Kerstin Stigsson (KS) påstår fortfarande att New Deal-reformerna ”räddade kapitalismen” och att USA ”höll på att bli socialistiskt” under krisen på 1930-talet (hennes kommentar till mitt inlägg om Marx, Engels och Lenins syn på kampen för reformer). I konsekvensens namn borde hon också anse att de stora välfärdsreformerna i Sverige och andra europeiska länder före och efter kriget bidrog till att ”rädda kapitalismen”, eftersom det rörde sig om samma slags reformer. Samtidigt hävdar hon emellertid i ett annat inlägg att de stora välfärdsreformerna var segrar för arbetarklassen. Men man kan inte påstå båda dessa saker samtidigt. Om reformerna som infördes i USA, Sverige och andra länder strax före och efter det andra världskriget ”räddade kapitalismen” var de naturligtvis skadliga och revolutionärernas uppgift måste vara att bekämpa dem. Om de å andra sidan utgjorde segrar för arbetarklassen var de bra och värda att stödja och slåss för. Här måste man välja.

Av KS övriga påståenden att döma tycks hon emellertid luta åt det första av dessa alternativ. Hon verkar anse att New Deal - reformerna inte i första hand var ett resultat av arbetarklassens kamp, utan något som smarta kapitalister med Roosevelt i spetsen införde för att ”lura” arbetarklassen och ”rädda kapitalismen”. Men det synsättet är ju bara en variant av reformisternas villfarelse att reformer är ”gåvor” från en ”snällare” (dvs samarbetsvillig) del av borgarklassen. Byt ut ”snällare” mot ”listigare”, så har vi KS syn i ett nötskal. Hennes skäl för detta visar att hon inte tycks ha förstått vad reformer är och betydelsen av kampen för reformer: ”Om det var en seger – så hur kom det sig att USA inte blev socialistiskt?” Ska vi alltså dra slutsatsen att bara segrar som innebär införandet av socialismen räknas som segrar? Nu tror jag inte att KS anser det och heller inte att revolutionärerna borde ha bekämpat New Deal och andra liknande reformer. Men hennes resonemang leder oss dit och det visar att hon inte har tänkt igenom dessa saker tillräckligt.

KS tycks vidare anse att reformer som hon beskriver som ”statliga” och att de ”betalades av staten” inte innebar några eftergifter för kapitalistklassen. Så här skriver hon i en egenpåhittad definition av reformer: ”´Reformeras´betyder det som V gör i dag, alltså bevarandet (reformer som inte tar arbetarnas sida mot kapitalet) av kapitalismen utan att kämpa för arbetarna.” Hennes favoritexempel verkar vara kravet på gratis glasögon till alla barn. Men det kravet tar, precis som alla krav som förbättrar klassens ekonomiska läge, arbetarnas sida mot kapitalet. Att kravet inte leder till socialismen motsäger inte detta. Och det gör heller inte det faktum att reformen i första hand betalas av statliga pengar. Statens pengar kommer ju inte från himlen.

I samma anda försöker KS skilja mellan reformer som utmanar kapitalet och sådana som inte sägs göra det. Men alla reformer som gynnar arbetarklassen och kostar pengar utmanar kapitalet, även om de inte förutsätter införandet av en socialistisk samhällsordning. Visserligen i större eller mindre grad beroende på arten av reform (alla reformer är förstås inte lika bra). Men alla innebär potentiella minskningar av kapitalets inkomster och makt. Det gäller inte minst reformer som betalas med skattemedel. Kapitalet har alltid kämpat för att den offentliga sektorn och dess omfördelning av medel via skattepengar ska vara så liten som möjligt. Det var till exempel kärnan i alliansregeringens så kallade arbetslinje, liksom det varit för massor av liknande nyliberala reformpaket över hela världen. Orsaken är inte svårt att förstå. I högskattesamhällen kommer blickarna förr eller senare att riktas mot kapitalisternas inkomster och möjligheten att finansiera välfärdsreformer via högre skatter på kapital. Det var ju så de stora välfärdsreformerna i Sverige och andra länder i stor utsträckning finansierades.

Att kapitalet alltid försöker skyffla över kostnaderna på andra och på andra sätt ta tillbaka det man eventuellt förlorat är en annan sak. Det är en kampfråga i vilken mån man kommer att lyckas med detta. Att man försöker visar just att reformer innebär en kostnad och en fara för kapitalet. Det är som jag skrev: kampen för reformer kommer alltid att bölja fram och tillbaka under kapitalismen. Men det är i den kampen och bara där, som arbetarklassen kan bygga sin kollektiva styrka. Även om de i sig inte innebär störtandet av kapitalismen är segrar i kampen för reformer nödvändiga för att bygga upp den arbetarrörelse som ensam kan störta kapitalismen. Det var segrarna i kampen för reformer som byggde det förr – förra sekelskiftets starka arbetarrörelse. Och det var nederlagen som fick den att försvagas. Storstrejken 1909, metallstrejken 1945, de engelska kolgruvearbetarnas nederlag på 1980-talet, de amerikanska flygledarnas dito några år senare visar tydligt betydelsen av att segra i kampen för reformer.

För det andra ställer KS upp en ohållbar principiell motsättning mellan reformer i parlamentet och masskamp. Hon skriver: ”Givetvis är jag för att barn ska ha gratis glasögon. Men det är inte det jag kritiserar. Det är den reformistiska parlamentariska kampen jag kritiserar. Kampen mot kapitalet utmanas inte med parlamentarisk kamp för reformer som föder kapitalet. Det är kampen för reformer ute på arbetsplatser och ute på gatorna som utmanar kapitalet.” Och lite längre ner fortsätter hon i samma stil: ” Både Marx och Engels var för revolution och att kapitalismen skulle bekämpas – inte med reformer i den kapitalistiska staten – utan på arbetsplatserna och på gatan med kraven på reformer.” Men den motsättningen existerar bara i Kerstin Stigsons huvud, den finns inte hos Marx och Engels och inte heller i verkligheten. Parlamentarisk kamp för reformer är en nödvändig del av kampen för reformer som i längden bara kan lyckas om den vilar på arbetarklassens styrka utanför parlamentet. Det vill säga på masskamp och/eller hotet om masskamp. Felet med reformismen är inte att den bedriver parlamentarisk kamp för reformer. Det är att den bara gör det. Det vill säga, att reformisterna antar att masskampen och en stark arbetarklass utanför parlamentet är onödiga och ”föråldrade” inslag i det ”moderna” politiska livet.

KS försök att ställa upp en principiell motsättning mellan masskamp och parlamentarisk kamp för reformer är inget annat än ekonomism. Men historiens kanske mest kända exempel på revolutionär kamp för dagskraven, nämligen masstrejkerna och masskampen i det tidiga 1900-talets Tyskland och Ryssland, liksom i Ryssland mellan februari och oktober 1917, handlade nästan alltid om politiska krav. Det vill säga om krav på parlamentariska reformer. De tyska arbetarna krävde ändrade vallagar och reglerad arbetstid. De ryska krävde bland annat demokrati, jordreform, fred, bröd.

KS efterlyser också källor till mitt påstående att Marx och Engels ansåg att ett samhällssystem aldrig går under så länge det kan reformeras. Marx förord i Till kritiken av den politiska ekonomin innehåller kanske den mest välkända: ”En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa ...” (Arbetarkulturs Förlag 1970, s 10). Det vill säga, ett samhälle går aldrig under så länge det har resurser nog att möta underklassens kamp med eftergifter och reformer (= så längre dess produktivkrafter utvecklas). Ett annat känt exempel är från Engels förord (från 1895) till den andra upplagan av Marx Klasstriderna i Frankrike, där han kritiserar Marx och sin egen dåvarande tro att Tyskland var moget för en socialistisk revolution 1848. ”Historien har visat att vi och alla som tänkte som oss hade fel”, skriver Engels. Den ekonomiska utvecklingen som svepte genom Europa under årtiondena efter 1848 visar att de ekonomiska förhållandena inte på långa vägar var mogna för en socialistisk revolution. Och erfarenheterna från Pariskommunen 20 år efter 1848 visar att arbetarklassens övertagande av makten fortfarande var omöjligt (min sammanfattning).

-------

Denna artikel ingår i en debatt om reformer och reformism. Här kan du läsa samtliga artiklar i debatten:

  1. Reformismen i vår tid av Kerstin Stigsson
  2. Kamp för reformer är inte reformism. Svar till Kerstin Stigsson av Benny Andersson
  3. Marx, Engels och Lenin om kampen för reformer. Eller hur arbetarklassen erövrade sitt klassmedvetande och förlorade det av Benny Andersson
  4. Kampen för reformer. Svar till Benny Andersson av Kerstin Stigsson
{jcomments lock}

Kommentarer

0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Egentligen är det bara trams från Benny Anderssons sida och hans anklagelser om att jag är reaktionär., och jag var i valet och kvalet att inte svara. Men det har irriterande nog gnagt i mig under hela natten, och jag anser att jag helt enkelt var tvungen att svara på hans anklagelser.
De finns reformer som är reaktionära, Benny Andersson. Som t ex de som Gorbatjov genomförde runt 1990-talet. Jeltsin och Putin fortsatte hans bana med reaktionära reformer. De tog - eller stal är nog detta ordet - från arbetarna och folket och gav till några få kapitalister och borgare.
BA försöker misstänkliggöra att jag är en av dessa som stödjer reaktionära reformer. Men som jag påvisar i mina kommentarer är jag för progressiva reformer, som höga löner och pensioner. Jag vet inte var Benny Andersson fått den uppfattningen att jag är reaktionär, när jag aldrig har nämnt något sådant.

Kapitalet genomför reformer som är bra och lönande för dem, oavsett om det är bra eller dåligt för arbetarklassen och dom fattiga. Till exempel är bra vägar lönsamt för kapitalet för att transportera deras gods på, men som också är bra för arbetarklassen. Genomförande av elektrifierandet genom landet var och är bra för kapitalet och arbetarklassen. Men jag tror inte att kapitalet hade någon tanke på arbetarklassens väl och ve när de genomförde dessa reformer. De hade bara kapitalets lönsamhet i tankarna när de byggde dammarna för att få elektricitet till industrierna. Skolor är också bra för kapitalet där de kan plocka ut arbetare med kunskaper och den kompetens som de är ute efter. Skolor är även bra för arbetarklassen eget välbefinnande och hur de skall klara sig i samhället. Kapitalet behöver arbetarklassen. Men skillnaden är att arbetarklassen - alltså vi - inte behöver kapitalet! Benny Andersson kan inte förstå den skillnaden.
Så, Benny Andersson, påstå inte något som inte är sant eller är konfirmerat att det är så. Det är som när jag påstod att du var anhängare till Bernie Sanders, men jag tillade i a f att du skulle rätta mig om jag hade fel (och det gjorde du med besked).

Och jag är tacksam för att redaktionen på Clarté ändrade kommentatorsrutan till en mycket större. Tack!
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Här missade jag Benny Anderssons citat igen. Han säger: 'Att vifta med pekpinnen […] är verklighetsfrämmande och inte så litet förmätet'-
Och inget annat. Ber om ursäkt för det.

Varför är kommentatorsrutorna så små att jag inte kan se orden jag skriver? När kommentarerna sedan publiceras så kan jag - oftast - se de fel jag har gjort.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Benny Andersson missar att även liberaler kan vara kapitalister när han säger 'De delades definitivt inte av den tidens amerikanska kapitalister'.
Dorothy Lewis skriver på Marxistarchivet (1963): 'At the same time Hoover believed that direct federally-financed relief to individuals would be degrading and morraly coorsive. He bent his efforts towards helping business firms but did little to quiet the growing anger of suffering people. Here lies the key difference between Hover and Roosevelt, between conservatives and liberals. They shared a common concern for the future of capitalism - they differed on that the government must do to insure that future. Their biggest bone of contention was the size the concessions that bourgeoisie, acting through the government, must make to workers and farmers'.
https://www.marxists.org/history/erol/periodicals/mlq-us/one-1-3.htm
Benny Andersson tror att Roosevelt - kapitalet - var först ute med ett progressivt reformpaket. Men han har fel. Det är som Fred Torssander skriver. Här Lewis igen (från samma artikel):
'In reality the laws that enacted unemplyment insurance, old-age insurance, and other reforms were extremely moderate. Imperial German under Bismarck had passed such laws in the 1880's to head off socialist agitation, Frence had enacted simular measures starting in the 1890's for the same reason, Great Britain had a long history of social-welfare legislastion going back hudred years. In the 1930's New Deal was merely catching up in a hurry with the reform legislation of other highly-developed countries - and for same reason: the need to radical dicontent'.
Och det är inte sant att arbetarklassen stärktes efter New Deal. Besvikna socialister övergav socialismen och kommunismen.
Benny Andersson talar så väl om New Deal som om det vore Gud - eller Marx - själv som hade utformat reformpaketet. Jag undrar, är BA lika förtjust i borgaren John F Kennedys New Frontier-reform?
BA säger 'Att vifta med pekfingret […] är verkligen främmande och inte så litet förmätet'. Jag undrar om han anser att Lenin viftar med pekfingret?
'Med ena handen skänker den liberala bourgeoisin reformer men tar alltid tillbaka dem med den andra, gör dom värdelösa, utnyttjar dem för att trälbinda arbetarna, splittra dem i skilda grupper och föreviga de arbetande människors löneslaveri. Även när reformismen är helt uppriktig menad förvandlas den i praktiken till ett verktyg för att borgerligt förleda och försvaga arbetarna'.
Till hit har vi knappt Bennys support men inte längre. Han stannar halvvägs och är nöjd med de reformer som borgarna ger honom. Vi som pekar fingret tillsammans med Lenin utgör en grupp som inte är nöjda. Lenin säger så här: 'I insikt om att reformer varken kan vara bestående eller betydande, när kapitalismen ännu finns kvar, kämpar arbetarna förbättringar och utnyttjar förbättringar för att ännu envisare kämpa vidare mot löneslaveriet'.
Synd att Benny Andersson stannar halvvägs. Vi hade gärna sett honom - som socialist - kämpat vidare med oss andra.

Benny Andersson försöker nu tona ner de vilda anklagelserna han har gjort i artiklar och kommentarer om att jag har försökt backa om att kapitalismen höll på att kollapsa. Minns du att jag skickade in en artikel på sensommaren 2018 som handlade om att det ägde rum en kontrarevolution i Sovjetunionen, och inte en kollaps? Du anklagade mig för att vara konspiratör när jag nämnde att det var kapitalet som attackerade Sovjetunionen och störtade realsocialismen.
Jag var så arg över dina anklagelser om att jag var en konspiratör att jag blev ironisk, och nämnde samma sak som du sa om Sovjetunionen men istället om kapitalismen i USA, d v s 'kapitalet höll på att kollapsa'.
Och nu har du ändrat åsikt, där du delar min, om att inga ekonomiska system kan kollapsa, inklusive Sovjetunionens. Men jag tror inte att någon kallar dig för en konspiratör för det!
Like Like Citera
0
Fred Torssander
4 years ago
Staten är ur marxismens synpunkt sett en apparat för klassherravälde. För att citera Engels är staten den ideale totalkapitalisten, och i Kommunistiska Manifestet sägs tydligt att "Det moderna statsväldet är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer."
Om vi tar ett lite längre citat från Friedrich Engels, ur Familjens Statens och Privategendomens ursprung (1884)
”Den högsta statsformen, den demokratiska republiken, som under våra moderna samhällsförhållanden mer och mer blir en oundviklig nödvändighet och är den statsform, under vilken den sista avgörande kampen mellan proletariat och bourgeoisi kan utkämpas - den demokratiska republiken vet officiellt inte längre av någon skillnad i egendom. I denna utövar rikedomen sin makt indirekt men desto säkrare. Å ena sidan under formen av direkt tjänstemannakorruption, för vilket Amerika är det klassiska exemplet, å andra sidan i form av en allians mellan regering och börs, vilken försiggår desto lättare, ju mer statsskulderna växer och ju mer aktiebolagen koncentrerar inte bara handeln utan också själva produktionen i sina händer och återigen finner sin medelpunkt i börsen. På detta är utom Amerika den nyaste franska republiken ett slående exempel, och även det hederliga Schweiz har på detta område visat vad det förmår. Men att det inte kräves någon demokratisk republik för detta brödraförbund mellan regering och börs, bevisar utom England det nya tyska riket, där man inte kan avgöra, vem som höjt den allmänna rösträtten mest, Bismarck eller Bleichröder. Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”
Läget idag verkar dock närmast som att även de Bismarckska socialförsäkringarna är under avveckling. Och trots att den Bismarckska allmänna rösträtten rent formellt fortfarande existerar, har den åter gjorts totalt irrelevant – även i Tyskland - genom EU-regimen.
Inom ramen för en borgerlig statsmakt kan vi säga om reformer, att dessa är avsedda att bevara borgarklassens makt. Detta gällde även de nu avvecklade reformpaketen, New Deal, nazismens Wirtschaftswunder, den svenska modellen, Folkfrontsregeringen i Frankrike och den japanska shūshin koyō som innebar full sysselsättning enligt diverse olika modeller.
När staten – den perfekte totalkapitalisten – anser att det krävs reformer som också är till nytta för arbetarklassen, detta då för att borgarklassen inte skall förlora makten, kommer det att bli reformer. Men i dagens läge med en globaliserad kapitalism, det vill säga utan någon omfattande proletär statsmakt i världen, framstår nog behovet av att försvara statsmakten genom eftergifter mot de egna proletärerna som tämligen begränsat.
Reformism i betydelsen ja till reformer men nej till revolution, är nog nu som tidigare mest en modell för försörjning av borgerliga arbetarpolitiker. Men utdelningen för arbetarklassens del torde bli mindre än den var under 1900-talet.
Like Like Citera
0
Benny Andersson
4 years ago
Kerstin Stigsson erkänner att alla de reformer jag nämnt var progressiva, men vidhåller att New Deal var reaktionärt och stödde kapitalet långt mer än det stödde arbetarna. Nu var ju de reformer jag nämnde – regleringen av finanssektorn, legaliseringen av fackföreningarna, socialförsäkringarna, begränsningen av arbetstiden och förbudet mot barnarbete - tillsammans med statliga åtgärder för att skapa de arbeten den privata industrin inte längre förmådde skapa – kärnan i New Deal. Kerstin Stigsson kan knappast med bibehållen trovärdighet påstå att dessa reformer var progressiva, samtidigt som hon hävdar att New Deal var reaktionärt.

Eller tänker hon påstå att de statliga projekten för att skapa miljontals arbeten som moderniserade infrastrukturen (elektrifierade USA:s landsbygd, till exempel), byggde tusentals skolor och sjukhus och annat liknande var reaktionärt? Visst hjälpte de statliga projekten till att modernisera kapitalismen. Men bara den som inbillar sig att socialismen ”kommer närmare” ju sämre folk får det, eller att kapitalismen kan fås att ”kollapsa” av sig själv kan ta det sistnämnda till intäkt för att åtgärderna bidrog till att ”rädda kapitalismen”. I verkligheten räddade Roosevelts statliga jobbskaparprojekt mer än 8,5 miljoner tidigare arbetslösa familjefäder och deras familjer från svält och hemlöshet, samtidigt som utbyggnaden av skolor, sjukhus och infrastruktur förbättrade livet för stora delar av USA:s befolkning.

Visst är det sant att det fanns brister i New Deals reformpaket. Men det rörde sig om underordnade aspekter, som knappast rubbar helhetsbilden av paketet som progressivt. Att vifta med pekpinnen mot den amerikanska arbetarklassen för att de inte lyckades införa socialismen, driva igenom nationalisering av banker och företag och andra liknande långtgående förändringar, är verklighetsfrämmande och inte så lite förmätet. Om sätter sig in en smula i hur klasskampen i USA utvecklades på 1920- och 30-talet istället för att utgå från önskedrömmar, förstår man att den amerikanska arbetarklassen visserligen gjorde stora framsteg under det senare årtiondet, men att man var långt ifrån den styrka som skulle ha krävts för att för att driva igenom så omvälvande förändringar.

För utom de ovan nämnda progressiva reformerna, som utgjorde kärnan i New Deal, infördes också en skattepolitik som la över stora delar av skattebördan på företagen och de rika (marginalskatten på inkomster över fem miljoner dollar var 75 procent). New Deal gynnade framför allt den grupp som befann sig på den nedersta tredjedelen av inkomstskalan och där befann sig majoriteten av landets svarta. Omkring en miljon afro-amerikanska familjer – en sjundedel av den svarta befolkningen – överlevde på jobb skapade av regeringen. Arbetslösa akademiker skickades ut för att intervjua tidigare slavar om deras liv. En ovärderlig källa som mycket av dagens historieforskning om slaveriet fortfarande bygger på. Det var under 1930-talet som den svarta befolkningen i USA, slutgiltigt vände ryggen åt republikanerna, det parti som de hade stött allt sedan Abraham Lincolns och inbördeskrigets dagar. Svarta ledare som Robert L Vann, utgivare av den inflytelserika svarta tidningen ”The Pittsburg Courier” och tidigare framträdande republikan, uppmuntrade de svarta att vända republikanerna ryggen och sluta upp bakom demokraterna.

Kerstin Stigsson har rätt i att det fanns brister i jordbrukspolitiken och stödet åt landets farmare. Den populistiske senatorn Huey P Long (seklets viktigaste populist) byggde hela sin politiska karriär på kritiken av New Deals jordbrukspolitik, som han påstod gynnade de välbesuttna bönderna på de fattiga arrendatorernas bekostnad. Som senare tiders historiker har visat, låg det en del i den kritiken, men bara en del. Om vi ser på Longs egen hemstat, Louisiana fick nästan hälften av statens arrendatorer lån och garantier från New Deals agenturer. Den Long-kontrollerade delstatsregeringen däremot genomförde inga åtgärder för att hjälpa statens arrendatorer. Andra New Deal - reformer som gynnade landsbygdens fattiga och som Longs delstatsregim inte hade några motsvarigheter till var programmet för att bygga billiga egna hem på landsbygden, elektrifieringen och lagstiftningen om minimilöner och rätten till facklig verksamhet och kollektivavtal.

Kerstin Stigsson påstår envist att New Deal bara gav småsmulor åt arbetarklassen och mest gynnade kapitalet. Jag har försökt visa att hennes påståenden inte stämmer med fakta. De delades definitivt inte av den tidens amerikanska kapitalister. Det som slår en, när man läser historiska verk om dessa årtionden är borgarklassens och deras traditionella politiska representanters – republikanerna – förbittrade motstånd mot New Deal.

Med det här inlägget avslutar jag för min del den här diskussionen. Jag uppfattar inte att Kerstin Stigssons senaste inlägg har tillfört några nya argument till det som redan sagts. Två detaljer bara: Ja, Kerstin Stigsson, du har förstås rätt i att det var slarvigt av mig att skriva att den så kallade realsocialismen i Sovjet kollapsade. Samhällssystem kollapsar aldrig av sig själva. Varken den amerikanska kapitalismen på 1930-talet som Kerstin Stigsson försökte påstå, eller samhällssystemet i Sovjetunionen på 1980-talet.
För det andra, vill jag kort invända mot Fred Torssanders fortsatta försök att likna Hitlers krispolitik med New Deal. Det stämmer visserligen att båda syftade till att skapa full sysselsättning. Men nazisternas ekonomiska politik byggde på att man hade krossat fackföreningarnas och arbetarklassens motstånd. New Deal däremot, skapades som en eftergift åt och kompromiss med en relativt stark arbetarklass och dess organisationer. Därför stod reallönerna i Nazityskland stilla, medan företagens vinster tilläts skjuta i höjden, finanskapitalet gavs fritt spelrum, osv. I USA skedde de motsatta. Jag hänvisar än en gång till Clartéartikeln där jag tar upp dessa frågor.

Jag känner inget behov av att få sista ordet den här debatten. Jag överlåter gärna åt Kerstin Stigsson att skriva det avslutande inlägget.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Benny Andersson anser fortfarande att kapitalet inte räddade kapitalismen 1933 genom New Deal. Självklart är det så att hur eländigt arbetarklassen har det, och när det inte finns en organiserad arbetarrörelse som kan bekämpa kapitalismen, ser kapitalet och borgarna ingen anledning att bekämpa arbetarklassen utan gör det de brukar göra - exploatera dem till sista blodsdroppen. När arbetarklassen i stället börjar organisera sig så bekämpas detta med en massa åtgärder för att kapitalismen skall behålla greppet om makten, t o m införandet av radikala reformer.
Ett kapitalistiskt ekonomiskt system kan inte falla av sig själv, anser Benny Andersson. Och jag håller med honom om det. Det behövs en socialistisk rörelse till detta - att göra revolution och ta makten. Och då borde även det omvända var helt klart för Benny Andersson, att ett socialistiskt ekonomiskt system inte kan falla av sig själv.
Men det är det inte. Han skrev för lite mer än ett halv år sedan (i augusti 2018 på clartébloggen, artiklarna om Kuba) 'om det sovjetiska misslyckandet'. 'Hur skall frågan ställas idag när både Sovjetsystemet […] har misslyckats och gått i graven'.
I ett mail till mig - 2018-09-26 - (via Clarte) påstår Benny Andersson: 'De flesta seriösa historikerna som studerat saken är att det var den interna ekonomin och politiska stagnationen och krisen som var huvudorsaken till Sovjetunionens kollaps'.
USA hade på 20- och 30-talet en ekonomisk, intern och politisk kris som var huvudorsaken till Den stora depressionen - men Benny Andersson anser fortfarande att USA inte var på väg mot en kollaps (eller ett misslyckande), trots en mycket lägre BNP än vad Sovjetunionen hade i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Så anser Benny Andersson att det är skillnad på en kapitalistisk kollaps och en socialistisk kollaps? Och då vill jag fråga honom - var finns denna skillnad?
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Benny Andersson säger (hoppas att jag citerar dig nu rätt): 'ackade KS och anförde något i stil med att hon bara menat att USA 'höll på att bli socialistiskt' i en 'ironisk' mening. I stället retirerade hon till en idé om att kapitalismen höll på att 'kollapsa' av sig självt. En märklig idé som varken stöds av fakta eller av Marx analys av kapitalismens krismekanismer'.
Vad säger BA då om Sovjetunionen? Jo, han anför (i andra kommentarer och artiklar än här) att realsocialismen i Sovjetunionen kollapsade, vilket jag anser att den INTE gjorde. Med tanke på BAs egen argumentation att det är kapitalet som går till attack vid varje angrepp från socialismen så var analysen om att realsocialismen kollapsade i Sovjetunionen utan någon eftertanke från BAs sida. Kapitalet (oavsett var detta händer - Sovjetunionen, USA, Sverige, etc) går alltid till attack mot socialismen för att bevara kapitalismen eller omkullkasta socialismen. I slutet av 1980-talet fanns en stark kapitalistisk rörelse i Sovjetunionen som samarbetade med kapitalet i väst för att störta realsocialismen - vilket också lyckades. Alltså omvända förhållande än i USA på 30-talet. Kapitalet - i form av Gorbatjov och andra - i Sovjetunionen genomförde i 1990-talet reformer som inte alls var progressiva. och privatiserade banker, företag, etc.
Den sovjetiska arbetarklassen fick betala för detta - och jag vet inte var Benny Andersson har fått den idén om att realsocialismen kollapsade. Inte från Marx i alla fall. BA anser att kapitalismen inte kan kollapsa utan någon kamp från socialistiska rörelser men att realsocialismen kan kollapsa utan någon kamp från kapitalet. Mycket märkligt!
När kontrarevolutionen ägde rum i Sovjetunionen - alltså 'kollapsen' av realsocialismen - så blev Sovjetunionen kapitalistiskt igen.
Så jag retirerade inte. Frasen 'att USA höll på att bli socialistiskt' var en pik till Benny Andersson med angående vad han anser om att realsocialismen i Sovjetunionen 'kollapsade' och därefter utvecklade ett fullvärdigt kapitalistiskt ekonomiskt system.
Möjligtvis är det jag som har en fel analys om Sovjetunionens 'kollaps' eller så har Benny Andersson fel analys om att kapitalet inte räddade kapitalismen i USA genom New Deal. Jag är av den uppfattningen att om ett ekonomiskt system kan kollapsa så kan även andra ekonomiska system kollapsa. Men när det gällde realsocialismen i Sovjetunionen så 'kollapsade' Sovjetunionen med hjälp av kapitalet - både inom och utom landet.
Förstår du nu, Benny Andersson, att det var ironiskt menat, med en pik till dig, du som är av den uppfattningen att realsocialismen kollapsade?
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Dessa enskilda reformer - de som du nämner, och jag nämner i kommentaren nedan - var och är progressiva, t ex högre löner och pensioner. Men New Deal innehöll också reformer (NRA) som innebar ett klassarbete. Wikipedia: 'As part of the 'First New Deal' the NRA based on the premise that Great Depression was coused by market instability and that government [den kapitalistiska, min anteckning] intervention was necessary to balance the investors of farmers, business and labor.'
Den amerikanska arbetarklassen borde ha slagits mer för bättre löner - och inte godtaget minimum löner - bättre anställningsförhållande, arbetarskydd, bättre fackliga avtal, etc och inte antaget NRA men de ansåg säkert att det var bättre än inget, och nöjde sig med det. De nöjde sig med reformism inom det kapitalistiska ekonomiska systemet. Inte ett socialistiskt samhälle. Och det verkar som Benny Andersson är nöjd med det också, det eftersom han talar väl om New Deal. Men det är inte jag. NRA reformen borde ha varit mer progressiv än den var. Det var en eftergift av arbetarklassen till borgarna och kapitalet. Och industrierna/fabrikerna/arbetsplatserna borde ha socialiserats. Arbetarklassen borde ha krävt mer, slagits mer för ett socialistiskt samhälle.
En annan reform i New Deal som arbetarklassen inte borde ha antaget var Emergency Banking Act. Den reformen var endast till för att stabilisera bankernas system - inte för att nationalisera bankerna.
Och reformen för lantbrukarna borde ha stött betydligt mer de mindre farmarna än vad den gjorde. De större lantbruken fick bättre stöd än de mindre ensamma lantbrukarna, som oftast för att kunna klar sig, arbetade på de större lantbruken och hade mycket dåliga arbetsförhållande även efter New Deal.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
4 years ago
Forts, från förra kommentaren … (Telefonsamtalet var från en kompis och som handlade om att jag hade lagt en deposition på en valp - så nu är jag hundägare igen! Samma blandning som min gamla hund var. Men det hör inte hit! Ville bara förmedla en glad nyhet.)

Mycket intressant att Benny Andersson nämner att SKP på 30-talet kapitulerade för reformisterna. Särskilt när SKP har publicerat en analys om detta för några veckor sedan.
https://www.initiative-cwpe.org/export/sites/default/.galleries/general/CP-Sweden_Social-Democracy-and-Communists-during-and-after-World-War-II.pdf

På Riktpunkt i artikeln 'Partiet går framåt' nämns analysen:
'På ett seminarium arrangerat av Turkiets kommunistiska parti och det Europeiska Kommunistiska Initiativet, för att dra lärdom och kritiskt granska den kommunistiska rörelsens historia, presenterade vi en omfattande analys av partiet utveckling mellan åren 1943-48. I den spårades den försonande inställningen till socialdemokratin tillbaka till de beslut som enhets- och folkfront som togs på komiterns femte världskongressen 1935. Analysen visar också att felaktiga beslut togs, som lede till att partiet senare urartade. Det var inga stora beslut som då togs och som ledde partiet till avgrunden, utan små smygande beslut som i stunden framstod som harmlösa. De besluten ledde emellertid till att dörren för nya beslut öppnades, som ledde ännu längre bort. Det viktigaste är att aldrig ta första steget - bort från vår grundläggande ideologi'.
Like Like Citera
0
benny andersson
4 years ago
Kerstin Stigsson fortsätter sitt glidande mellan oförenliga ståndpunkter. I sitt förra svar till mig skrev hon: ”Rosevelt konserverade kapitalismen i ett progressivt reformpaket som gynnade arbetarklassen”. Det vill säga, New Deal var ett progressivt reformpaket, som arbetarklassen gjorde rätt i att stödja. Nu har hon tydligen ändrat ståndpunkt igen och påstår att New Deal ”kastade småsmulor till arbetarna och resten till kapitalet”. För att ge sina argument ett sken av trovärdighet försöker hon sig på att skilja mellan de ”enskilda reformer” som arbetarnas påstås ha kämpat för och som hon anser vara progressiva och New Deal, som hon påstår vara reaktionärt och stödja kapitalet mer än arbetarklassen.
Då väntar jag bara på att Kerstin Stigsson ska presentera argumenten för den sistnämnda ståndpunkten. Jag har nämnt regleringen av finanssektorn och Wagnerakten som två av New Deals viktigaste beståndsdelar och karakteriserat dem som stora segrar för arbetarklassen och i motsvarande grad som stora eftergifter från borgarklassens sida. Kerstin Stigsson har hittills undvikit att bemöta mina argument här. Men det kanske är dags nu. Så Kerstin Stigsson, var dessa reformer segrar eller nederlag för arbetarklassen? Exakt vilka reformer i New Deal ”kastade småsmulor till arbetarna och resten till kapitalet”? Arbetslöshetsförsäkringen? Pensionsreformen? Regleringen av arbetstiden? Förbudet mot barnarbete?
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.