Nationalekonomerna Assar Lindbeck och Mats Persson pekar på invandringen som bland annat kostsam och orsaken till Sveriges segregation och ojämlikhet. Har Lindbeck glömt Lindbeckkommissionen (SOU 1993:16) han ledde under finanskrisen på 1990-talet vars rekommendationer implementerades därefter och som fortfarande gäller? Reformer som det åtstramningspolitiskt inriktade finanspolitiska ramverket, inflationsmålet, sänkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. De reformerna har varit bidragande till ökade samhällsekonomiska och geografiska ojämlikheter i Sverige.

Rätten till arbete har dumpats och en relativt hög arbetslöshet (ca sex procent) har institutionaliserats. Avståndet mellan de i och utanför arbete har ökat än mer med nedskärningarna i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och socialförsäkringarna. Vilka är det då som hamnar utanför och längst ned i ”näringskedjan”? De med svagast förankring och minst möjligheter att konkurrera i samhället. Till stor del invandrare från fattigare länder. Ekonomiskt laissez faire-tänkande där ”konkurrens” är mantrat har ökat de samhällsekonomiska ojämlikheterna och numera motsättningarna i samhället. Andra exempel som ökat ojämlikheterna är institutionaliserandet av skatteflykt och de stora privatiseringarna som följt sedan 1990-talet, som har skapat eller stärkt de kapitalistiska oligopolen och kartellerna. Dessutom är en viktig faktor för segregationen bostadspolitiken, som Lindbeck och Persson menar beror på ”en sönderreglerad bostadsmarknad”. När det är ökandet av laissez faire på bostadsmarknaden och nedmonterandet av allmännyttan. Just allmännyttan innebär en möjlighet att kunna blanda befolkningar genom subventioner och sociala projekt. Och därmed att bostadsområden inte är uppdelade efter ekonomisk köpkraft till samma grad, det som nationalekonomer kallar för ”efterfrågan”.

Intressant är att Lindbeck och Persson påpekar att problemet på arbetsmarknaden är de lågutbildade invandrarna som inte är attraktiva för arbetsgivare att anställa och leder därmed till arbetslöshet. I Lindbeckkommissionen på 1990-talet argumenterade de dock att arbetslöshet beror på höga löner. Exempelvis på sid. 36 skriver de ”Vid förhandlingar på branschnivå bör man dessutom kunna öka motståndet mot arbetslöshetsskapande lönehöjningar genom att avgifterna [för arbetslöshetsförsäkringen] differentieras med avseende på avtalsområde.” Om näringslivet och offentlig sektor idag skulle ge de lågutbildade invandrarna en högre utbildning, skulle Lindbeck då åter argumentera för sänkta löner för att det bidrar till arbetslöshet? Vad är det för utbildning som krävs för att alla de inkompetenta invandrarna ska få ett arbete? Vilka ska då uppfylla den arbetslöshet på ca sex procent som Chicago Boys-ekonomerna kallar för en ”naturlig arbetslöshet”? I den globaliserade nyliberala kapitalismen rör sig kapitalet friare. Sveriges och andra västerländska ekonomiers roll har med ett laissez faire-tänkande en allt mindre roll att spela framöver. Ty varför ska en kapitalist som har möjligheten att röra sig internationellt sätta sina pengar i ett västerländskt land med relativt dyr arbetskraft när liknande arbete kan utföras av arbetare i ett annat land för en fraktion av kostnaden?

Lindbeck och Persson skriver om att öka stödet till FN:s flyktingläger. Det är en symptominriktad lösning likt enbart fler poliser för att lösa våldsbrott. Det kommer inte minska det rekordantal flyktingar vi nu har i världen. Sverige och andra länder måste driva en fredsinriktad internationell politik och verka för att stoppa de konventionella och okonventionella krigen i framför allt MENA-regionen. Och inte som i nuläget, vara en militär-diplomatisk svans och vapenförsäljare för de krigsdrivande länderna där.

Lindbeck, hans adept Tino Sanandaji och andra av kapitalets ekonomer, från framför allt det av SAF/Svenskt Näringsliv grundade och finansierade Institutet för Näringslivsforskning, spelar ett förväntat spel. De har som förväntat inte kommit med lösningar som gynnar arbetare. Istället för mer eller mindre invandring borde kapitalets beskyddare nu ta och svara på – offentligt – frågor som vad ska Sveriges roll vara i en världsekonomi som flyttar sig successivt till Asien? Hur ska svenska, europeiska och andra länders arbetare ta del av de rikedomar som transnationella bolag styr och kontrollerar? Hur ska svenska arbetare behålla inte bara den levnadsstandard de har, men ens grundläggande rättigheter i en globaliserad konkurrensinriktad kapitalistisk ekonomi? Hur ska dessa frågor lösas under de ökade ekologiska implikationer vi har framför oss? Frågan om invandringen och ”homogena befolkningar” är en avledning från de diskussionerna, och från Lindbecks egna arbete som bidragit till en ökad samhällsekonomisk ojämlikhet. Avledningstaktiken är farlig. Liknande avledningar har tidigare lett till krig och diktaturer i västländer. Ett ekonomiskt tänkande som centrerar sig efter behov, rättvisa och rättigheter behövs, men saknas från kapitalets ekonomer.