Samma hetta, samma myller av människor och ilsket knattrande motorcyklar. Men också förändrat. Det är ännu mer ont om mat nu, än vad det var i februari när jag senast var här. Och det som finns i affärerna har stigit i pris. För de fattigaste blir det allt svårare. Häromdagen köade folk för att få köpa en liten förpackning fryst kyckling. Vårt ris tog slut förra veckan och i affärerna gapade hyllorna tomma. Några telefonsamtal och på kvällen knackade en bekant på dörren med två säckar ris. Importerat från Vietnam. Innan Brasilien anslöt sig till den amerikanska blockaden av Kuba efter Bolsonaros valseger, importerade man billigt ris och billig kyckling därifrån. Nu tvingas man köpa på andra håll. Med dyrare transporter och priser som följd. Matolja är en annan bristvara och en dag kunde vi inte få tag på salt. Gatuhandeln blomstrar i ett oöverskådligt nät av försäljare och kontakter. För den som har råd. Men inte ens där kan man få tag på allt. Turisterna brukar inte märka av matbristen. Men häromdagen satt vi på en paladar, när kocken kom ut och förklarade att man tyvärr inte kunde servera ris till räkorna vi beställt. Man hade inte lyckats köpa något.
Det finns många orsaker till livsmedelsproblemen på Kuba. Men den amerikanska blockaden är en viktig bidragande faktor. Stormaktens blockad av sin lilla granne är en hänsynslös utpressning som drabbar de fattigaste. På Kuba liksom numera också i Venezuela och Iran. Jag har ibland fått frågan varför det skenbart så bördiga Kuba inte är självförsörjande på livsmedel? Jag kan för lite för att ge ett bra svar. Men jag läste nyss på nätet att Bolivia satsar på småjordbruk för att bli självförsörjande. Skulle det vara ett steg mot att återinföra kapitalismen? Inte nödvändigtvis. Bucharin tänkte i andra banor redan på 1920-taIet och i sin bok om den sovjetiska industrialiseringen skisserar Robert Allen en Bucharininspirerad väg (Farm to Facrory. A Reinterpretation of the Soviet Industrial Revolution.). Faran för en återgång till kapitalismen finns nog snarare i den blomstrande turistnäringen som idag lever i ett alltmer oharmoniskt tvångsäktenskap med resten av ekonomin och de vanliga kubanernas vardag. En annan tanke som slår mig är vår egen kolonilottsrörelse. Den skapades i början av 1900-talet för att ge stadens industriarbetare motion och frisk luft och samtidigt bidra till att ge dem mat på bordet. Under det första världskrigets bristår lämnade kolonilotterna ett avsevärt bidrag till livsmedelsförsörjningen.
Samtidigt som många har det svårt pågår förberedelserna för karnevalen. Hela stan går i väntans tider. Det spikas upp scener och öltält i hela Santiago. Och på kvällarna har festandet redan börjat så smått. När jag började skriva den här texten var det barnkarneval i hamnen. Vi var nere där en kväll. Vår femåring och hennes jämnårige kusin åkte allt och sprang omkring och viftade med sina lysande jojor. Dagen därpå var det uppträdande med dans och clowner på vår gata. Det här är ett land som satsar sina magra resurser på barnen. Det är svårt att få ihop intrycken av hårda tider och festande. Men båda sakerna existerar sida vid sida.
Två trummor jagar varandra mot allt hetsigare rytmer i en gratiskonsert på trottoaren. Foto: Benny Andersson
Santiago är en fattig men välskött stad. Mycket renare än Havanna. Nere i hamnen promenerade vi på den nyreparerade och välupplysta maleconen, som skiljer sig påtagligt från sin bedagade, mer berömda släkting i huvudstaden. Det är kineserna som betalat, förklarade man för mig. Det var en del av avtalet, när de köpte, eller långtidshyrde (jag fick inte klart vilket) Santiagos hamn och moderniserade den. Den kinesiska närvaron är påtaglig här. Moderna Geelys på gatorna och kinesiska kapitalvaror i affärerna. Jag antar att kubanerna lärde sig tillräckligt av sin långvariga, problematiska relation med Sovjetunionen för att kunna navigera mellan det brutalt aggressiva USA och stormakter som uppträder i den vänlige hjälparens kostym. Vi får åtminstone hoppas det.
Några veckor senare packade jag väskan för att resa hem. Yuliet pekade på en oöppnad tub tandkräm. ”Kan du lämna kvar den? Det finns ingen tandkräm i affärerna.” Väl hemma läser jag DNs ledarskribent Martin Liby Troein som förklarar varför ”diktaturer är usla på att hantera kriser och katastrofer” (15/8). Jag antar att han skulle klassa Kuba som en diktatur. Ändå har det fattiga Kuba gång på gång visat sig vara ett av de länder som bäst kunnat motstå och städa upp efter de förödande orkaner som med jämna mellanrum drabbar regionen. I Puerto Rico, en delstat i det rika och demokratiska USA, syns ännu spåren i form av förstörda hus och vägar efter orkanen Maria som drog fram över ön i september 2017. Flera tusen människor beräknas ha dött till följd av orkanen. Stödet från myndigheterna i USA var minimalt. Kändisar som Oprah Winfrey och Jennifer Lopez försökte kompensera med privata donationer. Kontrasten mot Kuba, som drabbades lika hårt, är slående. Så snart vädret tillät fylldes gatorna i Havanna av brandmän, polis, statligt anställda och frivilliga som satte i gång röjningsarbetet. Efter några månader var det mesta reparerat. Men för den som målar världen i svart och vitt är sådana nyanser oviktiga, eller svåra att se.
Kommentarer
Ett par preciseringar, bara:
Apropå Venezuelas siffror på colombianer i sitt territorium (6 miljoner) backas dessa upp av utdelade lägenheter, läkarbesök, operationer och CLAP-lådor. Högerregimerna i Latinamerika vill såklart låtsas som om dessa inte finns men de har hållit på med Venezuela sedan 1998, precis som med Kuba sedan 1959: De bara upprepar att "Chavez (eller Maduro) faller när som helst", vilket aldrig inträffar. Varför? Jo, därför att precis som i Nicaragua, dessa revolutionära regeringar har stödet från majoriteten av befolkningen.
Avslutningsvis vill jag bara kommentera att knarkodlingen tar i anspråk en veritabel massa av Colombias territorium i ansrpåk. Artikeln nedan från Washington Office on Latina America (Wola), en källa som ingen i denna värld kan anklagas för att vara Venezuelavänlig, uppger att 2017 nästan 120.000 bondefamiljer levde på kokaodling. Colombia är ett land där det råder ett slags sociopolitisk apartheid: Undernäringen är mycket högre, till och med skyhög på landsbygden där enligt Oxfam 4 personer av 10 är fattiga och där 2 av 10 är extremt fattiga och inte ens har råd att tillgodose sina dagliga kaloribehov, samt en massa andra indikatorer som påminner om Nicaragua... under Somozas diktatur.
Källor:
WOLA
https://www.wola.org/analysis/restarting-aerial-fumigation-of-drug-crops-in-colombia-is-a-mistake/
Den sociala situationen på Colombias landsbygd
https://www.alainet.org/es/articulo/187101
"Det stämmer inte att "de colombianer som flyttade till Venezuela från 70 talet... nu i stor utsträckning flyttat tillbaka", det är bara ideologi, den propaganda som de colombianska medierna upprepar hela tiden."
Jag tänker inte dra mer statistik för dig bara tala om att det inte är någon propaganda att miljoner venezolaner flyr Venezuela. Där jag bor är varje ödetomt, stranden och parkerna fyllda med venezolaner som bor som uteliggare ofta med hela familjen. Likadant är det i Chile, Peru, Ecuador, Guyana, Brasilien, Curacao mm mm bara för att nämna några länder där jag det senaste året själv bevittnat det. De föredrar alltså att bli uteliggare i dessa länder framför att bo kvar hos dina kamrater i Venezuela.
När det gäller Colombias kokainproduktion så odlas cocabusken på 1,8 % av den odlingsbara jorden. När du säger att "Bönderna producerar inte mat utan knark" gör du dig skyldig till en oehörd skymf mot de bönder som producerar mat, frukter och kaffe på resten av 98,2 % jordbruksmark. Knarket är ett jätteproblem pga av korruption, våld och finansiering av höger och vänstergerillor såsom FARC och ELN. Knarket förs sedan vidare på en mängd vägar. En del hamnar i Venezuela där bla Maduros familj har hand om knarksmugglingen
https://www.google.com/amp/s/mobile.reuters.com/article/amp/idUSKBN1E833G. En annan del fortsätter via Centralamerika t.ex Nicaragua. Tackar för mig Jorge, jag tror inte vi kommer längre, när kartan skiljer sig från verkligheten så är det bara att välja. Du verkar ha valt kartan.
Det stämmer inte att "de colombianer som flyttade till Venezuela från 70 talet... nu i stor utsträckning flyttat tillbaka", det är bara ideologi, den propaganda som de colombianska medierna upprepar hela tiden. Colombia har över 10% arbetslöshet. Det låter visserligen mycket om 90.000 som tidigare bodde i Venezuela nu söker colombianska id-handlingar, men vad är det när det bor miljoner på andra sidan gränsen?
Jag har aldrig påstått att det inte finns någon undernäring i Nicaragua och att alla näringsbehov är tillgodosedda, trots att Nicaragua idag producerar många gånger fler nötkött, fläsk, kyckling, ägg, fisk, mm än för bara 10 år sedan - tack vore den jordbrukspolitik söm förts. Nicaraguanska barn också dricker läsk och äter skräpmat. Det är barnsligt att tro att ett land kan råda bot på effekterna av hundratals år av förtryck och utsugning på bara några år. Min poäng är att Nicaraguas landvinningar inom området är enastående och att det finns en hel del att lära sig från landet.
Nedan finns en annan artikel från BBC där man kan läsa att Nicaragua hade 2017 den näst lägsta barnundernäring i hela Centralamerika (förmodligen) bara efter Costa Rica (finns ej redovisat i studien). Guatemala hade 46,5% (alltså HÄLFTEN av barnen var undernärda), Honduras 22,6%, Panama (Ja, landet med den interoceaniska kanalen och de skyhöga tillväxtsiffrorna) 19,1% och sedan Nicaragua, med 17,3%. Vad BBC:s artikel inte nämner är att den totala undernäringen innan sandinisterna kom tillbaka till makten var 23%. Varför BBC inte tar upp Nicaragua som exempel på framgångsrikt land är en gåta som egentligen inte är så svårgissad. FAO:s senaste mätning som gjordes i år uppger att undernäringen ligger runt 15%.
Noter.
El Tiempo, Colombia: Vart fjärde barn har anemi och nästan vart tredje har brist på A-Vitamin. Då är nicaraguanska barn förhållandevis bättre närda, eftersom ALLA får ett mål näringsriktig mat i skolan varje dag.
https://www.eltiempo.com/salud/desnutricion-infantil-en-colombia-uno-de-cada-cuatro-ninos-sufre-de-desnutricion-388892
Artikeln av BBC
https://www.bbc.com/mundo/noticias-46100675
Siffror om fattigdomen i Nicaragua
https://plataformacelac.org/storage/app/uploads/public/5c8/7f5/f94/5c87f5f94e6ff991503542.pdf
Siffror om matsäkerhet i Nicaragua och Latinamerika
https://plataformacelac.org/pais/nic
FAO
http://www.fao.org/3/CA2127ES/CA2127ES.pdf
https://www.elnuevodiario.com.ni/nacionales/429840-nicaragua-dispone-suficiente-comida-acabar-desnutr/.
Jag uppfattar ditt försök att försvara dina "kamraters" jordbrukspolitik som ett krystat försök att dölja bristerna och därmed en konstruktiv kritik och diskussion. Oavsett om du underkänner jämförelsen med svenskt jordbruk så är 875 tunnland en stor areal. Det motsvarar en jordlott på 2,2 km x 2,2 km och är knappast några fattigbönder.
Jag fattar inte dina antydningar om Venezuela. Hur kan det komma sig att det finns cirka 6 miljoner Colombianer där? Du bor i Colombia, så du borde veta varför. Hur som helst, Colombia är ett väldigt dåligt exempel på matsäkerhet på alla sätt och vis, inte minst är landet världens största kokainproducent! Många bönder i Colombia kan inte leva på att odla mat och landet har befunnit sig i krig i över 5 decennier just på grund av bondefrågan!
Sven Andersson, du säger att "det är inte nödvändigtvis ett hälsotecken att en stor del av arbetskraften måste påta i jorden med låg produktivitet". Har jag påstått det? Nicaragua gör allt med syftet att öka produktiviteten inom jordbruket. Innan 2007 fanns inga vägar, inga anläggningar för mjölkuppsamling, inga inhemskt producerade frön, ingenting! Antalet sysselsatta inom industrin har ökat mycket sedan 2007. Då hade Nicaragua 70.000 anställda i frizonerna, idag kommer landet att sluta året med 130.000. Då hade Nicaragua inga call centers... Idag finns det många. Då var var tredje nicaraguan analfabet, idag är det 1 på 20 som är det.
2007, innan sandinisterna kom till makten, låg den allmänna fattigdomen i landet på 47.9%, varannan nicaraguan levde på mindre en 2 dollar om dagen. 10 år senare halverades fattigdomen till 24.9%. Extremfattigdomen också halverades, från 17.3% år 2007 till 6.9% 10 är senare. Ginikoefficienten sjönk från 0.41 till 0.33 mellan 2005 och 2016 (bara något högre en i dagens Sverige).
Det är inga siffror som jag hittar på (det är hämtade ur officiella källor), men det räcker med att ha varit i Nicaragua i början av seklet och jämföra det med situationen idag. Du säger att du var här i fjor, men du såg tydligen ingenting, och därmed inte fattar vad som verkligen hände här 2018: Det som ägde rum var en regelrätt statskuppförsök som egentligen inte hade något stöd från den överväldigande majoriteten av befolkningen.
Den misslyckade kuppen orsakade ekonomin omfattande skador på ca 10% av BNP, en förlust av 140.000 arbetstillfällen och vart fjärde företag fick stängas. Sådana förluster fick Puerto Rico att gå omkull efter orkan Maria. Men Nicaraguas ekonomi kom inte ur led. Priserna har inte skenat iväg och misären har inte tagit över.
Innan 2007 fick man i Nicaragua ta med sig egna kanyler och lakan till sjukhusen eftersom de inte hade råd att erbjuda det. Sedan 2007 har Nicaragua byggt 18 nya sjukhus och ytterligare 22 håller på att byggas. Det fanns inga mödravårdscentraler på landsbygden, idag finns i varje departement i landet och barn- och mödradödligheten har sjunkit drastiskt. Sådant finns inte i vare sig Honduras, Haitis eller Colombias landsbygd.
Nicaragua är ett fattigt land med en ekonomi på 12 miljarder dollar och en BNP-per capita kring eller strax under 2000 dollar. Men Nicaragua är inte Haiti, inte Honduras, inte Etiopien, och absolut inte heller Colombias landsbygd! Nicaragua är det land i Centralamerika som gör mest för att bromsa allt det knark som strömmar in mot Nordamerika, men inga knarkkarteller har fått fäste i landet. Till skillnad från alla dessa länder så har Nicaragua genomgått en riktig jordreform son gav bönderna jord samt en politik som gör att rikedomarna omfördelas så att fattigdomsbekämpningen och landets utveckling kommer först. Det är bara ett nyktert konstaterande, allt annat är propaganda.
Jorge Caplan, du säger också:
"Idag är situationen det motsatta: 80% av jorden består av gårdar på 875 tunnland eller mindre".
Jag skulle inte kalla en gård på 875 tunnland liten. I Sverige är medelstorleken på en gård 80 tunnland.
Du säger också att
"Har varit i regelbunden kontakt med kamraterna i del kubanska ambassaden sedan lång tid tillbaka samt med kamrater från folkrörelserna i Venezuela, Honduras, El Salvador, m.fl."
Jag är också i regelbunden kontakt med kamraterna från Venezuela. De sover, utför sin toalett och lagar sin mat tillsammans med sina barn utanför min port i Colombia. OBS de började komma långt innan USAs sanktioner. Just nu är jag i Etiopien där 80% lever av jordbruket, för att de måste. Dergens jordbrukspolitik ledde till över en miljon döda av svält bl.a I Nicaragua arbetar över 30% inom jordbruket också för att de måste. Det är inte nödvändigtvis ett hälsotecken att en stor del av arbetskraften måste påta i jorden med låg produktivitet. Det är bra att Nicaragua inte behöver importera mat, de har ju dessutom inga pengar att importera för. Nicaraguas BNP per capita ligger på 5,9 tusen dollar per år, en tredjedel av Costa Ricas och långt under sina grannländer.
De olika påstådda socialistländernas jordbrukspolitik tillhör den svagaste delen av det socialistiska experimentet.
När det gäller oroligheterna nyss i Nicaragua så berodde de ju i stor utsträckning på Ortegas pensionsreform, inspirerad av Pinochets och IMFs syn på pensionerna och också kopierad av Sverige.
Jag förstår inte alls hur du kan säga att "Storgodsägarna är återigen tillbaka med gigantiska boskapsrancher". Det stämmer helt enkelt inte. Nicaragua idag är Centralamerikas största köttexportör men den absoluta merparten av produktionen kommer från små- och medelstora producenter. Medan nästan alla länder i Latinamerika från Argentina i syd till Mexiko i norr får importera alltmer av sin mat så producerar Nicaragua alltmer av sin egen mat, idag är hela 90 procent av all mat som konsumeras i Nicaragua inhemsk.
1978, under Somozas tid, 2,000 storgodsägare med 1,235 tunnland eller mer ägde 50% av jorden. Av dessa koncentrerade 575 ägare hela 37.5% av totalarealen medan 52,000 små jordbrukare, över hälften av de registrerade ägarna, fick trängas i 190,000 tunnland dvs 3.4% av den totala arealen. Idag är situationen det motsatta: 80% av jorden består av gårdar på 875 tunnland eller mindre.
Nicaragua har genomgått en jordbruksreform och den överlevde 16 år av nyliberalism mellan 1990 och 2006 tack vore böndernas kamp.
Sedan sandinisterna kom tillbaka till makten började man att massivt dela ut egendomstitlarna till bönderna och till familjerna i städerna. Hittills har man delat ut kanske 150,000 titlar. De som producerar rikedomen i Nicaragua är inte längre storkapitalisterna utan små- och medelstora producenter samt en del småkapitalister. Det är dessa som står för merparten av arbetstillfällena och bruttoinkomsten samt för cirka hälften av BNP.
Rekommenderad läsning:
Nicaragua kommer att vara värd för FAO:s regionala konferens i april 2020 som ett erkännande för allt vad landet har åstadkommit i frågan om matsäkerhet och matsuveränitet.
https://www.vivanicaragua.com.ni/2019/08/08/politica/nicaragua-sera-sede-conferencia-regional-fao/
Vem producerar rikedomarna i Nicaragua? En viktig bok av ekonomiprofessorn Orlando Nuñez. Det var han som låg bakom Nicaraguas första kooperativlag på 1980 samt bakom det framgångsrika programmet "Noll Hunger" på 2000-talet.
"Who produces the wealth in Nicaragua?"
http://www.tortillaconsal.com/tortilla/node/7155
Vad säger organisationer och gräsrotsaktivister som är genuint engagerade i frågor om matsuveränitet i tredje världen om Nicaragua?
"Food Sovereignty And Agrarian Reform in Nicaragua"
https://whyhunger.org/category/blog/food-sovereignty-and-agrarian-reform-in-nicaragua/
Vad hände egentligen i Nicaragua i april 2018? En kollektiv bok som i detalj granskar vad som hände i Nicaragua 2018.
"Live from Nicaragua : Uprising or Coup? - A Reader"
http://www.tortillaconsal.com/tortilla/node/6122
http://www.rabble.ca/columnists/2018/10/nicaraguas-agrarian-reform-and-revolution-40-years
Men utöver blockaden kan man också peka på att det inte är så enkelt att få en högutbildad och urbaniserad befolkning att flytta tillbaka till landsbygden. Det kan ta generationer att göra det, och man kan förmoda att det också kräver en del investeringar av landets knappa resurser. När det gäller lagar som underlättar det för bönderna att sälja sina produkter till städerna antar jag att många framsteg har gjorts på senare år. Dessutom har Kuba åstadkommit mycket inom agronomi samt områden som stadsodlingar vilka har bedrivits länge. Hur som helst, man kan inte förvänta sig snabba förändringar så länge landet är så hårt pressat av blockaden och USA:s aggressiva politik. Som tur är så kommer inte Trump att vara för evigt och högervågen i Latinamerika håller på att vända.
Hur som helst, jag skulle våga påstå att en viktig förebild för Kuba i vad avser matsuveräniteten i Latinamerika är Nicaragua, som självt producerar 90% av all den mat det konsumerar - och det av huvudsakligen små- och medelstora bönder. Det finns väldigt få länder i världen som klarar av det idag. Matpriserna i landet har behållit samma nivå sedan flera år tillbaka och tillgången till mat har förbättrats avsevärt. Hemligheten är i grova drag följande: 1) En jordbruksreform som gav bönderna tillgång till jord (och det har Kuba redan); 2) Kooperativ och diverse former av associativ ekonomi (Kuba har också omfattande erfarenhet av det); 3) Kreditprogram som prioriterar kvinnorna och som kombinerar matproduktion både till självförsörjning och till marknaden och 4) Investeringar (vägar, el, vatten, Internet, hälsa och utbildning, osv) som är tänkta så att folk kan leva på landsbygden och få ut sin produktion.