1 november 2004 publicerar Dagens Nyheter en märkvärdig artikel. Peter Löfgren berättar hur han våren 1999 sändes av Sveriges Television till gränsen mellan Kosovo och Montenegro:
"Jag gjorde analysbefriade, känslomässiga skildringar av flyktingarnas helvete. Det kallas bra teve - och bidrar till fördumningen, eftersom ondskan framstår som obegriplig."
Han rekommenderar läsning av två nyöversatta böcker om krigen på Balkan. Det märkvärdiga är att en av dem nästan på dagen ett år tidigare skandaliserats i samma spalter som något jämförbart med förnekelse av nazisternas förintelse av judarna. Under rubriken "Ordfront förnekar folkmord på Balkan" angrep Maciej Zaremba Ordfront Magasin för en intervju med författaren, Diana Johnstone.
Peter Löfgren har själv starka invändningar mot Johnstones analys. Men skriver:
"Debatten kring en okritisk artikel i Ordfront Magasin visar att fler än jag behöver läsa på. När Maciej Zaremba startade grälet i DN hade han inte läst boken artikeln handlade om, Diana Johnstones 'Fool's Crusade'. Den har nu översatts till svenska, liksom danska 'Hatets anatomi', där författarnas analys av kriget är en helt annan än Johnstones. Båda böckerna är läsvärda, inte minst för att förstå hur svårt det är att förstå - och hur dumt det är att anställa bildliga bokbål, särskilt på böcker man inte läst."
Utfall utan undersökningar och eftertanke har även debatten kring Peter Handke och Nobelpriset gett prov på. Devrim Mavi surfar fram en artikel av Diana Johnstone publicerad i Clarté nr 2/2006 och skriver i Aftonbladet 12 oktober:
"Debattens vågor gick höga då, i början på 00-talet. En klick kring just Clarté relativiserade bort krigsbrotten och såg hela Jugoslaviens splittring och kriget som ett resultat av västs imperialism. De satte både folkmord och även förintelseförnekare inom citationstecken. Det var hos dem, den avgrundsvänster som hyllade Johnstone som Peder Handke hämtade stöd."
Hur var det med det?
Min bild av det hela framgår av en artikel om Ordfrontstriden som jag publicerade i Socialistiska partiets magasin Röda rummet 2005. Den ingår också i antologin Pudelns kärna (Karneval 2006). Jag skrev texten före publiceringen av den Johnstoneartikel Mavri angriper. Men den sätter in Clartés agerande i ett sammanhang:
"Dårarnas korståg förtjänar att skärskådas. Johnstone löser upp den krigspropaganda som i Sverige blivit en oberörbar utgångspunkt för varje diskussion om Balkan, men hennes förhållande till den serbiska nationalismen är naivt överslätande. Här kunde en förnuftig debatt ha gjort faktiska skiljelinjer synliga. I stället fick vi detta omdömesgilla drev ut i den förutfattade dumheten.
Ett moraliserande utan sakliga hämningar gör medvetna politiska ställningstaganden omöjliga. Det är, som Johnstone ger prov på, lätt att idealisera de regeringar och nationella krafter som kommit i konflikt med imperialismen. Jag tror inte att denna nitälskan gagnar motståndet mot USA och de andra stormakterna. Jag tror till och med att den är skadlig. Men klarsyn kan inte utvecklas utan utrymmen för förnuftiga diskussioner i sak.
I Clarté publicerade vi – mitt under pågående skall – en av de få balanserade värderingarna av Dårarnas korståg. Samuel Edquist argumenterade i artikeln 'Myter och motmyter' ungefär som Richard Caplan i sin recension. Tidigare har vi haft flera hårda meningsutbyten i Balkanfrågan. Vi har också publicerat Diana Johnstone. Skälet är enkelt: hon är väl värd att läsa. Våra läsare är tänkande människor, fullt förmögna att följa såväl hennes som andras resonemang med kritiska ögon."
Min artikel är inte ett försök att reda ut vad som verkligen hände i Bosnien. Den handlar om förutsättningarna för att i offentligheten göra det.
Hela artikeln finns att läsa på min hemsida:
http://mikaelnyberg.nu/2005/10/02/ordfrontstriden/
Samuel Edquists kritik av Johnstones bok Dårarnas korståg publicerades i Clarté nr 3/2003:
https://www.clarte.se/clarte-pa-naetet/45-303-arbetaren-omskriven/4507-Myter-och-motmyter-45
Diana Johnstones artikel om Handke finns här:
Kommentarer
Det är ett nytt läge gentemot när Ordfrontstriden stod. Då kunde DN förvränga debatten genom att lur läsarna att tro att en dom mot en marxistisk tidskrift i London innebar en bekräftelse på att kritik mot påståenden om att bosnienserberna drev koncentrationsläger av samma sort som nazisterna hade tillbakavisades. I själva verket var det tvärtom. Tidskriften fälldes därför att journalisterna som tagit bilder och skrivit om lägret hävdade att de inte alls framställde det som ett dödsläger, något Nyberg skriver väl om i ovanstående länkar.
Med det stämplades vänstern dubbelt, dels bevisades att en marxistisk tidskrift ljugit menade man samt att Clarte och andra ljög lika mycket. Aftonbladet Kultur kan därför idag fortsätta hetsen mot de som ifrågasätter den gängse bilden och skriva antiintellektuellt svammel om "den avgrundsvänster som hyllade Johnstone" där " Peder Handke hämtade stöd."
Sklinande är den att nu kan debatten inte lika lätt tystas, det finns en öppnig fram till att nobelpriset delas ut. Kjeel Magnusson har hitills närmast ensam fått föra den debatten och släppts fram. Om jag förstår saken rätt har den debatten nu kommit
därhän att Magnusson fördöms för att han hävdar att det är skillnad på folkmord och massaker. Fördömandet sker del moraliskt, omfattningen av ett folkmord kan inte vara bedömningsgrund. Därtill menar man att hävda att det var ett massmord döljer syftet bakom massmordet som man menar Haagdomstolen fastställt till att vara utrotning. Först om man säger massmord med syfte att utrota har man sagt vad som eventuellt kan vara acceptabelt. Magnusson har påpekat att Haagdomstolens juridiska ord extermination inte har den tolkning som ges ut när ett mer neutralt ord, på det har han förstås inte fått något svar och den stora krets som önskar fördöma det so skedde i Jugoslavien sm en fråga on att ena paren begick folkmord och den andra inte dominerar just nu helt.
Fegt menar jag undviker både Lucas Pachalides och Mikale Nyberg denna fråga. Pachalides tar inte ställning för Magnusson utan kommer istället med ett undanglidande vällovligt allmänt program för vad vänstern ska göra. Nyberg menar att han inte tar ställning, bar till förutsättningarna för debatten, Men då missar han själva grundbulten.
Politik handlar inte om att avkrävas kompletta sanningar. Men det handlar om förmåga att ta strid i huvudfrågor. Stämplingen av massakern i Srebrenica som ett folkmord för helt centralt för NATO anpassningen av Sverige. Står man och tittar på när Magnusson smutskastas för att göra NATO bilden allenarådande gör man fredsrörelsen en otjänst.
Istället för abstrakta resonemang om den perfekta förutsättningarna för debatten eller en tilltänkt enad vänster är det viktiga kampen här och nu krig folkmordsstämplingen av alla folkrörelser som står upp för fred, bröd, jord och arbete. Den extrema stämplingen gäller inte bara i Jugoslavienfallet utan också allmänt i striden om världskrigen historia. Den resolution om minnet av Europas historia som antog i september av Europaparlamentet är den punkt där folkmordskortet mot Sovjet och Serbien kan avslöjas för den relativisering av Förintelsen som nu pågår för att köra över fredsrörelsen.
Vill förtydliga en mening där ordet "tecken" saknades.
Ska vara "Utnyttja tillfället att kommentera med 1500 tecken under "Ifrågasätt" på DN på nätet och andra större tidningar.
Lucas berör olika konkreta frågor i sin senare kommentar, liksom även Tord gör. Förhållandet är likartat då det gäller publiceringsmöjligheter. Vi bildade i augusti 2018 "Stödkommittén för Julian Assange" med ett tiotal föreningar och har sedan dess haft ett tjugotal manifestationer i centrala Stockholm. Senast 2/11 på Soltorget med fina banderoller, tre tal, bra musiker, utdelning av flygblad från ett tiotal anhängare av yttrandefrihet. Inför varje manifestation har jag underrättat ett trettiotal etablerade tidningar, och även rapporterat efteråt (Kolla Globalpolitic.se, video från fina manifestationen 2/11). Nästan ingen ställer upp. Inte heller Åsa Linderborg eller Svenska Pen reagerar, fast Svenska Pen har ett bra uttalande från Internationella Pen. (Tror inte situationen beror på mitt uppförande mot pressen.Som forskare har jag som flera andra forskare framträtt i de flesta stora medier, DN Debatt, SvD Brännpunkt, Rapport och Aktuellt).
Vad bör göras? Kanske hårdare konfrontation med paroller, flygbladsutdelning utan Radio och TV, DN-skrapan kan vara en komponent. Min utmärkta kontakt med en av landets ledande journalister har upphört då denne avsagt sig kontakt under påståendet att jag är en Putinkramare.
Ja, vadbör göras?
Vill vänstern vara mer offensiv och driva enskilda frågor kan den lätt hitta frågor som den kan driva och försöka mobilisera kring. Exempelvis lyfta Assange-fallet och hur både S- och Allians-regeringar har skämt ut det svenska rättsväsendet, utmåla Bildt på liknande vis som amerikanska republikaner har gjort av Clinton, dvs. som en korrupt och förrädisk psykopat, utmåla Persson och S som klassförrädare, utkräva ansvar av våra representanter, även i EU, om deras handlingar som NATO-svans kring de senaste konflikterna i Ukraina, Libyen, Syrien, Venezuela osv. Nu gör vänstern inte det för att de håller med mig och min mer strukturella position, utan snarare för att den så kallade politiska vänstern är svag och har liberaliserats till stor del. Och då menar jag inte socialdemokratin, de har varit mer borgerliga än vänster i över ett sekel. Så det är inte Aftonbladet jag syftar på.
Förändringar som jag ser som leder till en fredligare värld och därmed viktiga att driva som faktisk politik och mobilisera människor kring i Sverige och i EU, och av den internationella vänstern i andra länder, är bland annat:
-vapenindustrin måste omstruktureras, regleras av betydligt fler instanser och kan definitivt inte vara vinstdrivande;
-allmän nedrustning, och framför allt av kärnvapen, i alla länder som har haft konflikter eller ökade spänningar och upprustningar;
-nedmonterande av massövervakningsorganen;
-minska säkerhetsklassificeringsbyråkratin till specifika områden;
-ställa krigsförbrytare inför rätta i ICC (och prioritera de stora);
-kriminalisera den finansiella offshoreindustrin;
-bryta upp och omstrukturera stora monopol och karteller, framför allt inom den finansiella sektorn, massmedia, mat-, jordbruks- och oljebolag, och ställ om ekonomin till ett ekologiskt hållbart mat-, transport- och energisystem;
-ta bort vetorätten för stormakterna i FN:s säkerhetsråd;
-ersättandet av bestående handelsavtal, försvarspakter och transnationella organisationer med sådana som innefattar folkliga kommittéer från alla berörda länder osv.
Den stora skillnaden mellan oss är kanske att jag menar att Handkedebatten bör sättas in i svenska och europeiska sammanhanget och inte ett allmänt antiimperialistiskt sammanhang. Den avgörande offentliga striden om massakern/folkmordet i Srebrenica fördes under decenniet efter Jugoslavienkrigen och förs nu igen. Det är viktigare att föra och vinna sådana strider än att deklarera allmänna sanningar som jag menar du tenderar att göra: ”Det viktigaste är därmed att se kontexten och att attackera kärnan och de materiella intressena, som producerar dessa politiseringar och manipulationer, dvs. storkapitalisterna och krigsprofitörerna.”
Det menar jag lätt leder till allmänna gester snarare än till debatter vi kan vinna. Det är maktlösheten i din hållning jag kritiserar som jag menar blir tydlig när det blir en amerikansk politiker du tar upp och inte en svensk. Inte så att vi är oeniga på ett allmänt plan. Du skriver ”Balkan-krigen var början på konfrontationen mellan den nya västuppbackade ryska kleptokratin och deras mentorer i väst.”. Hur mycket det gällde då vet jag inte men att Ryssland idag i hög grad är ett resultat av västkapitalismens påverkan är viktigt att inse för att undvika att tillskriva lände innebeoende egenskaper.
Denna hållning bör leda till ställningstagande mot Sveriges Ukrainapolitik. Men någon vänster som stått upp för detta har knappast funnits mer än hos journalister på tidningen Internationalen som saknat politiskt stöd hos partiet (SP) som ger ut tidningen. Den hållning du ger uttryck för ser jag inte till i den fråga som mer än något annat är allmänhetens huvudskäl för att bli alltmer NATO vänliga enligt erfarenheter från namninsamling mot Värdlandsavtalet. På mig låter det mer som tomma ord från vänsterhåll när det kommer till avgörande strider. Man positionerar sig och undviker noga kollektiv handling med andra om man inte tar ställning i viktiga men mindre riskfyllda konflikter än de som direkt påverkar Sveriges situation.
Vad som behöver göras är att vinna strider vilket kanske Handkedebatten och EU parlamentets beslut öppnar för. Mikael Nyberg har länkat till hans utmärkta artikel om vad som hände under 00-talet. DN kunde sudda ut all möjlighet att delta i debatten och vrida vad som sagts i en rättegång till att låta som om det bekräftade motsatsen. Stämpeln att det var avgrundsvänstern som förnekade folkmord sitter kvar än idag. Den blir ensam förhärskande i vänsterns främsta pressorgan som Aftonbladet Kultur medan ETC spär på i samma hätska anda medan hela övriga vänsterpressen fegt tittar på.
Nu är det inte lika lätt att tysta kritiker helt. Men då kan man inte som du gör ropa på utredningar om vad som hände i Srebrenica. Striden står inte om brist på fakta utan om hur massakern definieras på samma sätt som striden står om massvälten i Sovjetunionen på 1930-talet är folkmord eller inte. För de som drabbas av terror, massakrer och etnisk rensning finns ingen skillnad. Men det politiska bruket av vad som betecknas som folkmord och vad som inte gör det har betydelse. När nu EU parlamentet stämplar Sovjetunionen som utförare av folkmord så är det dags för alla folkrörelser att inse att det är betydligt fler som är under attack än vänstern. Det är alla folkrörelser som någonsin vågat ställa sig upp för fred, bröd och land då och nu.
Sedan nämner du att folkmordsstämplingen spelat stor roll i det som nu sker med den militära upptrappningen i västländerna och konfrontationen mellan NATO-Ryssland. Det är enbart till mindre del. Balkan-krigen var början på konfrontationen mellan den nya västuppbackade ryska kleptokratin och deras mentorer i väst. Den har successivt växt därefter pga. deras motstridande och i huvudsak ekonomiska intressen. Det nuvarande läget med att västerländska ledare rättfärdigar en mer konfrontatorisk militär och ekonomisk politik pga. ett "ryskt hot", "rysk aggression" eller "rysk påverkan", är i huvudsak efter den ukrainska kuppen 2014. Men det är som sagt ett uppbyggande av antagonistiska västerländska och ryska kapitalisters ekonomiska och politiska intressen och den utveckling de har haft. De kan sedan rättfärdiga det på olika vis. Att folkmordet i Srebrenica, vare sig det var det eller inte, politiseras är uppenbart. Något som bör nämnas och där oberoende utredningar bör krävas för att slå fast vad som hände. Men, även om det osannolikt skulle ske, skulle ett nytt eller parallellt rättfärdigande exempel, t.ex. Ukraina eller Syrien, lyftas fram och politiseras av de västerländska kapitalisterna och deras hantlangare. Det viktigaste är därmed att se kontexten och att attackera kärnan och de materiella intressena, som producerar dessa politiseringar och manipulationer, dvs. storkapitalisterna och krigsprofitörerna.
EU parlamentet ger också uttalandet sin aktuella mening. Man är "djupt oroat över dagens ryska ledarskaps arbete med att förvränga historiska fakta och bortförklara brott som begåtts av den totalitära sovjetregimen och anser det som en farlig del av det informationskrig som förs mot det demokratiska Europa för att splittra Europa."
De centrala orden för att placera olika aktörer bland de onda eller goda är folkmord och att förvränga historien.
På Marx2019 där Clarté var medarrangörer sade sig Transform Europes ordförande Barbara Steiner var starkt oroad över EU parlamentets beslut på ett för dagens vänster typiskt defensivt sätt. Omständligt ägnar hon och många åt att ta avstånd från sovjetkommunismens precis som om det är det som det handlar om och inte att söka tysta dagens folkrörelser för fred, bröd och arbete.
Den defensiva hållningen visar på en vänster som är oförmögen att gå till offensiv tillsammans med dagens folkrörelser. Istället ägnar man sig åt defensivt självförsvar i ett hörn som Mikael Nyberg gör ovan. Eller än värre lösgör sig från det svenska och europeiska sammanhang som vi kan direkt påverka för att istället citera någon amerikansk politiker och placera sig själv i ett maktlöst antiimperialistiskt läger som Lucas Palaschalides gör.
Kjell Magnusson har i en serie artiklar i Expressen visat att det som hände i Srebrenica var en massaker men inte rimligen kan betecknas som ett folkmord på bosnienmuslimska folket. Han avfärdas av kulturredaktören Karin Olsson med tidstypiskt förklenande omdömen om både personen och argumentationen: "den pensionerade docenten Kjell Magnusson, en forskare i periferin som förfäktar att Srebrenica inte var ett folkmord."
När sker då EU parlamentsbeslutet och placerandet av röster som ifrågasätter den västliga synen på folkmord i historieförnekande periferi eller hos avgrundsvänstern? De kommer när EU är på väg att militariseras i nära samverkan med NATO och Sverige ser fram emot 65% ökning av militärutgifterna med massivt stöd från 7 partier i riksdagen.
Den syn på Jugoslavienkonflikten som nu Aftonbladets kultursida och borgerliga medier nu ger uttryck för ingår i motiveringen för NATO:s omvandling från försvar till en global angreppspakt. EU parlamentets folkmordsstämpling av Sovjet likaså med hycklande påståenden om att Ryssland för ett informationskrig mot väst när dessa påstådda folkmord förnekas.
Nästa vår startar Aurora 2020 för att med hjälp av värdlandsavtalet med NATO ytterligare integrera Sverige med en alltmer sammanbunden västlig krigsmakt och dess informationskrig mot Ryssland. NATOs krigskapacitet ska flytta närmare den ryska gränsen med de risker för kärnvapenkrig på grund av minskade förvarningstider det medför.
I det läget spelar folkmordsstämplingen en viktig roll som folkrörelserna måste motverka för att stå emot krigshetsen. Det tycks man behöva göra nästan helt ensam. Ingen vänsterpress tycks se problem med folkmordsstämpling av de som väst för stunden anser vara fienden. EU parlamentets beslut hittar jag ingen artikel om. Enda artiklarna om Handkedebatten är två i ETC som bägge hetsar mot Handke och Svenska akademin. Vänstern kan man inte lita på.
Anti-imperialism innebär inte stödjandet av regeringen eller dess samhällssystem i ett visst land som drabbas, vilket kan dock vara bra att poängtera. Anti-imperialism innebär förståelsen att i krig mellan kapitalistiska gruppers intressen är det i huvudsak de fattiga och arbetarna som blir kanonmat. Det finns ingen humanitär imperialism. Krig bör därmed motverkas i alla instanser mellan kapitalistiska länder. Vill de ha krig och konflikter med varandra kan de få ta och göra upp själva och inte fegt skydda sig bakom och inblanda andra.