I huvudstadspressen har nyligen uppmärksammats, i anledning av en bok, Renegater, som författats av en medelålders Lundahistoriker, Johan Stenfeldt, att två svenska politiker på ytterkanten, båda utan särdeles inflytande i mellankrigstidens Sverige, sedermera bytte fot men inte ståndpunkt: kommunisten Nils Flyg som blev nazistiskt tyskvänlig under andra världskriget och nationalsocialisten Sven-Olof Lindholm som som under kalla kriget vände sig åt VPK och demonstrerade mot USA:s brutala krig i Vietnam. Både Per Svensson i Dagens Nyheter och Kaj Scheuler i Svenska Dagbladet har tolkat detta så att de båda ytterkantsfigurerna visserligen växlade partilojaliteter men samtidigt behöll sin totalitaristiska grundåskådning: den var, enligt dessa båda publicister, hela tiden antiliberal, antivästlig, antidemokratisk, eventuellt också antisemitisk.

Detta är en parodi på historiska analogier. De flesta ”renegater” betedde sig nämligen inte alls på det viset.

Ett stort antal nazister – förvisso inte bara i Sverige – kom utan större svårigheter att infogas i de demokratiska politiska miljöerna när Hitler-epoken var över, exempelvis Birgit Rodhe, som blev gymnasierektor, skoldirektör och folkpartiskt statsråd i Ola Ullstens regering, och Ragnar Edenman, som blev socialdemokratisk ecklesiastikminister och slutade som landshövding i Uppsala. Eller varför inte Th. Åke Leissner, som tillhörde den majoritet av Uppsalas studenter som motsatte sig ”importen” av 10–12 specialistläkare av judisk börd från Tyskland, sedermera blev tjänsteman i Statens utlänningskommission och under flera år företrädde högerpartiet i Stockholms stadsfullmäktige? I många europeiska länder, Väst som Öst, tvättades före detta nazister och samarbetsmän rena och kunde göra flotta karriärer i all anständighet. Några tog till det stora landet på andra sidan Atlanten och välkomnades där (se Werner von Braun).

Också bland den extremvänster, som härjade i vårt land under åren kring 1970, fanns människor som sedermera bytte fot, men de gick i det absoluta flertalet fall inte till en antidemokratisk höger utan hamnade i famnen på de etablerade partierna, medierna och institutionerna, betecknande sig som liberaler, socialdemokrater, moderater och annat oförargligt. Det är i detta sammanhang onödigt att sjunga en katalogaria, men Svenska Dagbladets förutvarande kulturchef Kaj Scheuler kunde föralldel rannsaka sitt eget samvete: Hur gick det med hans deklarerade förkärlek för den vänsterradikala totalitarismen? Sögs den utan vidare upp av Stenbecksk och Schibstedtsk välvilja, eller måste han först gå i omskolning? Det är givetvis oartigt att ställa sådana frågor. Per Svenssons liberalism var ju inte heller av annat slag än att han under de jugoslaviska inbördeskrigen kunde ställa sig på samma sida, genom krigspartiet Sarajevolistan, som före detta superkomunister av typen Svante Weyler och Maciej Zaremba.

En upplysande bok om renegater har skrivits av David Brolin: Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal (Celanders 2015).

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.