Lars Åberg är författare till några böcker om invandring och integration, utgivna av vänsterförlaget Karneval. Han ger sig ut för att vara den saklige opartiske analytikern med rötter i vänstern, som försöker bringa ordning i röran av alla känslomässiga argument i invandrings- och flyktingdebatten. Han är av allt att döma mycket populär bland läsare på vänsterkanten. Men när jag själv för en tid sen kom att höra honom tala i ämnet blev jag först förvånad, sen besviken och slutligen ganska upprörd. Har inte läst någon av hans böcker men ett antal av hans debattartiklar och de har tyvärr stärkt mitt första intryck.

Långt ifrån att vara den saklige och opartiske analytikern är Lars Åberg en skicklig manipulatör av olika begrepp på området migrations-, invandrings- och flyktingpolitik. Den röda tråden i hans resonemang är att Sverige av aningslös välvilja och önskan att framstå som ett generöst land med respekt för människors lika värde släpper in så kallade flyktingar utan fungerande regler med skadliga konsekvenser för både vårt lands gemensamma välfärd och för ”flyktingarna” själva. I en debattartikel i Göteborgs-Posten 10 november, ”Vi måste skilja mellan migrations- och flyktingpolitik”, går han ut hårt redan från början med påståendet att Sverige i praktiken har fri invandring ”eftersom den som verkligen vill ta sig hit kan göra det och stanna kvar utan tillstånd”. En grov lögn.

Sverige är en del av fästning Europa, som med alla medel hindrar flyktingar från krig och andra katastrofer att ta sig hit. Bakom de flyktingar som lyckas ta sig till Sverige finns alla de som fastnade i laglöshetens Libyen, som EU slutit avtal med, eller dog i en flyktingkaravan genom öknen eller drunknade i Medelhavet från en överfull flyktingbåt, som EU inte vill ta emot. Det har gått så långt att fartyg som räddar flyktingar från att drunkna i Medelhavet förbjuds att lägga till i närmaste hamnar och tvingas ligga ute till havs i veckor innan något land går med på att ta emot dem. Ovanpå detta hotas de också av åtal och dom för sin räddningsinsats.

För att inte nämna de tusentals flyktingar som sitter fast i Turkiet efter avtal med EU. EUs hårda regler tvingar flyktingarna att ta hjälp av flyktingsmugglare, som tjänar grova pengar på EUs fästning Europa. Det är också skälet till att många flyktingar gör sig av med sina id-handlingar. Det har ofta konstaterats att EU med lätthet skulle kunnat ta emot alla flyktingar som söker sig hit om medlemsländerna solidariskt hade fördelat dem mellan sig.

Ett huvudargument i Lars Åbergs resonemang är att politiken och medierna blandar ihop termer som ensamkommande, flykting, migrant, asylsökande, mänskliga rättigheter och integration ”i ett emotionellt och moraliserande virrvarr där beslut riskerar att fattas utan eftertanke”. Men, Lars Åberg, det handlar faktiskt om politik, om olika intressen, om kampen om makten över verklighetsbeskrivningen och inte om trivialt känslopjunk! Det handlar om synen på människor som mer eller mindre värda, som positiva resurser eller betungande kostnader, som bärare av erfarenheter som vidgar vår kulturella horisont eller bärare av främmande hotfulla kulturer. Det handlar om internationell solidaritet eller nationalistisk nonchalans för andra människors lidande under krig och förtryck.

Det är inte enkel tankeoreda bakom de olika tolkningarna av begrepp som ”flykting” och ”ensamkommande” för att nämna ett par exempel. En flykting är en person som p g a olidliga omständigheter flyr hemifrån för att överleva någon annanstans, där förhållandena verkar bättre. Skälen bakom flykten är i grunden personliga, en individuell upplevelse av dödsfara, av att inte stå ut. Men det finns också formella ”byråkratiska” flyktingskäl, som antogs av FN efter andra världskrigets slut och handlar om olika slag av politiskt förtryck och dödshot. Sexuellt förtryck inräknades inte från början. De formella flyktingskälen fungerar inte för flyktingar som utsätts för andra dödshot och därför kompletteras de formella skälen av ”humanitära” skäl. I dagens intoleranta syn på all slags invandring vill kritikerna att alla humanitära skäl ska rensas bort som uttryck för orealistiskt känslopjunk, medan flyktingrättens försvarare framhåller att grundläggande mänskliga hänsyn kräver att även humanitära skäl måste accepteras.

När det gäller termen ”ensamkommande” menar Lars Åberg att det är ett partiskt begrepp som vädjar till medlidande, medan det i stället vore sakligt korrekt att använda termen ”ankarbarn”, dvs barn som skickas till Sverige för att föräldrarna ska komma efter. Här faller han på eget grepp och avslöjar på vilken sida han själv står. Han varnar för en ”överanvändning av flyktingbegreppet” som ”siktar mot våra mjukdelar: kan migranter, invandrare och asylsökande beskrivas som flyktingar förmodas allmänheten ömma mer för dem”. Genom att bortse från de politiska motsättningarna och göra invandrings- och flyktingpolitiken till en motsättning mellan välmenande känslopjunk och saklig realism tar Lars Åberg i praktiken ställning för de självutnämnda ”realisterna” på den nationalistiska högerkanten. Hans popularitet i vänsterkretsar är oroande.

Kommentarer   

0 #1 Lucas Paschalides 2019-11-16 01:56
Lars Åberg är inte vänster, han är liberal och har skrivit för Timbro flera gånger.
Citera