen av två skäl. Dels för att kommunisterna alltid försöker förbättra arbetarklassens läge (”kommunisterna har inga från arbetarklassen skilda intressen”, skrev Marx och Engels i det Kommunistiska Manifestet). Dels för att det bara är i kampen för dagskrav och reformer som en enad, medveten och kampvillig arbetarrörelse kan skapas. I ett långsiktigt perspektiv är det sista det allra viktigaste resultatet av kampen för reformer och dagskrav under kapitalismen.

Jag ska föja upp denna polemik mot Kerstin Stigsson med ett kommande inlägg här på bloggen som visar varför Marx, Engels och Lenin ansåg att vägen till socialismen bara kan gå genom kamp för reformer.

(Jag har inte kommenterat KS påståenden om  den nybildade organisationen ”Reformisterna”, men min syn ligger väldigt nära den analys Olle Josephson publicerade här på bloggen för några dagar sedan).

{jcomments lock}

Kommentarer

2
Fred Torssander
5 years ago
Som jag ser det innebar de proletära revolutionerna, både Pariskommunen och den Ryska revolutionen och den senare Kinesiska, en oerhörd utvidgning av reformutrymmet inom de imperialistiska länderna. Erfarenheten från krossandet av Pariskommunen kan sägas ha varit en bakgrund till Bismarcks socialförsäkringar. NF och ILO skapades efter Ryska revolutionen. Bretton Woods överenskommelsen efter 2:a världskrigets slut gick ännu längre. De imperialistiska kärnländerna och deras monopolkapital begränsade sin inbördes konkurrens så långt att det blev möjligt att etablera och behålla full sysselsättning i nästan tre decennier. Full sysselsättning som tidigare hade visat sig omöjligt för den franska Folkfronten, Hitlers Wirtschaftswunder och Roosevelts New Deal att upprätthålla mer än några få år. De två sistnämnda räddades till historien genom krigsbeställningarna inför 2:a världskriget.
Man skulle kunna säga att de proletära revolutionerna räddade reformismen i de imperialistiska länderna.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.