Det har nu gått nästan två år sedan Metoo-vågen svepte fram. Denna rörelse av 1000 och åter 1000 kvinnor, från restaurangbranschen och räddningstjänsten till jurister och läkare, de flesta okända, obemärkta, aldrig tidigare uppmärksammade, som tog ordet i sin makt och berättade med isande klarhet hur partriarkatet ser ut och påverkar oss alla. Nu börjar motböckerna komma, skrivna av dem som rättmätigt eller orättmätigt, drabbades av kraften i denna flodvåg. Det är Fredrik Virtanen eller Horace Engdahl. Eller K av Katarina Frostensson.

K står ut på ett särskilt sätt. Den är elegant och vacker. Inte för inte har ju Frostensson kallats för ”diktens drottning” av Erik Beckman (vilket påpekas på flera ställen). Och samtidigt är K en fascinerande uppvisning i total förnekelse. På den ena sidan finns de onda, ”de bittra ´modiga´ kvinnorna” som ylar offentligt i grupp. ”Varför ylar de? För att de är illasinnade eller frustrerade; hämndandar. För att de är avundsamma.” (sid 51) Särskilt onda är naturligtvis motståndarna i Svenska Akademin (omnämnd som SA) och särskilt då den Ständige Sekreteraren, kallad SS eller SD. På den andra sidan, de godhjärtade vännerna med de varma blickarna, och så naturligtvis ”riddare H” (sid 53). Alla svenska författare och kulturpersonligheter som tvingats i landsflykt - Strindberg, Almqvist, Swedenborg, Ekelund, Ingmar Bergman - mobiliseras och jämställs med paret K och hennes make.  I en strid ström av associationer får Simone Weil, Marguerite Duras, Eugène Delacroix, Le Clezio, katarerna och till och med Förintelsen exemplifiera parets utsatthet. Och maken själv? ”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.” (sid 179)

Det är inte otänkbart att K kommer att läsas av framtida generationer som en ny En dåres försvarstal.

Men K är intressant av ett annat skäl. Det är egentligen en berättelse om titanerna som förvisats från Olympen. Det är inte Akademin i sig det är fel på, det är att lågsinnade personer tagit över makten i den en gång så illustra församlingen. Riddare H frågar om K minns hur roligt de haft. ”Jag minns den akademi han påminner mig om, gestalter med resning och av verklig litterär kaliber. De är alla borta nu.” (sid 53) K valdes in i Akademin vid 39 års ålder och har tillbringat den största delen av sitt vuxna liv där. Hon har blivit en del av den borgerliga finkulturen och hennes förakt för massan och pöbeln går som en röd tråd genom boken. Ja, till och med i den grad att hon inte kan tänka sig att sjunga i kör, ”att stå i hopen, att vara en del av en grupp…Och jag tänker på Henri Michauxs ord: >>Den som sjunger i grupp/ kastar sin bror i fängelse/ bara man ber honom.<<” (sid 46)

Men problemet med Akademin är inte vilka personer som sitter där, utan vad den gör med dem som sitter där. En församling av 18 personer, som utser varandra på livstid. Som besitter en enorm makt genom de ekonomiska resurser som står till dess förfogande, som nådigt, helt på eget bevåg, delar ut stipendier som inte går att ansöka om, utan motiveringar eller någon form av transparens. En sådan församling måste bli korrumperad, och korrumpera alla i dess omgivning. Eller som Frostensson oanande beskriver det när hon talar om ”de attackerande författarna som visar sina förorättade ansikten… De är uppenbarligen missnöjda med antalet stipendier de fått av Akademien, om nu någon där haft en tanke på att föreslå dessa till ett pris.” (sid 133, min kurs.)

Det har talats om behovet att reformera Akademin, att göra den transparent och öppnare. Men Akademin går inte att omvandla. Det är ingen slump att August Strindberg aldrig blev invald eller att Jan Myrdal skydde den som pesten. Lika lite som att för varje mottagare av Nobelpriset i litteratur från den arabisktalande världen går 95 från den västerländska kulturkretsen eller att för varje svart afrikan går 95 vita, företrädesvis män. Det är och kommer att förbli en av de främsta institutionerna för att förmedla den härskande klassens tankar och världsbild.

Det är nu 226 år sedan jakobinerna upplöste den franska akademien som varande en feodal institution. Det följdes av att även den svenska upplöstes 1795. Men tyvärr återinstallerades den redan efter 20 månader av Gustav IV Adolf, Och där står vi idag, med en förening för snille och smak som kommer att fortsätta att förgifta svenskt kulturliv.