Militärparad, Röd torget, Moskva. Foto: kremlin.ru / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0)
Militärparad, Röd torget, Moskva. Foto: kremlin.ru / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0)

Benny Andersson svarar på Pål Steigans artikel Benny Andersson – klima, forskning, og kampen for nasjonal sjølråderett. Benny fördjupar diskussionen om synen på vetenskapen och hoten mot det nationella oberoendet.

Pål Steigan försöker använda falsifikationskriteriet i vetenskapsfilosofin som skäl för att man bör stödja alla som står i opposition till den rådande vetenskapliga teorin. Men kriteriets fader, filosofen Karl Popper, avsåg seriösa vetenskapsmän, inte skojare eller sådana som bedriver köpt ”forskning”. Och den första fråga vi bör ställa oss är om de som motsätter sig IPCCs teser om klimatkrisen idag är att betrakta som seriösa? Eller anser Steigan på fullt allvar att staten borde ha gett forskningsresurser till de så kallade forskare som i det längsta motsatte sig sambandet mellan rökning och cancer? I likhet med tobaksbolagen öser fossilindustrin pengar över de som ansluter sig till förnekelsemaskineriet. Det är knappast av brist på resurser som klimatkrisförnekarna har misslyckats med att övertyga det vetenskapliga samfundet. Om Steigans förslag skulle förverkligas skulle det dränera den seriösa klimatforskningen på välbehövliga medel. Vi har knappast råd att lägga krutet på att fortsätta diskutera om det över huvudtaget finns ett hot mot klimatet, framför att diskutera hur vi ska möta det.

Pål Steigan framställer dagens klimatkrisförnekare som om de vore Giordano Bruno och Galileo Galilei, som vågade ifrågasätta den Ptolemaiska världsbilden där jorden är universums centrum. I själva verket motsades denna syn på universums uppbyggnad gång på gång under medeltiden av enskilda observationer. Men teorin var fast etablerad - inte minst sanktionerades den av kyrkan. Astronomerna föredrog i det längsta att omtolka obeservationerna genom att ändra i teorins bakgrundsantaganden framför att överge dess centrala teser. Man uppfann den ena matematiska hjälphypotesen efter den andra för att kunna fortsätta betrakta jorden som universums centrum. Det var först när dessa hjälphypoteser blev alltför komplicerade och osammanhängande som enskilda astronomer började ifågasätta teorins centrala antaganden. Utvecklandet av en ny världsbild, krävde som vi vet vissa initiala offer (Bruno brändes på bål, Galileo slapp undan med ett nödrop), men den var omöjlig att stoppa. I ett tillägg ska jag visa varför Poppers kriterium inte beskriver naturvetenskapens utveckling på ett bra sätt och varför de flesta filosofer och vetenskapshistoriker idag betraktar falsifikationskriteriet som överspelat. Här ska jag begränsa mig till Steigans försök att använda denna historia för att försöka ge en hjältegloria åt vår tids klimatkrisförnekare.

Att Steigan liknar dessa exempel på fasthållandet av utlevade teorier med situationen inom dagens forskning om klimatet, är uppseendeväcknde. Och riktigt hårresande blir det, när han drar paralleller mellan IPCCs forskningar och Lysenko, med FN i Stalins roll. Var finns de ackumulerade empiriska observationer som motsäger IPCCs teser? Var finns de allt osannolikare hjälphypoteserna? Var hittar vi dagens motsvarighet till Kopernicus, Galileo och Einstein? Hos Björn Lomborg? Och var finns FNs kättarbål och nackskottspatruller? Läget är snarare det omvända. Den utlevade teoretiska modellen, som har hamnat i motsättning till de data vi kan observera, är den där mänsklig aktivitet inte anses påverka klimatet. Medan den nya teori som alltmer stöds både av observationer och forskare är den som hävdar motsatsen. Den katolska kyrkans och Stalins roll, spelas idag av Trump, Bolsonaro och andra klimatkrisförnekande potentater som gör sitt bästa för att rensa myndigheter och forskningsinstitut från misshagliga forskare. Mycket talar för att vi idag befinner oss i ungefär i samma läge som atronomin och fysiken i mitten av 1600-talet. En övervägande majoritet av de etablerade forskarna hade övrgivit den gamla världsbilden och var intensivt upptagna med att utforska den nya teorins implikationer. Medan universiteten i det strikt katolska Spanien fortsatte att undervisa i den Ptolemaiska världsbilden, med århundraden av intellektuell och vetenskaplig eftersläpning som priset man fick betala. Skillnaden mot idag är att priset för att vägra inse allvaret i miljökrisen är oändligt mycket större.

Steigans anför tre exempel för att styrka sina påståenden att övernationella finansgrupper hotar vårt nationella oberoende och demokratin. Det första är EU som onekligen utgör ett hot, även om man kan diskutera hur stort det är. Men varken EU eller de europeiska storföretagen kontrolleras av det övernationella finanskapital Steigan försöker skrämma oss med. Hotet från EU utgör snarare ett motexempel till Steigans teser. Det andra exemplet är NATO, som onekligen också utgör ett hot. Men inte heller NATO kontrolleras av övernationellt kapital, utan av den amerikanska staten och de nationellt baserade kapitalistgrupper den representerar. Inte minst har den amerikanska oljeindustrin gång på gång manifesterat sitt inflytande över den amerikanska statens militärapparat och NATO. För tillfället styrs den amerikanska staten av en klimatkrisförnekande president och backas ivrigt upp av det amerikanska fossilkapitalet. Steigans tredje exempel är finansmagnaten George Soros som onekligen bidrog till att sänka den svenska kronan i början på 1990-talet. Men för att stora spekulativa kapitalrörelser ska omöjliggöra en självständig ekonomisk politik, krävs två förutsättningar: En fast valutakurs och stor skuldsättning. Ingen av dess förutsättningar föreligger i dagens skandinaviska länder, särskilt inte i Sverige och Norge.

Sammanfattningsvis finner jag Steigans påståenden om överhängande hot mot ”de sista resterna” av vårt nationella oberoende och demokrati groteskt överdrivna. Men framför allt pekar han i fel riktning och får oss att blunda för de verkliga hoten. De främsta hoten mot små staters nationella oberoende kommer från USA och andra stormakter med ambitionen att påtvinga andra länder sin politik. För att travestera Stalins retoriska fråga om påvedömet: Hur många divisioner har det globala finanskapitalet? I Sverige och många andra länder kommer antagligen det största hotet mot demokratin från den växande högerpopulism som redan visat sitt förakt för pressfriheten, rätten att demonstrera och rätten att organisera sig i oberoende fackföreningar. Men Steigan föredrar att måla upp hot från ett påhittat övernationellt finanskapital framför att peka på stormakternas växande hot mot vårt nationella oberoende och högerpopulismens akuta hot mot demokratin.

Tillägg:

Popper föreslog sitt falsifikationskriterium som ett alternativ när det hade visat sig omöjligt att på induktiv väg (dvs genom upprepade försök) bevisa enskilda vetenskapliga hypoteser. Problemet upptäcktes redan av den engelske 1700-talsfilosofen David Hume: Vi kan observera att två händelser följer på varandra hur många gånger som helst, men vi kan inte observera att det är nödvändigt. Poppers idé är att vi istället ska försöka falsifiera hypoteserna, eftersom han antog att det är möjligt. Men kriteriets historia bland etablerade filosofer och vetenskapshistoriker blev kort. De argument som kanske mer än andra har fått dem att överge det, har både en filosofisk och en historisk aspekt. Den amerikanske filosofen W. V. Quine visade i mitten av det förra seklet att teorier hänger ihop som organiska helheter, där de enskilda hypoteserna beror av varandra. Om det stämmer är det lika omöjigt att falsifiera enskilda hypoteser som att bevisa dem genom induktion. Om ett eller flera experiment visar att en hypotes inte verkar stämma med verkligheten, kan man rädda hypotesen genom att göra ändringar i de bakgrundsantaganden som den bygger på. Man kan alltså välja att behålla hypotesen genom att omtolka andra delar av teorin den ingår i. Enligt Quine, försöker vi i det längsta behålla etablerade teorier, genom att modifiera dess perifiera delar för att rädda deras centrala antaganden.

Vetenskapshistorikern Thomas Kuhn, visade några år senare att naturvetenskapens utveckling tycks bekräfta Quines holistiska syn på teorier. I normala fall utvecklas teorier genom att man arbetar innanför den teori som hittills har visat sig vara fruktbar och som bäst har tyckts stämma med verkligheten. Utan denna koncentration av resurserna, som Kuhn kallar ”normal vetenskap”, skulle teorierna förbli skisser. Det är först när upprepade observationer tycks strida mot teorin och de omtolkningar dessa observationer kräver blir alltför krångliga och osammanhängande, som teorins centrala antaganden börjar ifrågasättas. Vetenskapen inträder, enligt Kuhn, i en revolutionär period (”revolutionary science”). Quines och Kuhns forskning visar att vetenskapen utvecklas genom att lämna teorier som visat sig vara falska. Men att sättet det sker på är mer komplicerat än vad både induktivister, falsifikationister - och i de senares efterföljd, Pål Steigan - har antagit.

---

Tidigare artiklar i debatten:

Pål Steigan: Benny Andersson – klima, forskning, og kampen for nasjonal sjølråderett (6 mars 2020)

Benny Andersson: Ska vi sluta bekämpa fossilkapitalet? (4 mars 2020)

Pål Steigan: Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp (4 mars 2020)

Benny Andersson: Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna (24 februari 2020)

---

9 mars 2020 kl 19:00 / Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel där vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Webbredaktionen sätter streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!

{jcomments lock}

Kommentarer

2
Ola Inghe
4 years ago
Anders Persson har, i en replik som han felplacerat under Benny Anderssons första inlägg mot Steigan, uttalat följande:

” Men jag gillar inte alarmismen. Vi har inte ont om tid. Temperaturen stiger långsamt. Faran ligger politiskt i allt vilseledande tal om ökande extremväder och krav på att saker och ting därför måste göras NU. Det bädda för i bästa fall onödigt dyra åtgärder, i värsta fall att vi verkligen skapar den klimatkris som vi vill undvika.”

Att temperaturen stiger långsamt anser inte majoriteten av klimatforskare. Speciellt inte om den fortsätter fortsätta att stiga som klimatscenarierna förutspår givet fortsatt ökade växthusgasutsläpp utan motåtgärder. Det är tvärtom unikt snabbt för en så stor temperaturökning: upptill kring +5 grader C över förindustriell nivå till 2100, och fortsatt ökning bortom det. För att få perspektiv på vad 5 graders global medeltemperaturökning innebär bör man betänka att detta är i samma storleksordning som skillnaden mellan förindustriellt klimat och klimatet under den senaste istidens kallaste skede. (Beräkningarna skiftar, men IPCC:s Arbetsgrupp 1-rapport från 2013, kapitel 5 [https://www.ipcc.ch/site/assets/uploads/2018/02/WG1AR5_Chapter05_FINAL.pdf] redovisar i tabell 5.2 på s 404 följande intervall från sex olika beräkningar av den globala medeltemperaturens ökning mellan senaste istiden maximum och förindustriell tid: 4,4-7,2; 4,6-8,3; 1,7-3,7; 3,9-4,6; 3,4-4,6 och 3,1-5,9 grader.) En uppvärmning i samma storleksordning motsvarar klimat som inte förkommit på jorden på miljontals år. Det är därför inte det minsta konstigt att IPCC:s analyser lett fram till att Klimatkonventionens undertecknare rekommenderat att söka stabilisera den globala medeltemperaturökningen på under 2, eller helst under 1,5 grader över förindustriell nivå. Och då är det bråttom med åtgärder. Priset kan bli högt, men priset för inte agera blir med största säkerhet mycket, mycket högre.
Like Like Citera
1
Anders Persson
4 years ago
Jag är glad att Svante Svensson faktiskt tar upp den kommentar som satte igång den här debatten, min kommentar om Benny Andersson historieskrivning om Kopernikus & Co. Detta har jag, som jag skrev, utförligt behandlat i tre artiklar på Knut Lindelöfs blogg
www.lindelof.nu/.../
www.lindelof.nu/.../
och www.lindelof.nu/.../

Det hade ju varit på sin plats att Svante Svensson kommit med sin kritik redan där. Nu blir det besvärligt att bemöta honom på den begränsade plats som står till förfogande.

Svante undrar varför jag ställer mig på påve Benedictus XVI:s (Ratzinger) ståndpunkt, som alltså inte sammanfaller med den som företrätts av Johannes Paulus II (Wojtyła) och den nuvarande påven Franciscus (Bergoglio)!

Jag är ledsen. Jag följer inte alls med i opinionssvängningarna inom Vatikanen och den katolska samfälligheten. Jag lägger fram mina åsikter med så mycket argumentation jag kan (see mina artiklar) med risken att samma uppfattningar företräds av figurer ute i världen som jag inte är ense med i andra frågor.
Like Like Citera
1
Anders Persson
4 years ago
En clartévän, kanske min ende inom Clarté, bad mig komma tillbaka till Ola Inghes kritik av min artikel på "8 dagar" https://www.8dagar.com/2020/02/fakta-sparkas.html. "Hans [OI:s] beskrivning av hur du referar FoF-artikeln är tyvärr rätt graverande för dig . . ."

Så vad har hänt?

1. Det som blev en artikel var en epost jag skickade till en del klimatintresserade bekanta, bla. Stefan Lindgren. Syftet var att, än en gång, påminna om att klimatet måste ses över längre tidsperioder.

2. Stefan gillade eposten och gjorde en artikel av den utan mitt hörande. Som är fallet både inom tidningar och web är redaktören fri att bestämma både rubrik och ingress. Inget av dem var mina.

3. Men eftersom huvudbudskapet i min text inte påverkades lät jag det hela bero. Detta var alltså 13 februari, över tre veckor sedan.

4. Ola Inghe gör sedan i sin långa kommentar https://clarte.se/bloggen/11035-ar-klimatkrisfornekarna-var-tids-hjaltar#comment-1745 och https://clarte.se/bloggen/11035-ar-klimatkrisfornekarna-var-tids-hjaltar#comment-1746 stort väsen av att jag inte beaktat det löpande medlevärdet. Det är fel. Den handfull människor som jag vände mig till i epostinlägget är helt kapabla att ur den "spretiga" tidserien grovt avläsa ett löpande medelvärde. Om inte så fanns denna kurva i den länk jag gav till FoF-artikeln.

5. Det är sant att jag missade att det var mer än en författare till artikeln. Men vad har det för betydelse vetenskapligt? Blir en artikel med fem medförfattare mer trovärdig än en med bara en? Författarna redovisas, som bekant (?) för att ge dem förtjänsten av deras arbete, inget annat. Detta kallar Inghe nu "infam operation av förminskande och misstänkliggörande".

6. Sedan får jag på f-n därför att jag använde ordet "lättvindigt" om FoF:artikelns analys. Att hävda att perioden 1988-2007 var den varmaste på 500 år är okontroversiellt, mer kontroversiellt är antagandet att perioden avspeglar "normala" förhållanden.

7. I min epost till mina bekanta refererade jag bara till FoF-artikeln, inte den fullständiga artikeln. När jag nu försöker nå originalartikel via den länk Ola tillhandahöll, blir det stopp. Jag vet då inte om sannolikheten 0.1% utvärderats i ett frekventistiskt sammanhang eller Bayesianskt. Att förklara skillnaden skulle ta för mycket plats och ådra mig anklagelser att sprida dimmor. Så jag slutat här.

PS: Nu ser jag att Svante Svensson, den hedersmannen, tagit sig före att kommentera den kommentar av mig som startade det hela - om Kopernikus och Galileo.
Like Like Citera
3
Svante Svensson
4 years ago
Tack Benny Andersson för din utmärkta kritik av Pål Steigans ovetenskapliga artiklar om klimatförändringen.

Steigan tror uppenbart att man kan diskutera naturvetenskap som när man talar om politik eller religion. När MH17-katastrofen inträffade 2014 hävdade han att man skulle kunna utreda orsakerna till haveriet genom ett politiskt "cui bono"-resonemang. Om en sådan attityd skriver faktiskt Galilei själv i sitt berömda "Brev till Benedetto Castelli":

"Naturen däremot är obeveklig och oföränderlig och frågar inte efter om dess förborgade grunder och funktioner kan eller inte kan avslöjas av det mänskliga förnuftet, och den överskrider aldrig gränserna för de lagar som stiftats för henne. Företeelser i naturen som uppenbarats för oss genom sinnenas vittnesbörd eller nödvändiga demonstrationer borde därför aldrig ifrågasättas med stöd av lösryckta bibelcitat där orden tycks ha en annan innebörd, ty varje mening i Skriften är inte underkastad så stränga krav som varje skeende i naturen. (övers. Paul Enoksson)"

Anders Persson argumenterar i sin kommentar till Benny Andersson med direkt hänvisning till Kopernikus och Galilei:

"Bruno blev inte bränd för några astronomiska åsikter utan religiösa. Galileo blev, orättvist, illa behandlad sedan han insisterat på att Vatikanen skulle sanktionera hans förklaring hur tidvattnets variationer var ett bevis på att jorden rörde sig kring sin axel. Vatikanen visade gott vetenskapligt omdöme genom att inse att förklaringen var felaktig.

Galileos storhet inom vetenskapen vilar mest på hans teorier i mekanik, inom astronomin bara på hans observationer av Jupiters månar, Venus faser mm, som i sig inte utgjorde några bevis för att jorden rörde sig runt solen."

Här ställer sig Anders Persson på påve Benedictus XVI:s (Ratzinger) ståndpunkt. Som alltså inte sammanfaller med den som företrätts av Johannes Paulus II (Wojtyła) och den nuvarande påven Franciscus (Bergoglio)! Man kan undra varför?

Mellan 1543 och 1616 ansågs Kopernikus idéer av katolska kyrkan vara harmlösa och hans stora bok De revolutionibus orbium coelestium förbjöds inte av kyrkan förrän 1616, då uppfinningen av teleskopet hade gjort att det möjligt för Galilei att påvisa den geocentriska världsbildens orimlighet. År 1619 publicerade Kepler sin skrift Harmonice mundi som innehöll Keplers tre empiriska lagar för planeternas banor kring solen. Därefter var striden egentligen över. Men katolska kyrkan kunde inte offentligt erkänna det uppenbara förrän på 1980 talet.

Persson undviker att beröra de förbättrade mätningarnas betydelse. Det var Tycho Brahe som utvecklade de mätinstrument som hade en precision som var kring tio gånger noggrannare än de som grekerna begagnat. Det blev då möjligt för Kepler att visa (det som fortfarande gäller) att planeterna rör sig kring solen men i elliptiska banor. Vidare går rör sig planeterna inte lika fort längs banorna. Han fann också en empirisk relation mellan planeternas omloppstider och deras avstånd till solen. Dessa tre empiriska lagar innehöll implicit såväl gravitationslagen som lagen om rörelsemängdens bevarande!

Anders Perssons beskrivning av Galileis insatser är kufisk. Men här behöver jag inte orda själv. Galileis centrala verk finns nämligen förnämligt översatta till svenska. Jag rekommenderar de intresserade att läsa Dialog om de två världssystemen (övers. Kajsa Zaccheo), Breven om solfläckarna samt Kopernikianska brev om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet. De två senare böckerna, översatta av Paul Enoksson, är dessutom tvåspråkiga; den florentinska originaltexten på vänstersidorna och översättningen på högersidorna. Där kan man på trettio sidor läsa vad han skrev om t.ex. tidvatten. Dessa verk skakade verkligen om kyrkans lära.

I Giordano Brunos fall var det inte alls "bara religiösa" uppfattningar som låg bakom att han avrättades år 1600. Det som ansågs mest brottsligt var att han med filosofiska argument hävdade att den fysiska världen måste vara oändlig! Titeln på hans främsta verk av detta slag var nämligen De l'Infinito, Universo e Mondi. Det är märkligt att tänka sig att en sådan sak kunde medföra dödsstraff. Som dessutom föregicks av att bödeln slet tungan ur honom innan han fördes upp på bålet.

Anders Persson och Paul Steigan förefaller båda stödja den ovetenskapliga kampanj som nu försöker förhindra en nödvändig och snabb avveckling av fossilsamhället. Det är för mig obegripligt.
Like Like Citera
1
Anders Persson
4 years ago
Dan Israel har i en personlig epost utvecklat det han skriver som kommentar: "Det har väl aldrig hindrat dig att uttala dig om t.ex. Rysslands avsikter trots att det ligger utanför din meteorolog-vetenskapliga kompetens."

Nä, mina åsikter om Ryssland från tidigt 80-talet till nu har legat inom min rysk-historiska kompetens och därför har jag yttrat mig om Ryssland, dess folk och historia, i olika sammanhang - dock utan att falla undan för ryssofobiska fördomar.

Det kanske en del ryssifober har varit kritiska mot, men de har aldrig behandlat mig på det förbluffande förolämpande sätt som främst Ola Inghe gjort i dagens debatt.

Inte har jag heller utsatts för polisaktiga förhörsmetoder där jag ska avge omdömen över vad andra tycker och tänker om Ryssland. Man kan läsa vad jag skrivit om Ryssland 1986-2019 och dra sina slutsatser. Detsamma gäller vad jag skrivit om klimatet de senaste åren på Lindelöfs och andra bloggar.
Like Like Citera
1
Fred Torssander
4 years ago
Det finns som jag ser det inga problem med att bevisa att jorden går mot vad som för oss människor kommer att bli en klimatkatastrof. Det räcker med att temperaturökningen vid jordytan fortsätter i samma takt som sedan 1980 under den nuvarande så kallade anomalin. Hur stor del av mänsklighetens ämnesomsättning med naturen som blir omöjliggjord genom detta beror givetvis på hur länge temperaturhöjningen fortgår och i vilken takt.
Man behöver egentligen inte förlägga ansvaret för temperaturanomalin hos mänskligheten, i fall man av någon anledning ser själva ansvarsfrågan som ett problem. Vi måste i alla fall göra allt som står i vår makt att hejda temperaturökningen och sambandet mellan temperaturen och CO2-halten i atmosfären, liksom mellan utsläppen av växthusgaser och CO2-halten är tämligen väl klarlagda. Ävenså att förbränningen av fossila bränslen, kol, olja och gas är det som skapar de stora utsläppen av växthusgaser.
Visst finns det även vetenskapligt utbildade som använder vetenskap för att bevisa motsatsen, både i enskilda detaljer och i den stora helheten. Men dessas betydelse beror inte på deras vetenskapliga rön, utan på det påtagliga ekonomiska intressen som hotas av ett stopp för försäljningen av fossila bränslen. Och sådana som ser den nu etablerade medvetenheten om klimathotet som en användbar affärsidé. Det finns bland annat sådana använder ideologin om fossilkapitalet till att argumentera för utbyggnad av kärnkraften. Som till exempel ”ekomodernisterna” https://www.ekomodernisterna.se/
Det är i klimatfrågan som problemet med sanningshalten i vetenskapliga utsagor inom ett klassamhälle blir tydligt för närvarande.
Och detta påvisar i sin tur problemet med att etablera och agera utifrån en sanning som hotar den härskande klassens fortsatta herravälde.
Kapitalistklassen förmådde ena sig och föra en i jämförelse både med tiden dessförinnan och nu efteråt både rationell och human politik under den så kallade guldåldern. Dvs. för den vita västliga kapitalistiska världens innevånare. Guldåldern sammanfaller ungefär med den tid då det socialistiska lägret fungerade som ett påtagligt hot mot kapitalismens framtid. Jag har för min del svårt att föreställa mig att klimathotet skull kunna medföra något liknande annat än givetvis om och när klimatförändringarna blir så pass omfattande och samtidigt medvetenheten om att den enda lösningen är genom en social revolution blir så pass fast förankrad bland så pass många att detta innebär ett påtagligt hot. Alternativet torde bli det som Marx också nämnde som en möjlighet. Båda de kämpande klassernas undergång.
Jag ser det mest intressanta klimatförnekandet just nu som de som menar att det skulle vara möjligt att sprida fakta och att organisera och genomföra det som krävs för att klara klimatkrisen inom det kapitalistiska systemets ramar. Och som väntar sig att till och med få godkännande för detta från den borgerliga staten (eller överstaten EU!). Och jag menar att även benhårda reformister borde vara beredda att ge efter en liten smula, då det omedelbara och påtagliga hotet om proletär revolution troligen är det enda som möjligen kan få kapitalistklassen att åter agera tillsammans på ett någotsånär humant och rationellt sätt.
Like Like Citera
1
Dan Israel
4 years ago
Jag kan inte annat än hålla med Ola Inghe om att Anders Persson lägger ut dimridåer och försöker förvirra läsarna om vad de verkligt viktiga skiljelinjerna i dagens klimatdebatt går. Därför ber jag Anders att svara på om han stödjer Steigans påstående om att ”de rikeste multinasjonale selskapene i verden nå akter å bruke «klima» som et påskudd for å drive igjennom sin dagsorden og sikre sin politiske og økonomiske kontroll over kloden. Dette er den rikeste 0,001-prosentens beinharde klassekamp mot resten av oss.” och att Greta Thunbergs roll ”er bare å markedsføre behovet for en sjokkdoktrine”. (Något som Steigan strukit i sitt svar till Benny Andersson). Kort sagt, på vilken sida i klimatkampen tycker AP att vi ska stå?
Like Like Citera
1
Ola Inghe
4 years ago
Den centrala frågorna i fallet Anders Persson förblir dessa: På vilken grund, och med vilka motiv, bagatelliserar han effekterna för ekosystem och mänsklighet av de IPCC-klimatscenarier som han i sina huvuddrag inte tydligt bestrider? Varför riktar ha huvudelden mot klimatrörelsen och inte mot dess fiender?
Like Like Citera
1
Anders Persson
4 years ago
Ola: Det jag berättade om corioliseffekten var bara för att ge dig ett exempel på att också kunskaper om den kan vara viktig i klimatarbetet, detta för att snoppa av en av dina spydigheter. Som du också kunde se inträffade allt vad jag berättade om för 23 år sedan.
Like Like Citera
2
Ola Inghe
4 years ago
Till Anders Perssons kommentar #10: Mig veterligt testas klimatmodeller rutinmässigt på att de kan förutsäga gårdagens och dagens klimat (den period för vilken vi har bra väderdata) innan de sätts in på att förutsäga framtida klimat med högre växthusgashalter. (Och ibland också på om de kan reproducera paleo-klimat, t ex tidigare istider eller värmetider.) Hade de fel AP beskriver varit viktiga torde de ha upptäckts redan genom detta.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.