Systemförändring – inte klimatförändring

De stora hoten mot mänskligheten, kärnvapenkrig och miljökatastrof, kan inte avvärjas inom kapitalismens ramar. Men lösningen då? Denna artikel diskuterar socialismens förutsättningar i ett 2000-tal på katastrofens rand.

”Skogar försvinner, öknar breder ut sig, miljarder ton odlingsbar mark hamnar i havet varje år. Många arter dör ut. /…/ En viktig biologisk art - mänskligheten – riskerar att försvinna på grund av att dess naturliga livsbetingelser allt snabbare elimineras. Vi blir nu medvetna om detta problem när det nästan är för sent att hindra det.” Fidel Castro på FNs Miljö- och Utvecklingstoppmöte i Rio de Janeiro 1992

Mänskligheten hotas av två stora faror som kan omöjligöra civiliserat liv på planeten.

Tongivande delar av Förenta staternas politiska och militära etablissemang har ambitionen att utveckla kärnvapen som ger förstaslagsförmåga gentemot andra kärnvapenmakter. Dessutom har Nato stationerat kärnvapen nära ryska gränsen och därmed minskat förvarningstiden för att hindra en motattack av misstag till praktiskt taget noll. Och Förenta staterna anser sig ha rätt att angripa en annan stat i preventivt syfte.

Under återuppbyggnaden efter andra världskriget ökade världsekonomins beroende av fossila bränslen som olja och naturgas snabbt. Mänskligheten fick för första gången tillgång till redskap med potential att orsaka naturen oåterkallelig skada. Mänskligheten rusar sedan åtminstone tre decennier mot en katastrof.

Båda dessa hot kan hänföras till det dominerande kapitalistiska systemet och är olösliga inom dess ram. Det måste därför avskaffas och ersättas av en annan samhällsstruktur. Det är en gigantisk uppgift (se bland annat mina artiklar i Clarté: Monopolkapitalet-Bellamy Fosters nyutgivna bok [2014/3] och Planeten pallar inte mer [2016/4] och Klokt tänkt om miljön [2016/4]; samt i FiB/K 2014/4).

Kapitalismen och imperialismen har förändrats dramatiskt framför allt sedan 1980-talet.

I dagens globaliserade, finansialiserade och generaliserade kapitalism har finans-monopolkapitalet den avgörande makten. Finanskapitalet dominerar.

Imperialismen består numera främst av Triaden det vill säga Förenta staterna, Europa och Japan. Deras intressen vävs ihop av de stora monopolbolagens globala nätverk där produktionen knyts ihop i ”värdekedjor”. Triadens gemensamma intressen gentemot länder i Syd (ca 85 procent av världens befolkning) är numera starkare än deras motsättningar sinsemellan. Triaden tenderar därför att handla kollektivt och är den största källan till krig. Förenta staternas krigsmakt garanterar ytterst Triadens hegemoni.

Förenta staterna rustar febrilt för att behålla sin ställning som världsmakt. Men inte som på Vietnamkrigens tid. Infanteriförband och bemannat flyg har minskat och ersatts av rörliga, mindre specialförband och drönare. Ett avancerat övervakningssamhälle har byggts upp. Förenta staterna satsade 500 miljarder dollar på underrättelsetjänsten under decenniet efter 9/11 2001 enligt läckor från Edward Snowden. Dessutom pågår en kraftig militarisering av cyberrymden och rymden.

Men Förenta staternas andel i världsproduktionen sjunker, utlandsskulden ökar, dollarns ställning som reservvaluta sviktar och andra stormakter bjuder motstånd och försöker kringgå Triadens sanktioner. Omkring 2030 förväntas Förenta staterna tappa sin ledande ställning och dess produktionsvolym passeras av Kina.

De stora amerikanska oljebolagen blev redan 1957 genom Brannonrapporten (finansierad av EXXON Mobil) medvetna om risken för klimatförändringar. De insåg, tidigare än miljörörelsen, skadeverkningarna av fossila bränslen och började planera därefter i början av 1960-talet. Men de avsåg framför allt att lista ut hur kritiken från miljörörelsen och de legala restriktionerna för verksamheten skulle motverkas. Lobbyverksamheten fortsätter än idag och sponsras från högsta ort. De medvetna ”klimatförnekarna” är få men kan försena effektiva motåtgärder.

Den liberala demokratin, främst i Triaden, är svårare att genomskåda. Under nyliberalismens dominans har den inte kunnat ändra miljöpolitikens destruktiva utveckling.

”Marknaden” styr i högre grad än folket, ekonomin faller utanför parlamentens ansvarsområden, alla partier rör sig politiskt mot mitten och regeringarna förmår inte vidta några som helst genomgripande åtgärder. Valen har blivit farsartade (som i Sverige 2018). De rör inte de avgörande frågorna som säkerhetspolitik, inkomst- och förmögenhetsfördelning samt miljöförstöring.

För miljöaktivister, ekonomer och tekniker med nyliberal ideologi, som betraktar kapitalismen som historiens sista fas, ligger det nära till hands att förlita sig på den liberala demokratin. Det förklarar de många förslagen om ”grön kapitalism” eller åtgärder som enbart skjuter upp problemen men inte avhjälper dem. Sålunda planeras för att möta en höjning av havsnivån i många länder men mycket lite görs för att stoppa den.

Ett annat hinder för världsomfattande åtgärder är arvet från kolonialismen. Den rikaste miljarden människor på jorden orsakar 60 procent av alla växthusgaser, de tre fattigaste 5 procent. Men de genereras till stor del i Syd där mycket produceras, ofta med gammal teknik. Dessa förhållanden uppstod under kolonialismen. Nu vill den rika världen lösa sina miljöproblem genom att tvinga den fattiga världen att rena sin produktion. De tidigare kolonierna anser att de som orsakat situationen ska stå för en rimlig del av kostnaderna. De har hittills i praktiken vägrat.

Tre stora revolutioner har ägt rum i modern tid, den franska, ryska och kinesiska. De var samhällsomvälvningar som inte bara syftade till att ändra aktuella missförhållanden utan hade perspektiv som sträckte sig långt fram i tiden.

Monarkin och aristokratin störtades i den franska revolutionen, som inte enbart var ”borgerlig” utan också stöddes av folkliga krafter, främst bönderna. Den moderna politiken och demokratin såg dagens ljus, och en jämnare egendomfördelning eftersträvades, dock inte enbart genom kapitalackumulation. Det föregrep i praktiken ett socialistiskt perspektiv. Jakobinerna drev en sådan politik under de första åren tills Robespierre avrättades.

Tsardömet och de härskande i Ryssland störtades i oktober 1917 av SUKP med stöd av arbetare och bönder. Oktoberrevolutionen bäddade för fred och en socialistisk omvandling. Ekonomin byggdes upp under stora svårigheter – den nya staten angreps omedelbart av fientliga stater och sedermera av Tyskland för att därefter i stort sett ensamt besegra nazi-Tyskland. Samtidigt utvecklades en ny härskande klass i Sovjetunionen som satte egenintresset främst och vanskötte landet.

I Kina erövrade KKP makten 1949 med stöd framför allt av bönderna. Det var ett land i periferin som utvecklade solidariteten med andra förtryckta folk. Befrielsekampens perspektiv var socialistiskt (”nydemokrati”).

Samir Amin i Monthly Review, mars 2013:

”Mao beskrev karaktären av den revolution som genomförts i Kina av dess kommunistiska parti som en antiimperialistisk/antifeodal revolution med sikte på socialism. Mao antog aldrig att det kinesiska folket, efter att ha hanterat imperialism och feodalism, hade ”byggt” ett socialistiskt samhälle. Han karakteriserade alltid denna konstruktion som den första fasen av den långa vägen till socialismen,”

Kulturrevolutionen var ett försök att upprätthålla Maos ambition om en jämlik ekonomisk utveckling. Det misslyckades.

Kina av idag rymmer både kapitalistiska och socialistiska inslag.

Revolutioner är långvariga historiska processer. Det tog ett sekel innan det feodala Frankrike kunde sägas ha blivit kapitalistiskt. Sovjetunionen var säkert ”socialistiskt” under en period och Kinas framtid är en öppen fråga. Sedan slutet av 1800-talet har revolutionära rörelser som regel byggt på vissa gemensamma principer och haft socialistiska förtecken. Men det är framför allt folkens kamp och praktik i varje land som bestämt dess samhällsutveckling och därmed avgjort innehållet i landets socialism.

Den grundläggande principen för ett socialistiskt samhälle angavs redan av utopisten Henri Saint-Simon. Det ska ”erbjuda alla samhällsmedlemmar bästa möjliga förutsättning att utveckla sina förmågor”.

I det Kommunistiska manifestet uttrycktes målet som ”en sammanslutning i vilken vars och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling”.

Lenin skrev: ”Vi erkänner bara en väg – ändringar underifrån; vi ville att arbetarna själva, underifrån, skulle utveckla de nya grundläggande principerna”.

En framtida socialism måste följaktligen byggas underifrån och kan aldrig införas uppifrån. Den är en högre form av civilisation, ett modernare sätt att leva och således mer än ett nytt produktionssätt.

Men klasskampens resultat och den framtida samhällsutvecklingen kan inte förutsägas. Det insåg även socialismens klassiker och skrev därför heller inte mycket om saken. ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” som Marx och Engels uttryckte det. Det innebär att socialismen bara kan studeras som dess historia.

Samir Amin summerade erfarenheterna främst från Ryssland i sina två sista böcker (Russia and the Long Transition from Capitalism to Socialism (2016) och October 1917 Revolution a Century later (2017).

Amin menar att den ”linjära” historieutvecklingen (slavsamhälle, feodalism, kapitalism, socialism osv.) är stelbent och oriktig. Det finns ingen automatik mellan faserna. Vidare underskattade Marx kapitalismens ständiga polarisering; imperialismen är faktiskt lika gammal som kapitalismen det vill säga minst fem sekel. Och underskattade inte Lenin ”ekonomismen” hos de europeiska socialdemokratiska partierna i Andra Internationalen?

Amin diskuterar också kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen efter 1930. Spräckte den alliansen mellan arbetare och bönder och påskyndade framväxten av en ny härskande klass (”nomenklaturan”), som konsoliderades under Gorbatjovs och Jeltsins tid? Genomfördes upplösningen av Sovjetstaten 1990-1991 främst uppifrån och i ”nomenklaturans” intresse?

Tredje Internationalen (Komintern) bildades för att stödja uppbygge och verksamhet för mindre partier i världen. Men det visade sig, särskilt under det anti-fascistiska kriget, att det inte gick att leda en revolution i andra länder från Moskva eller genom utskickade politiska kommissarier. Komintern upplöstes 1943. En slutsats var att revolutioner inte kan exporteras.

Två framträdande drag hos länder som Kina, Vietnam och Kuba har sitt ursprung i ländernas socialistiska historia, påpekar Amin.

Staten har behållit den avgörande makten över ekonomin (både produktionen och finansväsendet). Det finns stora privata företag (även med utländska delägare) som genererar inkomst- och förmögenhetsskillnader, men staten har fortfarande formell möjlighet att begränsa sådana avarter (inklusive miljöförstöring). Det innebär inte att de verkligen kommer att göra det, men förutsättningarna finns. Många stora företag fungerar som kapitalistiska företag, men de styr inte staten.

Staten har också behållit äganderätten till största delen av jorden. Därför kan den påverka fördelningen av jord till småbrukare och se till att bortrationaliserade bönder, som flyttat in till städerna, har en familj och jord att komma tillbaka till. Det hindrar utländska monopolbolag att köpa upp jord från småbönder och göra dem arbetslösa liksom att den ekonomiska tillväxten paras med ett växande trasproletariat.

Mycket har gått fel i stater, som kallat sig socialistiska, men det innebär inte att socialismen är omöjlig. Det finns några allmänna kännetecken på ett land och dess politiska inriktning för att det ska kunna slå in på en utveckling efter socialistiska principer.

- Stater och nationer existerar under överskådlig tid. Staten svarar för penningväsen, nationella val, utrikespolitiska beslut, polis, militär och administration. Den är det naturliga fältet för organiserad politisk kamp.

- Det är nödvändigt att slå vakt om och bevara statens oberoende. Förenta staternas imperialism är under överskådlig tid alla folks största fiende och Förenta staterna den främsta ”skurkstaten” med de flesta krigsförbrytarna.

- Kampen är världsomfattande. Aktivister måste finna lösningar i det egna folkets intresse men samtidigt vara solidariska med andra folk. De får inte anpassa sig till Triadens imperialism och låta den spela ut arbetande människor i olika länder mot varandra.

- Makten över landets ekonomi måste innehas av landets medborgare. Det förutsätter ofta expropriering av större företag och att det externa inflytandet på ekonomin reduceras så att det åtminstone inte dominerar (”delinking”). Försörjningen av livsmedel måste garanteras genom medborgarkontroll över dess produktion, distribution och konsumtion (”food sovereignty”)

- Landet behöver en infrastruktur med kommunikationer, utbildning, forskning och en juridisk ram, som gör att produkter inte bara kan tillverkas utan också utvecklas och förädlas. Ekonomin får inte baseras enbart på ändliga råvaror och naturresurser. Det krävs en viss storlek för att en stat ska kunna uppnå en sådan allsidig ekonomi. I Syd har egentligen bara Kina ambition och möjlighet att genomföra en sådan utveckling på egen hand. Mindre länder bör söka samarbete med andra stater med kompletterande resurser.

- Utvecklingen måste vara någorlunda jämlik. En snabb ekonomisk utveckling och höjd levnadsstandard för delar av befolkningen får inte innebära en försämring för andra delar eller rentav framväxt av ett trasproletariat.

Under senare decennier har länder i Syd uppnått en remarkabel ekonomisk tillväxt. Medelklasser har blivit större, rikare och eftersträvat västerländsk livsstil och levnadsnivå. De är för det mesta av kompradortyp medan den nationella delen är svagare. Målet att ”komma ikapp” västvärlden för hela landet är därför omöjligt. Jordens materiella resurser räcker inte för alla. Därför har faktiskt Syd och Nord gemensamt intresse av att komma överens om den stora omvälvning av samhällen och ekonomier som är nödvändig.

Johan Rockström menade i augusti 2018 på grundval av en studie från National Academy of Sciences (PNAS) att världen har ett decennium på sig att genomföra radikala åtgärder, främst för att minska utsläppen av växthusgaser. Även om världen lyckas begränsa jordens uppvärmning till de 1,5 - 2,0 grader som Pariskonferensen 2015 satte som mål, är risken ändå stor att ett antal ”tipping points” passeras Då kan naturen i värsta fall generera en fortsatt uppvärmning som människan inte kan göra något åt.

Inget stort utsläppsland har ännu kommit i närheten av sina löften från Paris 2015. De innebär en temperaturökning på 4-5 grader på sikt som skulle göra en stor del av klotet obeboeligt. Under tiden stagnerar världskapitalismen och många länders relativt fredliga handelsförbindelser utsätts för attacker från Förenta staterna.

Indien och Kina bygger massor av nya kolkraftverk. En mångdubbling av deras investeringar i vind- och solenergi skulle krävas för att påverka helhetsbilden. Situationen redan kritisk på många områden, men uppvärmningen fortsätter trots alla goda initiativ och innovationer av enskilda stater, företag och individer.

Den dystra framtidsvisionen är ett internationellt apartheid-samhälle där en liten, relativt välmående, del av befolkningen upprätthåller makten med våld och ideologisk dominans över en minskande befolkning i allt djupare elände.

Vare sig de härskande klasserna eller den liberala miljörörelsen kommer att kunna vända utvecklingen. De som äger fossila bränslen i jorden för tusentals biljoner dollar lär inte utan vidare avstå från dem. De har visat sig strunta i både nationella lagar och folkrätt. Insatserna måste göras på annat sätt.

Naomi Kleins träffande slogan ”System Change – not Climate Change” anger en framkomlig väg. Hon har gett flera exempel på framgångsrika aktioner. De har alla gått på tvärs mot kapitalismens logik och varit olönsamma för företag eller statsbudgetar på kort sikt. En sådan inriktning kan bara genomföras om aktionerna drivs av och har starkt stöd av folket.

John Bellamy Foster anger en logisk strategi i miljöfrågan i en intervju i augusti 2018. Existerande rörelser, som kan nå betydelsefulla konkreta resultat relativt snabbt, bör stärkas omgående. Men efter en tid kommer de inte längre. Då inträder en ny fas:

”Det enda som kan ändra denna förskräckliga situation i världen är uppkomsten av en ny kraft i samhället. Vi behöver inte miljoner utan hundratals miljoner människor, med nödvändighet huvudsakligen arbetarklass, på gatorna dag ut och dag in. Det måste bli en taktisk förändring till aktivt icke-samarbete. Bara massdemonstrationer, hur viktiga de än är, kan inte längre göra verkan i denna situation. Givet det hot mot kapitalackumulationen som en seriös rörelse mot klimatförändring representerar, kommer sådana protester helt enkelt att tonas ned av företagskontrollerade medier.

Alltså, snarare än koncentration på att få uppmärksamhet i medierna eller på direkta appeller till regeringen, måste rörelsens strategiska inriktning vara icke-samarbete med den politiskt-ekonomiska hegemonin.

Det behövs en oberoende, revolutionär underström som syftar till ombildning av produktion och konsumtion i samhället - åtminstone tillräcklig för att hindra samhället att nå en punkt utan återvändo med avseende på klimatförändringen – även om de slutliga målen måste gå längre än så. Den måste vara internationalistisk, dvs. ha antiimperialistisk karaktär, eftersom den globala enheten mellan de förtryckta, som inkluderar många former av förtryck, är absolut nödvändig för rörelsen.”

Men fronterna är många för folkens stora sak. Samordning krävs. Samir Amin har föreslagit en metod att tackla uppgiften i världsmåttstock i artikeln Vi behöver en ny international! i Clarté 2018/3.

Det krävs stora omvälvningar för att hindra miljökatastrofen. Men de är varken orimliga eller omöjliga. Världen saknar inte resurser utan politisk vilja hos dem som har makten. Problemen är inte ekonomiska utan sociala och klassmässiga. Resurserna skulle räcka till mat och bostad till alla och mer därtill om det växande slöseriet och all onödig produktion eliminerades.

Men ”socialismen” kan inte rädda oss från kärnvapenkrig och miljökatastrof. Så lång tid har vi inte på oss. Det krävs snabba åtgärder från breda folkliga rörelser som försvagar hoten och skjuter dem framför oss. Om det lyckas, och rörelserna har en vision om ett bättre samhälle, skulle det också innebära steg mot socialistiska samhällen.

En sådan strategi är nödvändig för att komma vidare, när kaotiska situationer uppstår. Annars riskerar organisationerna att bli enbart destruktiva.

Den som bara extrapolerar utvecklingstrenderna i världen ser få skäl att vara optimistisk. Men om de största utsläppsstaterna som Kina, Förenta staterna, EU, Indien, Ryssland, Japan och Brasilien, vidtog snabba effektiva motåtgärder, skulle situationen i världen ljusna betydligt. De svarar tillsammans för ungefär 70 procent av utsläppen i världen eller lika mycket som världens 100 största företag.

Det är ännu inte för sent att undvika en katastrof. Och ibland kommer hjälp från oväntat håll. Skov i opinioner och staters agerande, har ägt rum tidigare som efter krigsutbrottet 1939 då krigförande stater snabbt övergick till en krigsekonomi.

Förmodligen kommer de mest utsatta folken runt ekvatorn och med utbredd fattigdom, instabil jordskorpa och frekventa naturkatastrofer att revoltera först.

Men under 2018 tog tonåringar över hela världen täten i klimatfrågan; lovande och begripligt eftersom den senare delen av deras liv på jorden med nuvarande ”business as usual”- politik ser ut att bli odräglig.

Alternativen är numera inte kapitalism eller socialism utan socialism eller barbari.