Göran Greider på Folkets Bio i Stockholm 2015. Foto: Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)]

Detta inlägg refuserades av ETC efter Göran Greiders och mitt meningsutbyte. Tråkigt, eftersom det vänstern behöver just nu är en debatt. Här är länken till ETC-diskussionen:

Jag tror Göran Greider gör ett stort misstag när han räknar ut nyliberalismen. Han menar att nyliberalismen idag varken väcker någon entusiasm bland vanligt folk eller bland eliterna, och att den ideologiskt har kroknat. Det finns grovt sett två förklaringar till nyliberalismens uppkomst och utveckling; den ekonomiska och den ideologiska. Den ideologiska förklaringen går ut på att nyliberalismen växte fram med Thatcherismen och Reaganismen, och sedan tog hjälp av några ekonomiska teoretiker från 1900-talet för att utveckla ideologin. Från 1980-talet och framåt valde många politiker att genomföra nyliberala reformer därför att de trodde på idén om valfrihet och marknadens sunda påverkan.

Den ekonomiska förklaringen går ut på att det är motsättningar inom kapitalismen som drivit fram nyliberalism. Under den ekonomiska nedgången som startade vid slutet av 1960-talet började kapitalet söka sig nya vägar, till mer vinstgivande investeringar. En möjlighet som då öppnades var att privatisera den offentliga sektorn. Dit kapital sökte sig. Andra möjligheter var att hålla nere arbetarnas löner och på så sätt öka vinsten på arbetarnas bekostnad. För att kunna göra detta krävdes avväpning av facket och försämrade arbetslagar. Den fria rörligheten för kapitalet var också ett sätt att öka möjligheterna för kapitalet att söka sig till ner vinstgivande projekt.

Om den ekonomiska förklaringen är mest sann är det i princip omöjligt att ”övertala” näringslivet eller representanter för staten att slå in på en icke-nyliberal politik, eftersom det skulle innebära att man tvingade skrota hela det nuvarande ekonomiska systemet. Om den ideologiska förklaringen är mest sann så är det naturligtvis möjligt för en regering att välja en icke-nyliberal politik.

Min uppfattning är att nyliberalismen är en kombination av både ekonomi och ideologi. Den ekonomiska förklaringen väger dock tyngst i och med att det finns vissa ekonomiska förhållanden som inte går att komma undan. En svensk regering skulle idag till exempel inte kunna införa nationella restriktioner för finanssektorn utan att hel ekonomin skulle sättas på spel. Det skulle också vara svårt för riksbanken att höja räntan när centralbankerna världen över för en extrem lågräntepolitik. Det skulle var svårt för regeringen att höja skatten på kapital eller vidtaga andra omfördelningsåtgärder utan att riskera en kapitalflykt från Sverige.

En del av de åtgärder inom det arbetsrättsliga området som finns med i Januariavtalet är försämringar som införts i de flesta europeiska länder sedan länge. Sverige har ett tag kunnat undvika den typen av försämringar, bland annat tack vare socialdemokraterna, men är nu tvungna att krypa till korset. Januariavtalet är på så sätt en anpassning till den nyliberala europeiska standarden och som sådan säkerligen välkommen för kapitalet, men inte för löntagarna. Det är den nyliberal ekonomin som lett till att klyftan mellan rika och fattiga växt till orimliga proportioner även i europeiska välfärdsstater.

För Göran Greider verkar dock den ideologiska sidan av nyliberalismen väga tyngst. När han skriver att ”Mycket i politiken idag tror jag handlar om tålamod, det vill säga modet att rida ut den nyliberala storm vi idag rimligen ser slutet på”, så tror jag att det inte är mer än en naiv förhoppning. Det finns ingenting som tyder på att den nyliberala ekonomin går mot sitt slut. Däremot finns det mycket som talar för att vi närmar oss en ny finansiell kris som kan bli än mer omfattande än krisen 2008/2009. Den kommande krisen kommer att drabba vanliga löntagare, och här i Sverige framför allt dem som sitter med stora bostadslån. För var finns den förskjutning i maktförhållandena som skulle göra att nästa kris får betalas av kapitalet i allmänhet och finanskapitalet i synnerhet? Greider tror att nyliberalismen kommer att självdö bara vi har tålamod. Det tror inte jag.

Kommentarer   

0 #2 Anders Romelsjo 2019-09-10 21:17
Det är lätt att gilla Göran Greider och en del av det han skriver. Som hans dikter. I den utmärkta boken ”Den solidariska genen: anteckningar om klass, utopi och människans natur” gör Göran Greider en smått imponerande genomgång av den vetenskapliga litteraturen kring frågan om ”människans väsen” och påvisar den centrala betydelsen av samarbete hos våra förfäder för många tusen år sedan. Forskarna menar, bl.a. på basis av utgrävningsfynd och studier av fossil att relationer mellan de tidiga människorna inte främst karakteriserades av aggression utan av samarbete. Man barmat till varandra, män och kvinnor hjälptes åt med ungars försörjning och överlevnad. Våra förfäder levde i parförhållanden i motsats till aporna. Det är sannolikt att samarbetsförmågan var en viktig faktor i det tidiga människosläktets kamp för tillvaron för att nu uttrycka sig a la Darwin, att det var ett selektionstryck (genetisk och kanske socialt via epigenetiska effekter) som gynnade överlevandet för de som kunde samarbeta.

Men Göran Greider är fången i socialdemokratins tro på kapitalismen och dess förespråkare trots en del fraser om socialism. Han hyllar Margot Wallström som i mångt och mycket var en talesperson för USA-imperialismen och kapitalismen med sin russofobi, sitt stöd till hårda olagliga sanktioner mot bl.a. Syrien och sitt reflexmässiga erkännande av USA-marionetten som bäste legitime president i Venezuela i stället för folkvalde Maduro (I bra val enligt valobservatörer). Greider skriver ”Det är en stor förlust för världen, för Sverige, för regeringen - där hon var den populäraste ministern i alla mätningar - att hon väljer att avgå.” (dalademokraten.se/.../...)

Och ”Populistiska manifestet” tillsammans med mer radikala (?) Åsa Linderborg. Jag återger tänkvärda delar av Flammans recension ”Däremot är teserna inte befriade från en ständigt uppdykande (över-)tro på socialdemokratin, Corbyn, Sanders, och ett reformerat EU (!). På något vis hänger sig föreställningen kvar om att socialdemokratin egentligen är en progressiv kraft men som hela tiden misslyckas med sin strävan mot socialism på grund av att de är ”fega”, ”naiva” eller ”lurade” av den, ständigt allsmäktiga, ”nyliberalismen” ”Det gör att den vänster Greider och Linderborg i slutändan fortsätter att hoppas på är lika systembevarande och som den postmoderna, identitetspolitiska borgerliga nidbild av en vänster som de riktar in sig på att göra upp med.”
Och Greider är inte ensam och här instämmer jag med Lucas Paschalides inledande bedömning. Skrev efter Katalys första seminarium i februari
”Mötet var mycket bra. Läsaren själv kan ta ställning. Jag tycker att Daniel Suhonens tro att socialistiska tankar och ideal finns hos ledningen inom S var överraskande och osannolik. Man tiger om det och om arbetarklassen. Ledande socialdemokrater som förre statsministern Göran Persson och Tomas Östros går till inkomstinbringande konsultverksamhet och näringsliv. Otänkbart på 1970-talet.”
En aspekt på Greiders syn på nyliberalismen är att den är en produkt av samma önsketänkande, ja naivitet och bristande redovisad analys av olika förhållanden. Vem har sett en tillräckligt ingående analys av nyliberalismen hos Greider? Svagt av ETC att de inte tillåter Peter Sundborgs genomarbetade kommentar till Greiders artikel om nyliberalismen.
Citera
0 #1 Lucas Paschalides 2019-09-06 15:50
Greider är likt Suhonen de typiska liberala "intellektuella", de som är längst till vänster inom de etablerade cirklarna som accepteras och ges ett visst utrymme, vilket används så klart för att kritisera och hjälpa till med att utesluta allt som är till vänster om dem från den "civiliserade världen".

Vad gäller nyliberalismen så är det både ett politiskt och ett ekonomiskt projekt. Det ekonomiska som lärs ut i gymnasium och universitet är rent nonsens (jag vet det, för jag var en av de som lärde ut sånt nonsens) och underhålls av en massiv opinionsdominans. Att de västerländska storkapitalisterna återfår den ekonomiska och politiska dominansen de hade i början av 1900-talet (vilket de till stor del har lyckats med, åtminstone inom sina länder) och att rädda kapitalismen från den sammanlänkade instabilitet i systemet som existerade under efterkrigstiden, var själva målen med nyliberalismen. Jag har svårt att skilja på just det politiska och det ekonomiska, de är så pass sammanflätade: det ekonomiska uppnås med det politiska och vice versa.

Om man sänker företags- eller kapitalskatter, använder invandrad arbetskraft eller utländsk arbetskraft i andra länder är detaljer. Den stora lärdomen är två saker: det keynesianska projektet implementerades för att rädda kapitalismen, det misslyckades och ersattes av det nyliberala som till stor del också skulle rädda kapitalismen, men vi ser ännu större instabilitet i systemet idag; de keynesianska och socialdemokratiska regleringarna som implementerades under 1900-talet har misslyckats att reglera storkapitalisterna. Dvs. de stora policyprojekten inom kapitalismen har misslyckats och vi ser inga holistiska lösningar för närvarande, än sig Green New Deal som är ett nykeynesianskt projekt och enbart löser några av problemen (och den mer akuta globala uppvärmningen); och det går inte att på lång sikt reglera något vars grund, vars vanliga arbetsgång, är direkt motstridande med de regleringarna. Systemet är baserat på ekonomiska vinstdrivande institutioner, som är delvis i konkurrens, och som drivs och ägs av en liten minoritet. Det är per definition en oligarki och det är det som måste ändras. Greider, Suhonen och Co. känner kanske till det, oavsett så har de prioriterat sina egna karriärer.
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.