Marx-Engels-Forum, Berlin. Foto: MA
Marx-Engels-Forum, Berlin. Foto: MA

För Lenin, liksom för många andra av arbetarrörelsens ledare i slutet av 1800-talet, var Marx och Engels viktigaste insats inte deras ekonomiska analyser, utan att de hade identifierat den enda kraft som är i stånd att störta kapitalismen och införa socialismen - arbetarklassen. Före Marx och Engels hade socialismen bedrivits som ett teoretiskt projekt och därmed bara varit en av flera utopiska drömmar om hur ett bra samhälle borde vara inrättat. I den mån man ens funderade över vilka krafter som kunde tänkas genomföra en så stor förändring, pekade vissa ut den ”bildade och förnuftiga” delen av borgarklassen, andra ville ”väcka” massorna genom terror. Arbetarklassen å sin sida var fortfarande liten, oorganiserad och omedveten både om sin ställning som klass och sin historiska uppgift. I den mån man förde spontan kamp, förde man den mot enskilda arbetsköpare, som inte uppfattades som medlemmar av en fientlig klass utan som individer. Många socialister betraktade den tidens obildade och oorganiseade arbetarklass som ett av hindren för socialismens införande.

Det Kommunistiska Manifestet ändrade på allt detta. Där beskrev Marx och Engels arbetarna och kapitalisterna som klasser med motsatta intressen och pekade ut arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Arbetarklassen tillskrevs en historisk mission: att störta kapitalismen och införa en socialistisk samhällsordning. Kommunisternas huvuduppgift följer av dessa insikter – att förena socialismen (dvs den socialistiska teorin) med arbetarklassen och därmed göra den medveten om sin historiska uppgift. Marx och Engels identifierade också metoden för detta: att delta i arbetarnas spontana kamp för reformer och dagskrav och i den sträva efter att stärka deras organisation och klassmedvetande. Kommunisterna deltar i kampen för reformer därför att de alltid står på arbetarklassens sida. ”De (dvs kommunisterna, min anm.) har inga från proletariatets intressen skilda intressen” (Kommunistiska Manifestet, broschyr, Danelius Förlag 1969: s 24). Men också för att göra klassen medveten om sin historiska uppgift – att störta kapitalismen och införa socialismen. ”De (kommunisterna, min anm.) kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart näraliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid.” (s 43).

Lenins politiska tänkande utgick från insikterna i det Kommunistiska Manifestet och från Kautskys kommentar till de tyska socialdemokraternas Erfurtprogram (från 1892), som ger en idealiserad bild av hur SPD inom loppet av några årtionden hade förvandlat de splittrade och omedvetna tyska arbetarna till en organiserad, klassmedveten och kampvillig klass. SPD:s framgångar gjorde det till ideal och förebild för de flesta av dåtidens socialdemokratiska partier. Och receptet var framgångsrikt. Vid sekelskiftet hade den Andra Internationalens partier, genom att följa Marx och Engels anbefallda metod och SPD:s exempel, skapat en klassmedveten och organiserad arbetarrörelse av det som tidigare bara hade varit samlingar av förtryckta individer. Det är den avgörande betydelsen av politiskt arbete för att föra ut socialistiskt medvetande till arbetarklassen som förklarar varför arbetarrörelsens styrka inte direkt avspeglar ett lands ekonomiska utvecklingsnivå. Till exempel varför den tyska arbetarrörelsen var starkare än den engelska och varför den ryska visade sig vara starkare än dem båda. Skillnaderna i styrka avspeglar skillnader i kvalitén och inriktningen på det politiska arbetet (utbildning, propaganda, agitation).

Stridsfrågan i 1890-talets Ryssland gällde om analysen i det Kommunistiska Manifestet och Erfurtprogrammet var tillämpliga på det odemokratiska och outvecklade Ryssland eller inte. Dåtidens ryska populister tog avsaknaden av demokrati och organiserad arbetarklass till intäkt för en strategi som gick ut på att ”väcka” bondemassorna till insikt genom individuella terrordåd. Lenin, som vid den här tiden var känd som Kautskys trognaste ryske lärljunge, hävdade att Manifestets och Erfurtprogrammets teser också gällde för Ryssland. I en serie skrifter visade han att arbetarna i Ryssland redan förde omfattande spontan kamp mot enskilda kapitalister. Det som saknades var organisation och klassmedvetande. Socialisternas huvudupgift var att delta i dagskampen efter förmåga och genom agitation och propaganda höja massornas medvetande - från ett spontant medvetande om den ekonomiska kampens nödvändighet till ett politiskt medvetande.

I diktaturens Ryssland, där politisk agitation och propaganda bara kunde ske i hemlighet, krävde detta landsomfattande bildningsarbete ett centraliserat underjordiskt politiskt parti och ett gemensamt partiorgan som kunde föra ut partiets syn över hela Ryssland. Som Lars Lih har påpekat, gällde striden mellan bolsjeviker och mensjeviker mycket mer än frågan om hur ett landsomfattande politiskt parti borde byggas. Bakom Lenins och bolsjevikernas linje låg en extremt optimistisk syn på utvecklingen av arbetarklassens kamp (och inte tvärtom som kritikerna brukar hävda) och en tillämpning av Manifestets och Erfurtsprogrammets betoning av det politiska bildningsarbetets avgörande roll för kampens och arbetarklassens utveckling. (Lars T Lih: Lenin Rediscovered: What is to be done in context.)

Det gällde att få de ryska arbetarna att förstå att man inte bara var i tillfälliga konflikter med enskilda ”onda” industriägare, utan att man befann sig i en långvarig strid med en hel klass, att detta krävde en landsomfattande organiserad arbetarrörelse och att en sådan rörelse bara kunde byggas upp under demokratiska förhållanden. Det vill säga, kampen för politisk demokrati var inte en avledare från den ”ekonomiska” kampen, utan en nödvändighet för att denna skulle kunna utvecklas. Men det gällde också att förankra insikten att motsättningen mellan kapital och arbete är antagonistisk, att den aldrig kan lösas inom kapitalismens ramar, att segrar i kampen för reformer bara kan vinnas genom klassens styrka och att borgarklassen förr eller senare kommer att gå till motattack för att försöka ta tillbaka det man förlorat.

Bolsjevikernas linje besannades snart av utvecklingen. Redan 1903 utbröt omfattande politiska strejker i Sydryssland och masstrejkerna 1905 skulle aldrig ha kommit till stånd utan dessa förberedande år av politiskt agitations- och organisationsarbete i samband med kampen för begränsade reformer och dagskrav. Efter att 1905 års massaktioner hade slagits ner, fortsatte bolsjevikerna att arbeta efter samma linje. Resultatet blev den välorganiserade och medvetna arbetarklass vi ser träda fram efter februarirevolutionen och ta kommandot över den revolutionära processen i Ryssland.

Det är således bara genom att delta i och utveckla kampen för reformer som revolutionärer kan bygga en stark arbetarrörelse. Ett annat villkor är att kampen för reformer får utgöra grunden för medvetandehöjande politiskt bildningsarbete inom arbetarrörelsen. ”Glömmer” man bort det sistnämnda kommer arbetarrörelsen också förr eller senare att förlora sin styrka. Och det oavsett hur stark den är till numerären. Det är precis en sådan urartningsprocess vi ser äga rum under 1900-talet. Bernsteins paroll ”rörelsen är allt, målet intet” och åtföljande idéer om ”förnuftiga” kapitalister som reformerar bort motsättningen mellan arbete och kapital ledde så småningom till att den starka europeiska arbetarrörelsen tappade sina tänder. När målet förlorades i sikte, tappade rörelsen så småningom också sin styrka. Men också inställningen till dagskampen förändrades hos reformistpartiernas ledningar. Den militanta masskampen underifrån betraktades med allt större avoghet. SPD:s nya linje i början av 1900-talet att spontana masstrejker störde det viktigare parlamentariska arbetet var stormsvalan som snart skulle få efterföljare. Under 1930-talet och det närmast följande årtiondet var den organiserade arbetarrörelsen fortfarande militant och stark nog att tvinga igenom reformer som i grunden förändrade och förbättrade arbetarklassens villkor. Men illusionerna om fredlig utveckling och förnuftiga kapitalister undergrävde steg för steg denna styrka. När borgarklassens motoffensiv kom i mitten på 1970-talet var den reformistiska arbetarrörelsen försvarslös.

Det är således inte kampen för reformer och dagskrav som utgör skiljelinjen mellan reformister och revolutionärer. Det är hur kampen för dem förs. Eller, rättare sagt, vilket slags politisk berättelse som de politiska partierna för ut i samband med kampen.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Webbredaktionen
4 years ago
Webbredaktionen sätter streck i diskussionen i detta ämne. Vi tackar för intresset!
Like Like Citera
0
Benny Andersson
4 years ago
Kerstin Stigsson har fortfarande inte presenterat argument för att ”USA var nära att bli socialistiskt” och ”Roosevelts politik räddade kapitalismen”. Att någon har använt det sista uttrycket någonstans är inte ett argument. Likaså är det inget argument att någon påstått att kapitalismen ”kollapsade” 1933. Det är ett vanligt, men slarvigt sätt att beskriva det som hände, nämligen att börsen tvingades stänga och massor av företag gick omkull. Det innebär emellertid inte att kapitalismen stod inför hotet att gå under. Tvärtom sådana kriser är kapitalismens vanliga sätt att reglera brister i balansen mellan tillgång och efterfrågan. När tillräckligt många företag gått under, repar sig marknaden igen, priserna stiger och företagen börjar åter investera. Så reglerade kapitalismen sina cykliska kriser på 1800-talet, utan att vara nära att gå under. För att kapitalismen ska stå inför hotet att gå under krävs något mer än återkommande cykliska kriser – nämligen en välorganiserad och politiskt medveten arbetarklass. Och i 1930-talets USA var arbetarklassen inte på långa vägar så stark och medveten att den utgjorde ett hot mot kapitalismen. Det är av den anledningen historikerna inte instämmer i KS påstående att ”USA var nära att bli socialistiskt”.
Däremot var arbetarklassen, både i USA och än mer i länder som Sverige, stark nog att tvinga den härskande klassen till eftergifter. Det är arbeterklassens större mått av styrka som förklarar varför borgarklassen på 1930-talet var tvungna att överge låtgå-kapitalismens självreglering av kriserna. Utan hotet från arbetarklassen hade vi varken fått någon New Deal i USA eller välfärdsreformer i Europa. Och det var inga småsmulor som dessutom togs tillbaka efter kriget, som KS skriver. Det var genomgripande förändringar som förbättrade arbetarklassens livsvillkor väldigt mycket och inskränkte kapitalets möjligheter att härja fritt. Legalisering av fackföreningarna, stora välfärdsreformer (betydligt större i Sverige och andra Europeiska länder dock), skattereformer som beskattade de rika och kapitalet och en långtgående reglering av finanskapitalet. KS prat om att New Deal ”räddade bankerna” stämmer inte. Staten tog istället själv över stora delar av kreditgivningen. Dessutom införde man nya stränga regleringar av finanssektorn, samtidigt som räntesatserna reglerades och ett nytt instrument, 30-åriga hypotekslån till fast ränta, skapades för bostadslån. Statens kontroll över finanssektorn förstärktes ytterligare 1944 genom överenskommelsen i Bretton Woods som införde fasta växelkurser och kontroll av in- och utförsel av valuta. Det skulle dröja ända tills långt in på 1950-talet innan de privata bankernas vinster började repa sig. Och precis som i Sverige skulle aktiemarknaden och vinsterna på aktier inte börja repa sig förrän efter de nyliberala (mot)reformerna under 1980-talet.
KS har alltså inte bara fel i sitt prat om ”småsmulor” till arbetarklassen. Hon har också fel när hon påstår att kapitalet inte behövde betala och att reformerna ”togs tillbaka efter kriget”. Det var inte förrän på 1980-talet som den nyliberala motreformationen var stark nog att riva upp 1930- och 1940-talets stora välfärdsreformer i Europa och USA.
KS läser fortfarande slarvigt och felciterar mig, när hon påstår att jag är obegriplig och skrev att ”KS inte begripit hur man kan vara för reformer utan att vara för reformer och sluta upp bakom en reformistisk politik”. Det jag avsåg och skrev var: ”Men varför skulle man vara ´för kapitalismen´, det vill säga reformist, för att man slåss för reformer? Kamp för reformer och reformism är två olika saker. Det har Kerstin Stigsson inte förstått”. Och hon har tydligen fortfarande inte fattat skillnaden.
New Deal och motsvarande välfärdsreformer i Europa uppfattades av arbetarklassen som stora segrar och bidrog till att stärka arbetarklassen, inte till att försvaga den som KS inbillar sig. Det som försvagade klassen var reformisternas klassamarbetsideologi som hävdade att kapitalisterna blivit ”förnuftiga” och masskampen onödig. Den amerikanska arbetarklassen kom ut ur kriget som en betydligt starkare och mer enad klass än den någonsin varit. Det skulle krävas en avsiktlig satsning på rasistisk splittringspolitik och det kalla krigets kommunisthets och propagandaoffensiv för patriotism innan den amerikanska arbetarklassen åter kunde tämjas. Men den behöll delar av sin styrka och militans. Först efter Reaganregimens seger i flygledarstrejken i början av 1980-talet och det åtföljande kriget mot fackföreningarna kunde de första nyliberala återställarna förverkligas.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Forts från förra kommentaren, höll på att få slut på tecken. Benny Andersson. Jag skrev med ironi att USA höll på att bli socialistiskt när USA kollapsade. Det eftersom jag tänkte på anklagelserna mot Sovjetunionen. Högern men även många ur vänstern påstår att socialismen kollapsade och att ett kapitalismen återinträdde i Sovjetunionen - som om det som skedde inte var en medveten handling, utan något som var 'naturligt' - som en blomma som vissnar ner. Vilket jag anser är helt felaktigt.
Givetvis höll kapitalet och borgarna i USA ett hårt tag om det kapitalistiska systemet 1933, och hindrade (genom ett paket av reformer) att systemet skulle förändras till ett socialistiskt. Precis som de gjorde i Ryssland 1996 när det ryska kommunistpartiet var på väg att vinna.

Wikipedia: 'Reformism eller reformistisk socialism är begrepp för ideologiskt vägval inom socialismen, hur förändringar och förvandling av ett samhälle bör gå till. Reformism vill i motsats till revolutionärerna förändra samhället gradvis med reformer'.
Engelska Wikipedia: 'As a doctrine, reformism is distinggushed from the act of pragmatic reform which instead aims to safegauard and permeate the status quo by preventing fundamental structural Changes to it wheras reforism that an accumulation of reforms can eventually lead to the emergence of entirely different economy and political system than those of present-day capitalism and democraty'.
Lenin 1908 Marxism och Reformism: 'Med ena handen skänker den liberala bourgeoisin reformer men tar tillbaka dem med den andra, gör dem värdelösa, utnyttja dem för att trälbinda arbetarna, splittra dom i skilda grupper och föreviga de arbetarna människors löneslaveri.' Allt detta som Lenin skriver var The New Deal. Det var reformism under det kapitalistiska systemet.
Och ändå är Benny Andersson för The New Deal.
Like Like Citera
0
Webbredaktionen
4 years ago
Webbredaktionen vill påminna om att det är viktigt att debatten förs i en anda där man undviker beskyllningar om motpartens åsikter och i stället argumenterar i sak. Se bloggens regler.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Benny Andersson ägna sig i början med att slösa bort en hel del skrivtecken på att beskriva hur jag är, vilket inte tillhör artikelns ämne. Vad har egentligen din upplevelse av en annan diskussion med reformism att göra?
Angående Marx och Engels. Benny Andersson nämner i föregående artikel - utan en källa från Marxistarkivet - att 'Marx och Engels ansåg att samhällssystem aldrig kan gå under så länge det reformeras'. Han har ännu inte presenterat den källan. Inte heller har han förklarat detta i just den här artikeln. Jag vet fortfarande inte vart han har tillskrivit Marx och Engels den här åsikten. Det finns två ekonomiska system - kapitalism och socialism. Varken Marx eller Engels var för kapitalism. men här påstår BA att Marx och Engels var för reformer som bevarar samhällsystemet, det [kapitalistiska?] samhällsystemet kan alltså 'aldrig gå under så länge det reformeras'. Eftersom BA väljer att inte nämna källan i föregående artikel, så kan jag inte fortsätta diskussionen. Jag 'väljer' alltså inte som BA påstår att jag gör. Det är mycket lätt att länka en artikel, Benny Andersson. SÅ EN LÄNK, TACK, där Marx och Engels påstår detta.
'Reformeras' betyder det som V gör idag - reformera kapitalismen, alltså bevarandet (reformer som inte tar arbetarnas sida mot kapitalet) av kapitalismen utan att kämpa för arbetarna.
Okey, du gillar inte Bernie Sanders eller Roosevelt. Det var bra att jag/vi fick veta det. Men förstår inte varför Benny A anser det som långsökt han har talat sig varm för reformer som The New Deal (vilket reformisten Sanders, Cortez, m fl också gör). BA skriver: 'Nämligen den första slutledningen, att man måste 'gilla' Roosevelt och demokraterna dåvarande politiska reformism om man är för New Deal (det tar jag som att BA är för The New Deal, min anteckning]. KS har inte begripet att man kan VARA FÖR REFORMER [mina versaler] som New Deal UTAN ATT VARA FÖR REFORMER [mina versaler] och sluta upp bakom en reformistisk politik'. Är det fler än jag som inte begriper vad BA talar om? BA är både för och emot reformer - hur det kan vara möjligt?
Så vad var The New Deal? I korthet: det var statliga reformer som gavs till kapitalet och delvis även folket för att få igång landet igen. Och det har inget med Marx och Engels att göra. The New Deal räddade bankerna, bankerna nationaliserades inte. Det finns en större redogörelse om vad Roosevelts The New Deal var för något i programserien i länken nedan.
Paul Jay, redaktör och reporter på den utmärkta The Real News säger i början av den här dokumentären (vilket jag också länkade till) att The New Deal räddade kapitalismen, och historikern Peter Kuznik nämner vid flertal tillfällen att kapitalet kollapsade 1933.
https://therealnews.com/stories/undoing-the-new-deal-roosevelt-created-a-social-safety-net-not-socialism-pt3

Detta är precis som vad Sanders vill göra att genom statliga reformer investera, t ex i offentlig sektor. Men han vill inte röra de amerikanska oligarkerna.
Är det en sådan New Deal - en reform i ett paket - som BA är för?

Och sedan undanber jag mig förolämpande attacker och nedlåtande attityder, som t ex 'att jag inte begriper', 'att jag inte har lärt mig något', 'tankegången läcker som ett såll', etc. Sådana attacker lämna vi åt de högerextrema, eller hur? Du, Benny Andersson, kan mycket väl föra en diskussion utan dessa förolämpningar! Det var någon som sa till mig när jag var ung att när en person förolämpar människor under en diskussion har han/hon inte förstått vad en diskussion går ut på - nämligen utbyte av åsikter och tankar. Denna person vill endast att nedgöra andra debattörer inför andra som mindre vetande, allt för att han/hon är rädd för att förlora debatten.
Like Like Citera
0
benny andersson
4 years ago
I mitten av 1970-talet satt jag en hel natt och försökte tala reson med en anhängare till Erich von Dänicken (som hade skrivit en bok där han påstod att pyramiderna och en del annat hade byggts av människor från rymden). Anhängaren lyssnade visserligen artigt till mina motargument, men brydde sig inte ett skvatt om att försöka bemöta dem. Så snart han fick ordet malde han bara vidare där han slutat och fortsatte rada upp det ena häpnadsväckande påståendet efter det andra. Oftast utan att ens försöka argumentera för dem. Till slut gav jag upp.
Jag börjar få samma uppgivna känsla av att försöka diskutera med Kerstin Stigsson. Visserligen försöker hon nu lägga fram argument för att jag skulle – som hon uttrycker det – ”gilla” Bernie Sanders. Men argumentet är exremt långsökt och bygger på att hon fortsätter att obesvärat påstå saker hon inte har presenterat det minsta belägg för. Mina tidigare motargument mot dessa påståenden låtsas hon inte om.
KS försök till argument ser ut så här: Jag har skrivit positivt om New Deal – reformerna på 1930 talet. Alltså ”gillar” jag Franklin D Roosevelt, som var reformist liksom Bernie Sanders är. Då måste jag också ”gilla” den sistnämnde, eller hur? Tankegången läcker som ett såll, men jag ska koncentrera mig till det största problemet i den. Nämligen den första slutledningen, att man måste ”gilla” Roosevelts och demokraternas dåvarande politiska reformism om man är för New Deal. Det är som jag skrev förra gången: KS har inte begripit att man kan vara för reformer som New Deal utan att vara refomist och sluta upp bakom en reformistisk politik. För att försöka leda i motsatsen i bevis upprepar KS sitt påstående från sitt förra inlägg – att USA ”höll på att bli socialistiskt”, men att New Deal – reformerna ”räddade” den amerikanska kapitalismen. Och det gör hon, trots att jag redan påpekat att hon inte har lagt fram ett enda argument för dessa minst sagt häpnadsväckande påståenden (artikeln hon hänvisar till i sitt förra inlägg visar i själva verket motsatsen) och att det finns väldigt mycket som talar emot dem. Framför allt att den amerikanska arbetarklassen fortfarande var svag, splittrad och saknade både den organisatoriska styrka och den politiska medvetenhet som skulle ha krävts för att utgöra ett hot mot kapitalismen. Till detta kan jag lägga att det mig veteligt inte finns en enda seriös historiker, inte ens bland marxisterna, som delar Kerstin Stigssons åsikt att ”Amerika höll på att bli socialistiskt” under 1930-talskrisen.
Om Kerstin Stigsson vill bli tagen på allvar, måste hon börja lägga fram argument för det hon påstår och bemöta de motargument hon får.
Kerstin Stigsson försöker också bygga en hel teori som ska stötta hennes påståenden om New Deal och reformismen. Enligt den är vissa reformer bra och ett reslutat av arbetarklassens kamp. Medan andra – ”statliga reformer”, ”reformer som finansieras av staten” – är dåliga. De sistnämnda sägs vara ett sätt för smarta kapitalister att försöka lura arbetarklassen och ”rädda kapitalismen”. Jag ska visa att Kerstin Stigssons uppfattning också på denna punkt är både ohållbar och förvirrad i ett särskilt inlägg, där jag också bemöter KS övriga påståenden.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Det här är vad jag talar om, där arbetsgivare utnyttjar subventioner (reformer) genom att anställa arbetare genom praktik och lönebidrag, reformer som S och V har beslutat om.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/jobbade-utan-regler-arbetsformedlingen-betalade

Du kan bara gå in i din lokala affär och de har säkert en eller flera arbetare som går på lönebidrag.
Like Like Citera
1
Kerstin Stigsson
5 years ago
Vänsterpartiets 'berättelse' (märk väl, det här är enbart en del av dom):
* Fria mediciner för alla barn
* Satsning på skola, sjukvården och primärvården
* Satsning på förlossningsvården och äldreomsorgen
* Avgiftsfri mammografi
* Höjt studiebidrag
* Screening mot livmoderscancer
* Fördubblat tandvårdsbidrag
* Höjd föräldraförsäkring
* Preventivmedel för unga
* Glasögon för barn
* Fler anställda på fritids
* Kollektivtrafik på landsbygden
* Utemiljön vid förskolor
* Stöd till kvinnojourer
* Höjt bostadstillägg för pensionärer
* Satsning på sommarjobb för unga
Och så vidare …
Många av dessa reformer är bra. Men det leder inte till ett socialistiskt samhälle. Inte en enda av dessa reformer utmanar kapitalet. Vänsterpartiet utmanar absolut inte det privata kapitalet med dessa reformer. Det är reformism inom den kapitalistiska ekonomin. Det kan även vara så att vissa reformer utnyttjas av kapitalet. Reformerna ovan är uteslutande statliga reformer, d v s reformer som staten betalar.
Det finns inte en enda reform som går till kamp mot det privata kapitalet.
Visst har det varit uttalanden som Jonas Sjöstedt har gjort, att han är emot begränsningar inom strejkrätten, etc, och att han skall fälla regeringen om de inför detta men det är 'nog bara munväder'.
Vänsterpartiet var först för att BB i Sollefteå skulle läggas ner sedan ändrade de sig. De kunde mycket väl tillsammans med S ha skrotat Lex Laval, återtagit reformen först in och först ut-lagen, reformer som återställt de anställdas rättigheter, etc. De har inte ens höjt sjuksköterskelönerna till en mer jämlik nivå, de fortsätter att släpa efter - och det ordentligt.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
5 years ago
Benny Andersson säger '[…] bygger reformisternas berättelse på myten om "snälla" kapitalister som gör masskampen onödig'. BA nämner i en annan kommentar från en annan artikel (den om Kuba): 'När arbetarklassen är stark och välorganiserad, tvingas partierna ta hänsyn till det. Tänk bara på New Deal i USA, eller genombrottet för välfärdspolitiken i Sverige efter det andra världskriget.'. BA har även beskrivit The New Deal positivt i artiklar och kommentarer.
Roosevelt, under The New Deal, var en "snäll" kapitalist som gjorde masskampen onödig när han räddade kapitalismen genom reformer, reformerade samhället tillfälligt genom statliga reformer Han gav alltså mer eller mindre småsmulor till arbetarklassen och dom fattiga för att de inte skulle göra revolution, och förändra det kapitalistiska systemet till ett socialistiskt. Han således 'avväpnade' kampen med reformer. Efter kriget togs många av reformerna tillbaka.
Visst var det en stor kamp för arbetarklassen, och de vann delsegrar men de nådde aldrig målet därför att Roosevelt och kapitalet hindrade detta genom reformer från staten. The New Deal ändrade inte på kapitalets formel, eller att samhället blev socialistiskt.
Benny Andersson talar väl om Roosevelts The New Deal. att The New Deal var arbetarrörelsens vinst, att det var en seger för arbetarrörelsen, att det var arbetarrörelsen som tvingade Roosevelt och kapitalet att retirera och genomför reformer. Om det var en seger - så kom det sig då att USA inte blev socialistiskt?
I själva verket var The New Deal reformer som hindrade arbetarrörelsen att göra revolution och som räddade kapitalismen från att kollapsa. Roosevelt var ingen socialist, han var en borgerlig reformist som räddade kapitalismen genom sociala reformer.
Palme var en reformist. Så också Brandt. Bernie Sanders beskriver sig som en demokratisk socialist, och vill att USA ska förändra sig till den 'socialism' som vi har i Skandinavien. Alltså har han Palme och Brandt som förebild. Han är också en stor anhängare av The New Deal, som Benny Andersson menar var en stor seger för arbetarklassen. Så Benny Andersson och Bernie Sanders har en koppling.
En rationell debatt gynnas självklart av att varje framfört argument måste beläggas. Här ovanför i den här kommentaren har jag anfört beläggen till Benny Anderssons koppling till Bernie Sanders.
Like Like Citera
0
benny andersson
5 years ago
Är S och andra liknande partier inte reformistiska så länge de för ut nån slags politisk berättelse i samband med kampen för reformer? frågar Kerstin Stigsson. Jag vet inte vad det är som gör att KS inte förmår läsa det som står i klartext i mitt inlägg här ovan: "Det är precis en sådan urartningsprocess vi ser äga rum under 1900-talet. Bernsteins paroll ”rörelsen är allt, målet intet” och åtföljande idéer om ”förnuftiga” kapitalister som reformerar bort motsättningen mellan arbete och kapital ledde så småningom till att den starka europeiska arbetarrörelsen tappade sina tänder. När målet förlorades i sikte, tappade rörelsen så småningom också sin styrka." Eller ännu tydligare i mina slutmeningar: " Det är således inte kampen för reformer och dagskrav som utgör skiljelinjen mellan reformister och revolutionärer. Det är hur kampen för dem förs. Eller, rättare sagt, vilket slags politisk berättelse som de politiska partierna för ut i samband med kampen." Alltså,Kerstin Stigsson, vilket slags politisk berättelse. Som jag skrev i det citerade stycket och på andra ställen i mina två inlägg, bygger refomisternas berättelse på myten om "snälla" kapitalister som gör masskampen onödig. Kan det sägas tydligare? Sen vore det bra om KS slutade hitta på egna argument bara för att de passar in i hennes världsbild. Hon "har för sig " att jag "gillar" Bernie Sanders. Jag föreslår en enkel regel för rationell debatt: Anför bara argument som du har argument och/eller belägg för. I övrigt ska jag svara KS i ett separat inlägg.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.