Dagliga strider om välfärd, jämlikhet och arbetandes rättigheter gentemot kapitalet. Klimatkatastrofen. Flyktingar och folkvandringar. Imperialism.

Snart är 2020-talet här. På ett allmänt plan är det enkelt att som ovan peka ut de fyra avgörande politiska vattendelarna – nära förbundna -  under hela årtiondet. En rörelse som siktar mot socialismen kommer inte undan någon av dem; det ena kan inte växlas ut mot det andra. Man kan inte som (icke-socialisten) Macron sikta högt i klimatfrågor och utradera jämlikheten. Eller som Danmarks socialdemokrater också  ha höga klimatmål och sälja ut flyktingarna.

Dessvärre finns också en så kallad vänster som slåss för välfärd och klimat, men slår mot flyktingar. Den har inte framtiden för sig.  Här följer den sedelärande berättelsen om den numera döende rörelse i Tyskland som går under namnet Aufstehen. (Det betyder ungefär ”stå upp, stå emot”.)

Aufstehen tog sin början 2016, som ett toppstyrt initiativ. Fyra prominenser såg med stigande olust hur den politiska mitten och vänstern hade svårt att förhålla sig till den växande högerpopulismen, främst Alternativ für Deutschland (AfD). Mest störde de sig på Merkels ”välkomnande” integrationspolitik.

De fyra var inte vilka som helst. I Sverige känner vi kanske inte till teatermannen Bernd Stegemann från Berliner Ensemble, Brechts gamla teater. Men vi har hört talas om Sahra Wagenknecht, karismatisk parlamentarisk ledare för Die Linke (”Vänstern”), ett parti för vänstersocialdemokrater och gamla DDR-kommunister. Kanske också om sociologen Wolfgang Streeck, ibland respektfullt omnämnd också i denna tidskrift. Och säkert om Oskar Lafontaine, på 90-talet socialdemokratisk finansminister, ett slag ledare för samma parti, sedan en av Die Linkes grundare.

Men inte förrän sensommaren 2018 framträdde Aufstehen med webbplats, hashtaggar och de sociala mediernas hela batteri. Tanken var att bygga en internetbaserad rörelse, och under hösten registrerade sig 170 000 personer på webbplatsen – till synes imponerande. 

Populism beskrivs ofta som en strategi för att ena ett vagt definierat folk gentemot ett likaledes otydligt ”etablissemang”. Vilket etablissemang är vänsterpopulistiska  Aufstehens fiende?  Enkelt talat har det fyra delar: Merkelregeringen, ekonomiska intressen som kallas Goldman-Sachs-kapitalism, migranter och naiva vänstermänniskor som älskar flyktingar. Till de vanligaste invektiven hör inte bara nyliberalism utan också postmodernism, identitetspolitik och politiskt korrekt

 Aufstehens ledare har visserligen tagit varje tillfälle i akt att försäkra att rörelsen inte är invandringsfientlig. Men migranter beskrivs antingen som brickor i finanskapitalets spel eller som missledda idealisters gullebarn. Wagenknecht har förklarat: ”Kosmopolitism, antirasism och minoritetsskydd är bara må-bra-etiketter för att dölja en rå omfördelning uppåt och för att rädda bidragstagarnas goda samvete.” Internationell solidaritet för Aufstehen är att hjälpa flyktingar att stanna kvar i hemlandet. Streeck har givit ett klassiskt demagogiexempel: ”Hade ni velat se Nelson Mandela som flykting i Tyskland? Nej! Han  skulle haft budjobb och kommit hem till dig med paket från Amazon … han behövdes någon annanstans.”   Motsättningen mellan migration och välfärdssamhälle är en grundsten i tänkandet. Invandringsmotståndare ses som typiska representanter för ”folket”. Men invandrare, muslimer, hbtq-människor och icke-vita tyskar hör inte på samma sätt till folket.

Retoriken innebär alltså en tydlig flirt med dem som röstar på AfD. Därmed vänder man sig bort från många vänsterrörelser med folklig förankring. Veckan innan Aufstehen lanserade sin webbplats demonstrerade till exempel mer än 20 000 Münchenbor mot ”rädslans politik” och för en generösare asylpolitik. Runt om i Tyskland finns gräsrotsrörelser till stöd för flyktingar; ofta samma rörelser som bekämpar de värsta yttringarna av den nya ekonomiska ordningen (prekariatet!), som söker förena klass, ras, genus och som är bittra på en föregående generations socialdemokrater och deras misslyckade ”tredje väg”. De ingår inte i Aufstehens ”folk”. De är Aufstehens fiender

Men det har inte gått bra för Aufstehen. De 170 000 webbplatsregistrerade verkar mer eller mindre försvunna. Lafontaine och Wagenknecht har grävt ned sig i de interna partistriderna i Die Linke, det parti som förknippas med Aufstehen. I delstatsvalen i Brandenburg och Sachsen nu i augusti halverades Die Linke i stort sett, medan Alternativ für Deutschland mer än fördubblades. Aufstehen må ha kritiserat Merkel för klasspolitik och propagerat jämlikhet och välfärd. Med sin flyktingfientlighet har de ändå krattat manegen för högerpopulismen.

Det finns nämligen ingen plats för en flyktingfientlig vänsterpopulism.  Motstånd mot migranter och mot en human flyktingpolitik är och förblir en reaktionär ståndpunkt, och leder till nederlag.

Uppgifterna om Aufstehen har framför allt hämtats från en artikel av historikern Quinn Slobodian och samhällsvetaren Wiliam Callis på webbplatsen www.dissentermagzine., ”Pop-Up Populism: The Failure of Left-Wing Nationalism in West Germany”

Kommentarer   

0 #4 Dennis Zackrisson 2019-10-07 15:50
Tja, dra gränser hit och dra gränser dit, det skulle vara frågan?

Det finns bara en tydlig gräns att dra, den mellan flyktingar och invandrare. De förra bestämmer vi gemensamt med andra stater hur många vi har råd att ta emot och varifrån (vanligen från ett av de många flyktinglägren runt om i världen).

Invandrare ska i princip försörja sig själva från dag 1 i landet. Vi kommer att ha kostnader för migrationsanpassningen, men dessa bör kunna hållas inom tämligen snäva ramar.

Vilken grupp en som kommer hit tillhör ska avgöras så fort det är möjligt (om det inte är klart från början) och kan sedan inte ändras.

S k "krigsflyktingar" ska tas emot på plats i närheten av det område en "flytt" ifrån.
Citera
+1 #3 olle josephson 2019-09-18 20:41
Jag instämmer i mycket av det du skriver, Henning. Det hade naturligtvis varit bra om mitt inlägg varit mer faktarikt och gått djupare i analysen, och vänsterns oförmåga - i Sverige, Tyskland och annorstädes - att mobilisera och organisera verkligt stora massor är sannerligen ett problem. Har du några idéer om vad man borde göra och hur man bör göra det? Minst sagt en viktig diskussion!
Citera
0 #2 MargaretaZetterström 2019-09-18 19:34
Tack, Olle Josephson, för ett mycket informativt och upplysande inlägg! Må det bli läst av många! Det finns ju här i Sverige, i vissa vänsterkretsar, sådana som faktiskt försvarar den tyska islamofoba och främlingsfientliga Pegidarörelsen och som applåderat de politiskt tvivelaktiga uttalanden som framför allt Sarah Wagenknecht gjort på sistone och som ligger mycket nära det nu så framgångsrika partiet Alternative für Deutschland. Att vänstern avskaffar sig själv när den behövs som mest, är olycksbådande. En läxa som även vi i Sverige behöver lära oss något av.
"Motstånd mot migranter och mot en human flyktingpolitik är och förblir en reaktionär ståndpunkt, och leder till nederlag."
Så sant som det är sagt!
Citera
+4 #1 Henning 2019-09-18 12:18
Det här blogginlägget är förstås en kommentar snarare än en välbalanserad artikel som är grundad i någon slags research.
Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är synd att fenomenet "Aufstehen" inte analyseras lite mer djuplodande av dig, Olle.

Wagenknecht och Lafontaine anklagas visserligen av somliga av sina egna partikamrater i Die Linke för såväl populism som flörtande med AfD:s xenofobiska väljare, men jag tror att deras "populism" snarare är ett uttryck för den tyska vänsterns mer övergripande problem än ett eget problem.

Aufstehens enkla lösningar, och oförmågan att dra en tydlig gräns mot det invandringsfientliga bruna träsket, är nämligen enligt mig snarare ett uttryck för hela vänsterns misslyckande när det kommer till att nå väljare som är missnöjda med det rådande systemet eller den utvecklingen som samhället har tagit under de senaste decennierna. Partiet når inte längre väljare som inte tror på de etablerade partiernas löften. De väljer hellre sofflocket eller just AfD, dvs ett parti som faktiskt framstår som en tydlig opposition. Just det sistnämnda gör nämligen inte Die Linke (längre).

Die Linke framstår som ett parti som alla de andra, lika tandlöst, lika korrupt, lika..., jo, ni vet vad folk som är sura eller bittra kan tycka om etablerade politiska partier och om poliker.

Die Linke har förlorat sin trovärdighet som ett alternativ till Det befintliga. Partiets framtoning och jargong är helt enkelt i otakt med vissa väljargruppers uppfattning av verkligheten. Partiet är, precis som så många andra europeiska vänsterpartier, inte särskilt intressant för ett proletariat som är upptaget med annat och ser sina tidigare privilegier hotade. De som röstar på partiet är ofta (men förstås inte uteslutande) lagom hippa, lagom utbildade och lagom liberala grupper som i regel har det rätt så bra ändå. Det är inte de mest allierade och marginaliserade grupperna som finns i det tyska samhället.

Wagenknecht och Lafontaine har ägnat sig åt en mycket enkel ekvation: om folk inte vill lyssna på det vi har att säga så ska vi säga sådant som folk vill/tros vilja höra. Ungefär det som t.ex KP försöker göra i Sverige, med andra ord. Men den vänster som säger samma sak som AfD/SD etc är inte nödvändigtvis mer trovärdig än högern, och det är väl det som du konstaterar i ditt blogginlägg, Olle.

Det blev en lång kommentar. Jag skulle kunna sammanfatta den så här: Aufstehen är ändå bara en del av ett problem som är större än att det inte skulle finnas "plats för en flyktingfientlig vänsterpopulism." Det är ett uttryck för vänsterns oförmåga att hitta ett projekt som kan mobilisera de folkmassor, som vi så gärna skulle vilja representera.
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.