Bełchatów kraftverk i Polen rankades 2014 som det mest klimatskadliga kraftverket i Europeiska unionen. Foto: Fotopolska.eu Flickr / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)

Benny Andersson svarar på Pål Steigans artikel Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp. Debatten fortsätter inom några dagar med nya artiklar av Pål och Benny, där de fördjupar diskussionen om synen på vetenskapen och hoten mot det nationella oberoendet.

Pål Steigan försäkrar att han håller fast vid sin tidigare syn på klimatkrisen och citerar sig själv: ”Vi mener også at det pågår en så massiv rovdrift på hele ökosystemet at det kan före til sivilisasjonssammenbrud i vårt århundrede. Drivkraften bak dette er kapitalismens systemnödvändige evige vekst...”. Men den politik han föreslår, strider på varje punkt mot denna insikt om klimatkrisens allvar. Klimatkrisen påstås ha ändrat karaktär och tjänar numera främst som en täckmantel, eller ”chockdoktrin”, för det globala storkapitalets försök att undergräva vårt nationella oberoende, demokrati och välfärd. Steigans påståenden undergräver den insikt om klimatkrisens allvar som han inledningsvis försäkrar att han fortfarande tror på. Istället underblåser han klimatkrisförnekarnas åsikt att krisen är överdriven eller påhittad. Den enda ”miljökamp” är han numera verkar vara intresserad av riktar sig mot den vindkraft han anser kommer att förstöra Norges natur.

Därför är det bara logiskt när Steigan påstår att det är fel (slår in öppna dörrar) att fortsätta prioritera kampen mot klimatkrisförnekarna och deras uppbackare bland kapitalister och politiker. Miljörörelsens portalfigur betecknas i samma anda som en marknadsförare av storkapitalets ”chockdoktrin”, dvs som en nyttig idiot, samtidigt som Steigan ger en felaktig bild av hennes uttalanden på World Economic Forum. I dagarna har vi kunnat läsa i press och sociala medier hur Heartland Institute, en av tankesmedjorna bakom förnekelsemaskineriet, nu förösöker lansera en tysk nittonåring som motvikt till Greta Thunberg. På videor som riktar sig till ungdomar försäkrar hon att klimatkrisen är överdriven och att Greta Thunberg försöker marknadsföra denna överdrift. Trivs Steigan bland sina nya åsiktsfränder?

Samtidigt som Steigan vill lägga kampen mot miljökrisen, förnekelsemaskineriet och fossilkapitalet på is, försöker han släta över följderna genom påståenden om att det ändå rör sig om ett och samma enade globala storkapital man bekämpar. Blackstone, som bland mycket annat också ägnar sig åt vindkraft och har utformat det förslag som Steigan påstår skulle förstöra delar av Norges natur, sägs också vara näst största aktieägare i oljebolaget Exxon (med drygt sex procent av aktierna). Den självklara invändningen är att det skiter väl naturen och klimatet i. Ur naturens och klimatets synvinkel är frågan vem som äger vem ett stickspår. Ska vi göra något åt klimatkrisen, så måste vi bekämpa de åtgärder och processer som lett fram till den oavsett vilka som ligger bakom. Även om en och samma person skulle äga och kontrollera alla storbolag på jordens yta och med den ena handen försöka tjäna storkovan på kol, gas och olja, och med den andra på tex vindkraft, måste vi rikta huvudslaget mot fossilindustrin och dess förehavanden och förespråkare om vi ska bekämpa klimatkrisen. Av den enkla anledningen att det är fossilindustrins handlingar som har orsakat och fortsätter att orsaka den. I Dagens Nyheter (19/2) skriver den svenske miljödebattören Anders Wijkman om fossilbolagens ovilja att lägga om sina investeringar till förnybar energi. Istället fortsätter de att pumpa in hundratals miljarder i ny olje - och gasproduktion, trots att man vet att det oundvikligen kommer att förvärra klimatkrisen. Enligt Wijkman (som hänvisar till Carbon Disclosure Project), satsar oljebolagen bara en dryg procent av sina nyinvesteringar på alternativ tilll kol, olja och gas (i Exxons fall är det ännu mindre, en femtedels procent). Samtidigt satsar man stora summor på det förnekelse- och lobbymaskineri som förnekar klimatkrisens allvar och försöker hindra eller försena alla politiska åtgärder som syftar till att begränsa utsläppen. Det norska oljebolaget Equinor (före detta Statoil) ligger i startgroparna för att öppna ett nytt stort oljefält i Nordsjön. I ett uttalande sa bolagets ledning att öppnandet av det nya fältet ”är bra för Equinors aktieägare, för Norge men också för klimatutslöäppen”. Det skulle vara intressant att höra vad Steigan anser om det och vad han anser att man bör göra? I tidskriften Jacobin föreslår man att vi ska stämma oljebolagens chefer för brott mot mänskligheten. Och nyligen kunde vi läsa att staden New York nu planerar att stämma Exxon för att ha bidragit till stadens miljöproblem samtidigt som man i det längsta har försökt dölja sambanden mellan utsläpp och miljökris. Vad anser Steigan om sådana åtgärder? Bidrar de bara till att underblåsa ”chockdoktrinen”?

Även om Steigans syn på ägandeförhållandena i dagens kapitalism utgör ett stickspår när det gäller frågan hur klimatkrisen ska bekämpas, så är de enligt min mening både vilseledande och skadliga. Därför ska jag ägna slutet på det här inlägget åt att kort bemöta dem. Frågan om vem som kontrollerar företagens verksamhet i dagens kapitalism löser man inte genom en snabbtitt i ägarförteckningen. I storföretag med starkt splittrade ägarförhållanden är det många gånger oklart och beroende av skiftande koalitioner mellan olika ägargrupper vad ägarna anser. I storbanker som Nordea och Swedbank krävs det oftast något slags kris för att ägarna ska ingripa och gå emot sina företagsledningar. I andra banker och storföretag är ägarstyrningen mer direkt. Men vad som gäller måste undersökas från fall till fall. Därför gör Steigan ett misstag när han, utan vidare undersökning, avfärdar motsättningar mellan oljebolag som Exxon och bolag i andra sektorer genom att förklara dem som oväsentliga bråk mellan bolagens direktörer. Det är ju helt uppenbart att det som storbolagen och inte minst fossilindustrin i dagens värld faktikt gör och fortsätter att planera för ofta och på väsentliga punkter strider mot vad andra storbolag gör och planerar.

Det krävs med andra ord systematiska och grundliga efterforskningar för att kartlägga ägandet och makten i dagens kapitalism. De franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy gör en sådan i boken ”La grande bifurcation: En finir avec le néolibéralisme” (La Découverte 2014). Vi hade ett utdrag i Clarté 1/14 (”Kapitalism i nya skiftningar”). Man kan diskutera deras tolkningar. Men knappast resultatet av deras empiriska undersökningar. Av dessa framgår det att ägandet i USA och England är starkt centraliserat och koncentrerat med ett antal finansbolag längst upp i toppen (även om antalet är mycket större än de tre Steigan tror kontrollerar alla bolag i USA). Men att ägandet i Europa – fra i det dominerande Tyskland - ser annorlunda ut med starkare företagsledningar och intakta band mellan företag och lokala banker som två särdrag. Finanssektorns inflytande har visserligen ökat, men är fortfarande begränsat jämfört med förhållandena i USA. Banden mellan de anglosaxiska nätverken och finansbolagen och europeiska nätverk och storföretag sägs dessutom vara svaga.

Denna bild av en tilltagande koncentration på regional basis tycks stämma med det politiska händelsförloppet, där sönderfallande internationella överenskommelser, handelskrig och hot om sådana har blivit vardagsmat. Vi lever i en värld där konkurrensen tycks skärpas på alla områden. Nationellt eller regionalt baserade storföretag som Apple och Samsung, eller Ericson, Nokia och Huawei, slåss med alla medel om marknadsandelarna i de sektorer man hoppas fortfarande ska expandera. På stagnerande marknader som stål eller bilar är konkurrensen om möjligt ännu skarpare. I den försöker storföretagen mobilisera statspparaterna i de länder där de fortfarande har sin makt- och ägarbas. Detta gäller också fossilindustrin. Att i det läget sprida myter om ett statslöst globalt finanskapital som samarbetar och konspirerar för att ta kontroll över hela världen, drar bort uppmärksamheten från de verkliga hoten mot vårt nationella oberoende, demokrati och välstånd.

I den tyska socialdemokratins debatt om imperialismen mellan 1911 och 1912 myntade Karl Kautsky idén om ultraimperialismen. Det vill säga, en imperialism där ägarkoncentrationen drivits så långt att ett litet antal storföretag lagt konkurrensen åt sidan och samarbetar för att ta kontroll över hela jordklotet. Två år senare utbröt det första världskriget.

Slutligen några klarlägganden: Ja, jag anser att naturen kan ha bidragit till den rådande klimatkrisen, men jag hävdar att människan (egentligen kapitalismen) bär huvudansvaret. Och nej, jag anser inte att det är givet att vi kan alliera oss med mijlöreformistiska delar av borgarklassen mot fossilkapitalet. Det måste undersökas från fall till fall.

I ett kommande inlägg ska jag bemöta det Steigan skriver om vetenskap och hoten mot vårt nationella oberoende.

---

Tidigare artiklar i debatten:

Pål Steigan: Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp (4 mars 2020)

Benny Andersson: Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna (24 februari 2020)

---

12 mars 2020 kl 12:00 / Efter en intensiv debatt i detta ämne har vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Ämnet har omfattat totalt fem artiklar och diskussionen har förts under flera av dessa, t ex Benny Anderssons artikel Är klimatkrisförnekarna vår tids hjältar?. Webbredaktionen sätter streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!

Kommentarer

+1 #2 Ola Inghe 2020-03-08 20:52
Anders, du har lagt in denna kommentar under fel huvudinlägg. Men jag svarar ändå kort här: Det är givetvis godtyckligt vilken periond man betraktar som normal, det har du helt rätt i. Men att som FoF-författarna ta hela 500-årsperiodens medelvärde (nåja, 480 år av dem, vilket just det i mitt tycke var ett konstigt val) som normal är särdeles lämpligt just när man, som du gör i 8dagar-inlägget, framhäver de kortsiktiga mellanårsvariationerna och t o m väljer bort att redovisa FoF-författarnas glidande medelvärde, som öppnade till en mera nyanserad diskussion.

Beträffande dina utvikningar om frekventistisk mot bayesiansk statistik (ja, jag vet skillnaden - i princip om än inte i detalj) säger jag bara: Ännu en av dina nördaktiga utvikningar som inte tillför huvudfrågan i denna debatt ett jota.
-1 #1 Anders Persson 2020-03-08 15:35
Ola: Jo, du har helt rätt, om de "föregående 480 åren visar Stockholmsklimatets normala tillstånd".

Frågan är nu hur vi ska definiera "normal"?

En annan fråga, och nu är jag rädd för att jag tröttar ut även de mest entusiastiska följarna av Clartés debatter, gäller skillnaden mellan frekventistisk statistik och Bayesiansk. När Tage Danielsson i sin klassiska monolog säger:

"Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt."

tillämpar han frekventistisk statistik. Detsamma gjorde man med Condords säkerhet fram till den 25 juli 2000, då planet på några sekunder förvandlades från världens mest säkra till det mest osäkra.

Den Bayesianska statistiken, som legat i fejd med den frekventistiska i över 200 år, söker skatta sannolikheter också subjektivt. Det lär ha skett före olyckan i Harrisburg och givit, som sig bör en mycket, mycket låg sannolikhet, men dock större än noll.

Hade detsamma gjots med Concord hade den olyckan, lika lite som den i Harrisburg, kommit som någon total överraskning. Och Tage hade fått ta något annat som utgångspunkt för sin satir.

När det gäller klimatet så är jag orolig, och har varit sedan jag i slutet av 1970-talet samarbetade med Bert Bolin om världens kanske första "klimatbok" (Vad gör vi med klimatet, Ordfront, 1979).

Men jag gillar inte alarmismen. Vi har inte ont om tid. Temperaturen stiger långsamt. Faran ligger politiskt i allt vilseledande tal om ökande extremväder och krav på att saker och ting därför måste göras NU. Det bädda för i bästa fall onödigt dyra åtgärder, i värsta fall att vi verkligen skapar den klimatkris som vi vill undvika.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.