”Leta upp Sankt Franciskus kyrkan”, förklarade mannen för mig, ”där kan du fråga igen, kontoret ligger bredvid kyrkan”. Jag skulle till civilregistret för att förnya ett dokument. När jag till slut knackade på den väldiga dörren, stack en man ut huvudet genom ett fönster och förklarade att kontoret var stängt den här veckan på grund av karnevalen.
Julidagarna är olidligt heta. Människorna rör sig långsamt och söker skuggan. I husen sitter man framför surrande fläktar. Om man har råd och när det finns elektricitet. För att spara energi stängs strömmen av några timmar då och då i olika delar av staden. Men på nätterna lever staden upp. Karnevalen överskuggar allt. Jag läste i en guidebok att karnevalen i Santiago är en av världens två häftigaste. Svårt att kontrollera, men det skulle inte förvåna mig.
Festandet i centrala barrios som Sueno, Fereirio och kring basebollstadion är mest känt. Där kan man röra sig säkert även som ensam turist. Men till de fattigare förorterna bör främlingar som ser ut att ha pengar inte bege sig ensamma på natten. På La Trocha som bara ligger ett par kvarter från vårt hus är trängseln enorm. Där kan det bli slagsmål frampå morgontimmarna, när vissa fått i sig för mycket. Men jag är aldrig ensam här. En storväxt granne som tycks ha vänner och bekanta överallt körde mig till Chicharones på sin vespa. Jag såg en moster till Yuliet, men hann aldrig hälsa innan hon försvann i trängseln. En ung enbent kille dansade glatt med en vacker flicka. Häromnatten var jag i Antonio Maceo med Yuliet och några vänner. Det var människor, musik, öl, rom och gatumat överallt. På La Trocha vändes helstekta grisar långsamt över glöden. Livemusiken varierar från det traditionella till moderna, hetsigt funk och rapinfluerade varianter. Ett par av framträdandena är bland det bästa jag hört.
Lafelicidad, La Trocha, Santiago de Cuba. Foto: Benny Anderrson
De två puertoricanska musikerna lutade sig mot väggen på vår grannes hus. De hade just spelat på den stora scenen på La Trocha. Nu visade de bilder på fyrhjulsdrivna jeepar och på sina vapen. ”Om någon kliver över din tröskel oinbjuden med handen i fickan, kan du skjuta honom i självförvar”, förklarade den ene. ”Men om du kliver över din tröskel och skjuter honom på gatan”, blir det rättegång.” När den andre, som hade ett litet skägg och långa rastaflätor, frågade om det finns mycket vapen i vårt land, svarade jag att det inte behövs. Jämfört med de historier jag just lyssnat till kändes debatten om våldet i Sverige uppblåst. Kuba spelar i en helt egen division.Trots risken för rån och ficktjuvar i de mest utsatta förorterna, är Kuba nog det fredligaste och säkraste land jag har besökt . I Santiago lär det finnas vapen och viss organiserad brottslighet i San Pedrito, där det finns både rom- och matoljefabriker. Men det enda väpnade våld jag hört talas om är ett rån mot en ölservering på La Trocha för några månader sedan.
”Puerto Rico har visst bara fått fattigdom och våld från USA”, säger jag. ”Ni verkar vara en halvkoloni”. ”En koloni mannen, en koloni”, svarar rastaflätorna. De två musikerna fortsätter att berätta om livet i sin barrio i San Juan och citerar då och då sina mammor. Jag missade deras spelning på La Trocha. Men två kvällar gav de gratiskonsert utan resten av bandet på trottoaren nära vårt hus. De båda trummorna jagade varandra mot allt hetsigare rytmer. Medan människorna som samlats sjöng och improviserade danser i det ena häpnadsväckande solonumret efter det andra. Det kände mycket afrikanskt.
Det afrikanska arvet är också närvarande i orulareligionen och santerian, som finns överallt på Kuba. I Havanna bodde jag hos en pensionerad universitetslärare i kemi och hennes man som hade varit professor i fysik. Kvinnan pekade på mitt manorulaarmband och undrade hur jag fått det. ”Det där är en mycket intressant religion”, sa hon. På hemvägen bodde jag en natt i ett annat casa. En vacker kvinna i fyrtioårsåldern släppte in mig. Hon upptäckte mitt armband där färgerna symboliserar Orula och havsgudinnan Yemaya. ”Välkommen till Casa Yemaya”, sa hon och log.
