Mitt i den italienska sommaren bröt en regeringskris ut i landet. Intressekonflikten mellan regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen blev till slut ohanterlig. Den italienska härskarklassens inre stridigheter har demaskerats.

Italiensk politik är sällan statisk, men perioden efter det senaste parlamentsvalet förra året har varit särskilt händelserik. I maj 2018 tog koalitionsregeringen mellan högerpopulistiska Lega och etablissemangskritiska Femstjärnerörelsen (M5S) form. En kompromiss ledde till att den för de flesta okände juristen Giuseppe Conte blev premiärminister och frågorna var många krig hur den oprövade regeringen skulle klara av att styra landet.

Svaret blev att den klarade lite drygt ett år. I augusti gick samarbetet in i väggen då Matteo Salvini lämnade in en motion om missförtroendeförklaring till premiärminister Conte. Bakgrunden är en rad allvarliga meningsskiljaktigheter mellan Lega och Femstjärnerörelsen som under sommaren accentuerades väsentligt. Sakfrågorna som till slut splittrade partierna var inställningen till snabbtågsförbindelsen TAV, och Europeiska kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen.

Men utöver sakfrågorna är det framför allt partiernas olika klassintressen som strandat samarbetet. Matteo Salvini är en högerpopulistisk opportunist som i det italienska folkets namn vill få igenom en politik där hans grupp gynnas. Han uttrycker mer än gärna sin beundran för Trump och använder en halvdan kopia av den amerikanska presidentens retorik. Italienska folket ska ställas i första rummet och migranterna allra längst ner på prioriteringslistan. Bland småborgerligheten i Italien har Salvini fått många röster, framför allt från de norra regionerna. Små- och medelstora företagare, entreprenörer, hantverkare och butiksinnehavare på landet är några av grupperna som gett Lega sitt stöd. Grupper och klasser som är rädda att se sina privilegier gå förlorade. Lega har historiskt varit fientligt mot den italienska södern, men på senare tid har partiet vuxit där på liknande sätt som Berlusconi gjorde. Vidare har det blivit tydligt att Lega har en stark koppling till den ryska kapitalistklassen. Under sommaren kom avslöjanden om att högt uppsatta personer nära Salvini haft kontakt med ryska oljebolag och eventuellt tagit emot olagliga pengar till partiet. 2017, ett år innan Lega blev ett regeringsparti, påbörjade man dessutom ett samarbete med det ryska konservativa partiet Enade Ryssland för att öka högerpopulismens inflytande. Lega verkar onekligen trivas i närheten av härskarklassens ryska falang.

Femstjärnerörelsens ideologi baserades på euroskepticism och direktdemokrati; man ville blåsa in nytt liv i den allt för konservativa italienska politiken. Likt Lega har man också haft stöd från småborgerligheten i form av företagare och entreprenörer, men man har även fått många röster från arbetslösa, offentligt anställda personer med låga löner och examinerade studenter som inte hittar arbete. Man samlade röster bland väljare som var missnöjda med utvecklingen, men som ändå inte skyllde hela samhällets nedgång på den ökade migrationen. När det kommer till Legas nära relationer till Ryssland har Femstjärnerörelsen varit kritisk, något som kan vara ett resultat av händelser som utspelade sig i mars tidigare i år. Kinas president Xi Jinping besökte då nämligen Italien för att besluta om ett ekonomiskt avtal mellan länderna värt 2,5 miljarder euro. Avtalet banar bland annat väg för stora kinesiska investeringar i landet, vilket möttes av kritik från Salvini som menade att Italien riskerar att bli en kinesisk koloni. Om Lega tillhör den ryssvänliga grupperingen av härskarklassen verkar M5S onekligen må bra i det kinesiska hörnet.

På detta minfält av intressen exploderade till slut det som tog formen av en regeringskris, men som egentligen handlar om att motsättningarna inom den styrande klassen i Italien blivit för stora. Och ännu större lär de bli framöver i och med den nya regeringskonstellationen som bara temporärt löst schismen. Det började med att Salvini såg en chans att öka sitt inflytande vid ett nytt val och lämnade därför in en missförtroendeförklaring, men det hela slutade i stället med att han lyckades lämna över makten åt sina värsta konkurrenter. Lika mycket som Lega trodde att man hade att vinna på ett nyval, lika mycket hade Femstjärnerörelsen att förlora. Kritiken har varit stor mot att M5S inkorporerat sig i den härskarklass och det etablissemang man sagt sig vara emot. Opinionsundersökningar visar ett förödande tapp bland väljarna, samtidigt som Salvini spåtts få upp emot 40 procent. För M5S var det alltså livsviktigt att hitta en annan lösning än nyval.

Och det fann man i det Demokratiska Partiet (PD) som också de inte hade någonting att vinna på ett nytt val. Perfekt, va? Nja, det beror på vem man frågar. Vänder man sig till finanseliten och världskapitalisterna lär man visserligen få höra positiva tongångar. Det är ingen slump att de italienska kreditspreadsen (skillnaden mellan bäst köp- och säljpris) sjunkit sedan regeringskrisen bröt ut. De brukar annars alltid stiga när en regering faller för att avråda investeringar i landet. Men inte denna gång. Marknaden välkomnar tydligen det nyfunna regeringsäktenskapet mellan M5S och PD.

Orsakerna till att finanseliten ser positivt på utvecklingen är inte svårare än att de att nu kommer få igenom sin agenda. Ledaren för det Demokratiska Partiet Nicola Zingaretti har tydligt uttalat sig om att man kommer värna om EU och få fart på ekonomin genom att öka den globala varurörelsen. Precis det bankerna och kapitalet drömmer om att få höra. Även Giuseppe Conte har talat i nyliberalistiska termer och lovat att bevara de transatlantiska affärerna. För att inte tala om den förre premiärministern Matteo Renzi (PD) som knappt kan vänta på att få springa bankelitens ärenden igen. M5S och PD hade som högsta prioritet att inte släppa taget om makten, och det lyckades man med.

Det är dock viktigt att inte glömma att även Matteo Salvini och hans Lega är kapitalister. Mer extrema och auktoritära sådana. De vill alla i slutändan expandera marknaden och låta kapitalet ta ut färdriktningen. Skillnaderna mellan parterna är att de vill göra det på olika sätt och låta olika delar av kapitalet få de största vinsterna. I Salvinis fall handlar det om hans isolationistiska och nationalistiska fraktion. Medan M5S och framförallt PD förespråkar det nyliberala och globalistiska program som dominerat Västvärlden sedan slutet av 70-talet.

Det sorgligaste i det här är Femstjärnerörelsens förfall, och främst den italienska vänsterns frånvaro. M5S lovade stor förändring, men slukades till slut upp av härskarklassen. Man samlade på sig många röster bland ungdomar, studenter och personer i den italienska södern där kapitalismens exploatering är som tydligast. Men genom att man först bildade en regering med Lega, något man hade lovat att aldrig göra, och nu med PD lär man tappa all trovärdighet. I värsta fall går väljarna över till Lega.

Detta så länge inte den italienska vänstern lyckas mobilisera och organisera sig. Det som under andra hälften av 1900-talet var en enorm rörelse, har idag marginaliserats till enstaka organisationer med begränsat inflytande. Det kommunistiska partiet är mer eller mindre upplöst. Kvar finns rörelsen ”Potere al Popolo” (Makt åt folket) som försöker göra sig hörd. Fackföreningsrörelsen är inte hellre den vad den än gång var.

Den politiska utvecklingen i Italien de senaste decennierna har varit allt annat än till vänsterns favör. Efter att den italienska demokratin gjordes om i början av 1990-talet dikterades samhällsidéerna av högervridna, individualistiska och kapitalistiska maktinnehavare med Berlusconi i spetsen. Kvar blev det Demokratiska Partiet som det enda ”alternativet” till en vänsterrörelse. Men PD är långt ifrån en värdig vänsterröst. Under sin fyra år vid makten (2014–2018) förde man en ytterst nyliberal politik som lade grunden för det missnöje som Salvini nu lever på. Bland de hårdaste käftsmällarna man delade ut mot arbetarklassen var borttagandet av artikel 18 som var till för att skydda arbetare mot att godtyckligt få sparken. Dåvarande partiledaren för PD och premiärministern Matteo Renzi var även en stor bidragande orsak till att Femstjärnerörelsen inledde samarbete med Lega då han vägrade bilda regering med M5S.

Det Demokratiska Partiet är en skymf mot vad den italienska vänsterrörelsen en gång var. Fram till 90-talet hade det kommunistiska partiet regelbundet upp emot 30 procent av landets röster. I dag vågar politikerna knappt ta ordet vänster i munnen utan att snabbt påpeka att man menar en mittenvänster. Men vänstern kan aldrig vara mitten, och det vet Renzi, Zingaretti och alla andra missledande figurer inom DP som desperat fiskar efter röster.

Att vänstern på ett par decennier totalt försvunnit från den italienska politiken har många skäl. Klart står att den kris som det italienska politiska systemet går igenom behöver ett allvarligt vänsteralternativ. Ingen regering verkar stark nog att ens hålla mandatperioden ut, och mycket talar för att regeringen M5S-PD också kan falla. Personliga intressen och opportunism styr dagordningen i stället för hållbara idéer om hur landet ska komma på fötter igen. Samtidigt tenderar regeringar uppbackade av den globala finanseliten att få stanna kvar vid makten, vilket i sådana fall skulle tala för M5S-PD.

Oavsett hur bestående den politiska makten visar sig vara går Italien en osäker framtid tillmötes. Till landets fördel finns det industrialiserade norr som lindrigt balanserar upp det enorma skuldberget, till skillnad från grannarna Grekland och Spanien där statskassan är ännu svårare att fylla på. Dessutom lär relationen till EU bli mindre ansträngd nu när Femstjärnerörelsen tonat ner sin kritik och Salvini lämnats utanför regeringen. Men marken Italien står på är skör och den geopolitiska osäkerheten kring en eventuell Brexit, en tysk ekonomi på ruinens brant och en fortsatt upptrappning av handelskonflikten mellan USA och Kina skapar stora orosmoln över ”il bel paese”. För att Italien ska undvika en ny ekonomisk katastrof behöver nya motståndsrörelser födas och nya röster behöver kliva fram som kan belysa alla de orättvisor och brister i samhället som många italienare dras med varje dag. Kejsaren är naken i Italien, men kommer någon våga yttra orden?

Källor:

Adolfo Spezzaferro (2019): Sará un governo inclusivo e filo Ue. L’agenda buonista di Conte [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.ilprimatonazionale.it/primo-piano/goveno-inclusivo-filoue-agenda-buonista-conte-128655/

Ansa (2019): Di Maio: ”Con Cina accordi da 2.5 miliardi, potenziale 20 miliardi” [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.ansa.it/sito/notizie/mondo/2019/03/23/di-maio-con-la-cina-accordi-da-25-mld_3bd5dbee-518b-48f9-a969-230a552eaa38.html

Corriere (2019): Governo Pd-M5S, le condizioni di Zingaretti: ecco le possibili intese [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.corriere.it/cronache/cards/cinque-condizioni-zingaretti-un-accordo-il-m5s/adesione-ue.shtml

La Stampa (2019): Ecco perché con il nuovo governo lo spread scende [Elektronisk] Tillgänglig: https://video.lastampa.it/politica/ecco-perche-con-il-nuovo-governo-lo-spread-scende/103021/103036