Brinnande regnskogar i Brasilien. President Bolsonaro uppmuntrar exploateringen av Amazonas regnskog. Foto :NASA / Public domain

När FN:s klimatpanel IPCC grundades 1988, med svensken Bert Bolin som ordförande, verkade det som om både den allmänna opinionen och en majoritet av politikerna var beredda att agera mot den alltmer akuta miljökrisen. Mer än 80 procent av oljebolaget Exxons interna rapporter och granskade forskning visade då, innan man lade ner den, att den globala upphettningen var verklig och orsakad av människan. En majoritet av de republikanska senatorerna i USA krävde att den dåvarande presidenten, Ronald Reagan, skulle sluta ett miljöavtal med Sovjetunionen.

I den nyligen utkomna boken ”Upphettning” (Fri Tanke 2020) beskriver Daniel Lindvall och hans medförfattare hur den mäktiga fossilindustrin, med hjälp av konservativa och nyliberala tankesmedjor, samlade sig till motoffensiv och lyckades vända läget. Pengar fanns i överflöd. Enligt Fortune var sex av de tio största företagen i världen 2019 olje- och gasföretag. Lindvall mfl citerar amerikanska sociologer som undersökt det man kallar för ett förnekelsemaskineri: ”Detta förnekelsemaskineri är en av de mest välorganiserade och ekonomiskt starkaste propagandaapparaterna som verkat i ett demokratiskt land under fredstid” (89). Både personal och lärdomar togs från de tankesmedjor som länge hade lyckats dölja sambandet mellan rökning och cancer, genom att sprida det lögnaktiga påståendet att vetenskapen inte är enig. Trots att ca 97 procent av alla vetenskapliga artiklar som publicerades mellan 1990 och 2013 kom till slutsatsen att mänsklig påverkan orsakar global upphettning (Uppvärmning s 106 för vidare referenser till kvantitativa undersökningar), lyckades förnekelsemaskineriet få media att rapportera om klimatet som en fråga där åsikt står mot åsikt, snarare än en fråga som redan är vetenskapligt avgjord. Den massiva vetenskapliga kritiken mot klimatkrisförnekarna förklarades bero på politiska konspirationer från FN och andra ”globalistiska” organisationers sida.

Under 2000-talet blev förnekelsemaskineriet en del av republikanernas ideologi. George Bush den äldre lade alla förslag om miljölagstiftning i soptunnan och blockerade de internationella ansträngningarna att åstadkomma ett klimatavtal i Rio 1992. Sonen, Bush den yngre, hade, liksom flera toppnamn inom hans administration, sin bakgrund inom oljeindustrin. Republikanen James Inhofer, som 2003 blev ordförande i kongressens miljöutskott, hävdade att klimatförändringarna ”var det största lurendrejeri som någonsin pådyvlats det amerikanska folket”. Med Trumps seger i preidentvalet 2016 blev denna ideologi också bestämmande för USAs miljöpolitik. Och Trump har fått efterföljare, inte minst i Brasilien, där Bolsonaros klimatkrisförnekande politik nu utgör ett akut hot mot Amazonas. Samtidigt som miljökrisen fortsätter att skärpas medan de ledande i några av världens mäktigaste stater påstår att den inte existerar, har en global miljörörelse uppstått, särskilt bland ungdomar.

Sådant är läget, när jag får ögonen på ett blogginlägg av den norske skribenten och bloggaren Pål Steigan, som för några år sedan skrev en bok där miljökrisen beskrevs som akut och miljökampen pekades ut som en avgörande del av kampen för socialismen (En gång skall jorden bliva vår. Leopard 2011). Men istället för att understryka lägets allvar och välkomna den globala miljörörelsen vill Steigan nu tona ner kampen mot fossilkapitalet och deras förnekelsemaskineri, eller kanske tom lägga den helt åt sidan. Att fortsätta kampen mot förnekelsemaskineriet sägs vara att ”slå in öppna dörrar”, dvs striden sägs redan vara vunnen. Kampen mot miljöförstöringen har enligt Steigan bytt karaktär. Idag är den en del av det globala kapitalets offensiv mot arbetarklassen och världens folk – en ”chockdoktrin”, som ”de rikeste multinasjonale selskapene i verden nå akter å bruke ... som et påskudd for å drive igjennom sin dagorden og sikre sin politiske og ökonomiske kontroll over kloden. Dette er den rikeste 0,001 – prosentens beinharde klassekamp mot resten av oss.” Medlen för denna globala konspiration sägs vara olika försök att binda upp FN i ett miljöarbete där storföretagen ifråga ges inflytande.

Vilka är då dessa mäktiga, globala storföretag, som Steigan verkar anse vara huvudfienderna till alla världens folk och arbetare i dag? Såvitt jag kan begripa åsyftar han den mäktigaste delen av den riktning inom borgarklassen som har insett att miljökrisen utgör en fara också för deras makt och framtida profiter och därför försöker vidta åtgärder mot den, fast inom kapitalismens ramar. Steigan påstår med andra ord att borgarklassens ledande miljöreformister och FN är farligare än fossilkapitalet, deras förnekelsemaskineri och de politiker och regeringar, med Trumpregimen i spetsen, som idag gör allt för att omintetgöra verksamma åtgärder mot den pågående miljökrisen. Han får ursäkta, men för mig framstår de sistnämnda som långt farligare. Både för folkens demokrati och nationella oberoende och – förstås - för miljön. (Steigans påstående att fortsatt kamp mot miljökrisförnekarna är att slå in öppna dörrar får mig att undra om vi lever på samma planet.) Till skillnad från de miljöreformistiska företag och institutioner med FN i spetsen som Steigan pekar ut som huvudfiender, har Trumpregimen och deras åsiktsfränder världen över militära maktmedel som de flitigt använder sig av för att driva igenom sin politik också i stater som visat sig vara ovilliga att sluta upp bakom denna politik. Steigans teori är oroväckande lik de högerpopulistiska myterna om ett statslöst globalt finanskapital som samlat sig för att konspirera mot nationellt oberoende och demokrati. Myter vars främsta funktion är att vända bort blicken från den verkliga borgarklassen och de verkliga stater och regimer som idag hotar både miljön och folkens självbestämmande, demokrati och välfärd.

Den snabbt växande miljörörelsen, som envisas med att betrakta fossilkapitalet, förnekelsemaskineriet och deras politiska megafoner som huvudfiender, beskriver Steigan som omedvetna verktyg för storkapitalets ”chockdoktrin”, dvs som nyttiga idioter. Greta Thunbergs ”rolle er bare og markedsföre behovet for en sjokkdoktrine”. Däremot är hans inlägg fullt av förstående blinkningar och utsträckta händer mot högerpopulister och andra militanta miljökrisförnekare. I sin bok från 2011 skrev Steigan: ”Det har länge stått klart att att temperaturen på jorden stiger och att människoskapade utsläpp av klimatgaser och annan mänsklig aktivitet är orsaken till detta” (122). Men nu skriver han att naturen och naturliga orsaker är viktigare: ”Naturen er sjefen”. Och mer utvecklat: ”Det ville vaere ohyre overraskende og stride med all erfaring om ikke også naturen skulle ha noe av ansvaret for den globale opvarminga vi opplever nå. Vi mennesker må nok nöye oss med å ha bare en del av ´aeren´”.  Steigans flört med klimatkrisförnekarna går emellertid längre än så. Han förminskar sin egen uppfattning (att mänsklig påverkan utgör en – mindre – delorsak till uppvärmningen) till att blott vara en av flera lika respektabla hypoteser. ”Dette er vår beste vurdering av det forskningsbaserte materialet vi har vaert i stand til å sette oss inn i. Men vi er ikke forskere ... Skulle seinere forskning vise at vi tar feil når det gjelder klimaet, vil vi forandre oppfattning.” Klimatkrisförnekarnas huvudtes att vetenskapen är delad och att man inte kan veta säkert - som Steigan tog avstånd från i sin bok från 2011 – har han därmed omfamnat och gjort till sin egen. Men hans nyvunna välvilja mot förnekelsemaskineriet är inte uttömd. Klimatkrisförnekarna sägs inte inte bara vara vetenskapligt respektabla, de antyds också vara förtryckta och fattiga och bör därför gynnas av statliga forskningsmedel. Så här fortsätter Steigan det ovan citerade stycket: ”Samtidig forsvarer vi falsifikasjonsprincippet i vitenskapsteorien. Forskning skal prove å falsifiere vedtatte sannheter, og jo mer en teorie motstår falsifikasjon, jo sterkere står den. Forsökene å bringe kritikere till taushet ... strider derfor mot grunnleggende vitenskapsteoretiske principper. Hvis vi forutsetter at forskinga bak IPCC-rapportene er sunn, burde kritikerne få forskningsmidler for å pröve å falsifiere dem, og ikke bli stemplet som vantro.”

Steigans vetenskapsfilosofiska uppfattningar behöver både fördjupas och uppdateras. Karls Poppers så kallade falsifikasionskriterium håller inte – varken filosofiskt eller empirisk. Det beskriver inte hur naturvetenskapens framsteg faktiskt har gått till och omfattas, såvitt jag vet, inte heller av nu aktiva seriösa vetenskapsfilosofer och vetenskapshistoriker. Desutom verkar Steigan ha missförstått Popper. Han avsåg aldrig att hans kriterium skulle användas för att legitimera och stödja vetenskapliga skojare eller de som bedriver köpt forskning där resultaten är bestämda på förhand. Eller menar Steigan på allvar att samhället också ska stödja till exempel vaccinförnekare? Här vill jag emellertid bara visa hur Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna. Samtidigt som han hånar och förminskar den reellt existerande miljörörelsens viktigaste frontfigur genom att framställa henne som en (omedveten) marknadsförare av det globala storkapitalets ”chockdoktrin”.

I min värld är den växande miljörörelsen det kanske mest hoppfulla som inträffat på länge. Man får gå tillbaka till den antiimperialistiska massrörelsen i slutet av 1960-talet för att hitta något liknande. Jag håller med Steigan om att miljökampen och klasskampen är oupplösligt förenade och att ett miljövänligt samhälle inte ryms inom kapitalismens ramar. Men det verkar som om stora delar av miljörörelsen redan har insett detta, eller är på väg att göra det. Och oavsett hur det förhåller sig, kan det aldrig vara den socialistiska vänsterns uppgift att ställa sig bredvid och peka finger när det äntligen har uppstått en massrörelse som kräver radikala åtgärder mot fossilkapitalet och miljöförstöringen. Men Steigan har hittat nya vänner. Så här slutar han sitt inlägg: ”Nå handler det ikke om ´klima´. Det pågår en våldsom klassekamp og kamp for og ta fra oss de siste restene av nasjonal sjölråderett og demokrati. I den kampen bör man samle alle som kan samles på de undertryktes side, uanset hva de måtte mene om årsakene til den globale oppvarminga”. Man kan ställa många frågor här. Som till exempel: när försvann större delen av vår nationella självständighet och demokrati? Och vem det var som lade beslag på dem, utan att vi märkte det? FN? World Economic Forum? George Soros? Men jag nöjer mig. Pål Steigans text talar för sig själv.

---

12 mars 2020 kl 12:00 / Efter en intensiv debatt i detta ämne har vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Ämnet har omfattat totalt fem artiklar och diskussionen har förts under flera av dessa, t ex Benny Anderssons artikel Är klimatkrisförnekarna vår tids hjältar?. Webbredaktionen sätter streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!

Kommentarer

+2 #11 Tord Björk 2020-03-01 00:40
Hinner tyvärr inte svara på intressant inlägg bara några frågor till Magnar Husby:

Vad menar du med globalister?

Ser du det som att de handlar om globala och inte lokala motsättningar?

Vet du om att det var miljörörelsen som drev kravet nej till att göra offentlig sektor och miljö till handelsvara och samlade 87 organisationer bakom kravet under EU-toppmötet i Göteborg 2001 och gjord det igen i mindre skala iviod EU> toppmöte i Göteborg 2017? Eller för att vara diskuterar du dina egna påhittade halmgubbar för att slippa de rörelser som driver poltik i vardagen?

Menar du miljörörelsen gör fel som allierar sig med småbrukare för att bekämpa inhemska poltik som överför kapital från landsbygden till storstaden då globalisterna är en värre fiende än t.ex. medelklassens kapitalägare av bostäder i t.ex. storstäderna.

Är vi miljövänner på fel spår när vi ger ut böcker som Gröna kapitalet och bekämpar storföretagens ökade makt?
+3 #10 Sven Andersson 2020-02-29 23:24
Steigans svar till Benny Andersson
(clarte.se/.../...)
"Hvis jeg forstår ham riktig, så mener han at det bare er mennesket som skaper den globale oppvarminga. Det er i hvert fall det han skriver. Jeg oppfatter det som et oppsiktsvekkende standpunkt, for det må bety at naturen ikke lenger spiller noen rolle i klimavariasjonene på kloden. Dette er i så fall første gang i planetens historie, og må nok begrunnes bedre enn det Andersson gjør for at man kan feste lit til det."
Det är självklart sant att naturen spelar en roll för klimatvariationen. Emellertid så spelar den en liten roll för den nuvarande globala uppvärmningen vilket diagrammen i nedanstående länk visar:
climate.gov/.../...
Inte någon gång under de senaste 11000 åren har jorden varit varmare och inte någon gång har temperaturökningen varit så snabb. Den senaste globala uppvärmningen, den medeltida, fr.om c:a 800 -1200 var betydligt mildare men ledde ändå till undergången för en lång rad högkulturer (bl.a i Syd och Centralamerika) och befolkningsförflyttningar som t.ex vikingarna, mongolerna och araberna som för alltid förändrade jordens demografi. Att försöka minska betydelsen för de förändringarna är i sig ett hot mot mänskligheten. För det är mänskligheten som kommer att få problem, jordklotet har klarat mycket större temperaturförändringar. Smältande glaciärer i t.ex Himalaya och minskad vattentillgång för miljarder människor i Kina och Indien kommer att skapa folkförflyttningar som gör att flyktingströmmarna från krigen i Mellanöstern bleknar. Det är då speciellt anmärkningsvärt att just flyktingmotståndare som Pål Steigan i Norge, Sverigedemokrater eller Trump och Putin är de som främst försöker bagatellisera den globala uppvärmningen. Det verkar som om vissa åsikter kommer i paket, take it all or leave it, klimat, flyktingar och islamisering.
-1 #9 Magnar Husby 2020-02-29 12:58
Artikkelforfatteren gjør her så alvorlige feil at han vanskeliggjør kampen mot både miljø-ødeleggelser og for rettferdighet og likhet. Har Clarte behov for å fri til "globalister" og "miljøvenner" på tragiske feilspor?
0 #8 Fred Torssander 2020-02-26 19:17
Steigan svarar själv på steigan.no/.../...
+1 #7 Fred Torssander 2020-02-26 15:03
Om vi nu ska vara lite seriösa, så är förändringar i det mänskliga samhällets sätt att fungera, sådant vi brukar kallar historia efter att det har inträffat, en fråga om klasskamp. Detta gäller självklart (tycker jag) även kamp om sådant som klimat och ekonomi. Ekonomi sammanfattade Marx som mänsklighetens ämnesomsättning med naturen med hjälp av (samhälleligt) arbete.
Även den konkreta uttalade klimatrörelsen visar klassmässig utveckling, där den mest välbeställda och väletablerade delen av rörelsen som till exempel miljöpartiet i Sverige visar precis samma tendenser som den vanliga arbetarrörelsen gått igenom. Sådant förräderi mot saken som i samband med att det blev uppenbart för alla, i samband med 1:a världskriget kallades arbetararistokrati.
Det avgörande för klimatfrågan - och jag uppfattar det som att frågan om mänsklighetens eventuella existens avgörs inom ungefär ett halvsekel - är en fråga om klasskamp. Och jag tvivlar starkt på att klassen kapitalister, eller ens deras överklass de globaliserade finans-monopolkapitalisterna kan tänkas ingripa effektivt mot sin absoluta kärna, fossilkapitalet. Som bekant är flödet av olja och gas det som avgör valutornas värde. Förutom att hela produktionsapparaten och därmed basen även för den övriga kapitalistiska tillväxten och konkurrensen byggd på bruket av olja, gas och kol. Slutligen och avgörande är alla länders militära makt byggd på oljedrivna fartyg, fordon och flygplan. Att detta är avgörande bevisades redan av Japanernas angrepp på Pearl Harbour. Och idag har vi geopolitik i form av Nordstream 1&2 samt i form av USA:s rent extrema Scramble for Oil. Seven countries i five Years som USA-generalen Wesley Clark påpekat.
Jag tycker inte att denna förståelse förtjänar att avfärdas som "ihopsnickrade ideologiska krav utifrån bristande intresse för den reella kamp folkrörelserna står inför (vilka /FT)leder till vänsterns inkrökta interna positioneringar.
+4 #6 Ola Inghe 2020-02-26 06:48
Jag har uppfattat Tord Björks syn på enhetsfrontsbygge som att det handlar om att väva ihop sociala rörelser mer är än att ena organisationer och personer bakom paroller. Den synen kan jag i så fall instämma i. Ändå är Grönt kapital att föredra framför Brunt eller (olje)Svart kapital (sådana som bär fram en Trump och en Bolzanaro), eftersom det förra kan vara benäget att göra eftergifter gentemot den radikala miljörörelsens krav för att söka föra in den under sina vingar. En radikal miljörörelse torde, om den agerar klokt, ha betydligt lättare att vinna delsegrar i en miljö där Grönt kapital har en starkare ställning jämfört med Brunt och Svart kapital.
Angående Green New Deal och artutrotning så innehöll t ex Ocasio-Cortes relativt korta resolutionsförslag till USA kongress två paragrafer som tog frågan om med ekosystemskydd, om än kanske främst ur ett klimatfråge-instrumentellt perspektiv:
”(J) removing greenhouse gases from the atmosphere and reducing pollution by restoring natural ecosystems through proven low-tech solutions that increase soil carbon storage, such as land preservation and afforestation; (K) restoring and protecting threatened, endangered, and fragile ecosystems through locally appropriate and science-based projects that enhance biodiversity and support climate resiliency”
Bernie Sanders mera utförliga manifest i frågan (berniesanders.com/en/issues/green-new-deal/) innehåller liknade formuleringar. (Båda dokumenten innehåller också en del om klimaträttvisa, stöd till småbrukare och ekologisk jordbruk, och hänsyn till urfolksrättigheter.) Även EU-kommissionens tama försök i den riktningen innehåller en hel del om biologisk mångfaldsfrågor. Snarare än att rikta sökljuset mot Green New Deal-initiativ finns det för svensk del skäl att granska sådant som skogssektorns ”bioekonomi” om man vill lyfta fram exempel på att ställa klimatfrågan mot biologisk mångfald.
0 #5 Tord Björk 2020-02-25 22:48
Mikael Nyberg höll länge en god uppsikt över storföretagens sätt att försöka utnyttja miljöfrågan för egen vinning, inte minst i boken Gröna kapitalet skriven på uppdrag av Jordens Vänner och utgiven 1998. mikaelnyberg.nu/bocker/det-grona-kapitalet Senare har den radikala klimatrörelsen tagit över hans roll och samlat detaljerad kunskap men tyvärr också med okunniga inslag av konspirationsteorier publicerade på den NGO-kritiska sidan www.wrongkindofgreen.org

För miljörörelsen var det också självklart att se kravet nej till att göra offentlig sektor och naturen till en handelsvara och nej till militarisering, fortress Europe som självklar grund för internationalistiskt folkrörelsesamarbete. En politik som riktade sig inte minst mot gröna kapitalet men fördömdes som politisk kapitulation i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001 av Clartéförbundet.

Vänstern har sedan dess i hög grad givit upp tanken på en sammanhängande poltik som för miljö-, freds- och antirasistfrågan framåt till förmån för omsvängningar hit och ditt samtidigt som man döljer sina spår. Därför är det bra att Benny Andersson påvisar att det finns tendenser hos Pål Steigan att han sviker sin tidigare hållning i klimatfrågan och börja anta en märklig position som visar på okunnighet om att de globala demokratiska folkrörelserna som Via Campesina och Jordens Vänner säger nej till storföretagens och de rikas miljöpolitik. Det är slappt eftersom en stor del av de 87 nordiska organisationer som sa nej till att göra naturen till handelsvara 2001 var norska, men folkrörelser tycks inte Pål Steigan bry sig om.

Den frihetliga vänstern valde också att se bort från vad den ställde sig bakom 2001. Istället startade de tongivande Klimataktion för att ta avstånd från folkrörelsernas krav riktade mot nyliberalism och istället skapa allians med liberaler där det enda hotet att betona är det som också Benny Andersson tar upp, det från den mäktiga fossilindustrin precis som det inte längre finns de till synens miljövänliga storföretagsintressen som Mikael Nyberg beskriver i boken Gröna Kapitalet. Man undrar om redaktionsmedlemmarna överhuvud taget pratar med varandra i Clarte numera och hur många lappkast Clarteförbundet tänker ägna sig åt.

Fred Torssander enar sig med Pål Steigan i abstrakta krav på klimatrörelsen från en idealiserad egen himmel för inte heller kampen framåt. Bägge bortser från den politik som förs av folkrörelseallianser för fred, miljö och välfärd. Upptagenheten av det massmediala skenet och ihopsnickrade ideologiska krav utifrån bristande intresse för den reella kamp folkrörelserna står inför leder till vänsterns inkrökta interna positioneringar.

Att driva radikala reformistiska krav som Ola Inge föreslår är utmärkt. Men det blir lätt en del av en alltmer industriinriktad vänster i allians med liberaler med dess Green New Deal medan skolstrejkande elevers krav om stopp för artutrotningen lämnas därhän. Om man som Benny Andersson gör ser bort från att den till synes klimatvänliga poltik som nu börjar drivas har en slagsida åt att strunta i landsbygden och naturbruket står man långt från folkrörelserna. Det vi i miljörörelsen och småbrukarrörelsen står inför är omedelbara hot i Norge och Sverige att åkermark ska läggas ner som led i klimatpolitiken. Det vi också står inför är en fördubbling av militärutgiftern som kommer ta resurserna från räddning av klimatet och välfärden, en fråga Steigan tycks bekymra sig för mer än vad som märks här.
+1 #4 Ola Inghe 2020-02-25 19:06
För övrigt kan träkol användas vid järnframställning.
+5 #3 Ola Inghe 2020-02-25 18:22
En rimlig och realistisk linje är investeringsgsstopp i fossilkapitalverksamheter (krav på, banker, fonder, stater osv.). Om existerande fossilproduktionsanläggningar då blir svåra att driva får staten ta över och driva under en avvecklingsperiod. Förbud mot alla investeringar i nya oljefält, gasfält och kolgruvor.
+2 #2 Fred Torssander 2020-02-25 16:57
Som jag ser det har Steigan rätt i att den radikala klimatrörelsen inte är särskilt trovärdig om den å ena sidan propagerar för omedelbart stopp för användningen av fossila bränslen och å den andra sidan inte agerar enligt detta. "Og ingen har heller tenkt å følge de kravene hun (Greta Thunberg /FT) stilte i Davos. Hun krevde blant annet at selskaper og land skulle «umiddelbart og fullstendig trekke seg ut av fossil energi.» Og det skulle ikke «gjøres innen 2050, 2030 eller til og med 2021, vi vil at dette skal gjøres nå.»
Spør norske partier som beundrer Thunberg om de har tenkt å stanse oljeutvinninga i Nordsjøen fra dette øyeblikk, slik hun krever. Ingen av dem vil si ja til dette, for selv de innser at det ville være galimattias."

En liknande intressekonflikt på svensk botten är att en av de största utsläpparna är SSAB:s framställning av järn och stål. Och de använder dessutom kol - från Australien(!) - till detta.

Det finns såvitt jag kan förstå inte något enkelt svar på frågan hur man skall göra. Det är visserligen möjligt för en tid även med kapitalistisk nyhetsförmedling och politikerledning att som till exempel en del Australiensare vara emot kolbrytning och export. För en tid. Men att hålla ihop och bredda och organisera en sådan rörelse när sommaren är över och bränderna upphört och att sprida den till andra länder där problemen inte är påtagliga? Kan vi stoppa Sveriges ståltillverkning? Eller kommer vi att nöja oss med att SSAB köper kol någon annan stans ifrån?

Och kommer kapitalistklassen på alldeles egen hand att lyckas avskaffa Jevons Paradox? Kan de över huvud taget tänkas att komma att försöka att minska takten i ökningen av energiförbrukningen? Än så länge finns inget som tyder på detta. Inte i temperatur-anomalins utveckling och inte i den ökande CO2 halten i atmosfären. Faktiskt bara ibland i den av staterna och industrierna kontrollerade utsläppsstatistiken. Vilket inte är direkt betryggande.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.